Margit Gennser, i skriften "Skattetrycket kan sänkas till Europa-nivå", 1991 (Skattebetalarnas Förening).
Inledning
Skattebetalarnas förening har en huvuduppgift -- att värna om skattebetalarna. Skattebetalarnas krav på ett lägre skattetryck - - en lägre skattekvot -- sammanfaller tydligare än någonsin med kraven på en ändrad ekonomisk politik.
Kostnadsutvecklingen måste bli lugnare, de offentliga tjänstemas och transfereringarnas belastning på samhällsekonomin måste minska och tillväxten i den svenska ekonomin måste främjas.
Ändringar i pensionssystemet bör ingå som ett led i en sådan politik. ATP och i huvudsak också folkpensionen finansieras genom s k arbetsgivareavgifter. Numera har dessa avgifter ett allt svagare samband med de förmåner som betalas ut under pensionstiden. Det innebär att pensionsavgifterna i växande utsträckning skärper skattetrycket.
Ett högt skattetryck deformerar informationen till skattebetalarna och konsumenterna. De kan inte klart urskilja vilka kostnader som åsamkas av pensionerna och andra sociala "välfärdsanordningar". Det höga skattetrycket skapar skattekilar, som bidrar till att enskilda människor fattar beslut som för dem är helt rationella, men som samtidigt är samhällsekonomiskt irrationella. Privatekonomiskt blir det exempelvis lönsammare att måla det egna köket och ta ledigt från jobbet. Arbetsgivaren tvingas då, för att hålla en jämn produktion, att "överanställa" folk, vilket är dyrt både för företaget och samhället som helhet.
Skattekilarna undergräver således en rationell arbetsfördelning. De skapar kostnader som får skadliga effekter på arbetseffektiviteten ute på de flesta arbetsplatser.
I pensionsberedningens slutbetänkande "Allmän pension" SOU 1990:76 Återfinns ett resonemang om kostnaderna för de kollektiva avgifterna för sjukförsäkring, folkpension, ATP m.m. och de skattekilar dessa skapat. Pensionsberedningens slutsatser (s.71-75) talar för sig själv:
- "Avgiftshöjningar reducerar BNP och den sammanlagda materiella välfärden. Vinstutvecklingen i företagen blir sämre och investeringarna mindre än de annars hade varit.
De successivt minskande reallönerna drar ner den privata konsumtionen. Höjningen av folkpensionerna har dock en expansiv effekt. Nettoeffekten på BNP av de två åtgärderna -- höjda avgifter och höjd pension -- är negativ.
Avgiftshöjningar och höjningen av pensionsutbetalningarna skapar inflation och försämrad konkurrenskraft mot utlandet. BNP blir mindre än den eljest skulle varit.
Resultatet av inkomstomfördelning -- mellan aktiva och pensionärer -- är en materiell välfärdsförlust för hela samhället."
Det finns beräkningar av storleksordningen på kostnader för det som pensionsberedningen kallar "materiell välfärdsförlust" i konjunkturrådets rapport 1991.
Vissa ändringar i intjänandereglerna för ATP skulle -- enligt konjunkturrådet -- leda till en förändring av skattekilarna som är likvärdig med en sänkning av skattetrycket med 4,5 procentenheter. Grova beräkningar ger vid handen att den samhällsekonomiska effektivitetsvinsten skulle bli runt 60 till 70 miljarder per år, dvs att BNP skulle öka med detta belopp. Som jämförelse kan noteras att utgifterna för ålderspensionema (exklusive förtidspensionerna) inom ATP beräknas 1991 uppgå till 61 miljarder kronor.
Att skattetryckssänkningar genom minskningar av skattekilarna åstadkommer tillväxt eller s.k. dynamiska effekter uppfattas av journalister, allmänhet och av många politiker som något overkligt och undanflyende. Det betecknas också som "mindre god ton" eller "lättsinnigt" att i skattedebatten beakta att minskande skattekilar ger ekonomiska vinster.
I den fortsatta framställningen tillmötesgår vi denna "konservativa visdom" och granskar förändringar av ATP utan hänsyn till olika dynamiska effekter som regeländringar kan skapa. I slutändan -- när fördelar vägs mot risker vid en ändring av ATP -- bör dock också de effektivitetsvinster som minskande skattekilar skapar vägas in.
De obligatoriska pensionssystemen - finansiering och regler
Ursprunget
Det obligatoriska svenska pensionssystemet består av en grundpension -- folkpensionen - i princip lika för alla samt en inkomstrelaterad obligatorisk tilläggspension -- ATP.
Folkpensionen instiftades redan 1913. Den var ursprungligen uppbyggd som en individuell livränta, vars storlek berodde på tidigare inbetalade premier. Folkpensionen var således från början en pension enligt premiereservmodellen, som byggde på försäkringsmässiga beräkningar. I systemet fanns också en behovsprövad del, som helt finansierades över statsbudgeten.
1935 gjordes folkpensionen om till en pensionsanordning enligt fördelnings-modellen, det vill säga årets inbetalade pensionsavgifter användes för att finansiera samma års utgående pensioner.
Förändringen 1935 låg i tiden. De flesta västliga industriländer gick -- med USA i täten -- över till pensioner enligt fördelningsmodell.
Orsakerna kan sökas i 30-talets ekonomiska kris men också i USA:s då finansiellt havererade fackliga pensionssystem.
För att minska arbetslösheten ansågs det lämpligt att först pensionera de äldre, så att yngre arbetskraft skulle kunna få jobben. Fördelningssystem blev då en nödvändighet, eftersom uppbyggnaden gick snabbt i motsats till aktuariska -- försäkringsmässiga -- system enligt premiereservmodellen.
Efter andra världskriget höjdes starka krav på i första hand högre folkpensioner. De partier som gick i täten för dessa förbättringar var dåvarande bondeförbundet och högerpartiet.
På den privata tjänstemannasidan och för anställda inom stat och kommun utgick också tidigt avtalspensioner. Den stora gruppen LO-anslutna erhöll sällan sådana pensionsförmåner.
1954 framlade SAF ett förslag om hur pensionsfrågan skulle kunna lösas genom kollektivavtal. Förslaget fick först ett i stort sett välvilligt mottagande även i socialdemokratiska tidningar. Arbetarbladet skrev till och med följande positiva kommentar: "Det skulle bli ett ståtligt monument, om arbetarpensioneringen kunde lösas genom ett Saltsjöbadsavtal."
