It looks more and more likely that France and Germany will by book, or by crook, or by cooking the books fulfil the Maastricht criteria
Boris Johnson, The Daily Telegraph
Det grundläggande beslutet att gå vidare med en tyska monetära unionen fattades i all hast och under stor oreda.
David Marsh
I de föregående kapitlen fokuserades framställningen på EMU och de stora EU-ländernas motiv för en valutaunion. I detta kapitel ändras perspektivet och inriktas i högre grad på de små länderna och EMU:s inverkan på de enskilda ländernas ekonomi.
Införandet av en ekonomisk och monetär union ska - om Maastricht-planerna håller - införas om knappt tre år. Det tredje steget i beslutsprocessen tar redan sin början 1997. Det är ett stort och avgörande steg som ska tas. Har ett land sagt ja och gått med i EMU-klubben finns det ingen återvändo. Det är ett beslut av den typ som under tusentals år figurerat i heliga skrifter, sägner och folkliga urkunder. Paradiset förlorades, när Adam efter inrådan av Eva tog den första tuggan av det förbjudna äpplet. När Alladin släppte ut anden ur flaskan kunde den inte tyglas längre. Kort sagt, en rad beslut är oåterkalleliga. Detta kan gälla allt från vardagliga beslut som att göra fisksoppa av sjötungan. Fisken är för evigt förlorad som Sole Meunière. Likadant är det med EMU. Har man gått med på att avskaffa den egna centralbanken och det egna myntslaget, det må heta krona, schilling eller punt, går det inte att ångra sig i efterhand. Centralbanken och kronan hör till det förgångna. Naturligtvis kan man börja om helt från början och skapa något helt nytt och okänt. Men kostnaderna, inte bara de ekonomiska utan även de sociala och politiska, skulle troligen bli oerhört höga.
Beslutet om EMU är således ett stort och riskfyllt beslut. I vissa stycken kan det vara ett svårare beslut för små än för stora länder.
Sverige, Danmark, Irland och Österrike tillhör de små länderna inom EU. Hur ser problemet ut? Ibland exakt likadant som för större länder men ibland kan handlingsfri-heten vara mer beskuren än t ex Storbritanniens.
Vilka fördelar ger oss EMU och vilka är kostnaderna? I den fortsatta framställningen bortser jag först från de olika risker som är förknippade med att säga ja respektive nej till EMU. Först när alla för och emot kan summeras, är det tid att också analysera vad olika riskmoment kan betyda.
Transaktionskostnader och den gränslösa marknaden
För att visa vad transaktionskostnader är och hur höga de kan vara, har ibland förenklade - en del skulle vilja säga överförenklade - exempel använts. I TV har man visat hur
Svensson ger sig ut på en längre semesterresa genom Europa. Han har växlat sin reskassa till danska kronor. Danmark är nämligen den första anhalten på resan. När han
kommer till Tyskland förvandlas de danska kronorna till mark, för att sedan bli gulden i Holland etc etc. Det är inte förvånande att den ursprungliga reskassan blir ganska tärd efter ett otal avbränningar beroende på skillnaden mellan köp- och säljkurser och därtill växlingskostnader. Semesterkassan kunde rent teoretiskt försvinna helt endast genom ”växling- på växlingseffekter” om den naive resenären passerar tilräckligt många gränser.
Teoretiskt är exemplet helt korrekt men knappast i praktiken. Inte en gång en semesterdebutant skulle dra på sig maximala transaktionskostnader. Genom planering hålls växlingskostnaderna nere och bruket av kontokort gör det än billigare även om kontokortsföretagen tar för sig genom ofördelaktiga kurser för konsumenten.
Elektroniska pengar kommer att i framtiden minska transaktionskostnaderna än mer. Se kapitel 5.
Ovedersägligt är emellertid att olika pengar i skilda länder ger upphov till transaktionskostnader. Storleken av dem överdrivs ofta, men de finns. Kostnaderna har sitt ursprung i två förhållanden. För det första uppkommer fysiska hanteringskostnader -
att ta emot och ge tillbaka olika valutor, att skriva ut växlingsnotor och att hålla olika
sedlar i lager med ränteförluster som följd. Den andra risken består av kursrisker.
