Jacob Rennerfelt i Svensk Linje 5-6/97
Ur SvD:s ledarsidas julbokstips 97-12-17:
Thomas Gür: En välargumenterad skrift är den moderata riksdagsledamoten Margit Gennsers "Emu - en kritisk analys" (Fischer & Co). Gennser skär utan pardon genom det mesta av EMU-floskler man hör från såväl höger som vänster.
FinansTidningens Kultursida 97-08-13
Saklitteratur Margit Gennser EMU - en kritisk analys, Fischer & Co, 1997
Att spela subventionspoker
Margit Gennser har bildat sig en egen uppfattning om äventyret EMU, skriver Knut Carlqvist. Anslutningen till valutaunionen avgörs inte av sakskäl utan av vad andra gör.
Det vore, som Dagens Nyheter skrev i en ledare i våras, förmätet av oss att ifrågasätta tyskt och franskt omdöme. Rädslan för "utanförskap" kallades på 30-talet anpasslighet.
En politiker som inte är att räkna till anpasslingarna är riksdagsmannen Margit Gennser (m). Hon påpekar det uppenbara: Vi glider in i något nytt utan att veta vad det är.
Det är en liten elit, oligarki, som styr och när som i Danmark folket säger nej i en folkomröstning görs den om för att rädda det federala projektet?. Folken i Europa (i synnerhet i norr) är hinder för eliten och det uttrycks oförblommerat. Tyske finansministern Theo Waigel talar som en dammsugarförsäljare:
De som vill skjuta på projektet fem år måste inse att det kan vara dött då. Jaha? Vill herr Waigel vara snäll och dra tillbaka foten så att jag kan stänga dörren?
Valutaunionen är inte för frihandel, vilket Gennser anser att Europasamarbetet från början gällde. Jean Monnet eftersträvade den "perfekta konkurrensen", ett minimum av handelshinder och byråkrati. Med de Gaulle och Adenauer blev målet i stället en ?reglerad konkurrens?, vad brittiska kritiker syrligt kallar korporativ Rheinischer Kapitalismus.
Skällsord nummer ett blev 2konkurrensdevalveringar" och i kölvattnet kom talet om "social dumping" och försök att harmonisera också arbetsmarknadspolitiken. 48-timmarsveckan är ett exempel.
Lönekostnaderna ska tvingas upp i de fattiga framtida medlemsländerna för att hindra vad man i Bryssel kallar osund konkurrens.
Gennser visar hur subventionspokern spelas med exempel från östra Tyskland. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner. Projektet undergräver den fria företagsamheten. Euron kommer att skapa nya Östtyskland av Europas efterblivna regioner
Om Monnet i praktiken stod för en mer anglosachsisk kapitalism än Jacques Delors kan diskuteras. Skillnaderna i politik kan bero på att kol- och stålunionen befann sig på en lägre organisationsnivå. Redan på 50-talet utvecklades den katolskt präglade, kontrollerade "sociala marknadsekonomi" som kännetecknar tänkandet inom EU. Socialstaten slog igenom på bred front på kontinenten. Annars är historieskrivningen korrekt.
En av Gennsers förtjänster är att hon är praktiskt lagd. Hon är ingen gambler: Vid socialförsäkringsutskottets besök i Bryssel 1996 ställdes frågor om vad som händer med indexeringen av pensioner vid övergång till euro. Man visste inte.? Den lättsinnige viftar bort sådant, men det gör inte Margit Gennser. Hon vet vad det kan ställa till med.
Hon har även räknat ut att lejonparten av riksbanksöverskottet, i dag årligen kring 23 miljarder kronor, med en EMU-anslutning kommer att hamna i franska och italienska fickor. Vi får behålla 5 miljarder av det. Det dubblar nära nog vår avgift till unionen.
Gennser utgör en svensk enmansupplaga av den brittiska liberalkonservativa kritiken. Jag kan inte för mitt liv begripa varför hon är ensam.
Vi ser en europeisk nomenklatura ta form, med skatteprivilegier, fria resor och egna butiker, samtidigt som näringslivet går på kryckor, sysselsättningen sjunker och det pratas arbetsdelning.
Det är Sovjetunionen i ny upplaga, fast nu icke med den Nya Människan i form av "sovjeter" (minns ni dem, de spelade till och med ishockey) utan som européer som i historiens hegelska fullbordan ska tala europeiska. EMU handlar om makt.
