|
Politisk prestige och inte ekonomiska fakta låg bakom
när den europeiska valutaunionen skapades. Röstar vi ja riskerar vi
att snart komma upp i den tyska arbetslöshetsnivån och ner i den
tyska tillväxtnivån Beslutet om en europeisk valutaunion (EMU) drevs igenom av president Mitterand, som ett krav för att Frankrike skulle acceptera Tysklands återförening. Hur mycket ekonomisk analys låg bakom detta? Vi menar att det var och är ett politiskt prestigeprojekt. Därför är det naturligt att flertalet av våra mest namnkunniga nationalekonomer är mycket negativa eller skeptiska till projektet. Redan det faktum att EMU-länderna har inbördes olika politik och struktur på sitt näringsliv borde teoretiskt omöjliggöra en gemensam valuta. När EMU nu funnits i snart fyra år ser vi också att teori och praktik överensstämmer med varandra. Tyskland - som framtill 90-talet - var Europas industriella draglok har nu på tio år rasat i konkurrenskraft. Orsakerna till detta är många, t ex dålig ekonomisk politik, många nya konkurrenskraftiga industrier i Östeuropa, kostnaderna för Tysklands återförening, brist på avregleringar. Om Tyskland haft en rörlig valuta skulle dess problem ha minskats genom en kraftigt sänkt ränta (eftersom Tysklands inflation nu är cirka en procent) och en fallande valutakurs. Men genom att Tyskland tillhör EMU kan varken räntan eller valutakursen förändras gentemot övriga EMU-länder. Med fast valuta finns då i princip bara tre andra möjligheter kvar. Den ena är kraftiga lönesänkningar i Tyskland. I stället ökar man lönerna med tre-fyra procent vilket är i linje med eller något över EMU-ländernas genomsnitt. Det andra alternativet är att den tyska arbetskraften skulle flytta till andra länder. Med det utbyggda arbetslöshetsförsäkringssystem som finns i Tyskland torde det vara svårt att hitta något land att flytta till där man kan få lika hög lön som att vara arbetslös i Tyskland. Det tredje alternativet skulle vara en kraftfull avreglering inom arbetsmarknaden. Detta skulle nämligen kunna skapa en växande servicesektor som i Storbritannien. Nyligen beslutades dock att reglera arbetsmarknaden än mer i Tyskland då tillfälligt anställda skall få likvärdiga rättigheter med permanentanställda. Detta sistnämnda beslut visar att ett lands inre politiska liv inte ändras för att man ansluter sig till EMU. Konsekvenserna av Tysklands anslutning till EMU är i stället att arbetslösheten kontinuerligt stiger och är redan nästan tio procent. Alla prognoser tyder på en fortsatt ökning nästa år. Detta innebär att Tyskland nu höjer skatterna för att finansiera den ökande arbetslösheten. Dessa skattehöjningar minskar ytterligare tillväxten som i sin tur höjer arbetslösheten. Är Sverige då så olikt Tyskland? Båda länderna har ett starkt utbyggt välfärdssamhälle, en hårt reglerad arbetsmarknad och starka fackföreningar. Om Sverige efter anslutning till EMU råkar ut för oförutsedda förändringar skulle säkert arbetslösheten få ta smällen liksom i Tyskland, med ökade skatter som följd. Vilka "oförutsedda " förändringar skulle då kunna ske i Sverige? En sådan är att dollarkursen kraftigt sjunker. Med tanke på USA:s gigantiska byteshandelsunderskott (snart två miljarder dollar per dag) är en kraftig dollarnedgång högst sannolik. Stora svenska industribranscher är mer beroende av dollarkursen än genomsnittet i EMU. En annan "oförutsedd" förändring är att Sverige - på samma sätt som skett många gånger under de senaste 30 åren - får en okontrollerad löneutveckling. Denna risk är speciellt stor när vi nu riskerar arbetskraftsbrist om några år då den stora 40-talistgenerationen går i pension. Ett ekonomiskt system är sällan långsiktigt stabilt. Externa chocker och/eller intern misskötsel kräver kompenseringar. För tio år sedan försökte Sverige med våld (500 procents ränta) att hålla valutakursen stabil. Detta höll på att sänka hela det svenska näringslivet. Med rörlig valuta följer en självständig riksbank som - liksom nu - genom ränteförändringar kan korrigera såväl överhettning som alltför kraftig avkylning av ekonomin. Det är alltså ett mycket riskabelt äventyr för Sverige att gå in i EMU och avskaffa den självständiga Riksbanken. Från jasidan hävdas ofta att EMU-projektet skall stärka enigheten i Europa, men nu tycks EMU-projektet starta mer gnissel internt inom EMU än mellan länderna utanför och innanför EMU. När nu EMU-länderna efter knappt fyra år utsätts för den första ekonomiska nedgången är de stora länderna Tyskland, Frankrike och Italien utsatta för hot från EU-kommissionen om dryga böter för att de inte lever upp till stabilitetspakten. Är bötfällning av redan svaga länder verkligen något som stärker Europas enighet? Med tanke på att EMU-projektet - redan innan det genomlevt sin första fulla konjunkturcykel - knakar i fogarna och Tyskland håller på att gå in i sin största efterkrigskris bör vi i Sverige avvakta att gå in i EMU. Vi befinner oss i gott sällskap. Storbritannien har den bästa tillväxten och den lägsta arbetslösheten av alla stora europeiska länder. Om vi i Sverige röstar nej den 14 september 2003 kan vi lugnt avvakta vad som sker i Storbritannien och EMU. Röstar vi ja är det oåterkalleligt. Då riskerar vi att snart komma upp i den tyska arbetslöshetsnivån och ner i den tyska tillväxtnivån. |