"EMU oroar mig starkt"
Birgitta Swedenborg
SvD Brännpunkt 29/12 2002

EMU är både ett ekonomiskt och ett politiskt projekt. Dess yttersta syfte är politiskt - att skapa en närmare politisk union mellan EU-länderna - men själva EMU-projektet har framför allt långtgående ekonomiska konsekvenser.

Dessa konsekvenser är inte särskilt lätta för en vanlig medborgare att genomskåda och den senaste tidens debatt har snarare skapat ökad oklarhet. Inte minst har flera EMU-positiva ekonomer bidragit till detta genom att ge en felaktig bild av vad ett svenskt nej till EMU skulle innebära. Det kan därför vara dags att hyfsa debatten något. Först och främst, ett nej till EMU innebär inte att den svenska kronan kommer att fortsätta att försvagas och att Sverige kommer att halka efter i välstånd.

Den sedan 1960 ständigt försvagade kronan framstår - med rätta - som en symbol för Sveriges ekonomiska utförsbacke. Försvagningen är ett resultat av låg tillväxt och hög inflation i Sverige under flera decennier.

Samma minskning av vårt relativa välstånd skulle dock, med en tillväxtfientlig politik i Sverige, kunna inträffa inom EMU. Ekonomisk tillväxt beror väsentligen på andra faktorer (såsom incitament att arbeta, utbilda sig, driva företag). En högre ekonomisk tillväxt skulle kräva samma typ av strukturreformer oavsett om vi är med i EMU eller inte. Reformerna blir knappast lättare att genomföra bara för att vi är med i EMU.

Inte heller innebär ett nej till EMU ett återfall till den "devalveringspolitik" som hängde ihop med den tidigare fasta växelkursregimen. Att jämställa dagens flytande växelkurs med en devalveringspolitik, som flera EMU-positiva ekonomer gör, är direkt vilseledande.

Det viktigaste (ekonomiska) argumentet mot ett svenskt medlemskap i EMU är tvärtom att en flytande växelkurs har gjort det möjligt att uppnå de mål vi misslyckades att uppnå med hjälp av en fast växelkurs.

Fram till 1992 sågs en fast växelkurs som ett medel att åstadkomma disciplin i den ekonomiska politiken, i synnerhet att hålla en låg inflationstakt. Den fasta växelkursen blev grundbulten i den s k normpolitiken. Övergången till en flytande krona för tio år sedan sågs som ett allvarligt misslyckande för denna politik. I efterhand har det visat sig vara ett lyckokast. Inflationen har sedan dess varit stabilt låg, statsfinanserna har sanerats, vi har sluppit kostnadskriser. Framgångarna beror på att en flytande växelkurs har möjliggjort en självständig penningpolitik inriktad på prisstabilitet, men också på att vi själva har ålagt oss den nödvändiga disciplinen.

Ansvarsfördelningen har samtidigt blivit tydlig. Riksbanken har fått ansvar för inflationen. Regeringen har fått ansvar för de offentliga finanserna. Arbetsmarknadens parter har fått ansvar för arbetslösheten - eftersom alltför höga löneökningar inte längre tillåts leda till inflation.

De ekonomer - exempelvis Ulf Jakobsson och Pehr Wissén på Brännpunkt den 12 december - som jämställer dagens politik med en aktiv växelkurspolitik eller en ensidig devalveringspolitik kan inte vara omedvetna om att med ett prisstabilitetsmål blir växelkursen vad den blir. Så länge vi håller fast vid inflationsmålet, och det finns starka skäl att göra, kan växelkursen gå både upp och ner.

En gemensam valuta, å andra sidan, innebär att man ger upp inflationsmålet, vilket inte alla tycks vara medvetna om. Man kan nämligen inte ha både en stabil prisnivå och en stabil växelkurs som mål. Skälet är att den reala växelkursen alltid flyter.

Om man låser den nominella växelkursen genom en gemensam valuta kommer anpassningar till störningar i den reala ekonomin i stället ske genom att den inhemska prisnivån förändras. Något måste nämligen anpassa sig när länder går i otakt, vilket de ofta gör.

Med en gemensam valuta blir inflationen variabel och risken för arbetslöshet ökar. Med euron kommer t ex en lägre tillväxt i Sverige än i EMU-området, att leda till lägre inflation i Sverige än i övriga länder - i värsta fall innebära att priser och löner måste falla. Det är Tysklands situation idag. Det omvända gäller i Irland.

I stället för en smidig förändring av växelkursen kommer alla priser och löner i ekonomin att behöva anpassa sig. Eftersom priser och löner är mindre flexibla än växelkursen, och mindre flexibla nedåt än uppåt, ökar risken för kostnadskriser, företagsnedläggelser och arbetslöshet med ett EMU-medlemskap. För att minska risken för arbetslöshet måste löneflexibiliteten i den svenska ekonomin öka kraftigt. Ett argument för EMU, som framförs alltmer öppet av EMU-förespråkare på den borgerliga sidan, kan därför vara att EMU tvingar fram i sig kanske önskvärda strukturreformer på arbetsmarknaden snabbare.

Men det är en riskfylld strategi. Det gäller särskilt om kravet på anpassning blir stort - som i Sverige i början av 90-talet eller i Tyskland idag. Om ett land ska återhämta sig från en djup nedgång, när arbetslösheten kanske överskrider tio procent, enbart med hjälp av strukturreformer och lönesänkningar blir återhämtningen mycket smärtsam. Kan vi utesluta att sådana kriser inträffar i framtiden?

Med en gemensam valuta ställs stabiliseringspolitiken samtidigt inför mycket större utmaningar. Många EMU-förespråkare, inklusive Riksbankschef Urban Bäckström, tycks underskatta detta. Med en gemensam valuta ersätter vi inte bara ett effektivt stabiliseringspolitiskt medel, den självständiga penningpolitiken, med ett mindre effektivt medel, finanspolitiken.

Vi kommer också att finna att den gemensamma penningpolitiken kan förvärra de obalanser som uppstår. Den gemensamma penningpolitiken kommer nämligen att stabilisera den genomsnittliga inflationstakten i EMU, medan inflationen i de enskilda länderna kan variera.

Just nu är inflationstakten hög och ekonomin överhettad i Irland, medan inflationen är låg och ekonomin stillastående i Tyskland. En gemensam räntenivå i hela valutaområdet betyder att realräntan (räntan korrigerad för inflation) är låg i Irland och hög i Tyskland. Penningpolitiken späder på överhettningen i Irland och förstärker lågkonjunkturen i Tyskland. Det är svårt att hävda att ekonomiska argument talar för ett EMU-medlemskap. Om detta torde flertalet ekonomer vara överens.

Därmed återstår de politiska argumenten. Dessa bör naturligtvis granskas lika kritiskt som de ekonomiska, men de politiska argumenten har hittills stått ganska oemotsagda.

Min personliga slutsats är att såväl politiska som ekonomiska överväganden talar mot EMU. EMU är ett gigantiskt experiment utan motstycke i historien. Aldrig tidigare har stora länder frivilligt givit upp sin valuta och penningpolitiska frihet.

Vi vet inte vilka ekonomiska - och politiska - spänningar det kan skapa. Det finns skäl att känna ödmjukhet, men också stark oro inför detta. Sverige har ingen anledning att rusa in i detta experiment.

Det skulle inte vara i vårt intresse och frågan är om det skulle vara i de nuvarande EMU-ländernas intresse. Ju fler länder som deltar, desto mer komplicerat blir EMU-projektet.