Utanförskapet - EMU-debattens vanligaste retoriska grepp
Sture Eskilsson, Dagens Industri 15/8 2003

Så har det blivit EMU-debattens vanligaste retoriska grepp - utanförskapet. Statsminister Göran Persson använder det i varje artikel, varje anförande. Så gör alla hans lydiga eftersägare.

Det är sammanfattningen av den olycka som drabbar oss om vi säger nej till EMU. Utanförskapet betyder att Sverige inte tar sitt ansvar för fred och social utveckling i Europa.

Finns det något innehåll bakom retoriken? Vilka är vi som hamnar utanför? Vi är ju faktiskt med i EU, och ingen har sagt att vi ska lämna det. Vad är det som gör ett nej till EMU så ödesdigert?

Den som i första hand hamnar utanför är Bosse Ringholm och hans följeslagare, som inte heller i fortsättningen får delta i Eurogruppens möten om den ekonomiska politiken.

Spelar det någon roll för Europa eller Sverige? Knappast. Sverige är och förblir ett litet land vars röst väger lätt mot de stora kontinentala länderna.

Större möjlighet att påverka har vi faktiskt genom att samarbeta med Storbritannien, Danmark och de nya medlemsstaterna.

Göran Persson kommer förstås att drabbas hårt av ett nej. Han har inte infriat löftet till kollegerna att föra in Sverige i EMU och kommer inte längre att platsa på listan över EU:s presidentkandidater.

Andra drabbade är de tjänstemän som hoppas på jobb vid Europeiska Centralbanken, ECB. Högre lön och bättre pension än i Sverige.

Där lär redan finnas över 2.000 tjänstemän, men ett antal svenskar kommer naturligtvis att kvoteras in om vi går med.

Vi ska inte heller undervärdera omfattningen av de lobbyistjobb i Frankfurt som går förlorade med utanförskapet.

Utanförskapet har sina svenska offer. Men hur går det för Europa med Sverige utanför EMU?

Vi sammanträder för freden säger statsministern. Det är bättre än krig, som vi inte kan hålla oss utanför, säger han med patos och möts av artiga men en smula undrande applåder.

Allvarligt talat, finns det någon som tror att Frankrike och Tyskland eller några andra EU-länder skulle starta krig därför att Sverige stannar utanför EMU?

Men kan då inte jämställdhetsarbetet i Europa främjas av Sverige? Kan vi inte övertyga våra europeiska brödrafolk att de bör skaffa fler dagis?

Jo, det är tänkbart att ihärdiga svenska röster kan påverka utvecklingen i den riktningen. Men det har inte ett dyft med EMU att göra.

Ja eller nej till EMU är i första hand en fråga om makt och politik, säger numera Göran Persson, sedan han förstått att tomma löften om fler offentliga jobb och lägre hyror inte är trovärdiga.

Och i detta har han förstås rätt.

Den politiska makten kommer att förändras; den flyttar bort från Sveriges riksdag, bort från svenska folkets inflytande. Den kommer i än högre grad än i dag att utövas av den politiska eliten i behaglig kontinental miljö, utan besvärande insyn.

Den svenska regeringens behandling av EU:s nya grundlag visar vad vi har att vänta oss. Denna innebär stora förändringar av EU:s beslutsstruktur. Mest spektakulärt är förslaget att EU ska få en president. Det är en förändring som Göran Persson gillar.

Riksdagen har däremot sagt nej. Ordförandelandet Italien vill ha synpunkter på det mycket omfattande konstitutionsförslaget i början av hösten. En högst rimlig konsekvens vore att inkalla riksdagen till en extra session där man kunde diskutera den nya grundlagen.

Behövs inte, säger regeringen, vi vet vad partierna tycker. Därefter kan Göran Persson i Rom framföra sina egna synpunkter som vore de Sveriges.

Det är det svenska folket och deras valda ombud som riskerar att drabbas av utanförskap till de avgörande ekonomiska besluten, om den politiska eliten får sin vilja igenom.

Ett nej till EMU ger oss möjlighet att med bevarad demokrati spela en konstruktiv roll i Europas utveckling.