nejtillemu.com

Fackliga röster för Europa

Stefan Löfven, ordförande för Fackliga röster för Europa
Vi får tillträde fullt ut till vår viktigaste marknad på samma villkor som våra konkurrenter.
Det är en klar konkurrensnackdel att stå utanför.
Det innebär också ett politiskt inflytande och att vi tar ansvar för byggandet av ett fredligt Europa.
ST, 1 september 2003

Bengt-Christer Nilsson
Vår verkliga finans och sysselsättningspolitiska frihet blir större inom EMU,
trots att riksbankens styrning av den korta räntan överförs till den europeiska centralbanken
medlem i Fackliga röster för Europa
Sydöstran 11/2 2003

Vid det senaste föreningsmötet med fackliga röster för Europa slogs fast att medlemskap i EMU är till stor fördel för alla – löntagare, pensionärer, studerande och företagare.

Tanken att Sverige utanför EMU skulle kunna prioritera sysselsättningen hårdare är felaktigt och bygger på en fundamental underskattning av den internationella kapitalmarknadens makt över ett litet land som vårt.

Vår verkliga finans och sysselsättningspolitiska frihet blir större inom EMU, trots att riksbankens styrning av den korta räntan överförs till den europeiska centralbanken.

Med euron klarar vi lågkonjunkturerna
Claes Hellgren i LO-Tidningen 2000-03-10

EMU-DEBATTEN har i stor utsträckning förts av ekonomer. Begrepp som optimala valutaområden och asymmetriska chocker virvlar runt. Men vad skulle en gemensam valuta konkret betyda för oss som konsumenter, för våra mindre företag och för våra möjligheter att slå vakt om välfärden? Och vilka är riskerna? Det är frågor som vi alla har anledning att ställa.

För oss konsumenter skulle en enda valuta i Europa göra det lättare att jämföra priser. Detta kommer att skärpa konkurrensen och göra våra inköp billigare. Nu säger kronförespråkare att det är enkelt att räkna om priser och så är det förvisso i teorin. Men den egna valutan sitter hårt i våra huvuden och gör att vi ändå inte brukar jämföra priser i olika valutor. Det här har man tydligt sett i tvillingstäder, som ligger på var sin sida om en valutagräns.

För Sverige är det viktigt att också mindre företag i ökad utsträckning exporterar. Hitintills har det varit möjligt att offerera i svensk kronor, men när de andra länderna i Europa har en gemensam valuta blir detta i praktiken omöjligt. Kunderna har ju alternativ som inte innebär någon valutarisk. Då återstår för det svenska företaget att köpa en försäkring mot valutarisken. Men detta innebär kostnader redan vid offertgivningen. Den här nackdelen har de teoretiska ekonomerna förbisett, därför att de för exporten dominerande internationella koncernerna i stor utsträckning kan gardera sig själva.

EMU-MEDLEMSKAPET ger också möjligheter till lägre räntor. En liten valuta riskerar att fluktuera mer än en stor, vilket gör att kapitalmarknaden begär en högre ränta. På sikt kan vi också räkna med att euron kommer att dela dollarns roll som världsvaluta och därmed dra till sig rörligt kapital, vilket i sin tur pressar ner räntan.

Den viktigaste ekonomiska välfärdsvinsten vid ett EMU-medlemskap gör vi dock som medborgare vid kommande lågkonjunkturer. Alltsedan valutaregleringen försvann har det i Sverige inte varit möjligt att stimulera ekonomin i lågkonjunkturer, därför att det internationella kapitalet misstror en sådan stimulanspolitik.

Man har sett det som ett steg mot ökad inflation och har därför velat ha en extra riskpremie för att placera pengar i Sverige. Kapitalplacerare ser ekonomin i ett kort perspektiv och uppskattar inte våra välfärdssystem.

SENAST VI SÅG kapitalets makt över svensk ekonomi var vintern-våren 1994/95. De stora budgetnedskärningar som socialdemokraterna då genomförde tillsammans med vänstern gjorde föga intryck utan räntan steg och kronan föll - tvärt emot vad som borde ske.

Det var först och med uppgörelsen med centern, som marknaden fick förtroende för svensk ekonomi - trots att centeruppgörelsen inte innebar någon ytterligare budgetförstärkning. Det marknaden värdesatte var att regeringen samarbetade med ett borgerligt parti om försämrad välfärd.

Med euron förlorar vi visserligen den egna valutan och möjligheten att i Sverige bestämma den korta räntan. Men vi återtar suveräniteten över budget- och skattepolitiken, om vi uppfyller EMU-kravet att budgetunderskottet högst får vara tre procent av BNP. Då behöver inte regeringen snegla på vad den internationella kapitalmarknaden tycker om vår ekonomiska politik.

Om vi ser till att ha uppnått ett budgetöverskott på fyra procent under en högkonjunkturs toppår, så kan ekonomin i lågkonjunkturen därefter stimuleras med motsvarande sju procent av BNP, det vill säga med cirka 140 miljarder kronor utan att kapitalmarknaden kan reagera så att räntan höjs. Den “perssonska buffertfond”, som vi har idag, är många gånger större än den fond finska staten och arbetsmarknadens parter där kommit överens om.

Men vilka är då riskerna med euron? Om våra löner ökar mer än i omvärlden trots likartad produktivitetsutveckling, så får vi svårare att sälja våra varor och tjänster. Då ökar arbetslösheten och vi blir fattigare. Samma sak händer om våra produkter minskar i pris eller blir mindre efterfrågade.

En rörlig valutakurs reglerar automatiskt dessa händelser. Vid en sådan valutapolitik kan man säga att vi överlåter åt den internationella kapitalmarknaden att i efterhand justera våra inkomster. Om vi inför euron finns inte denna justeringsmekanism.

Därmed läggs ett större ansvar på regeringspolitiken och på arbetsmarknadens parter. Annars riskerar vi ökad arbetslöshet eftersom det inte finns någon möjlighet att skriva ner valutans värde.

Om man vet att kapitalmarknaden inte efterhand kan justera en löneuppgörelse, då tar man rimligtvis också konsekvenserna av detta. Metalls ordförande brukar säga att den viktigaste bufferten finns i var och ens huvud. Men naturligtvis finns risken att företrädare för mindre löntagarkollektiv/nyckelgrupper kommer att utnyttja situationen “våra löneökningar skadar inte samhällsekonomin”) och att det i sin tur leder till kompensationskrav från större kollektiv. Då måste samhället ha en annan typ av buffertar nämligen att utbilda bort flaskhalsar och stimulera arbetskraftsinvandring av nyckelgrupper.

PLÖTSLIGA ekonomiska kriser som inte beror på vårt eget agerande är visserligen mindre sannolika, men vi ska ändå ha en beredskap. Här är flera typer av buffertar tänkbara.

Men den viktigaste bufferten är goda statsfinanser - det vill säga samma buffert som inom EMU kan ge oss möjlighet att stimulera ekonomin vid lågkonjunkturer.