Från socialdemokratiskt håll förklarade man dock att man inte ville ta ställning till frågan direkt. Den borgerliga pressen ställde sig däremot positiv till avtalslösningar samtidigt som man uttryckte oro för att ett statligt system skulle skapa betydande samordningsproblem med redan fungerande frivilliga pensionssystem.
Först när den Åkessonska utredningens detaljbetänkande kom 1955, bröt en hetsigare debatt fram och pensionsfrågan politiserades alltmer.
Ett principbeslut om att införa ATP fattades 1959 med minsta möjliga majoritet i riksdagen. Svenska folket var delat i två hälfter. I folkomröstningen 1957 var det en klar majoritet för andra lösningar än ett obligatoriskt pensionssystem. I extravalet -- ATP-valet 1958 - var motståndarna mot ATP i valmanskåren i majoritet. Mandatfördelningen i riksdagen på grund av valsystemet gav dock lika röster för och emot ATP. En "lottningssituation" förelåg. Lotten behövde dock inte tillgripas. Folkpartisten Königson lade ned sin röst.
Den historiska bakgrunden är väsentlig. Den förklarar många av de konstigheter som finns i ATP:s regelsystem. Den är också viktig när politiska reformer ska övervägas.
Bägge dessa spörsmål återkommer vi till längre fram.
Utgifter och finansiering av folkpensionen och ATP
Folkpensioner och ATP inklusive förtidspensioner svarar tillsammans för statsutgifter på sammanlagt 155 miljarder kronor (1991). Ca 67 miljarder av detta belopp går till folkpensioner inklusive behovsprövade kommunala bostadstillägg (KBT). Ca 88 miljarder avser ATP. Pensionssystemets totala kostnader motsvarar 1991 nästan 11 procent av BNP.
Siffrorna ovan avser både ålders- och förtidspensioner. De rena ålderspensionerna uppgår 1991 till 111 miljarder kronor. detta innebär att förtidspensionerna svara för ca 30 procent av pensionskostnaderna.
Folkpensionsavgiften
Folkpensionerna finansierades genom en folkpensionsavgift på 9,45 procent till och med 1989. Folkpensionerna täcktes då till 90 procent av avgiften. Från och med 1990 sänktes avgiften till 7,45 procent och avgiftstäckningen reducerades till 75 procent. Resterande utgiftsbehov täcks av andra skatteinkomster. Folkpensioneringen redovisas i sin helhet över statsbudgeten.
ATP-avgiften
ATP finansieras med en ATP-avgift samt under 1989 med ränteinkomster från AP-fonderna. ATP-avgiften höjdes med 2 procentenheter samtidigt som folkpensionsavgiften sänktes. ATP-avgiften uppgår nu till 13 procent och den finansierar tilläggspensionerna helt.
AP-fonderna och fondstyrkan
Överuttaget av ATP-avgifterna har varit betydande sedan 60-talet och AP-fonderna uppgick 1989 till 387 miljarder kronor. Ränteinkomsterna samma år var 44 miljarder.
Fondstyrkan, dvs hur många gånger det löpande årets pensionsutbetalningar skulle kunna betalas utan att nya medel tillförs fonden är 5,5 år. Detta är en internationellt sett ovanligt hög fondstyrka i ett fördelningssystem.
Pensionsutbetalningarnas tillväxt
Utgifterna för ålderspensionerna har mer än fördubblats från 1980 till 1990.
Orsakerna till ökningen av pensionerna beror framförallt på följande faktorer:
Siffrorna ovan ger upplysningar om pensionskostnadernas utveckling under en nära framtid.
Det stora problemet på kort sikt avser den allt kostsammare förtidspensioneringen. Utgifterna för dessa motsvarar som redan påpekats nästan 30 procent av de samlade pensionsutbetalningarna.
Framtiden
Vill man skaffa sig en bild av pensionssystemets finansiella utveckling för de kommande årtiondena ger kostnaderna för folkpension och ATP i procent av avgiftsunderlaget lönesumman) en betydligt bättre bild.
Folkpension och ATP i procent av avgiftsunderlaget vid olika tillväxt i ekonomin åren 1990 - 2025. Siffrorna inom parentes avser ATP.
|
ÅR |
ÅRLIG REAL BNP-TILLVÄXT |
|||
|
0% |
1% |
2% |
3% |
|
| 1990 | 23,3 | 23,3 | 23,3 | 23,3 |
| (14,6) | (13,8) | (13,7) | (13,6) | |
| 1995 | 25,6 | 23,9 | 22,6 | 21,6 |
| (17,4) | (15,7) | (13,7) | (13,7) | |
| 2005 | 31,7 | 26,4 | 22,4 | 19,3 |
| (29,0) | (19,6) | (17,1) | (14,2) | |
| 2015 | 43,0 | 32,2 | 24,8 | 19,3 |
| (33,8) | (26,5) | (21,0) | (15,9) | |
| 2025 | 47,5 | 32,7 | 23,1 | 16,2 |
| (38,2) | (29,1) | (20,8) | (14,2) | |
Källor: Pensionsberedningen SOU: 1990:76 samt RFV.
Observera att procentsatserna ovan anger avgifternas storlek med hela ålderspensioneringen finansieras genom avgifter. Som jämförelse uppgår de sammanlagda avgifterna nu till 7,45 för folkpensioneringen och 13 procent för ATP, dvs tillsammans 0,45 procent. Resterande del av pensionskostnaderna finansieras genom andra skatter eller ränteinkomster.
Tabellen visar att pensionsbelastningen i vårt nuvarande pensionssystem är helt beroende av tillväxttakten inom ekonomin. Den "nolltillväxt" som nu kännetecknar svensk ekonomi skulle -- om den blir bestående -- leda till helt orealistiska avgiftsuttag. ATP-systemet hade kollapsat långt innan!
En genomsnittlig tillväxttakt på 2 procent skulle däremot hålla ATP-systemet finansiellt balanserat. Andra problem skulle dock uppkomma, vilket framgår av följande avsnitt.
Regler för folkpension
Pensionsåldern är 65 år. Den sänktes 1976 från 67 år.
Pensionsförmånerna inom folkpensioneringen beräknas till 96 procent av basbeloppet (1991 är basbeloppet 32 200 kronor.) Om även make/maka är folkpensionär uppgår folkpensionen till 78,5 procent av basbeloppet för vardera make. Detta är ett avsteg från att folkpensionen utgår lika för alla.
Ett annat avsteg är att ålderspensionärer som helt saknar eller endast har låg ATP erhåller pensionstillskott med högst 54 procent av basbeloppet. Den garanterade minimipensionen för pensionärer är således 154 procent av basbeloppet (49 588 kronor år 1991).