De senare riskerna har man sedan länge kunnat skydda sig mot genom terminsaffärer, men det är uppenbart att en terminssäkring betingar en kostnad motsvarande en försäkringskostnad i andra sammanhang.
Det finns uppskattningar som säger att ca 300-350 miljarder kronor per år går åt i EU för växlingskostnader och kostnader för säkringar mot kursförändringar. Med EMU skulle de här kostnaderna bli lägre, avsevärt mycket lägre, men de skulle definitivt inte försvinna. Handel kommer att ske i en rad andra valutor än EMU:s Euro - i dollar, i yen, i schweizerfrancs för att nämna några.
Det är oftast så att små länder har i förhållande till sin storlek fler transaktioner i främmande valuta än stora. En minskning av transaktionskostnaderna skulle således vara av något större värde för små än för större länder. Att små länders valutor är mer utsatta för kursstörningar och valutarisker än större valutor verkar också troligt - det fordrar mindre insatser att spekulera mot en liten valuta. Många faktorer måste dock beaktas. Schweiz för att nämna ett exempel är befolkningsmässigt ett litet land, men landet brukar inte utsättas för spekulationer, om vi inte ska räkna dit värdeökningar till följd av Schweiz ställning som en säker och trygg valutahamn.
Slutligen framhålls från EU-håll att en gemensam valuta är nödvändig för att få ut alla positiva effekter av den gränslösa marknaden. Detta är en synpunkt som varit kontroversiell ända sedan 1950-talet. Mer om detta längre fram.
EMU skapar övergångskostnader och också permanenta kostnader
Praktiska hanteringsproblem inom den offentliga sektorn
Ett byte av valuta skapar en rad praktiska hanteringsproblem. Hela den offentliga sektorns redovisning i vid bemärkelse måste läggas om. Detta kräver stora omställningar i stort sett av ett helt lands datasystem. För att inte tappa tidigare information - sin historia - bör också äldre budget- och redovisningsdata m m räknas om till euro. Detta innebär icke oväsentliga komplikationer.
Finns det några erfarenheter från motsvarande förändringar? Storbritanniens övergång till decimalsystem för pengar och mått 1971 innebar en fyraårig förberedelsetid och framställning av nya mynt och förändring av alla maskiner till decimalsystem kostade någonstans mellan £600-900 miljoner, dvs ca 7-11 miljarder kronor. Den brittiska förändringen 1971 var jämfört med den nu planerade EMU-reformen oerhört enkel.
Endast bytet av mynt i EU-länderna blir en mycket omfattande affär. Mynt ska framställas för ca 350 miljoner människor om 15 länder kommer att delta i EMU.
Många av de styrsystem som används av den offentliga sektorn är uppbyggda kring indextal - konsumentprisindex (KPI), producentprisindex, basbelopp etc. För närvarande används helt olika typer av indextal i de länder som eventuellt kommer att ingå i EMU. Tyskland använder ett konsumentprisindex + regionala index, som räknas om varje månad. Irland räknar om sitt konsumentprisindex varje kvartal. Storbritannien använder ett nationellt detaljhandelsindex, som beräknas för varje månad etc. (EMI håller för närvarande på att konstruera ett standardiserat KPI för EU. Detta index ska användas när Maastricht-villkoren utvärderas, och således inte nationella index.) En ändring av det grundläggande innehållet i indextalen, vilket måste bli effekten av upprättandet av ett standardiserat index, kan leda till nya svårigheter att styra den offentliga sektorn samt inte obetydliga rättsförluster för enskilda individer och för grupper av individer, när ett gammalt index byts ut mot ett nytt.
Pensionärerna i Sverige vet vad en förändrad indexering vill säga. Ett otal förändringar av basbeloppet inom folkpensions- och ATP-systemet har under de senaste 15 åren väsentligt påverkat pensionsnivån. Även avtalspensionerna har i vissa fall påverkats, trots att det här är fråga om i princip innehållen lön. Det är inte tu tal om att svenska pensionärer vet att när man byter index sker det på den enskildes bekostnad.
I Sverige är pensionärerna en av de mest utsatta grupperna vid byte av index, eftersom både de offentliga pensionsystemet och avtalspensionerna är knutna till någon form av konsumentindex. Men det finns ytterligare typer av komplikationer i samband med indexfrågan.
