Margit Gennser: Nu ökar sprickan mellan folk och elit i Europa
www.dagensdebatt.se/

EU har i dag ingen folklig legitimitet. Niceavtalet kommer att skapa än större sprickor mellan makteliterna inom EU och medborgarna i de olika länderna - och bör därför inte godkännas av Sveriges riksdag. Det skriver moderata riksdagsledamoten MARGIT GENNSER

Den 21 januari konstaterade Ulf Öberg , doktorand i europarätt och tidigare rättssekreterare och kanslichef vid EG-domstolen i Luxemburg, i en debattartikel på Dagens Debatt att han brottas med dubbla lojaliteter som EU-medborgare och som svensk. Att vara lojal mot EU samtidigt som den politiska, rättsliga och konstitutionella utvecklingen inom unionen blir allt mer negativ för oss svenskar och medborgare i andra mindre länder, skapar för personer som Ulf Öberg ångest och tveksamhet. Han förespråkar därför att Sverige inte ska godkänna Nicefördraget, eftersom fördraget gör den redan komplicerade beslutsprocessen inom EU mer obegriplig. Betänkligt är också, framhåller han, att de mindre ländernas inflytande i beslutsprocessen försvagas. J

ag instämmer helt i hans syn på att Sveriges riksdag inte ska godkänna Nicefördraget. Detta har jag redan deklarerat i riksdagens allmänpolitiska debatt. Mina motiv är dock inte kluvna som Öbergs. Jag har aldrig sagt ja till de federala äventyr som Europas styrande politiker är så lockade av. När vi svenskar röstade om medlemskap till EU, talades det aldrig om gemensamma pengar, flagga, medborgarskap och nationalsång. När Per Gahrton varnade för en europeisk superstat förnekades en sådan utveckling med glöd av de ledande på ja-sidan. EMU som i grunden är federalt till sin natur, sades det, avgjordes inte vid folkomröstningen. EMU var en fråga för riksdagen.

Att detta inte var hela sanningen har de senaste fem årens debatt klart visat. Att tala med ”dubbla tungor” är inget nytt i EU-sammanhang. Den dåvarande premiärministern Heath förnekade inför den brittiska folkomröstningen om Storbritanniens medlemskap i EEC 1970 alla planer om en federal stat. Nu frisläppta regeringsdokument visar att han ljög. Han hade i hemlighet sagt ja till EEC:s federala utveckling och Wernerplanen. När ledande politiker hemlighåller de verkliga målen och hela sanningen bakom långtgående förslag som kommer att undergräva den egna nationens suveränitet skapas konflikter. Ulf Öbergs kamp med sina egna dubbla lojaliteter – att vara svensk och EU-medborgare – är ett exempel på individnivå. Danskarnas, engelsmännens och svenskarnas negativa inställning till EU förstärks, när de ser att de ”lurats in” i en federal utveckling som inte förstod att de röstade ja till. EU har i dag ingen folklig legitimitet. Niceavtalet kommer att skapa än större sprickor mellan makteliterna inom EU och medborgarna i de olika länderna

Att Sverige får behålla en kommissionär betyder ingenting för vårt inflytande. En kommissionär måste avsvärja sig sin lojalitet till det forna fosterlandet. Kommissionären ska enbart verka för EU:s intressen. Margot Wallströms omvandling från tidigare svenskt statsråd till kommissionär utgör en god illustration på lojalitetsändringen. Anita Gradins erkännande i TV att den kollegiala solidariteten inom kommissionen var starkare än hennes rättspatos och hennes försvar av svenska intressen. Hon vågade inte fördöma korruption och slöseri med EU:s biståndsmedel fastän hon visste att hon då gick mot viktiga principer.

En svensk kommissionär förstärker inte svenska intressen. Att de små ländernas röststyrka i ministerrådet och i EU-parlamentet försvagas innebär förstärkt minoritetsstatus och osjälvständighet. Samtidigt är de stora länderna inte nöjda med Niceavtalet. Tyskland anser att Frankrike främst tillgodosett franska intressen genom att förstärka medelhavsländernas inflytande. Den tyske utrikesminister har också skarpt kritiserat Frankrike för att inte ha arbetat tillräckligt målmedvetet för en europeisk union, där Tyskland som största land skulle inta en ledande roll. Från Berlin har också hörts skarpa uttalanden att den enighet och tillit mellan Tyskland och Frankrike som varit en av hörnstenarna bakom EU inte längre gäller. Samtidigt har den tyske utrikesministern Fischer åkt till Storbritannien för att understödja de federala krafterna inom Blairs regering och fördöma den konservativa oppositionen för att den motarbetar ett federalt Europa, i princip bildandet av en superstat med 300-500 miljoner människor. Foreign office lyckades dämpa Fischers uttalanden i London men för hur länge? En alltmer aggressiv tysk federal politik kommer att fördjupa misstron mellan de stora länderna inom EU. Niceavtalet skärper konflikter som hela tiden funnits under ytan.

