"Allt som vanligt den 15 september"
Per Gahrton, Sydsvenskan, 30/5 2003

För en tid sedan deltog jag i en EMU-debatt där jasidan företräddes av en vänstersocialistisk EU-federalist (fackföreningsjournalisten Bror Perjus) och en moderat nyliberal (riksdagsledamoten Henrik von Sydow).

En bit in i debatten förklarade Perjus att poängen med EMU är att stärka politikens inflytande över marknaden. I nästa replik förklarade von Sydow att vitsen med EMU är att rulla tillbaka politikens inflytande och släppa marknadskrafterna fria. Med sådant motstånd behövde jag och min nejkollega, f d m-riksdagsmannen Tom Heyman, inte säga mycket.

Men var då jag som miljöpartist och moderaten Heyman överens om allt? Antagligen inte. Jag förmodar att vi har ganska olika föreställningar om vilken typ av social och ekonomisk politik som bör föras i Sverige. Men det berördes knappast. Och det ställdes inga frågor vare sig av jadebattörerna eller av publiken.

Orsaken är enkel: alla förstår att de partipolitiska och ideologiska olikheterna mellan olika EMU-motståndare är ointressanta och irrelevanta för EMU-omröstningen den 14 september. På nejsidan är vi överens om en sak: att det är svenska folket som i demokratisk ordning skall bestämma vilken politik som skall föras i Sverige. Om nejsidan vinner blir det ingen ändring i förhållande till idag. Den svenska demokratin kommer att fortleva, riksdagsvalen kommer att ha avgörande betydelse för vilken politik som kommer att föras och nejsidans olika delar kommer att tävla med varandra och med jasidans partier om väljarnas gunst.

Att det finns ett brett spektrum av politiska riktningar - från höger till vänster via mitten och den gröna - på nejsidan vållar därför inget förtroendeproblem. Nejsidan påstår inte att ett nej till EMU automatiskt leder till en viss social och ekonomisk politik, utan bara att vi behåller makten att själva avgöra.

Jasidans problem är helt annorlunda. Jasidan vill ju helst inte tala om att EMU-medlemskap innebär en maktförskjutning från Sveriges demokratiska institutioner till EU-nivån. Jasidan talar hellre om vilka sociala och ekonomiska fördelar man anser att EMU-medlemskapet medför. Problemet är att man målar upp (minst) två diametralt motsatta bilder - en vänsterdröm, en högerdröm.

I vänsterdrömmen utgör EMU kraftfullt motvärn mot kapitalets makt, en stark, central styrande hand över marknadskrafterna, en välfärdsstat på EU-nivå.

I högerdrömmen leder EMU tvärtom till att ekonomin och marknaden befrias från statlig klåfingrighet, till att den svenska sociala modellen måste nedrustas, till behov av flexibilitet, rörlighet och ökade löneskillnader.

Båda dessa EMU-visioner kan inte samtidigt vara sanna. Båda kan inte vara önskvärda för alla. För de flesta väljare är det ödesdigert om de röstar ja för att de gillar den ena EMU-drömmen, men det visar sig att det är den andra som blir verklighet vid svenskt EMU-medlemskap. För vänsterväljare är högerns EMU-vision en skräckvision, för högerväljare är vänsterns EMU-dröm en mardröm.

För nejsidan finns inget sådant dilemma. Ingen av oss tror att våra gröna, röda, blåa drömmar förverkligas genom ett nej till EMU. Vi är bara överens om att bevara så mycket självbestämmande som möjligt i den svenska demokratins institutioner. Därför är frågan om strange bedfellows irrelevant för nejsidan. För jasidan däremot är den avgörande.

Hur skall man undvika att vänsterfolk som drömmer om EMU som motvikt mot kapitalet och USA skrämmer bort högerfolk som vill ha EMU som bromskloss mot socialstaten och kopplingslänk till Väst? Och vice versa.

På nejsidan har vi det lättare. Vi kan alla enstämmigt påminna om vad saken främst gäller: Vem skall bestämma om Sveriges ekonomi - vi själva eller EU:s centralbyråkrater?