Under de senaste månaderna har arbetet med det nya ATP-systemet blivit alltmer hämmat på grund av en växande osäkerhet om den framtida socialdemokratiska politiken.
1994 tog den svenska riksdagen ett nästan enigt principbeslut om ett nytt ATP-system. Arbetet i pensionsarbetsgruppen tog lång tid. Det var förståeligt. Ingela Thaléns och Anna Hedborgs förankring av förslagen hos partiledning och medlemmar var tidskrävande.
Arbetet i pensionsarbetsgruppen kännetecknades av vilja till samförstånd. Alla önskemål kunde inte tillgodoses. Vi moderater eftersträvade mer fonderade försäkringslösningar men enighet krävde att krav fick jämkas. Samförstånd har ett pris.
Kompromisser önskvärda?
Är den här typen av kompromisser önskvärda och nödvändiga? Borde inte i stället en knapp majoritet som vid det första ATP-beslutet, dikterat hela förändringen? Tongångar har hörts att politisk strid är bra, därför att rågången mellan partierna skulle bli tydligare och den politiska legitimiteten förbättras. Det är möjligt, men människors välfärd i egentlig bemärkelse skulle äventyras. Pensionssystem ska hålla under lång tid och måste därför skyddas för hotet om det som kallats ”återställare”.
ATP är ett förmånsbaserat pensionssystem enligt fördelningsmodell. Pensionerna ska betalas av pensionsavgifter på de yrkesaktivas löner. Tillväxt i de yrkesaktivas löneunderlag krävs för att pensionslöftena ska infrias utan stora avgiftshöjningar. De senaste årens underskott har klarats med uttag ur AP-fonderna och upprepade manipulationer av reglerna i ATP-systemet. När de är de stora kullarna från 40-talet blir pensionärer, växer problemen snabbt. Medellivslängden har dessutom ökat samtidigt som pensionsåldern drastiskt sänkts genom alltfler förtidspensioneringar. 1960-års ATP-löfte att den framtida pensionen ska uppgå till 60-65 procent av inkomsterna de 15 bästa åren är därför omöjliga att realisera.
De socialdemokratiska traditionalisternas krav på ett i stort sett oförändrat ATP är därför minst sagt orealistiskt och bygger på önsketänkande. 1960 års kompensationsnivåer som gäller i realiteten inte idag.
Tyskland, Frankrike och Italien måste genomföra motsvarande pensionsförändringar som vi i Sverige. Orsakerna är desamma: Sverige har dock en stor fördel. Vi har - och de har inte - börjat ta i tu med problemen genom pensionskompromissen. Den modell som valts ger ett i stort sett stabilt och självreglerande system.
Det olyckligaste beslut som den socialdemokratiska kongressen skulle stanna inför vore att bryta pensionsöverenskommelsen. Det vore ekonomiskt felaktigt. Det skulle skapa växande osäkerhet för nuvarande och kommande generationer av pensionärer och det skulle leda till stora motsättningar och misstro inom den svenska politiken och nationen. Den svenska ekonomin och dess trovärdighet skulle skadas allvarligt.
Större trygghet genom bättre information och säkrare system
Trygghet och förutsägbarhet är krav som med all rätt drivs av den socialdemokratiska pensionsoppositionen. Men vad är egentligen ett tryggt pensionssystem?
Det nya ATP-systemet ska vara avgiftsbaserat, dvs individens samlade avgifter bestämmer pensionens storlek precis som i konventionella pensionsförsäkringar. Denna konstruktion förutsätter en utvecklad information till den enskilde. Årliga besked om pensionsavsättningar och prognoser om framtida pensionsnivåer är en nödvändighet. Modern datateknik ger många nya informationsmöjligheter. Med enkla operationer kan olika antaganden om löneutveckling, pensionsålder m m matas in i en dataterminal t ex på försäkringskassan och den enskilde erhåller ett betydligt mer informativt planeringsunderlag om de framtida pensionsinkomsterna (inklusive avtals- och privata pensioner) än som tidigare varit möjligt. Ett av mervärdena med bättre information är att de idag ofta okända avtalspensionerna blir kända. Det borde väl LO se positivt på!
