Frankrike spjärnar emot
DN-ledare 29/5 2001
ALL POLITIK ÄR lokal. En politiker har alltid en väljarkår. Sällan har väl dessa enkla sanningar präglat ett som "visionärt" utpekat anförande som det Europa-tal den franske premiärministern Lionel Jospin höll i går.
Diskussionen om EU:s framtid har förts på rätt hög nivå under mer än ett år. Tydligast har tyskarna varit. Först utrikesministern Joschka Fischer och sedan förbundskansler Gerhard Schröder har båda givit konkretion åt ett federalt Europa, ett Europas förenta stater med ett tvåkammarparlament och en federal regering/kommission med en president som exekutiv. Dagens Europa-parlament skulle förbli direktvalt efter befolkningstäthet, medan dagens ministerråd skulle förvandlas till en övre kammare, där varje stat är företrädd.
Likheterna med både USA och Förbundsrepubliken Tyskland har varit uppenbara.
De frågor man velat lösa är dels hur en utvidgad union ska fungera, dels hur makten ska fördelas på olika nivåer.
Kritikerna har talat om en Superstat, om byråkrati och ännu mindre folkligt stöd än i dagens EU. Pragmatiska politiker som den brittiske premiärministern Tony Blair och den svenske statsministern Göran Persson har i stället förespråkat mer samarbete mellan regeringar. Göran Persson kunde till och med tänka sig att kommissionen fusionerades med ministerrådets sekretariat och att det mesta av makten alltså lades hos regeringscheferna.
OCKSÅ DEN FRANSKE presidenten Jacques Chirac var snar med en reaktion på de tyska federala idéerna. Han stod inte helt främmande för dem men tolkade dem så att federalismen skulle knyta nationalstaterna närmare varandra och samtidigt ge dem större självständighet.
Den ende framträdande europeiske politiker som inte haft något att säga har tills nu varit den franske premiärministern. Somliga har menat att han i själva verket är en "motvillig europé" som alltså inte självmant tänker europeiskt. En mer sannolik förklaring har att göra med hans politiska situation. Frankrike är förvisso ett av EU:s grundarländer men för stora delar av den franska opinionen handlar Europa-tanken om att sprida den franska modellen till Europa. Det kan då aldrig komma på tal att överge några franska intressen till förmån för det gemensamma europeiska. Därav det hårda franska motståndet mot att avreglera och sälja ut statsmonopol, därav olusten inför det program som EU antog i Lissabon förra året och som går ut på att modernisera och konkurrensutsätta Europa.
Denna EU-skeptiska opinion finns i Frankrike både till höger och inom den vänster som är Lionel Jospins väljare. Det var också detta traditionella vänsterskeptiska perspektiv som präglade premiärministerns tankar om "framtiden för ett utvidgat Europa". Lionel Jospin hade mer att säga om den europeiska livsstilen än om de europeiska institutionerna. Ingen tvekan om vart spetsen var riktad: mot den amerikanska kulturimperialismen och mot en globalisering som hotar traditionella franska, förlåt europeiska, värden.
Lösningen blir mer av gemensamma sociala regler för att skydda européerna, "Europa kan inte vara bara en frihandelszon".
DEN FÖR FRANSMÄNNEN fördelaktiga gemensamma jordbrukspolitiken ska förbli gemensam men någon ny överstatlighet bör det inte bli. En och annan institutionsförändring vill dock Lionel Jospin se: en gemensam talesman för eurogruppen, ett samlat europeiskt konsulatväsen, en kommissionspresident ur den politiska majoriteten i Europaparlamentet. Men den franske regeringschefen vill gå försiktigt fram mot målet: "en federation av nationalstater" som var den term förre kommissionsordföranden Jacques Delors myntade, den man som lyckades få EU i rörelse utan att den franska prägeln ifrågasattes.
Det kommer inte att lyckas igen. Det inser merparten av de nuvarande medlemmarna och sannolikt också ansökarländerna. Maktförhållandena ser annorlunda ut i Europa år 2001 än år 1986. För Frankrikes del verkar det som om den borgerlige presidenten Jacques Chirac har insett detta och är inställd på konstruktiv förändring. Den socialistiske premiärministern tycks däremot ha valt bromsarens roll.