Konsumentprisindexet (basbeloppet) beräknas med utgångspunkt från en varukorg, som ska avspegla den genomsnittliga konsumtionen fördelad på varugrupper och de prisändringar som denna varukorg är utsatt för under en bestämd tidsperiod. Prisändringar för konsumtionen av den genomsnittliga varukorgen utgör endast en approximation, ibland en grov sådan, av hur prisändringar i praktiken gestaltar sig för ett visst hushåll eller vissa hushållsgrupper. Ålder och inkomst kan tvinga till en mer begränsad konsumtion än vad den standardiserade varukorgen förutser. Den hastiga prisnedgång som ofta uppträder efter en ny varugrupps introduktion, påverkar konsumentprisindex men inte de grupper som sitter fast i äldre konsumtionsmönster. Detta är ett problem som redan finns, men det får antagligen ökade dimensioner ju större geografiskt område och ju fler människor som omfattas av samma konsumentprisindex. Mycket talar för att avvikelserna växer mellan konsumentprisindexets registrering av prisförändringar och de prisändringar som är reellt kännbara för olika hushåll i olika länder, i olika regioner och i olika inkomst- och åldersklasser, om EMI:s standardiserade KPI tillämpas generellt. Används fortfarande nationella index kan en del av de nu berörda problemen undvikas. Det kommer dock troligen inte att tillåtas inom EU, eftersom det skulle skapa politiska svårigheter genom att skillnader i inflationstakt i olika regioner tydligt blir synliga. Istället kommer de ansvariga säkerligen att hävda att omställningen till euro kommer att innebära vissa reella förändringar av priser och prisnivåer, varför indexproblematiken är av så liten vikt att man kan bortse från effekterna.
Att problemet är reellt framgår dels av erfarenheter från Tyskland, dels från USA.
Tyskland använder redan i dag både ett nationellt och flera regionala index. De ekonomiska skillnaderna mellan de tyska delstaterna är föremål för ett omfattande skatteutjämningssystem. Inom EU kan inte motsvarande system byggas upp utan en politisk union.
I USA vet man att prisförändringar i enskilda delstater kan skilja sig väsentligt från de prisändringar som mäts med använt konsumentprisindex. Vissa stater gynnas vid indexerade transfereringar andra missgynnas och olikheterna kan bero på strukturella skillnader och bestå över längre tid.
De tjänstemän inom EU som arbetar med socialförsäkringsfrågor i Bryssel, tycks inte vara medvetna om problemet. Vid socialförsförsäkringsutskottets besök i Bryssel 1996 ställdes frågor om vad som händer med indexeringen av pensioner vid övergång till euro. Man visste inte. Det var inget problem som behandlades på kommissionär Flynns avdelning för sociala frågor. Kanske hade analyser gjorts på den avdelning som sysslar med EMU, men man visste inte!
I samband med Dublinmötet gavs det ut en kommitté, där de ansvariga försäkrade att enskilda och företag inte skulle lida rättsförluster vid övergången till den nya valutan. Men hur mycket kan man lita på en sådan försäkran, om man är pensionär eller blivande pensionär med en pension som är knuten till ett nationellt index konstruerat på ett visst sätt? Att stora kontrakt med lång löptid måste få särskilda bestämmelser har ofta uppmärksammats i debatten kring EMU. Men tänker finansfolket på pensionärernas rättsäkerhet och kan socialförsäkringsfolket så mycket ekonomi att de kan bevaka småfolkets intressen?
Tillbaka till snävare ekonomiska problem inom den offentliga sektorn. Riksbankens överskott som nu tillfaller svenska staten lär komma att minska drastiskt när den svenska riksbanken går upp i den europeiska. Alla överskott från EMU-ländernas riksbanker kommer att läggas samman. Överskotten kommer sedan att delas i förhållande till det enskilda landets BNP och befolkningsmängd. The Economist redovisar den 16/11 1996 siffror hämtade från tidskriften Central Banking vad denna vinstdelning skulle kunna betyda för centralbanker anslutna till EMU. Deras sammanlagda vinster beräknades till ca 160 miljarder kronor. Sveriges överskott beräknas till ca 23 miljarder kronor och Tysklands till ca 55 miljarder kronor. Efter vinstdelningen får Sverige behålla knappt 5 miljarder, resten ca 17 miljarder fördelas på bl a Frankrike och Italien. Frankrike tjänar ca 24 miljarder kronor på vinstdelningen och Italien 11,5 miljarder.Tysklands förlust uppgår också till ca 17 miljarder kronor men denna förlust ska bäras av en betydligt större befolkning.