Men konflikterna är mycket äldre och mycket djupare än Niceavtalet. Det går inte att skapa att en stat genom politiska påbud uppifrån. Det går inte att bortse från betydande skillnader i kulturella och politiska traditioner, i språk samt legala och ekonomiska system. Fransk, italiensk, brittisk, tysk och svensk syn på exempelvis brott, rättssäkerhet och attityder till brottslingar är mycket olika. Redan nu skapas kring ”eurojust” ett ny strafflagstiftning, där EU tar över ländernas jurisdiktion. Bedrägerier, narkotikasmuggling, terrorism och penningtvätt kommer att regleras av EU-rätten och redan nu har man skapat en europeisk åklagarmyndighet och inrättat en europeisk polisutbildning.

Den rättsliga utvecklingen innebär att den mindre grova brottsligheten successivt blir en sak för de nuvarande nationerna, medan grövre brott blir en fråga för EU, den federala staten, precis som i dagens USA. Är detta önskvärt? Samarbetet mellan de olika ländernas brottsbekämpande myndigheter har funnits länge och fungerat tillfredsställande. Varför gå längre? Är inte den federala utvecklingen på rättens område på många sätt oroväckande? Rättsprocessen kommer i många fall att ske på för medborgarna främmande språk och med tillämpning av helt främmande rättstraditioner. (Tolkar löser inte det språkliga problemet.) Straffen kommer att avspegla helt olika synsätt på humanism, straffens syfte etc.

Kan vi svenskar tolerera de förhållanden som råder i mer än hundra år gamla fängelse i Frankrike och Italien? Kan engelsmännen acceptera den romerska rättstraditionen i stället för den egna sedvanerätten? Svaren ger sig självt och resultatet blir ett växande svalg mellan de styrda i de olika länderna och en centralmakt som måste bli alltmer centraliserad för att behålla makten. I förlängningen leder avståndet mellan de styrda och de styrande till mer auktoritära regimer och i värsta fall till ett växande förtryck av alltfler minoriteter inom unionen. Är inte detta att måla upp hot som inte existerar? Nej jag tror inte det. Niceavtalets rättighetsstadga visar redan nu på två betydande risker. För det första råder oklarhet om lagar verkligen gäller. Stadgan anses vara icke bindande av vissa länder medan synen är något annorlunda i andra. EU-domstolen har angett att den kommer att beakta stadgan vid sina domslut. I praktiken blir således stadgan bindande. För det andra finns det bestämmelser som är en antites på vad många av oss anser vara grundläggande elementa för yttrandefriheten.

Stadgans 52 artikel innehåller regler om ekonomiskt stöd till politiska partier som är representerade i EU-parlamentet. Det finns dock vissa krav på dessa partier. De ska vara positiva till en federal utveckling. Kravet är givetvis utformat på ett något mera fördolt sätt men andemeningen är denna. Den senaste veckan har vi fått praktiska bevis på hur stadgans politiska intolerans kan tillämpas i praktiken. Torypartiet utgör en av de största nationella partigrupperna i EU-parlamentet men tillhör inte som fullvärdig medlem det krist-demokratiska blocket, vilket hedrar dem. De värnar om sin syn på rättsstaten, marknadsekonomi och nationell suveränitet. När partistödsreglerna nu utformas, utesluts de konservativa i Storbritannien från detta ekonomiska stöd. och de beslutande har full täckning för sin hållning i rättighetsstadgans 52 artikel. Att en diskriminering av det brittiska konservativa partiet går mot all rättfärdighet och demokratisk hyfs är en annan sak. Den stora bristvaran inom EU är moral. Hög moral och etik måste börja hos de som i maktpositioner företräder EU. Så är det inte i dag vilket inte kan påpekas för ofta.

Anita Gradin har som redan nämnts erkänt att hon som kommissionär inte vågade beivra maktmissbruk och korruption. Korruptionen är utbredd både inom EU och i en rad av de kontinentala länderna. Alla bevis ligger på bordet. Italiens hela politiska elit har varit till salu under hela efterkrigstiden. Prodi – EU:s ordförande – undersöks fortfarande av åklagarmyndigheterna gällande tvivelaktiga affärer i samband med privatiseringar av statliga företag. Korruptionsskandaler har varit vanliga i Grekland och Spanien. I Frankrike fruktar framträdande politiker både inom högern och vänstern avslöjanden om ekonomiska skandaler i miljardklassen. Tyskland har också förlorat sitt rykte som ett land utan korruption.