Till förtidspensionär utges pensionstillskott med 104 procent av basbeloppet. Minimipensionen för en förtidspensionärer är 64 400 kronor år 1991.
Till de nu nämnda förmånerna kommer KBT som avses täcka merparten av bostadskostnaderna. Skattereglerna för pensionärerna innebär att inkomsten motsvarande miniminivån för ålderspensioneringen helt befrias från inkomstskatt. De behovsprövade inslagen i folkpensionssystemet skapar besvärande tröskeleffekter, som inneburit att pensionärer med relativt låga ATP-inkomster, men inte de allra lägsta, träffats av marginaleffekter på 80 procent och mer. Inte heller 1991 års skatteomläggning har kunnat undanröja detta. Räknas reduktionen av KBT in vid exempelvis kapitalinkomster kan rena Pomperipossa-effekter uppstå.
Minimipensionärens svårigheter
Skatteomläggningen tillsammans med de senaste årens höga inflation har skapat nya svårigheter för minimipensionärerna. Basbeloppet räknas upp i efterskott som kompensation för det gångna årets inflation. För 1991 beslutades att basbeloppet endast skulle räknas upp med viss del av inflationen. Motiveringen var att övergången från direkt till indirekt beskattning inte skulle få påverka uppräkningen. Skatteomläggningen angavs ge upphov endast till en skenbar inflation. Pensionstillskotten höjdes visserligen men utan att ge full kompensation.
För minimipensionärerna som aldrig betalat skatt och också för vissa andra lågpensionärsgrupper utgör skatteomläggningen en klar försämring, inte minst genom att hyror och mat fördyrats mer än som beaktats vid skatteomläggningen. I de fall KBT inte täcker hyreshöjningarna har en växande grupp ålderspensionärer hänvisats till att söka socialbidrag.
Riksdagen behandlar nu ett förslag, i vilket föreslås att pensionärerna ska tillförsäkras minimiinkomster motsvarande den enskilda kommunens socialbidragsnorm.
Resultatet blir återigen skärpta marginaleffekter för pensionärer som ligger över bidragstaket. En sådan politik leder till -- precis som pensionsberedningen konstaterat -- välfärdsförluster för samhällsekonomin som helhet. Vad som krävs för att förbättra för alla, inte minst minimipensionärerna -- företrädesvis gamla ensamstående kvinnor -- är minskade skattekilar, dvs en lägre skattekvot. Tillväxt i ekonomin är nämligen den enda vägen ut ur de ekonomiska problemen.
Pensionsregler enligt ATP
ATP är ett obligatoriskt system.
Rätten till ATP är relaterad till storleken av förvärvsinkomsterna som den försäkrade haft under sin yrkesverksamma tid. Pensionsrätten intjänas från 16 t 0 m 64 års ålder.
För rätt till pension fordras pensionsgrundande inkomst under minst tre år. Pensionsgrundande inkomster är de inkomster som överstiger ett basbelopp men inte är högre än 7,5 basbelopp. För närvarande är således inkomster mellan 32 200 och 241 500 kronor pensionsgrundande.
Ålderspensionen uppgår till 60 procent av medelinkomsten under de bästa 15 åren. Denna inkomst räknas upp till aktuellt penningvärde.
För full -- oreducerad -- pension krävs pensionsgrundande inkomster under 30 år.
Folkpensionen och ATP ger sammantaget 65 procents kompensation för de tidigare inkomsterna. För lägre inkomsttagare är kompensationsgraden högre. För inkomsttagare som har inkomster över ATP-taket -- 7,5 basbelopp -- blir däremot kompensationen lägre.
ATP-avgifter togs tidigare ut endast på inkomster som var pensionsgrundande. Efter en lagändring 1982 beläggs nu alla inkomster med ATP-avgift.
Problemen i vårt pensionssystem
Ett olösligt problem
Som framgått ovan består det obligatoriska pensionssystemet av två delar: Folkpensioneringen med pensionstillskott och KBT samt ATP.
Folkpensionen ska ge alla en grundtrygghet, medan ATP ska ge en inkomstgaranti motsvarande 60-65 procent av tidigare inkomster upp till 241 500 kronor i dagens penningvärde.
Här möter vi det första -- i princip -- olösliga problemet.
Ju generösare folkpensioneringen är desto mindre värd blir den inkomstgaranti ATP ger genom allt svårare marginaleffekter.
Ju generösare folkpensioneringen är med en hög miniminivå för pensionerna, desto svårare är det att skapa ett samband mellan den tidigare arbetsinkomsten och pensionen.
Hur ser då de politiska prioriteringarna ut i valet mellan en garanterad minimipension och ATP:s garanti enligt inkomstbortfallsprincipen?
Jan Bröms (SACO-ekonom och sakkunnig i pensionsberedningen) ger ett ganska tydligt svar i sin bok "Ur askan av ATP".
Han konstaterar att det saknas tydlig politisk uppfattning, särskilt om man betraktar problemen över en längre tidsperiod. Det är riktigt. ATP-fäderna vägrade att diskutera de kollisioner som obönhörligen uppkommer, när man bygger upp obligatoriska system som på en gång ska tillgodose grundtrygghets- och inkomstbortfallsprinciperna. Varken Gustav Möller eller Gunnar Heckscher kunde på sin tid skapa intresse kring denna grundläggande fråga.
Genom utbyggnaden av KBT och pensionstillskotten har ATP blivit allt mindre betydelsefullt för stora grupper låg- och mellaninkomsttagare och för grupper med kort tid på arbetsmarknaden. Som Bröms påtalar - de politiska handlingarna har under de senaste 30 åren i stort sett gått ut på att satsa på dem med låga pensioner och urholka ATP-poängens reella värde. Inte för att det har varit ett uttalat politiskt mål utan därför att den politiska processen obevekligt tycks leda till ett successivt beslutsfattande, som deformerar från början någorlunda logiskt uppbyggda system. Detta har i hög grad gällt skattesystemet men nu möter vi samma förstörelse på pensionssystemens område.
Bröms slår huvudet på spiken när han sammanfattar:
-- I varje beslutssteg prioriteras inkomstutjämningen framför systemets övergripande principer.
Så är det: När gamla 80- och 90-åriga kvinnor tvingas söka socialhjälp för att folkpensionen inte räcker, då beslutar regering och riksdag om ytterligare pensionsutfyllnader. Det är humant och riktigt - sett som en kortsiktig, tillfällig lösning. Men det är oklokt och lättsinnigt om beslutsfattarna har för avsikt att låta ATP leva kvar i sin nuvarande form och något annat framgår inte av pensionsberedningens ställningstaganden.