Siffror av det här slaget kan vara behäftade med fel. Enligt kontakter med Riksbanken har Central Banking överskattat Riksbankens vinst. En av orsakerna kan vara att vinsten fastställs med hjälp av marknadsvärden vid beslutstillfället. Det överskott Riksbanken levererar till staten budgetåret 1997 uppgår till 7,5 miljarder kronor. Att EU skulle erhålla bortemot 8 miljarder kronor från Riksbanken torde inte vara en oförsiktig uppskattning.
Kostnaderna för EU och EMU skulle således försiktigt räknat sammantaget uppgå till 20 miljarder, för svenskarna, vilket nästan motsvarar svenska statens kostnader för ”utgiftsområde 16”, dvs statliga kostnader för barnomsorg och vuxenutbildning, universitet och högskolor, högskolemyndigheter, nationella och internationella forskningsresurser samt anslag för gemensamma ändamål.
Finansiella institutioner och näringsliv
För bankerna blir givetvis omställningsproblemen stora. De större bankerna i Sverige räknar med att konverteringen av alla de ekonomiska redovisningssystemen minst kostar 500 miljoner kronor per bank. Till detta kommer att bankernas intäkter kommer att minska genom en omsättningsreduktion på affärsområdena valutaväxlingar, valutaarbitrage och terminsaffärer.
På kort sikt kommer detta att skapa betydande omstruktureringsproblem och risk att bankkunderna får betala intäktsbortfallet genom högre avgifter på andra banktjänster och större skillnad mellan utgifts- och intäktsräntor. Effekterna kan också bli att storbankerna går ihop ytterligare och blir ännu större. Resultatet blir antagligen att de mindre bankkunderna, både privatpersoner och de mindre företagen i praktiken endast får en eller två banker att vända sig till. De kortsiktiga omstruktureringsproblemen i samband med EMU kan således användas som förevändning av storbankerna att köpa sig en mer gynnsam konkurrenssituation.
På längre sikt bör bankväsendet - dock endast om konkurrensen är tillfredsställande - kunna anpassa kostnaderna till den minskande arbetsvolymen. Sverige har under de senaste åren fått en växande konkurrens inom banksektorn genom nya typer av banker med mindre inriktning på valutaområdet. Detta kan innebära att det mer konventionella bankerna får svårare att ta ut omställningskostnaderna av sina kunder. Å andra sidan innebär detta krav på snabbare strukturrationalisering med vad detta innebär på kort sikt av friställande och omskolning av personal.
Utvecklingen av ny teknik med olika former av elektronisk valuta kommer inom kort att bli en aktuell fråga. En övergång till EMU kräver mycket arbete för den finansiella sektorn både finansiellt och i form av förlorad utvecklingskraft. Risken är att bankerna och andra finansiella institutioner tvingas ägna sig åt ett projekt som Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren beskrivit som ”ett gammalt vänsterprojekt från 50-talet” och inte orkar med det utvecklingsarbete som hör framtiden till. Kostnaden för detta går inte att uppskatta i pengar, men den är sannolikt förödande.
De flesta företag och verksamheter i Sverige sysslar inte med utrikesaffärer. De kommer således inte att direkt tillgodogöra sig några sänkta hanteringskostnader på grund av att kronan ersätts med euron. Däremot måste de betala direkt! All redovisning, alla redovisningsprogram, alla kassaregister, alla bensinpumpar, etc, etc måste bytas ut. All personal måste lära på nytt och samtidigt har företaget tappat sin historia i form av äldre redovisningsdata. Hur gör man då? Kostnaderna måste täckas.
Det kan ske på olika sätt. Priserna kan höjas, och det kommer väl sannolikt ske i Sverige med en detaljhandelsstruktur som kännetecknas av bristfällig konkurrens. ICA-handlarna har enligt Dagens Nyheter (19/10 1996) beräknat att dagligvaruhandelns kostnader för övergången till euro kommer att ligga kring 2,5 till 4,4 miljarder kronor, vilket motsvarar en vinstmarginal på 0,9 - 1,6 procent. För närvarande är den genomsnittliga vinstmarginalen inom dagligvaruhandeln 1,2 procent. Kommer dagligvaruhandeln ta ut högre priser för att täcka övergångskostnaderna kommer detta att påverka inflationen, vilket kan ställa till problem vad gäller de föreslagna stabilitetsreglerna. Kan handeln inte ta ut kostnaderna, kommer utslagningen att öka inom dagligvaruhandeln.