Osäkerhet
Framtiden är alltid osäker. Det är ett faktum som inte går att komma undan. Alla de räkneexempel som RFV, de socialdemokratiska traditionalisterna och Anna Hedborg har hängt upp debatten på de senaste månaderna är i grunden missriktade.
Det går inte att lova att den framtida pensionen ska vara 51, 61 eller 69 procent av en viss beräknad slutlön. Det är så många faktorer som spelar in: tillväxten, utvecklingen inom det egna yrket, karriärmöjligheter och för premiereservsystemet kapitalavkast-ningen. Generaliseringar av typen ”LO-grupperna tjänar på de nya pensionsreglerna” och ”karriäristerna förlorar” (Anna Hedborg: LO-tidningen nr 7/96) hör inte hemma i en seriös debatt. Alla LO-anslutna har inte en lång och alla akademiker har inte kort livsarbetstid.
Det är i grunden felaktigt att tala om ”vinnare” och ”förlorare”. Om ATP inte ändras blir vi alla förlorare av två orsaker: Systemet är, som redan framhållits, inte ekonomiskt stabilt och det är orättvist. 15/30-reglerna innebär nämligen det inte finns ett fast samband mellan betalade avgifter och pensionens storlek. Ett system med så grundläggande brister kan inte fungera i längden. ATP-systemet skapar således i sig otrygghet.
Framtidens pensionärer får sannolikt - trots bristen på lättformulerade och rundhänta löften - större pensionstrygghet som en följd av själva konstruktionen av det nya ATP-systemet.
För det första ska den försäkringsmässigt delen av pensionssystemet ligga utanför statsbudgeten och den enskildes pensionsavsättningar ska bokföras på individuella konton. Inga politiska beslut krävs om avgiftshöjningar.
För det andra ska ca 10 procent av pensionsavgiften avsättas till ett individuellt fonderat premiereservsystem som är fullt civilrättsligt skyddat. Detta leder i praktiken till att skyddet mot retroaktiva förändringar smittar av sig på hela systemet. De två delsystemen måste i praktiken få ganska likvärdig behandling.
Vi blir äldre
Slutligen påverkas det nya systemet av den genomsnittliga förändringen av livslängden. Blir vi äldre, blir dessvärre pensionerna lägre vid oförändrad pensionsålder. För den enskilde är det viktigt att beakta detta förhållande.
1960 omfattade pensionsplaneringen en tidrymd av kanske 45 år. Pensionssparandet startade i 27 års åldern och den genomsnittliga livslängden låg knappt över 70 år. Idag börjar pensionssparandet formellt vid 16 år, och den genomsnittliga livslängden närmar sig 80 år. Planeringstiden omfattar således mer än 60 år. Många av oss räknar t o m att bli både 90 och 95 år och då sträcker sig pensionsplaneringen över 75 år.
Lång planeringstid ger större risker och osäkerhet. Det går att möta dem genom att sprida riskerna. I pensionssammanhang innebär detta att förlita sig på olika system - på offentliga pensioner, på avtalspensioner och på privata pensioner. Ju äldre vi blir desto viktigare är det således att våra pensioner vilar på minst tre pelare. Det är därför en stor fördel om det offentliga systemet lämnar utrymme även för andra pensionsanordningar.
Om jag fick ge några ord på vägen till (s)-kongressen
Trygghet och säkerhet är betydligt mer komplicerat att uppnå i ett pensionssystem än vad många föreställer sig. Den största pensionstryggheten erhålls om pensionssparandet inte enbart vilar på ett statligt, obligatoriskt system. LO/SAF-avtalet om ett nytt pensionsavtal innebär inte endast mer pensionssparande utan också en bättre riskspridning för den LO-anställde, kanske något att beakta.
Pensionssystem bör om möjligt vara civilrättsligt skyddade. Fonderade system ger ett bättre skydd än fördelningssystem. Att det nya pensionssystemet är delat mellan ett fördelningssystem och ett fonderat system har inte haft med gamla motsättningar om AP-fonderna att göra. Det är viktigare motiv som ligger bakom, nämligen att så långt möjligt bygga in ett civilrättsligt skydd för framtidens pensionsrätt.
Allra sist - vårda pensionsöverenskommelsen, bryt inte avtal.
Stockholm den 10 mars 1996
Margit Gennser