Hopkopplingen mellan folkpensionering och ATP utgör ett olösligt systemfel men det finns många fler.
ATP-systemets kris
Avskaffandet av änkepensionerna genom riksdagsbeslutet 1988 satte fokus på ATP-systemets framtida hållfasthet. Detta bidrog till att ATP-systemet började genomlysas allt intensivare.
Bräckligheten i ATP-systemet har framförallt hänförts till följande faktorer:
Den verkliga orsaken ligger egentligen inte alls här. ATP:s befarade svårigheter beror på att det är ett felaktigt utformat system.
Försäkringsbolagen räds inte den demografiska utvecklingen. De anpassar premierna till förändringar i livslängd och också önskad pensionsålder. De försöker på bästa sätt placera pensionsmedlen på ett sätt som garanterar tillväxt.
Försäkringsmässighet krävs
ATP-systemet bygger inte på aktuariska -- försäkringsmässiga -- principer. Det är där problemen finns. Uttaxeringen av ATP-avgifter måste i stället bygga på prognoser om tillväxten i ekonomin. Tabellen på tidigare sida visar att låg tillväxt - exempelvis nuvarande nolltillväxt -- utgör ett förfärande hot mot ATP. ATP behöver en stabil tillväxt på 2 till 3 procent! Här möter vi det svåraste systemfelet av alla: Höga ATP-avgifter motverkar den för ATP-systemet nödvändiga ekonomiska tillväxten.
Varför är det så?
Sambandet mellan ATP-avgiften och den utgående pensionen är svag - - extremt svag -- vilket följande punkter visar:
Dåligt samband mellan avgifter och framtida pensioner innebär att ATP-avgiften i stor utsträckning är en skatt. Konjunkturrådet har i sin rapport "Sverige vid vändpunkten" beräknat skattedelen av ATP-avgiften till 70 à 80 procent. 9 procentenheter av ATP-avgiftens 13 är ren skatt.
Avgift blir skatt
Att avgift blivit skatt utgör en av förklaringarna till att ATP-systemet bör omvandlas till ett aktuariskt pensionssystem. Vad innebär detta i praktiken? Var och en sparar samman ett eget pensionskapital. Detta innebär att den typ av komplicerade intjänanderegler som finns i ATP-systemet inte behövs längre. ATP-systemets 30/15 års regler kan avskaffas. Frågan om ATP-taket kan lösas på olika sätt. Ligger taket fast blir alla inkomster under 7,5 basbelopp pensionsgrundande. Avgifter slopas samtidigt på inkomster över 7,5 basbelopp.
Oantastbarheten
Den individuella kopplingen ger större säkerhet för pensionen. Intjänad pensionsrätt blir svårare att konfiskera. Den gamla Pensionsprincipen om oantastbarhet återupprättas.
Fördelningspolitiken
Leder individuella pensionsrätter till växande fördelningspolitiska problem?
Inte alls! När principbeslutet om ATP togs, var halva folket emot beslutet, inte minst tjänstemännen som redan hade sina pensioner ordnade. För att över huvud taget klara av alla problem, som skulle lösas efter riksdagens principbeslut, tog en omfattande kohandel vid. "De 15 bästa åren" gynnade LO-kollektivet. "De 30 intjänandeåren" var förmånligt för de långtidsutbildade och kvinnorna osv.
ATP-systemet har framförallt gynnat den första generationen pensionärer. Även höginkomsttagarna har fram till 1982 gynnats. Det ändrade utgiftsuttaget 1982, där alla inkomster, även icke pensionsgrundande, avgiftsbelades, gjorde de fördelningsmässiga effekterna oklarare. ATP-avgifter på inkomster under 32.200 kronor förstärkte den regressiva profilen även om avgifter på inkomster över 241.500 drog åt andra hållet. ATP är och har varit en fördelningspolitisk röra.
Ytterligare systembrister
Privata pensionsförsäkringar bygger på att den försäkrade genom sina premier bygger upp ett kapital som tillsammans med avkastningen betalar de utgående pensionerna.
Premiereservsystem leder således till sparande i motsats till fördelningssystem av ATPs typ.
Analyser har visat att när ATP-systemet infördes gick sparandet ned i vårt land. Samma observationer har gjorts i USA i samband med införandet av Social Security.
Önskar vi öka sparandet, vilket vore tacknämligt för den svenska ekonomin, borde åtminstone delar av det framtida försäkringssystemet bygga på premiereservmodellen. Lägg dock märke till att ett aktuariskt system inte måste bygga på premiereservteknik.
Obligatoriskt?
Måste ett allmänt pensionssystem vara obligatoriskt?
Argumenten för obligatoriska system är att det finns människor som inte kan planera annat än för dagen. Tvång för vissa individer rättfärdigas således av ökad välfärd för de ansvarslösa. Här kan etiska invändningar göras. Invändningar kan också göras mot att människor tvingas skaffa större pensionsskydd än de verkligen vill ha. Detta innebär en effektivitetsförlust. Hur stor den är vet vi mycket litet om.
Väljer man ett aktuariskt system enligt fördelningsmodell - konstruktionen framgår av följande avsnitt -- är det sannolikt så att systemet måste bygga på obligatorium. Det finns dock olika grader av tvång: Från att människor årligen ska avsätta 20 procent av sin bruttolön för pensionsändamål, vare sig mer eller mindre, till att de ska avsätta minst 10 procent av sin lön. Lagregeln kan t o m vara så öppet formulerad att den endast stadgar att var och en ska ha en pensionsförsäkring av en viss minimistandard. Hur, var och hur mycket försäkringen ska omfatta kan den enskilde avgöra förhållandevis fritt. Parallellen till den obligatoriska trafikförsäkringen ligger nära till hands.
Det allmänna pensionssystemet -- avtalsförsäkringar -- förtidspensioneringar
Slutligen ska ett ganska okänt systemfel beröras. Det uppstår i skärningspunkten mellan de obligatoriska pensionssystemen och avtalsförsäkringarna.
Under 60-talet utvidgades arbetsmarknadens avtalsförsäkringar som komplement till folkpension och ATP. Reglerna för förtidspensionering luckrades upp under 70-talet. Det blev lättare att erhålla förtidspension av medicinska och arbetsmarknadspolitiska skäl samt som tidig pension vid arbetsskada.