Många företag kommer inte att kunna höja sina priser. Priskänsligheten på de egna varorna är för hög. Vad blir resultatet då? Pengarna räcker inte till de investeringar som man kanske annars hade planerat. Vinsterna sviktar och vissa företag får allt svårare att överleva på sikt. Från de upphöjda positionerna i regeringskanslier och partihögkvarter kan kanske de här kostnaderna tyckas små och obetydliga och dessutom kan det hävdas att de endast utgör övergångskostnader. Men särskilt för de mindre företagen - t ex för ett taxiföretag och för den mindre närbutiken - inte minst i glesbygden - kan de nya investeringskraven vara de merkostnader som ”knäcker företaget”.
Nya kostnadskrävande beslut av typen övergång till EMU kan för Sveriges del ytterligare öka den obalans som redan finns mellan en storföretagssektor inriktad på exportmarknader och en allt mer tynande hemmamarknadssektor av små och medelstora företag. Övergångskostnaderna torde också bli betydligt högre per transaktion i ett litet, glesbefolkat land som Sverige. EU:s stora nationer med en stor hemmamarknad och ett stort befolkningsunderlag bör komma billigare undan.
Industriförbundet har en annan uppfattning i denna fråga. De säger att ”transaktionskostnader och riskkostnader förknippade med betalningar över gränserna är större för mindre företag”. Det kan i och för sig stämma, om dessa företag gör utlandsaffärer med EU. Men om de inte har utlandsaffärer och om dessa t ex inte är inriktade på EU utan på Sydostasien, vanligt för en stor grupp av handelsföretag, då är fördelarna ofta nästan obefintliga.
Optimala valutaområden eller ”lika barn leker bäst”
En stor del av den ekonomiska kritiken av EMU har gällt frågan om EU är ett optimalt valutaområde eller enklare uttryckt om länderna är så lika inom EU att samma penningpolitik kan fungera lika bra i t ex Tyskland, Storbritannien, Luxemburg och Sverige.
När ett land överger sin egen valuta för att ingå i en valutaunion, begränsar också landet sin frihet att föra en egen ekonomisk politik i en rad hänseenden. Man avstår från möjligheten att ändra sin valutas värde.
Frågan om valutaunion ställd på sin spets kan formuleras så här: Är det bra att helt frivilligt begränsa den egna handlingsfriheten?
Staten har monopol på att ge ut betalningsmedel. I svensk lagstiftning stadgas att svenska kronan är lagligt betalningsmedel. Vi är så vana vid det här förhållandet, att penningmonopolet mera sällan ifrågasätts. Friedrich Hayek gjorde det dock under senare delen av sitt liv och menade att man kunde avreglera (avnationalisera) pengarna. D-Mark, kronor, pund etc kunde konkurrera som lagligt betalningsmedel och skulle svenska kronan vara ett dåligt betalningsmedel skulle det konkurreras ut. Vid konkurrerande valutor finns givetvis inget fast pris på pengarna. Värdet förändras precis som på andra nyttigheter. När EMU började bli aktuellt på 70-talet diskuterades ett system med parallella valutakurser. Britterna har senare återigen fört fram sådana förslag,
En valutaunion bygger på motsatt idé; pengarna ska göras än mer enhetliga och samma pengar ska vara enda lagliga betalningsmedel i ett större område än tidigare. I andra sammanhang skulle vi säga att pengarna kommer att underordnas ett ännu starkare monopol.
Värdet av ett betalningsmedel i förhållande till ett annat - kronans relation t ex till dollarn eller yenen - kan bestämmas genom helt rörliga kurser, dvs en ständig prissättning, eller genom fasta kurser. Sedan Bretton Woods-systemet kollapsade i början på 70-talet har relationerna mellan de stora valutorna skett genom rörliga kurser med sekundsnabb prissättning. Inom EEC har man däremot strävat efter fasta kurser för medlemmarnas valutor. Systemen har varit tekniskt olika - valutaorm, EMS och ERM.
