|
Ger EMU högre handel och tillväxt?
Från JA-sidan argumenteras för att EMU ger högre tillväxt. Vilken grund finns det för detta påstående? Huvudargumenten som de bl a återges i olika artiklar i Ekonomisk Debatt nr 4/2003 är att ett valutaområde stimulerar handeln mellan de länder som ingår i valutaunionen. Ökad handel ger på sikt ökat tillväxt. Låt mig titta lite närmare på dessa påståenden. När man beräknat effekten av en valutaunion på handel har man standardiserat för andra effekter. Det betyder att man sökt mäta effekten av en valutaunion givet en viss ekonomisk tillväxt. Effekten på handeln av exempelvis en svag ekonomisk tillväxt har man sökt eliminera. Jag tror det finns visst stöd för tanken att en valutaunion kan ge ökad handel. Men detta är en partiell effekt. Vad analysen samtidigt visar är att tillväxten har en väsentlig betydelse för hur handeln utvecklas. Om det vore så att ländernas förlust av en självständig penningpolitik och egen valuta ger dem en sämre ekonomisk politik så kommer denna effekt vara den dominerande. Rent konkret skulle en procentenhets lägre årlig tillväxt inom EMU-länderna ha väsentligt större betydelse för handeln än den ökning i handeln som valutaunionen i sig skulle kunna ge. Vilket stöd har jag för tanken att förlusten av en egen valuta och egen penningpolitik ger lägre tillväxt? Mina argument för detta är lika bra eller lika dåliga som JA-anhängarnas argument att det inte har någon effekt eller åtminstone att tillväxteffekten är mindre än den positiva effekten på handeln. Därför kan man inte hänvisa till att EMU ger en ökad tillväxt - i alla fall inte med större tyngd än jag skulle argumentera för att det ger negativ tillväxt. Man kan inte använda en partialanalys för att komma med generella tvärsäkra påstående om ökad tillväxt om vi går med i EMU. JA-sidan har inte gjort någon analys av hur förlusten av en egen valuta och egen penningpolitik påverkar tillväxten. Man tror att effekten är negativ men att den är liten med hänvisning till att ländernas konjunkturer blir mer synkroniserade med ökande handel. Fyra mål Vilket stöd finns för påståendet att länderna i EMU får en lägre tillväxt p g a att de förlorar sin ekonomiska självständighet? De viktigaste övergripande målen
för ett lands ekonomiska politik är: För att klara dessa mål behöver ett land ha flera instrument än finanspolitiken. Hit hör en egen flytande valuta och en egen självständig centralbank som kan sätta en ränta som är avpassad för resp land. Går vi med i EMU tar man bort två instrument, nämligen räntan och valutan. Det går då inte att lika bra hantera ett lands ekonomi. Den allmänna principen är att skall man nå flera olika mål bör man ha flera instrument. Att enbart klara ekonomin genom att höja och sänka skatter fungerar inte visar erfarenheten Alla de fyra målen blir därför svåra att nå. Det blir fler kriser som i längden ger en lägre tillväxt. Därför kommer EMU att leda till att regeringarna skaffar sig andra instrument som ersätter förlusten av en egen penningpolitik, inkomstpolitik som styr löneökningarna, bufferfonder, extra beskattning etc. EMU innebär att man gör sig av med generella marknadskonforma instrument och på sikt ersätter dem med selektiva regleringar. Svag tillväxt inom euro-området Som stöd för mitt påstående att EMU ger lägre tillväxt kan anföras två förhållanden. För det första att EMU-länderna de senaste fyra åren haft sämre ekonomisk utveckling än de länder som står utanför. Särskilt tydligt är det i Tyskland som har arbetslöshet på över 10 %, nästan nolltillväxt och budgetunderskott på över 3 %. Nu säger man att det beror inte på EMU men på problem som man hade tidigare. Det är sant, men även länder utanför har sannerligen haft problem. Därtill är det politiskt svårare att ta sig ur problemen inom EMU än om man de nya regeringar som tillträder skall lösa problemen instängda i EMU med dess begränsningar Svensk erfarenhet För det andra att EMU är en återgång till fast växelkurs vilket gav Sverige en mycket