Avtalen gestaltar sig något olika för kollektivanställda och tjänstemän. Mycket tyder dock på att de kollektivanställda har något högre ersättningsnivåer. Vid förtidspension av medicinska skäl erhåller en kollektivanställd en kompensation som motsvarar 90 procent av tidigare inkomster. Vid förtidspension av arbetsmarknadsskäl når den totala inkomstkompensationen om arbetslöshetsersättning, förtidspension och avgångsbidrag räknas samman till mer än 100 procent. Vid förtidspensionering på grund av arbetsskada blir inkomstkompensationen i regel 100 procent upp till inkomster på 7,5 basbelopp.
Redan utformningen av ATP:s regler för kollektivanställda med de 15 bästa åren tidigt och ofta mer än 30 pensionsgrundande år gör förtidspension attraktiv. De höga kompensationsnivåerna när avtalspensionerna tillkommer uppmuntrar i än högre grad till förtidspensioneringar av medicinska skäl. I motsvarande mån försvagas intresset för omplaceringar både hos den anställde och företaget.
Än starkare har incitamenten varit till förtidspensionering av arbetsmarknadsskäl. Ersättningen har i många fall uppgått till mer än 100 procent. (Reglerna har dock skärpts något under det senaste året.) Kostnaderna för pensioneringen har vare sig träffat förtidspensionären eller företaget utan burits av skattekollektivet som helhet. Här deformeras systemet inte endast av skattekilar utan också av en bidragskil.
Så har också antalet personer som uppbär någon form av pension i åldern 60-64 år ökat markant. Pensionsberedningens delbetänkande SOU 1989:101 anger att 44,1 procent av alla inskrivna försäkrade i åldern 60-64 år uppbär någon form av pension. I åldersgruppen 64 år är det fler som är pensionerade på hel- eller deltid än som arbetar full tid!
Förtidspensioneringen är som mest omfattande inom LO-kollektivet. Detta är att vänta av två orsaker: sämre genomsnittligt hälsoläge men också pensionsregler som sammantaget gör att förtidspensioneringen ger oförändrad eller i vissa fall t o m förbättrad ekonomisk standard, inte minst om män beaktar en rad pensionärsrabatter som utgår även till förtidspensionärer. Även större möjligheter till självverksamhet, när det gäller att vidmakthålla det egna huset, våningen, bilen etc. kan höja pensionsstandarden jämfört med den tidigare levnadsnivån. 1 vissa fall kan säkerligen också byte av tjänster och "svart" arbete förekomma.
Med nuvarande regelsystem är det således inte förvånande att kostnaderna för förtidspensionärer motsvarar ca 30 procent av de allmänna pensionskostnaderna. I detta sammanhang bör dock beaktas att förtidspensioneringarna omfattar handikappgrupper och pensioneringar vid svåra sjuktillstånd.
Vad som behövs i framtiden för att få en bättre kontroll över förtidspensioneringarna och deras omfattning är förbättrade handikappersättningar och handikapppensioner, en reformerad arbetslöshetsförsäkring samt en striktare lagstiftning vad gäller arbetsskadebedömningen.
Vägen ut
Kan vi lita på våra allmänna pensionssystem för framtiden? Detta är en fråga som alltfler ställer sig i dagens Sverige och det med rätta.
Statens ingrepp i änke- och sjömanspensioneringen visar att de av staten intjänade pensionerna inte längre är oantastbara.
ATP-konstruktionen är bristfällig. Ur samhällsekonomiskt perspektiv måste något göras för att skapa ett robustare pensionssystem, inte minst för en bättre samhällsekonomisk utveckling. Medborgarna kräver av pensionssystemet att det är stabilt och förutsebart.
Avvägningsproblemen vid en förändring av pensionssystem är med nödvändighet svåra. Robustare pensionssystem kan skapas. Både i Sverige och utomlands hävdas det allt oftare att det går att förvandla ett kollektivt fördelningssystem till ett individuellt fördelningssystem. Förvandlingen av ett kollektivt fördelningssystem till ett individuellt premiereservsystem är också möjligt utan större komplikationer.
Den politiska dimensionen
Det är förvånande att observera hur likartat pensionssystemens politiska effekter beskrivs i Sverige och exempelvis USA.
Juridikprofessorn Peter J. Ferrara, Cato Institute och SACO-ekonomen Jan Bröms beskrivningar av problem och möjligheter är snarlika. Så här kan man sammanfatta deras huvudtankar:
Ferraras skiss till lösning överfört till ATP
I Ferraras förslag tillämpat på ATP skulle ett begränsat utträde ur ATP tillämpas. 10 procent av avgifterna kan exempelvis först få investeras fritt för att successivt växa till 100 procent. 1 slutskedet kan den enskilde välja att ha allt sitt pensionssparande i en kombination av privat pensionsförsäkring, i en Unit Linkfond etc.
Varför göra övergången successiv från ATP:s fördelningssystem till de nya premiereservsystemen? Svaret är att belastningen på marknaden skulle kunna bli för stor genom en abrupt övergång.
Utträdet ur ATP minskar systemets framtida förpliktelser. Planerade avgiftshöjningar kan undvikas och avgifterna kan sänkas. Under övergångstiden behöver ATP-systemet avgiftsinkomster. Därför hör fulla -- och efter en tid jämkade -- avgifter tas ut under övergångstiden. Dubbelbetalningar undviks genom att avsättningar till de individuella försäkringarna blir skattemässigt avdragsgilla vid inkomstbeskattningen. Tekniskt kan "dubbelbetalningarna" neutraliseras på olika sätt. Det väsentliga är att ATP-systemets förpliktelser kan betalas.
Men klarar statskassan minskande skatteintäkter?
Även om minskningen täcks med ökad statsupplåning påverkas inte det totala sparandet inom samhällsekonomin. Förändringen innebär två saker:
Prövad
En omvandling enligt de här linjerna är inte oprövad. Tilläggspensionssystemet i Storbritannien reformerades redan 1978 av dåvarande Labour-regeringen. 1988 utvidgades reformen och numera har alla brittiska löntagare rätt att utträda från den obligatoriska tilläggspensioneringen med halva beloppet till förmån för individuella investeringskonton/försäkringar. Avsättningarna ger skatterabatter, dock inte fullt ut. Möjligheterna att förvandla något som fungerat som skatt till en avgift och som ger upphov till individuella rättigheter har gjort utträdet så attraktivt att hälften av alla löntagare redan nu utnyttjat sin utträdesrätt även om detta kostar. I Sverige där ATP-avgifterna har en skatteandel på 2/3 torde utträdet bli än mer attraktivt.