Även i Storbritannien och Sverige har vi haft skandaler men de kännetecknas dels att de avser betydligt beskedligare ekonomiska övertramp, dels att de skyldiga snabbt har fått lämna det politiska och offentliga livet, åtminstone för en tid. Varför är det så allvarligt när politiker och andra högt uppsatta medlemmar inom EU kan berika sig olagligt och sedan köpa tystnad? Tilliten undermineras. Det kitt i form av ”trust” som är stommen i ett lands sociala kapital förstörs. En sådan utveckling kan vara svår om inte omöjlig att reparera i efterhand. Att värna om det sociala kapitalet är ett av de viktigare skälen till att säga nej till EU:s federala äventyr.

För att riktigt stryka under varför tilliten till ett federalt EU alltmer undermineras vill jag peka bakgrunden hos en av de toppolitiker som mest hängivet engagerar sig för de federala EU-projektet, nämligen den tyske utrikesministern. Utrikesminister Fischer har ett förflutet som extremist. Han har tidigt visat att hans grundläggande värderingar är våldsdyrkan och intolerans och utan att skämmas erkänner han i dag att han är opportunist. En människas grundläggande värderingar brukar vara bestående. Det är denne man som numera är primus motor för att snabbt skapa en EU-stat med en enhetlig penning- och finans - och skattepolitik, ett rättssystem, en utrikes- och försvarspolitik. Det är inte underligt att Ulf Öberg slits mellan sina dubbla lojaliteter och börjar hysa starka tvivel på EU:s nuvarande utveckling.

http://www.dagensdebatt.se/dd/jsp/Crosslink.jsp?a=2335

Ulf Öberg: Godkänn inte Nicefördraget

Nicefördraget innebär ett minskat svensk inflytande - och att den redan alltför komplicerade beslutsprocessen inom EU har blivit än mer obegriplig. Genom spektaklet på den franska rivieran visade en ny generation europeiska politiker hur bräcklig EU-konstruktionen är, när enbart nationella intressen tillåts styra europapolitiken. Det skriver ULF ÖBERG, doktorand i europarätt vid Stockholmsuniversitet och tidigare rättssekreterare och kanslichef vid EG-domstolen i Luxemburg.

Som EU-medborgare tvingas vi ständigt att brottas med dubbla lojaliteter. Vi är stolta över vårt svenska politiska och kulturella arv. Samtidigt förutsätts vi vara solidariska med efterkrigstidens politiska projekt att söka förena de europeiska folken i en europeisk union. Hur detta dilemma skall lösas när våra dubbla lojaliteter kommer i konflikt med varandra verkar våra politiker inte ha något svar på. I en debattartikel i DN med den olycksbådande rubriken ”Vi måste våga minska inflytandet” hävdade utrikesminister Anna Lindh förra året att EU:s utvidgning och en gradvis fördjupning av samarbetet går hand i hand. Dessutom påstod utrikesministern att ”ingen övertygande visat vad det är som skulle motivera ett federalt samarbete istället för ett i grunden mellanstatligt”.

I ett tal inför Klubb Norden och i en artikel i Tiden utvecklade statsminister Göran Persson nyligen denna syn och betonade den mellanstatliga samarbetsmodellen som en önskvärd utveckling inom den europeiska unionen. Den svenska regeringens övergripande målsättning i Nice var dock att undvika en blockering som inneburit att de svåra institutionella frågorna om maktbalansen inom Europeiska unionen sköts över på det svenska ordförandeskapet. Därmed hade utvidgningsförhandlingarna försenats och regeringens främsta hjärtefråga gått om intet. Sett ur detta perspektiv är det inte förvånande att de svenska förväntningarna infriades i Nice. Statsministern kan med fog hävda att han uppnått sina på förhand lågt ställda förhandlingsmål. Ett fördrag förhandlades fram, regeringen får även fortsättningsvis under ett antal år föreslå en ”svensk” EU-kommissionär och kravet på enhällighet i skattefrågor bevaras. Med denna inställning är det föga överraskande att vår statsminister höll en låg profil i förhandlingarna om de avgörande institutionella frågorna som avgjorde maktbalansen inom EU.

