Att låta kostnaderna skena vid låst växelkurs, ger
inget positivt omvandlingstryck - snarare ett utplåningstryck.
Det
råder en utbredd uppgivenhet i näringslivet. Tron att borgerlig
politik kan genomföras är liten.
Därför hoppas man att
Bryssel ska tvinga fram strukturella förändringar.
Lars
Wohlin Dagens Industri 9/9 2003
Ett genomgående ja-argument är att vi inte kan fortsätta att devalvera som de senaste 30 åren. Sverige har bara blivit fattigare. Nu måste vi låsa växelkursen för alltid. Det är dock inte devalveringarna som gjort oss fattigare, utan detta att Sverige inte klarade att hålla kostnader och inflation i schack. Sedan lönekostnaderna 1974-1976 stigit med 60 procent på tre år blev en devalvering ofrånkomlig, liksom efter överexpansionen 1985-1991. Ja-sidan blandar ihop orsak och verkan.
Den nya riksbanksregimen med flytande krona och inflationsmål som fungerat från mitten av 1990-talet har kunnat hålla kronans värde trendmässigt stabilt. Flytande växelkurs är inte till för att fortsätta att devalvera utan för att ge Riksbanken penningpolitisk makt att kontrollera inflationen, och indirekt lönekostnaderna. Att vår ränteutveckling inte avviker så mycket från ECB:s är ovidkommande. Om hotet från Riksbanken tas på allvar, behövs ganska små rörelser för att sätta sig i respekt.
Sverige står inför politiskt svåra strukturfrågor. Bland annat bör skattetrycket sänkas till nivån i euroländerna. Min övertygelse är att en borgerlig regering skulle ha en rimligare chans att klara av detta med nuvarande system utan euron. Av flera skäl:
1. Sundare lönebildning utan euron.
Arbetsgivarna har förlorat mycket i förhandlingsstyrka. Återstår bara hotet att flytta produktionen utomlands. Riksbanken har delvis ersatt arbetsgivarna som motpart. Antalet konflikter på arbetsmarknaden har därvid sjunkit väsentligt. Om vi låser oss till euron, flyttas inflytandet över vinstnivån i svenskt näringsliv till facket. Tidigare var fördelningen mellan arbete och kapital en väsentlig konfliktkälla i löneförhandlingarna; det utvecklades normer för vinstnivån. Med flytande växelkurs har all diskussion kring detta försvunnit.
Samtidigt har facket fått förtroende för att inflationen hålls runt 2 procent. Med EMU försvinner inflationsmålet för det enskilda landet.
En av de stora vinsterna med den nya penningpolitiken är att lönebildningen har decentraliserats, och att lönerna bättre anpassas till utbud och efterfrågan på marknaden. EMU kommer att leda fram till stora samordnade avtal. När räntevapnet försvinner, blir det ofrånkomligt att det råd som LO/SN föreslår tar ställning till skatter, transfereringar med mera. I förlängningen dras staten med i dessa avtal, liksom i Finland.
En borgerlig regering skulle få mycket svårt att föra en politik som ändrar förutsättningarna för rådsrekommendationer som LO/SN står bakom. Svårigheterna för en borgerlig regering att gå in i förhandlingar med ett LO vars viktigaste mål är att avskaffa den borgerliga regeringen ska inte underskattas. När statsminister Torbjörn Fälldin sökte nå ett stabiliseringsavtal med LO-chefen Gunnar Nilsson 1977, sa Palme att LO aldrig fick göra upp med en borgerlig regering.
2. Ökat skattetryck med euron.
Om Sveriges valuta- och penningpolitik avskaffas, sägs att finanspolitiken ska ta över ansvaret. Men erfarenheterna av att försöka höja och sänka moms eller löneskatter för att hålla inflationen under kontroll är mycket dåliga. Effekten bli att åtstramning sker genom skattehöjningar, och stimulanser genom utgiftshöjningar - ett säkert sätt att höja skattetrycket. De borgerliga ja-partierna har tyvärr bundit sig för ett ökat överskottsmål - utan att samtidigt fixera vilken utgiftsnivå den offentliga sektorn ska ligga på. Det är att inbjuda till fortsatta skattehöjningar.
Dessutom, om Sverige hamnade i en ny kostnadskris med lågkonjunktur, skulle vi inte komma ur problemet med finanspolitiska stimulansåtgärder. Det skulle bara förvärra kostnadsproblemet. Interna devalveringar fungerar inte. (Räkna på vilka ofantliga skatteförändringar som skulle krävas!)
3. Fokus på strukturfrågorna.
En stor fördel med den nya riksbanksregimen är att man kan skilja stabiliseringspolitiken från strukturpolitiken. En ny regering kan därför helt koncentrera sig på Sveriges allvarliga strukturfrågor. Penningpolitiken är mycket bättre lämpad att ta hand om stabiliseringspolitik och inflationskontroll än finanspolitiken. Den modellen ger också mindre interna spänningar i en regeringskoalition och mindre av konfrontation med löntagarorganisationerna.
4. Kronans potential.
Sverige har haft unikt stor utflyttning av huvudkontor, privat riskkapital och företagarkraft de senaste tio åren. De fulla konsekvenserna av detta har vi inte sett ännu. En kraftig omläggning av politiken - lägre marginalskatter, slopade förmögenhetskatter och lindrad småföretagsbeskattning - skulle stärka utvecklingen; kapital och entreprenörskap skulle återvända. En sådan politik skulle på sikt kunna stärka kronan, som nu ligger under sin långsiktiga potential.
En starkare krona förutsätter dock att dessa strukturella förändringar kommer först. Därmed skapas ett omvandlingstryck. Det kan ge en positiv spiral med lägre räntor än omvärlden, ökad förädlingsgrad med mera. Att gå bakvägen, att först låta kostnaderna skena vid låst växelkurs, ger inget positivt omvandlingstryck - snarare ett utplåningstryck. Länder som lyckats förbättra sin relativa position, har gjort detta i förening med stigande värde på valutan. Så måste det vara även för Sverige.
Det råder en utbredd uppgivenhet i näringslivet. Tron att borgerlig politik kan genomföras är liten. Därför hoppas man att Bryssel ska tvinga fram strukturella förändringar. Detta är uppenbart en drivkraft för näringslivets engagemang på ja-sidan. Om vi behåller vår krona och riksbank, skulle en borgerlig regering för första gången kunna starta med kostnadsjämvikt. Det ger mycket bättre förutsättningar att faktiskt angripa de strukturella frågorna än att börja med en kostnadskris som 1976 och 1991. För en regering som kan få valutan att successivt stiga i takt med reformer ligger vägen till framgång öppen. Det vore oklokt att genom låsning till euron nu för evigt blockera den vägen.
Om vi ska få en borgerlig politik, förutsätter det vinst i allmänna val. Annars har denna politik ingen legitimitet; den kan inte pådyvlas utifrån. Men ska en borgerlig regering också kunna uträtta något, krävs dessutom en ekonomisk handlingsfrihet.
Det är för att slå vakt om denna som jag säger nej till euron.