Lars Gustafsson

Mannen som formulerar reaktionen
Lars Gustafsson i SvD 2000-12-28

När Michail Bakunin, den store ryske anarkisten, skrev sin flammande pamflett Reaktionen i Tyskland (1842) var det väl det europeiska säkerhets- och övervakningssystem som Metternich och Wienkongresen skapade som han ville åt. Det var ett upprop som manade till kamp mot den hemliga polisen och klerikala regeringars ansträngningar att sätta munkorg på den fria debatten. Gentemot detta nya Europa rekommenderade Bakunin en handlingens propaganda, med andra ord terrorism.

Lusten att förstöra är en skapande lust, enligt ett berömt ord av denne man. Småningom drog han sig dock inte för att bli informatör och konsult i ryska frågor hos några av samtidens regerande furstar, som hade anledning att hoppas på ett anarkistuppror i Ryssland.

Bakunin är nu höggradigt död. Men reaktionen i Europa är vid liv. Gemensamt med Wienkongressens herradöme har den att den riktar sig mot framsteget och vill bevara gamla privilegier. Till de senare hör de olika varianterna av socialistisk samhällsordning. Gatupöbeln i Prag och nu senast i Nice är det extrema exemplet.

På det teoretiska planet går det lugnare till, men mentaliteten är inte alldeles olik. Världens mest citerade franske vetenskapsman är sociologiprofessorn Pierre Bourdieu, vilket beror på att han uttalar sig om allt och att det anses prestigeladdat att ha honom som medförfattare eller medutgivare. Det är alltså inte så lätt att veta vad han själv har skrivit och vad andra skriver åt honom.

En exotistisk och okunnig USA-fientlighet är ett ledmotiv i det mesta av hans diffusa uppgörelser med moderniteten. Vad han speciellt avskyr är den tendens som många tycker sig urskilja i dessa år, nämligen nationalstatens borttynande makt. Det märkliga är att när nu en av Karl Marx stora utopier, statens försvinnande, för första gången befinner sig ovanför synranden är det just Marx efterföljare som skriker som stuckna grisar. Ty sedan länge är det inte det utopiska klass- och statslösa tillståndet utan socialstaten som är socialismens slutpunkt.

Den nya international som Bourdieu drömmer om heter Raisons dagir och har sitt säte i Paris (www.raisons.org). Inför en konferens i november gav Bourdieu en intervju i Wientidningen Standard (4/11) som kan ge en ganska klar uppfattning om hans världsbild. Målet är en stor gemensam ansträngning för att utarbeta grundsatser för ett äkta politiskt alternativ till nyliberalismen. Sammanträffandet i Wien ägde rum på initiativ från olika motståndsgrupper.

Bourdieu förefaller att uppfatta Jörg Haider som den största fara som för tillfället hotar Europa, medan andra verkliga skurkar och mördare inte existerar i hans semiotiskt präglade världsbild, där symbolerna verkar vara så mycket viktigare än händelserna. I intervjun heter det dessutom att Haider egentligen bara är ett symtom på allmänna utvecklingstendenser i de moderna industrisamhällena.

Socialdemokratin, som borde vara ett solitt bålverk mot otäcka frihandels- och moderniseringstendenser i västvärlden är Bourdieu inte heller riktigt nöjd med. Den befinner sig i självupplösning inför vad han kallar nyliberalismens praktiskt taget obestridda herradöme i hela partispektrum. Denna utveckling sägs ha frambragt en härskara av modlösa människor i hela Europa.

Det är svårt att säga var - utanför vänstra Seinestrandens kaféer och seminarierum - som denna härskara av modlösa kan befinna sig. En annan fråga är vad Bourdieu vill ha i stället för den neoliberala hegemonin. Socialstater? Tydligen inte sådana som leds av socialdemokrater. Statskapitalism? Eller något slags semiotiska folkrepubliker?

Eller är hans rörelse uteslutande ute efter att förhindra den så förhatliga moderniteten? I så fall fanns det betydligt mera substans i den reaktion som Bakunin ville bekämpa.

Lars Gustafsson

Början på sidan