Sveriges stöd till de andra mindre medlemsstaterna, när dessa motsatte sig att de stora medlemsstaterna skulle få ett alltför stort inflytande i rådet, tycks i det närmaste ha varit obefintligt. De små och medelstora medlemsländernas splittring, som tydligt avspeglas i de nordiska medlemsländernas skilda ståndpunkter, blev fatal i Nice. Något märkligare är att det svenska förslaget att införa ett mer lättbegripligt system med s.k. dubbla majoriteter – där det skulle krävas en majoritet av medlemsstater som samtidigt representerar en majoritet av EU:s befolkning för att fatta beslut – inte ens tycks ha förts fram på förhandlingsbordet under toppmötet. Resultatet är att den redan alltför komplicerade beslutsprocessen inom EU om möjligt har blivit än mer obegriplig. De europeiska medborgarnas tilltro till EU:s institutioner kan därigenom inte annat än minska. Dessutom ökar de stora medlemsstaternas inflytande på de små och medelstora medlemstaternas bekostnad. Den yttersta konsekvensen av Nicefördraget är att maktcentrum i Europa flyttas från överstatliga institutioner i Bryssel till de stora medlemstaternas huvudstäder Paris, Berlin, London, Rom, Madrid och på sikt Warszawa. Ytterligare en följd är att maktbalansen inom den europeiska unionen skiftar från Nord till

Syd. I det förvirrade efterspelet till toppmötet tycks Spanien definitivt ha lyckats säkra sin status som ”stor” medlemsstat. Därmed kommer spanjorerna i framtiden att kunna utgöra en blockerande minoritet tillsammans med t.ex. Italien och Portugal. Det är förvånande hur Sverige utan vidare kunde acceptera att de stora medlemstaterna respektive ”sydstaterna” i framtiden tillsammans kommer att kunna blockera beslut som kräver en s.k. kvalificerad majoritet. Detta kan till exempel komma att bli fallet med krav på större öppenhet i EU:s kommande offentlighetslagstiftning.

Denna inställning går dessutom inte ihop med Göran Perssons egen ståndpunkt att rådet bör ges en starkare roll, eftersom ”det är där den bästa och närmaste kopplingen till medborgarna finns”. Av inrikespolitiska skäl var det tydligen viktigare för statsministern att även fortsättningsvis få föreslå en ”svensk” kommissionär än att bibehålla Sveriges och de andra mindre medlemsstaternas relativa inflytande i rådet. Denna prioritering kan även förklaras av regeringens originella syn på EG-kommissionens roll i maktbalansen mellan EU:s institutioner. Statsministern ser det uppenbarligen som kommissionens uppgift att “värna alla medlemsländers intressen” snarare än att värna allmänintresset och gemenskapsintresset. Att en stark och effektiv kommission ligger både i de mindre medlemsstaternas och i kandidatländernas intresse verkar numera vara en främmande tanke inom regeringskansliet.

I och med att de mindre och medelstora medlemsstaternas inflytande i rådet minskar har även kommissionen försvagats i sin roll som medlare mellan olika nationella intressen. Kommissionen kommer därför i framtiden att tvingas ta större hänsyn till de stora medlemsstaternas synpunkter för att inte riskera att dess lagstiftningsinitiativ blockeras.

Den svenska omvändelsen till s.k. flexibel integration är också oroväckande, eftersom även det kan innebära att vi på förhand avsagt oss ytterligare inflytande inom EU. För närvarande krävs det enhällighet vid fördragsändringar. Därigenom kan varje medlemsstat bromsa utvecklingen, om vi mot förmodan skulle anse att den europeiska integrationen går för långt, för fort eller utvecklas i fel riktning. Göran Persson har motiverat sin omvändelse med att medlemsstaternas regeringar därmed skulle befrias från sitt ansvar att tvingas ta inrikespolitiska konflikter för att göra det möjligt för unionen att gå vidare i integrationen. Därmed har statsministern även avstått från möjligheten att vid behov kunna agera motvalls inom EU-institutionerna. Det är oklart på vilka områden och med vem regeringen kan tänka sig ingå ett fördjupat samarbete. Sannolikheten är därför stor att vi inledningsvis ställer oss utanför de flesta former av flexibel integration, vilket också har ett politiskt pris. Möjligheterna att i framtiden påverka ett politikområde när vi väl bestämmer oss för att ansluta oss till ett fördjupat

