Arne Björnberg hävdar i sin debattartikel i DI den 18 mars att detaljhandelsmonopolen för alkohol respektive läkemedel har avgörande skillnader. Håller hans argumentation?
Knappast. Hans argument avser tre punkter.
Den första avser detaljhandelsmonopolets möjligheter att tillhandahålla ett fullständigt sortiment för att inte bryta mot EU:s konkurrensbestämmelser.
Det är helt riktigt som Björnberg hävdar att den som önskar sälja ett läkemedel i Sverige måste ansöka om tillstånd hos den svenska läkemedelsmyndigheten (LV) eller i vissa fall hos den europeiska läkemedelsmyndigheten (EMEA). Först sedan marknadsförings-tillstånd erhållits är försäljning tillåten. LV:s tillstånd innebär emellertid inte att apoteken automatiskt håller ett fullständigt sortiment på alla godkända läkemedel. Tvärtom finns det inget apotek som håller ett fullständigt sortiment utan varje apotek anpassar sig efter den lokala efterfrågan. Detta innebär att en patient med t ex magsår eller lunginflammation knappast är villig att vänta de 24 timmar apoteket har på sig att skaffa just det läkemedel som läkaren ordinerat. I stället accepterar han/hon ett liknande läkemedel om något sådant finns på lager. Än mindre troligt är det att en kund med nästäppa avstår från att köpa receptfria näsdroppar trots att det önskade märket inte finns på apoteket. Ett annat får duga.
Apoteksbolagets och Systembolagets sätt att tolka leveransskyldigheten är förvillande lika. Systembolaget har valt att garantera alla som vill sälja alkoholhaltig produkter möjlighet att få göra det på ett antal ”provställen”. Den efterfrågan som finns avgör sedan om produkten ska få ingå i ett rikstäckande sortiment, i beställningssortimentet (ett mindre sortiment ut vilket kunden kan beställa för senare leverans) eller om produkten inte får ingå i sortimentet.
Om Systembolagets monopol ogillas av EG-domstolen på grund av att det utgör ett handelshinder, råkar också Apoteksbolagets monopol i farozonen, eftersom kunderna inte har tillgång till ett fullständigt sortiment när köpet ska göras.
Den andra punkten Björnberg tar upp är EU-direktivet avseende farmaceuters yrkesverksamhet. Läsaren kan här förledas att tro att det är detaljhandelsmonopolet som avses i citatet i Björnbergs artikel. Det är det inte. Direktivet avser kompetensmonopol, dvs möjligheten att skydda landets medborgare genom att kräva en viss kompetens vid expediering av läkemedel (apotekare) och dennes försäljningsställe (apotek). Kompetensmonopol finns på många områden, t ex vid behandling av sjukdomar (läkare) och djur (veterinärer), försäljning av glasögon och kontaktlinser (optiker).
En viktig skillnad mellan den svenska regleringen med detaljhandelsmonopol och EU:s kompetensmonopol är att den senare regleringen ger varje medborgare i EU, som har föreskriven kompetens rätt att bedriva verksamhet i varje annat medlemsland med de eventuella krav på kompletteringar av kompetensen som kan anses rimliga.
Slutligen tar Björnberg upp frågan om detaljhandelsmarginalen på läkemedel och påstår att den svenska är den lägsta i Europa. Marginalfrågan påverkar över huvud taget inte EG-domstolens bedömning av ett handelsmonopol. Att frågan är av intresse om regering och riksdag överväger att avskaffa apoteksmonopolet utan EG-dom är en annan sak. Mer om detta längre fram.
Bedömningen av apoteksmonopolets rättsenlighet enligt EU-regler hänger däremot samma med en princip som Björnberg inte berör i sin artikel, nämligen proportionalitets-principen. Denna innebär att de regleringar som tillämpas i ett land inte bör gå längre än vad som krävs för att uppnå den önskade skyddsnivån. Detaljhandelsmonopol för läkemedel existerar inte i andra västländer. Samma skyddsnivå som vi har i Sverige kan uppnås på en reglerad konkurrensutsatt marknad.
Detaljhandelsmarginalen på läkemedel har nu under ett antal år diskuterats, inte minst i DI. Låt oss än en gång konstatera att det är svårt att göra internationella jämförelser. Hur beräknas kapitalkostnaden för det kapital som staten har bundit i Apoteksbolaget och hur påverkar kapitalkostnaden bolagets totala kostnadssituation? Det är frågor som behöver besvaras. Apoteksbolaget kapital har länge behandlats som en ”fri nyttighet”.
Apoteksbolaget omvandlades efter 1970 till ett kedjeföretag. Inom EU har de flesta länder bestämmelser som förbjuder kedjeföretag. Det väsentligaste undantaget härifrån är Storbritannien. Varje jämförelse mellan en modern kedjeverksamhet och en fragmenterad detaljhandelsverksamhet av ålderdomligt snitt kommer att utfalla till kedjeföretagets fördel. De marginaljämförelser som Björnberg åberopar är därför skeva med undantag för Storbritannien. Där är den procentuella marginalen av samma storleksordning som den svenska. Mediankostnaden för ett ordinerat läkemedel (recipe) är däremot avsevärt lägre i Storbritannien, vilket innebär att Storbritannien har avsevärt lägre hanteringskostnader per recipe än Sverige. Detta uppmärksammades i LFU92 samtidigt som det fastslogs att det enda relevanta jämförelselandet är Storbritannien, när det gäller kostnaderna för detaljhandelsdistributionen inom EU.
Det kan tilläggas att flera av de stora kedjorna i Storbritannien och USA har egna produktlinjer med generika (kopior av läkemedel för vilka patentet utgått) till mycket konkurrenskraftiga priser. Det innebär att ett stort antal ”basläkemedel” kan köpas till låga priser, något som gagnar både patient och försäkringssystemet (staten/landstingen /privata försäkringsbolag). Av konkurrensskäl kan inte Apoteksbolaget saluföra generika under egna varumärken.
Bland annat detaljhandelsmarginalen är av stort intresse för svenskt vidkommande under förutsättning att regering och riksdag har full frihet att ta ställning till apoteksmonopolet. Kommer däremot EG-domstolen fram till att apoteksmonopolet är oförenligt med EG-rätten, då finns inte denna frihet. Detta var utgångspunkten för vår tidigare artikel i DI, i vilken vi ville fästa uppmärksamhet på tvånget att skapa en ny reglering av detaljhandeln med läkemedel om EG-domstolen skulle ogilla det svenska apoteksmonopolet. Vårt råd överensstämmer med professor Ulf Bernitz i DN den 12 mars gällande Systembolaget.
De svenska apoteken håller mycket god internationell standard och få problem skulle uppstå vid avskaffandet av detaljhandelsmonopolet utom på ett område. Apoteksbolaget har svårt att uppfylla EU-reglerna, när det gäller kompetenskravet för apotekschef.
Till sist: Vi är förvånade att Arne Björnberg i likhet med sin företrädare Åke Hallman, visar så ljumt intresse för nya utmaningar. Avskaffandet av apoteksmonopolet skulle öppna en rad möjligheter för Apoteksbolaget som redan har ett stort försteg på den svenska marknaden men också internationellt. Det är inte många företagsledare som frivilligt skulle avstå från nya utmaningar och en marknad som bara inom EU är trettio gånger större än den svenska.
Stockholm den 25 mars 1997
Margit Gennser
riksdagsledamot (m)
Ulf Janzon
apotekare