EMU har inte så mycket med ekonomi att göra som med politisk kontroll och makt. Den är ett patetiskt försök att återskapa den aristoteliska ?första röraren?, den kraft som sätter allt i rörelse. Thomas av Aquino kallade den kraften för Gud. Herr Kohl ser den i den Europeiska Centralbanken.
Johan Hakelius i SvD 97-03-29
Margit Gennser hör till en relativt liten grupp bland ledamöterna i Sveriges riksdag: hon tar sitt uppdrag på fullaste allvar. Som folkvald erkänner hon sitt personliga ansvar, i första hand gentemot väljarna och sitt eget samvete.
Följden av denna udda inställning är att Gennser då och då öppet går sin egen väg. Som t.ex. i den bok, EMU en kritisk analys (Fischer & Co), som publicerats i dagarna. Boken är en lättläst och direkt redogörelse på dryga 100 sidor av en Europavänlig EMU-skeptikers syn på det monetära projektet.
Angreppssättet är "jordnära, konkret och analytiskt" för att använda Trelleborgs styrelseordförande Rune Anderssons ord i bokens förord. Vid sidan av den befriande avsaknaden av pompös retorik är den stora behållningen av Gennsers analys att EMU-projektet sätts in i ett historiskt, ekonomisk och politiskt sammanhang. Det är naturligtvis inte ett komplett sammanhang
- det vore omöjligt på så få sidor - men det är ett relevant sammanhang beskrivet utan något behov av att piffa upp bilden med idealistiska färger.
Gennsers huvudtes är att såväl de politiska som ekonomiska tankar som ligger bakom EMU-projektet dels är felaktiga på viktiga punkter; dels är i konflikt med en öppen och liberal samhällsordning. I en historisk genomgång visas hur drömmen om en monetär union växt fram och hur denna dröm är kopplad till en kontinental europeisk övertro på centralism, elitism och protektionism.
Som motbild redovisar Gennser sina egna sympatier för en anglosachsisk modell av öppenhet decentralisering och en skeptisk syn på alItför starka politiska makicentra.
Att utifrån dessa konstateranden utfärda något slags bannbulla över kontinental pollitisk tradition vore lika meningslöst som löjligt. För en stark Europavän som Margit Gennser är det också främmande. Däremot, påpekar hon, måste man vara medveten om skillnaderna inom den europeiska traditionen och kunna sätta dessa skillnader i relation till sina egna mål och värderingar. Är man inte förmögen att göra detta riskerar man att agera på ett sätt som skadar Europa och EU:s framtid.
EMU-projektets utformning, menar Gennser, tyder på att ett misstag av just denna art är i färd att ske. Ekonomiskt innebar projektet risker som mycket väl kan resultera i ökade motsättningar mellan Europas länder och mellan Europas medborgare och EU. Och oavsett vad projektet rent nationalekonomiskt må kräva i form av ytterligare samordning och överstatlighet är det alldeles uppenbart att en sådan utveckling är det politiska syftet med projektet.
Dessa federalistiska strävanden, syftande till att skapa en enhetligare och mer homogen union, kommer dock inte att leda till ökad samhörighet. Att man med en enda åtgärd - även om den kan vara lika långtgående som en monetär union - skall kunna ändra grundläggande uppfattningar och handlingsmönster hos miljoner människor är orealistiskt", skriver Gennser. "Det är samma tankefel som behäftar stora ideologiska system, som anser sig innehålla förklaringsmodeller för alla eller de flesta företeelser inom ett område, som t ex marxism och freudianism.
Mer sannolikt är att försök att via EMU göra Europa till en politisk enhet skapar spänningar, som vänder det påstådda fredsprojektet till något helt annat. Om man till detta lägger den på sina håll uttalade strävan att svetsa samman Europa i syfte att möta mer eller mindre ospecificerade 'hot" från USA och Asien, är det svårt att bortse från de protektionistiska undertonerna i EMU-diskussionen.
I en debatt som alltför ofta präglas av festtalens svulstiga tomheter eller lätt hysteriska domedagsprofetior är Gennsers bok ett salt. Den är dessutom tillgänglig även för de flesta, utan att för den skull vara trivial.
Moderaterna kan glädja sig åt att i Gennser ha en företrädare som lever upp till idealet om ett öppet parti.
JOHAN HAKELIUS