Ett ökat sparande skapar en växande belastning på löntagarna. Denna har egentligen inte alls med omvandlingen av pensionssystemet att göra utan är likvärdig med den som all sparandeökning leder till. Övergången från det kollektiva ATP-systemet till individuella system kräver inte ökat sparande. Förändringen är samhällsekonomiskt neutral, en teknisk operation. Av andra skäl kan ökat sparande vara önskvärt, något som enkelt uppnås genom den engelska metoden med endast partiell avgiftsbefrielse vid övergång från det obligatoriska, kollektiva systemet till ett individuellt.
Ett första och okomplicerat steg i en omvandling är att utan "avgiftskompensation" undanta inkomster över 7,5 gånger basbeloppet från avgifter. Motprestationen är placeringar i privata pensionsförsäkringar. Detta föreslås redan i en reservation i pensionsberedningen.
Bröms förslag
Bröms ambition är att visa hur ATP kan omvandlas till ett system med individualiserade pensionsrätter.
Hans metod bygger på simulering av ett premiereservsystem inom ramen för ett fördelningssystem.
Arbetsgivaravgifterna förutsätts inbetalas på individuella pensionskonton. Staten är garant för kontona. Fondskydd saknas. Förräntningen fastställs som en real förräntning som ansluter sig till den ekonomiska tillväxten. Förräntningstalet fastställs för fem år i taget helst av en politiskt oberoende kommission. Systemet innehåller två nyheter: Inkomster tidigare i livet får större vikt och pensionernas storlek anpassas automatiskt till utvecklingen i samhällsekonomin. (Samma gäller Ferraras lösning).
Individen bör årligen få ett kontobesked som anger kapitaltillväxten och årets avsättning. Beräkningarna bör bygga på försäkringsmatematiska grunder. Det innebär att pensionering vid 65 års ålder ger högre pension än vid 60 år. En sådan konstruktion skulle bryta utvecklingen mot lägre pensionsålder och mer förtidspensionering. Den årliga pensionsavgiften på 21 procent och 40 års förvärvsarbete skulle ge 60 procents pensionsnivå, dvs ungefär som idag. (Detta bör gälla om man bortser från dagens onormala andel förtidspensioner.)
Behöver en fördelningsmodell enligt den här modellen fonder?
Behovet är begränsat. Större fonder kan endast motiveras av krav på ett kollektivt sparande. Från maktpolitisk synpunkt och av effektivitetsskäl är enskilt sparande att föredra.
Folkpensionen
Av tidigare avsnitt har framgått att samordningen mellan folkpensioneringen och ATP-systemet skapar olösliga samordningsproblem.
Här lägger Bröms fram ett radikalt och säkerligen kontroversiellt förslag -- att folkpensioneringen tas bort.
Resonemanget förs så här: Det pensionssystem som utformas nu ska passa 2020-2030-talets pensionärer. Redan 1988 har 96,6 procent av alla män födda 1945 pensionsgrundande inkomst. För kvinnorna är motsvarande siffra 93,7 procent. Med så hög förvärvsfrekvens bör pensionssystemet utgå från förvärvsinkomsterna.
För att inte skapa nya sociala problem bör dock arbetslöshetsförsäkringar, sjukersättningar etc vara pensionsgrundande och samtidigt kräva pensionsavsättningar. Det tyska (tidigare västtyska) systemet att studieår och vårdår motiverar pensionsavsättningar bör beaktas inom ramen för utbildnings- och socialpolitiken. Periodiseringen av pensionskostnaderna blir på det sättet korrektare.
Fördelen med ett enda allmänt pensionssystem är att sambandet mellan avgifter och pensionsnivåer blir fast. Respekten för pensionspoängen återupprättas. Fripassagerarna i nuvarande system rensas ut.
Övergångsproblemen
Övergångsproblemen består av två olika frågor:
Det sista problemet kan till betydande del undvikas om övergången under en förhållandevis lång tid görs frivillig. Frivillighet medför nämligen aldrig retroaktivitet! Naturligtvis måste det gamla ATP-systemet så småningom försvinna. Ett tidigt fastställt slutdatum, kanske 15 eller 20 år fram i tiden, gör eventuella retroaktiva effekter försumbara.
Tre metoder att beräkna värdet på intjänade pensionsrätter kan övervägas:
1. Värdet bestäms med utgångspunkt från vad individen faktiskt betalat till ATP i avgifter.
2. Värdet bestäms från en beräknad framtida pensionsrätt grundad på det gamla systemet. Denna rätt reduceras därefter med motsvarande förväntade betalningar från det nya systemet.
3. RFV räknar fram pensionspoängen som förs över som pensionskapital på i Bröms system de individuella kontona som sedan kan byggs på med individuella avsättningar. Pensionspoängen räknas upp med basbeloppet och eventuellt med en realförräntning. I ett system som bygger på Ferraras modell kan de intjänade pensionsrätterna motsvaras av en icke överlåtbar obligation som förfaller vid pensioneringen. Även den räknas upp med basbeloppet och eventuellt en viss avkastning.
Ju generösare värderingsreglerna utformas desto snabbare övergång till ett nytt system. Detta är väsentligt med tanke på de effektivitetsvinster som uppstår genom minskande skattekilar.
Variationerna är många
Det finns många varianter på hur nuvarande ATP-system kan omvandlas. Ett robust nytt system fordrar dock att de nya systemen bygger på en eller olika blandningar av de nu skisserade metoderna.
Mycket talar för att en symbios mellan Ferraras och Bröms system vore attraktiv. Orsaken till detta är att premiereservsystemens fondering skulle stärka pensionssystemets oantastbarhet. Denna skulle "smitta av sig" på det statsgaranterade individuella systemet. Staten förväntas sköta sig lika bra som välskötta försäkringsbolag. Den som fruktar marknadens instabilitet kan ju vända på resonemanget. Försäkringsbolagen måste ge minst lika stor pensionstrygghet som staten. Ett blandsystem ger konkurrens eventuellt med nya dimensioner.
Sparandeaspekten och kraven på ökat individuellt sparande tillgodoses enbart genom premiereservsystem, dvs om man begränsar perspektivet till pensionssystemen. Ytterligare en synpunkt är att ett ökat sparande inom pensionssystemens ram skulle underlätta privatiseringen av en omfattande statlig verksamhet. Den privata marknadens kapitalbas skulle öka väsentligt.
Hur minskar skattekvoten?
I konjunkturrådets rapport 1991 "Sverige vid vändpunkten" anges att 70-80 procent av ATP-avgiften utgörs av skatt.
