Under tystnad har Högsta domstolen blivit Näst högsta domstolen
Björn von der Esch, Barometern 7/2 2006

Våra grundlagar utgör fundamentet för den svenska rättsstaten. I grundlagarna anges våra medborgerliga rätttigheter. Dessa har staten till uppgift att skydda. All övrig lagstiftning måste stå i överensstämmelse med grundlagarna.

Grundlagarna skall inte kunna ändras genom tillfälliga politiska nycker. Deras stabilitet garanteras därför genom att det krävs två riksdagsbeslut med ett mellanliggande val – där folket skall säga sitt – för att ändra grundlag.

Detta låter betryggande.

Men så händer det osannolika.

Våra högsta jurister i det så kallade lagrådet upptäcker våren 2005 att riksdagen – utan att själv veta om det – råkat beröva medborgarna deras grundlagsfästa rätt att uttala sin mening om de grundlagsändringar som påtvingats oss genom EU-medlemskapet.

Först hörs högljudda dementier från riksdagens grundlagssakkunniga. Sedan blir allt tyst – dödstyst.

De som till äventyrs följde grundlagsutredningens sammanträde i Jönköping den 17 januari fick inte höra ett ord om folkets berövade rättigheter, när vår nya grundlag diskuterades. Allt skulle verka vara precis som förr. Men så är det inte längre.

Dagens kaos i svenska rättssamhället har sin grund i riksdagens manipulation av grundlagen inför folkomröstningen om EU-medlemskapet 1994. Riksdagsmajoriteten bedömde det då som oklokt att i klartext, genom den så kallade plattläggningsparagrafen, redovisa inför folket att all svensk lagstiftning skulle bli underordnad EU/EG:s vid ett medlemskap.

Carl Bildt och Ingvar Carlsson beslöt därför – i fullt samförstånd – att ersätta plattläggningsparagrafen med en helt missvisande text som istället gav sken av att Sveriges grundlagar inte skulle beröras av EU-medlemskapet.

Ett således medvetet vilseledande av svenska folket inför folkomröstningen, i syfte att dölja att vår nations grundlagsfästa självbestämmande upphörde i och med EU-medlemskap, och i stället underställdes unionens rättsordning.

Svenska folket lät sig övertygas men dessvärre inte EU med sin domstol.

Snart nog kom därför signaler från Bryssel att Sverige måste anpassa sina grundlagar till EU/EG:s lagar i enlighet med villkoren för EU-medlemskapet.

Våra domstolar fattade till en början inte galoppen utan dömde som vanligt efter svenska lagar, med påföljd att deras domar allt oftare underkändes av EU.

I dag har såväl Högsta domstolen som Regeringsrätten under tystnad tvingats acceptera att dom inte längre är vårt lands högsta rättsinstanser, utan endast några av alla övriga domstolar som är underställda EU/EG:s rättsmaskineri.

Trots vad som framkommit har våra politiker envist hävdat att straffrätten fortfarande är vår nationella angelägenhet.

Då visar det sig plötsligt att inte heller den bestämmer vi längre över. I höstas visade det sig nämligen att också den, var underordnad EG-rätten. Det får till följd att lagar som inte godkänts av riksdagen – och därför inte hör till vår lagstiftning – likväl kan åberopas i våra domstolar.

Allt detta har skett under aningslös tystnad. Vare sig riksdagsledamöter, media eller medborgare, har insett det rättsliga kaos som dessa fundamentala förändringar förorsakat det svenska rättsväsendet.

Vår Högsta domstol har degraderats till en Näst högsta domstol som tvingas fråga EU-domstolen till råds och så vidare. Ingen vill kännas vid ansvar. I stället har frågan om vårt förlorade självbestämmande som medlemmar i EU belagts med tabu, av såväl socialdemokrater som alliansen.

Det mest betänkliga i denna utveckling är att den sker helt oberoende av det demokratiskt valda partisystemet.

När EG/EU grundades skedde det genom olika fördrag som tillkommit i sedvanlig demokratisk ordning. I dessa fördrag anges vilka förutsättningar som gäller för EU-institutionernas arbete. Men därefter har institutionerna själva tolkat var gränserna för deras verksamhet skall anses gå. I det avseendet utgör den numera närmast allsmäktiga EG-domstolen ett enormt problem för hela demokratins innersta väsen så som vi lärt oss uppfatta det.

EU-domstolens makt går nämligen långt utöver vad riksdag eller parlament kan utöva. Domstolen kan till exempel tvinga oss att ändra vår straffrätt därför att man anser att den hindrar EU-rättens ”effektivitet”. Så utövar domstolen den makt man anser sig en gång ha fått, och som ingen i dag kan ta ifrån den.

Statsminister Göran Persson i riksdagen den 10 november 2005
Anf. 65 Statsminister GÖRAN PERSSON (s): Herr talman! Jag känner inte igen den beskrivning som Björn von der Esch ger. Är hans beskrivning riktig är det klart att vi har anledning att informera om detta. Det är väl det minsta som man kan säga. Men jag känner inte igen beskrivningen. Det skulle förvåna mig om det har skett en sådan enorm överföring av makt och befogenheter i det tysta. Det förvånar mig också i så fall att ingen över huvud taget har uppmärksammat detta i den allmänna debatten. Jag ska titta på det här en gång till. För mig känns det här som en helt ny sakuppgift. Jag har respekt för Björn von der Esch. Det är en kunnig och påläst person, men som inte alltid har haft rätt i EU-frågor. Jag ska ta mig en ordentlig funderare på vad du säger.

Detta är en utskriftsvänlig version av
http://www.nejtillemu.com/vonderesch.htm#storstamojliga