samarbete är begränsat. Genom spektaklet på den franska rivieran visade en ny generation europeiska politiker hur bräcklig den europeiska konstruktionen är, när enbart nationella intressen tillåts styra europapolitiken. Göran Perssons och Anna Lindhs mellanstatliga vision för Europeiska unionen havererade därför med all sannolikhet vid första bästa tillfälle. Statsministern verkar trots det vara en av de få som glädjer sig över resultatet av nattmanglingen i Nice. Han tror sig därmed ha lyckats närma sig ”utkanten på mittfåran av den europeiska debatten” och att vi svenskar därmed inte längre betraktas som ”lite aparta”. Hans glädje riskerar att bli kortvarig. Avsaknaden av andra svenska visioner om EU:s natur och målsättning är inte ägnad att inge respekt, vare sig i Europa eller på hemmaplan. För att vända den svenska opinionen i EU-positiv riktning räcker det knappast att vi under det svenska ordförandeskapet uppfattas som europamästare i mötes- och förhandlingsteknik.

Vad gäller den europeiska debatten är det talande att den oberoende franska vänsterintellektuella tidningen Le Monde betecknar det svenska ordförandeskapet som ”eurokyligt”. Le Monde understryker särskilt den svenska oviljan att befatta sig med de svåra konstitutionella frågorna och rapporterar franska propåer om att problemet med oss svenskar är att vi fortfarande inte har tillägnat oss någon ”EU-kultur”. Samtidigt höjer den brittiska marknadsliberala och lätt euroskeptiska Financial Times Göran Perssons funktionella EU-realism och pragmatism till skyarna. Under ordförandeskapet skall Sverige tillsammans med Belgien påbörja förberedelserna för nästa regeringskonferens, som bl.a. skall avgöra vilka frågor som avgörs bäst på nationell respektive europeisk nivå. Dessutom fortsätter diskussionen om möjligheterna att göra EU:s nyligen antagna stadga över medborgerliga fri- och rättigheter juridiskt bindande. Därmed har grunden lagts för upprättandet av en federal europeisk konstitution under det tyska eller det italienska ordförandeskapet år 2004. Mot bakgrund av den ovärdiga avslutningen av den senaste regeringskonferensen är det sannolikt att den s.k. konventformen kommer att stå modell för kommande fördragsändringar.
När ett konsensusbaserat fördrags- eller konstitutionsutkast väl ligger på bordet år 2004, lär det bli mycket svårt att ändra eller stoppa. Den svenska oförmågan att se politiken i de starkt juridiskt präglade institutionella frågorna inom Europeiska unionen är i och för sig inte ny. Den grundlades redan vid medlemskapsförhandlingarna. Det är dock illavarslande att vår statsminister efter sex års svenskt medlemskap i EU fortfarande kan hävda att det inte är hur vi organiserar våra institutioner i Europa som är det viktigaste. Enligt Göran Persson är det inte det debatten om den europeiska unionens framtid handlar om.

Denna ståndpunkt förbiser att det inte nödvändigtvis föreligger ett motsatsförhållande mellan att anlägga ett konstitutionellt och ett funktionellt synsätt på den europeiska integrationen. I och med att regeringen underskattat vikten av de konstitutionella frågorna har den lämnat fältet fritt för de stora medlemsstaterna att öka sitt inflytande på de små och mellanstora medlemsstaternas bekostnad. Därmed minskar de svenska möjligheterna att påverka vad den framtida Europeiska unionen faktiskt kan komma att uträtta i olika sakfrågor. Det var nog många osäkra väljare som lät sig övertygas just av det institutionella argumentet inför folkomröstningen om vårt medlemskap i EU. Det är bättre att vara med och påverka än att stå utanför, hette det då. Genom att Sverige och de andra nordiska länderna gick med i EU skulle vi ju undvika att de stora medlemsstaterna skulle kunna styra och ställa alltför mycket inom den europeiska unionen. När regeringen nu avsagt sig mycket av vårt inflytande till de stora medlemsstaterna och till ”sydstaterna” har dessa väljare all anledning att känna sig svikna.

För en gångs skull uppstår det ingen lojalitetskonflikt om man anlägger ett nationellt eller ett europeiskt perspektiv på vad som hände i Nice. Varken som svenska medborgare eller som EU-medborgare, varken som integrationsvänner eller som EU-kritiker har vi någon anledning att godkänna den maktfördelning i Europa som föreslås i Nicefördraget. (Inlägget bygger på en ledare som inom kort kommer att publiceras i Europarättslig Tidskrift 2001 Nr 1, http://www.eddy.se.)

http://www.dagensdebatt.se/dd/jsp/Crosslink.jsp?d=13&typeofpage=debatt&threadid=928

Början på sidan