En avgift till skillnad från skatt kännetecknas av att den som betalar får ut ett vederlag. Pensionssystem med ett starkt individuellt samband mellan avgifter och förmåner belastar därför inte skattekvoten. En omvandling av ATP- och folkpensioneringen till ett pensionssystem med ett fast individuellt samband enligt Bröms och/eller Ferraras skisser ger automatiskt en kraftig minskning av skattekvoten.
Ändringen är inte enbart formell.
När vi nu talar om lön avser vi de totala lönekostnaderna, dvs lönen till den anställde plus löneskatterna. De nämnda procentsatserna har - något oegentligt -- lönen till den anställde som bas. Detta är en eftergift till nuvarande system.
Så här lätt är det!
En ny lag
Anta att en enig och handlingskraftig regering och riksdag redan i morgon skulle besluta sig för följande:
1. Alla som vill får träda ut ur nuvarande ATP-system. Utträdet är frivilligt.
2. Nyinträdande på arbetsmarknaden får inte anslutas till det '"gamla'" ATP-systemet. De ordnar sin pension med hjälp av de nya lösningarna.
3. Det nuvarande ATP-systemet ska vara helt avvecklat om 20 år. Alla som har eller får pension från nuvarande ATP-system ska erhålla en pensionsförbindelser som garanterar deras pensionsrättigheter.
4. En lag instiftas som säger att alla inkomsttagare ska avsätta minst 21 procent efter sin lön (precis som nu) för pensionsändamål, dvs pensionskontot inkluderar också nuvarande folkpension. Även högre procentsats får avsättas på samma förmånliga skattemässiga sätt. Kanske bör man förenkla problemen genom att utgår enbart från ålderspensionen och bortse från förtidspensionerna. I så fall skulle 14,7 procent minst avsättas för ålderspensionsändamål.
5. Minst 2/3 av denna avgift ska avsättas till ett individuellt ATP-system enligt Bröms fördelningsmodell. Övrig andel av avgiften kan antingen investeras i premiereservförsäkringar eller avsättas till det individuella fördelningssystemet.
6. Tidigare intjänade poäng (för dem som vill byta system) överförs till vars och ens konto i det individuella systemet och räknas upp med basbelopp och eventuellt med en tillväxtfaktor.
7. Pensionen som sedan betalas ut från de individuella kontona beräknas efter försäkringsmässiga grunder.
Reaktionerna
Människor kommer naturligtvis att reagera olika på en sådan här ny lagstiftning. En del säger "Man vet vad man har. Det är bäst att se tiden an1". Andra reagerar snabbt. Chansen att själv råda över sina pensionspengar uppfattas som en myndighetsförklaring. De yngre vet att deras pengar kommer att stå inne på det individuella kontot länge och förräntas.
Det ger en bättre pension.
Att själv hantera sin ekonomi ar naturligt för de unga välutbildade. Sunt Förnuft, Aktiespararen, Dina pengar, tidningarnas handelssidor etc. ger kunskaper om aktiemarknad, bostadsalternativ, lån och sparande. Persondatorernas ekonomiprogram ger möjlighet till än mer sofistikerad information. De yngre är naturligtvis ingen enhetlig grupp - en del är företagsammare än andra, en del vet mer om ekonomiska alternativ och en del är mer nyfikna och intresserade av nya alternativ än andra. Men facket, banker, försäkringsbolag och helt nya rådgivare kommer att efter en tid nå alltfler med information om de nya möjligheterna.
Hur förloppet kan komma se ut kan vi avläsa av förändringarna inom ITP-systemet, där numera 10 procent av avgifterna får placeras fritt av den anställde. Reaktionen var först ljum och långsam, men sen tog den fart och nu är intresset för egna placeringar och SPPs hantering av ITP i fokus.
De äldre däremot -- de som endast har ett fåtal år kvar till pensionen - har inte så mycket att vinna på ett utträde. De har ofta av nödtvång anpassat sig till ATPs tvångssystem. Men en ny frivillighet uppfattas som bra. Livet har lärt att bra avtal är sådana som alla parter tjänar på. Nuvarande ATP är inte bra, därför att de yngre generationerna exploateras.
Även om pensionärerna är en stor väljargrupp så har det visat sig att när de ekonomiska problemen blir svåra så går det utöver ofta "ganska försvarslösa" pensionärer. De senare decenniets ändringar av reglerna för basbeloppet utgör endast ett exempel. Ett bättre system som återigen kan befordra tillväxten, är den bästa garantin för de intjänade pensionerna. Ett papper -- garantiutfästelse -- om pensionsrätternas oantastbarhet betyder trots allt också en del. Det vittnar om en ny politisk attityd. Den behövs.
Ekonomiska effekter
Ett realistiskt antagande är att alla som är födda 1945 eller senare anser att det är lönsamt att växla system. Alla som har inkomst över 7,5 basbelopp, nästan oberoende av ålder, finner det också lönsamt att gå över till det nya systemet. Små inkomster under ett basbelopp bör också tala för det nya pensionskontot. För närvarande är pensionsavgifter på dessa inkomster bortkastade.
Med dessa antaganden skulle inkomsttagare med motsvarande 50-60 procent av ett års totala intjänade pensionspoäng lämna det gamla systemet till förmån för det nya inom fem år.
De totala inbetalade ATP-avgifterna för 1991 beräknas till 84 miljarder och folkpensionsavgifterna till 49 miljarder eller sammanlagt 133 miljarder. BNP 1991 beräknas till 1 466 miljarder. Mellan 67 och 80 miljarder skulle således kunna ges en "äkta" avgiftsstatus. Detta skulle innebära att skattekvoten reduceras med 4,6 respektive 5,5 procent.
Konjunkturrådets grova uppskattningar hur skattekvoten skulle påverkas stämmer förvånansvärt väl med beräkningarna ovan. Konjunkturrådet har kommit fram till en skattekvotssänkning på 4,5 procent genom "vissa regeländringar inom ATP-systemet".
Rimligheten i antagandena kan också värderas mot bakgrund av brittiska erfarenheter. Trots oförmånligare utträdesvillkor växlade ca 50 procent system inom fem år.