dålig ekonomisk utveckling under åren 1973-1994. Det var en period kantad av kriser och låg tillväxt. Det finns dock ett par skillnader mellan den fastkurspolitik som Sverige förde och att gå med i EMU. Man kan inte få spekulation mot euron/ kronan /( det kan man inte heller få mot kronan vid en flytande växelkurs). Därtill kan man säga att EMU är en oåterkallelig bindning av valutan och därför påverkar den inhemska politiken på ett sätt som inte en av landet självt beslutad fastkurspolitik. På den avgörande punkten är det dock samma sak, man förlorar vid fast växelkurs möjligheten från centralbanken att styra inflationen och kostnadsutvecklingen i landet. Sverige misslyckades grovt med att kontrollera kostnadsutvecklingen under 20 åren med försök till fast växelkurs. Det ledde till upprepade devalveringar. Under hela 1980-talet trodde marknaden faktiskt på att den fasta växelkursen efter 1982 års jättedevalvering var en fundamental del av politiken. Annars hade företagen inte vågat låna över 400 miljarder kronor osäkrat i utlandet under åren 1986-1991. Trots detta påverkades varken löneförhandlingar eller regeringens politik under dessa år. Finanspolitiken lyckades inte klara den nödvändiga åtstramningen under 1980-talet. Kjell-Olof Feldt avgick 1989. Sverige lyckades inte som danskarna genomföra en finanspolitiks åtstramning på 1980-talet (kartoffelkuren). Det svenska politiska systemet har inte visat förmåga att hantera finanspolitiken under fastkurspolitiken. Sedan vi fått det nya systemet med flytande växelkurs och en självständig riksbank med inflationsmål från mitten av 1990-talet har Sverige inte devalverat. Vårt handelsvägda valutaindex (tcw-index ) har inte utvecklats annorlunda än om vi varit knutna till Euron. Vi har lyckats väl med att nå de mål jag räknade upp inledningsvis. Flytande valutakurs är således inte en väg för att fortsätta devalveringsvägen, som många på JA-sidan tror, utan paradoxalt nog en väg för en stabilare krona. Varför gå tillbaka till en fast växelkurs med stora risker för nya kostnadskriser som slår ut massvis av företag och skapar hög arbetslöshet? Budgetsanering Det har sagts att det inte är riksbankens förtjänst att socialdemokratin lyckades med budgetsaneringen. Budgetsaneringen rörde sig om att minska ett budgetunderskott på ca 11 % av BNP till noll. Cirka 30 % av budgetsaneringen kan hänföras till besparingar (70 mrd). Lika mycket kan hänföras till höjda skattesatser. Resten berodde på att ekonomin åter började växa efter kronfallet på 25 % efter det att kronan släpptes fri hösten 1992. Sverige hade 1992 fått ett kostnadsläge som låg 15- 20 % för högt. Hade svenska kronan varit knuten till euron hade Sverige tvingats driva en deflationspolitik, kanske i ett årtionde, för att återställa ett riktigt kostnadsläge. Det hade då varit oerhört svårt att få tillbaka balans i budgeten. Det var inte riksbankens förtjänst att budgeten sanerades men det var den flytande kronan som gjorde huvuddelen av jobbet. Budgetsaneringen är således inte ett bevis på att vi nu har en ny ansvarsfull finanspolitik. Riskerna finns kvar Den avgörande risken för företagen är att kostnaderna stiger snabbare i Sverige än i vår konkurrentländer. Det är en större risk än den eventuella valutarisk som finns och som man kan åtminstone under kortare perioder på ett par år kan skydda sig emot till låg kostnad. Har något fundamentalt inträffat som gör att vi nu skall tro på att finanspolitiken ensamt kan sköta stabilisering av kostnadsutvecklingen? Mitt svar är nej. Det införda utgiftstaket i budgeten
är i stort sett övergivet. Risken är stor att staten tvingas höja skatter och avgifter för att klara budgetmålen inom EMU. Förslaget att lägga sjukförsäkringskostnaderna på företagen är bara ett första steg. Sverige står inför enorma problem
att anpassa skattenivån till europeiska. Att lösa detta utan den
diciplinerande effekt som en självständig centralbank representerar
är politiskt mycket svårt inte minst för en borgerlig regering.
|