Förtidspensionerna svarar 1991 för utgifter på 43 miljarder kronor. De totala inkomsterna uppgår som redan nämnts till 133 miljarder. Om vi hypotetiskt antar att all skatte- och räntefinansiering i första hand avser förtidspensioneringarna skulle dessa finansieras över statsbudgeten precis som nu med 25 miljarder. Resterande del skulle betalas med arbetsgivareavgifter. 14,7 procentenheter av avgiftsuttaget på 21 skulle användas för den rena ålderspensioneringen, dvs ca 94 miljarder. Efter fem år skulle då skattekvoten ha reducerats med nästan 4 procentenheter (3,82). Vid beräkningarna har inte hänsyn tagits till ekonomisk tillväxt.
En sänkning av arbetsgivaravgifterna med 14,7 procentenheter reducerar skattekilen med 12 procentenheter. Detta följer av att arbetsgivaravgiften totalt sjunker från 37,5 till 22,8 procent på grund av denna sänkning. Kvoten 14,7/122,8 = 12,0 procent.
En översyn av reglerna för förtidspensioneringen
Förtidspensioneringen har ökat lavinartat det senaste decenniet. Därför måste regeländringar övervägas för att få denna utveckling under kontroll. Orsakerna till förtidspensioneringar kan grovt indelas på följande sätt:
Ännu roligare att jobba och spara
Ett av de väsentliga målen med en pensionsreform är att det ska bli roligare att arbeta och att det ska vara förmånligare att arbeta med det man är verkligt bra på. Det är för det mesta det egna yrket.
Ett extra-jobb eller övertid som överstiger normal heltid bör inte fordra 14,7 procents ytterligare pensionsavsättningar till ålderspensioneringen. Det kan ju avskräcka från extra insatser. Hur förtjänsten från "extraknäck"' används måste vara den enskildes ensak.
Det finns enkla och praktiska lösningar på det här problemet.
Är det fråga om övertid på det vanliga arbetsstället, då görs inga extra inbetalningar på pensionskontot/kontona. Är det fråga om jobb hos en annan arbetsgivare eller i en egen verksamhet, då behövs endast ett besked från huvudarbetsgivaren att pensionsavsättningar fortlöpande sker för normal arbetstid på heltid eller för en deltid omfattande viss procent av heltid. '"Deltidaren" kan behöva fylla på sitt konto. Här bör pensionsavsättningar i viss utsträckning göras. "Heltidaren" ska få göra exakt som han bedömer klokt!
Om pensionen blir tillräckligt stor, bör den blivande pensionären få kunna avgöra själv. Men han/hon ska få hjälp med bedömningen.
Kontobeskedet som årligen sänds ut ska inte endast tala om hur stort det sparade pensionskapitalet och förräntningens storlek är. Uppgifter ska också lämnas om hur stor pension som sparats in. Ja, kontobeskedet kan vara ännu mer upplysande. Det kan ange hur många procent av nuvarande lön pensionssparandet räcker till och om denna pension kan anses vara stor, medelmåttig eller liten.
ATP-verket -- eller den ATP-stiftelse som efterträtt RFV -- skulle stå till tjänst med god konsumentinformation och det skulle också de olika försäkringsbolagen kunna. Datatekniken ger låga informationskostnader och i framtiden ökar möjligheterna till effektiv tvåvägsinformation.
En inkomsttagare som fått reda på att hans pensionssparande är litet knappt kan direkt fråga vad som krävs av framtida avsättningar för att få 20 procent högre pension. Svaret kan bli prompt! En knapptelefon räcker i framtiden. Staten behöver inte längre använda tvång genom lagstiftning.
Människors sunda förnuft och god information räcker längre!
Kvinnor och män
Kvinnor lever längre och samlar oftast in färre pensionspoäng. Utjämningen mellan könen kommer att vara större i framtiden än idag men ett kommer vara oförändrat -- kvinnorna står fortfarande för barnafödandet. Det innebär att det trots all jämställdhet finns en tendens till något lägre genomsnittliga kvinnliga inkomster. Det finns många lösningar på det här problemet: Pensionspoäng kan ges för vårdår och studier genom hänsynstagande inom utbildnings- och socialpolitiken. Familjerna kan vidare ges rätt att fördela pensionspoängen mellan makar på det sätt de anser riktigt.
Detta fordrar endast några enkla ändringar i skattelagstiftningen. Det snäva taket för avdragsgilla pensionsavsättningar ska förändras. Vidare ska makar ha rätt att mot skatteavdrag sörja för den andres pensionssparande.
Pensionssparandet i premiereservsystem är den enskildes pengar. I det individuella ATP-systemet har man däremot tjänat in en pensionsrätt. Denna skillnad gör att man kan tänka sig olika regler vad gäller pensionstillgångens behandling vid arvsfall.
De lagfästa inskränkningar i äganderätten som numera gäller privata pensionsförsäkringar -- premiereservförsäkringar -- tas bort. Inte endast makar ska kunna ärva pensionsförsäkringarna. Det ska också barn, barnbarn, föräldrar etc. Sedan kan familjerna välja hur deras försäkringar ska se ut - inskränkt efterlevandeskydd till vuxna barn ger givetvis lägre premier eller högre pension.
Pensionen - en synlig kostnad
I det nu beskrivna systemet blir avsättningarna till pensionen en synlig kostnad. Den som har kortare förvärvstid måste under kortare tid göra större avsättningar än den som börjat förvärvsarbeta tidigare. De långtidsutbildade -- civilingenjören, den disputerade teknikern eller ekonomen, läkaren etc -- får högre, årliga pensionskostnader under sin förvärvstid. Att kostnader blir synliga gör lönebildningen lättare, eftersom löneskillnader måste uppfattas som betydligt mera motiverade än i dag. Ekonomisk/psykologiska faktorer av detta slag kan bidra till att undanröja en del av de svåra konflikterna inom lönebildningen.
Det är bra för alla
De i den här skriften presenterade förslagen på hur det allmänna pensionssystemet kan ändras har alla fördelar på sin sida. Det beror i huvudsak på följande grundbutar:
1. Övergången kan göras frivillig.
2. Frivilligheten innebär att retroaktiva effekter aldrig kan uppstå.
3. Det individuella sambandet mellan avgifter/premier och pension skapar möjligheter för individuella, rationella beslut genom att skattekilarna minskar väsentligen.
4. Pensionssystemet kan kombinera fördelnings- och premiereservmodellerna. Fördelarna är: Större flexibilitet, bättre riskavvägningar för individen samt konkurrens mellan olika system.
5. Flexibilitet i pensionssystemen är nödvändigt för morgondagens betydligt rörligare värld.
6. Den äldre generationen behöver inte frukta för omläggningen. Deras intjänade pensionsrätter tryggas, inte minst därför att de kommande generationerna vet att de också får ett hållfast system.