Orsaken till att EEC och nu EU vill ha en fast, reglerad valutaregim kan dels sökas i en praktisk omständighet, den gemensamma jordbrukspolitiken, CAP, som blir ohanterlig vid snabbt ändrade valutakurser, dels i historiska förhållanden. De auktoritära krafterna inom de ursprungliga EU-staterna vann redan på 50-talet över de mer liberala krafterna.
Konflikten mellan ledande liberala ekonomer som professor Wilhelm Röpke och ekonomiminister Ludwig Erhardt respektive auktoritära statsmän som Charles de Gaulle och Konrad Adenauer var att de förra krävde borttagande av alla hinder för handel och kapitalrörelser, medan de senare ansåg att fri konkurrens mellan företag i olika länder krävde samordnade legala, institutionella och sociala ramverk. Olikheter befrämjer enligt det liberala synsättet det mervärde som skapats genom arbetsfördelning och som handeln bidrar till att generera. Långt driven likhet krävs enligt det auktoritära synsättet för att en ”orättvis - osund” konkurrens inte ska uppkomma, t ex ”konkurrensdevalvering”. Det är detta tänkande som ligger bakom påståendet att enhetsmarknaden eller den gränslösa marknaden, kräver en monetär union.
Den nu beskrivna konflikten är lika aktuell i dag. Margareth Thatchers kritik av Maastrichtavtalet och mycket annat inom EG bottnade i samma liberala synsätt som Erhardt var den store talesmannen för under 50- och 60-talet. EMU står nu i konfliktens centrum. En fast växelkursregim inom EU utan valutaunion innebär att länderna trots allt kan ändra kursrelationerna på sin valuta inom valutasamarbetet. En nedskrivning av värdet av ett lands valuta ändrar givetvis konkurrensförhållandena för de andra länderna. Ändringen blir dramatisk i en regim med fasta kurser, eftersom ändringar av naturliga skäl är sällsynta, ofta kommer överraskande och innebär en stor förändring. Vid helt rörliga växelkurser sker förändringarna kontinuerligt, vilket tillåter motkrafter att successivt påverka utvecklingen. De sammanlagda valutaförändringar i ett system med flytande kurser torde bli mindre på lång sikt än ett valutasystem som bygger på någon form av fasta kurser.
Varför kan då ett land som är mer eller mindre fast ansluten till ett valutasamarbete inom ett valutaområde komma i den situationen att man önskar skriva ner sin valuta mot andra valutor?
Det finns många situationer, där en valutaförändring kan vara mycket ändamålsenlig för en enskild nation.
Ett lands ekonomi påverkas ofta av ändrade förhållanden på världsmarknaden. Det kan röra sig både om positiva och negativa ändringar. Eftersom länderna är olika vad gäller industristruktur, avstånd och transportbehov men också vad gäller naturtillgångar, befolkningstäthet, lönestruktur etc träffas länderna av den här typen av ändringar med olika styrka.
70-talets internationella oljeprishöjningar utgör ett bra exempel på hur förändringar på världsmarknaden påverka enskilda länders ekonomi. Italien blev svårt drabbad av oljepriser som sköt i höjden, eftersom landet inte hade några egna energitillgångar. Sverige var också utsatt på grund av klimat, långa avstånd och en industri med hög energianvändning. Storbritannien och Norge med egna olje- och gasfyndigheter gynnades däremot. Om alla de nu nämnda länderna hade ingått i samma valutaunion, hade kraven på anpassning av andra produktionskostnader i Italien och Sverige, inte minst vad gäller löner, skärpts. De drabbade länderna hade ju i en valutaunion frånhänt sig möjligheterna att justera kursvärdet på sina valutor.
Oljechockerna på 70-talet byggde på extern påverkan, som således slår olika beroende på ländernas struktur. Externa chocker kan också uppkomma genom att nya konkurrenter i utvecklingsländer skapar stora utmaningar för en viss bransch, som väger tungt i ett lands näringsliv. Övergången från mekaniska till elektroniska kontorsmaskiner drabbade Addo och Facit på sin tid hårt och då också en inte obetydligt del av svensk verkstadsindustri i slutet av 60-talet och början på 70-talet. Varvskrisen under det senare decenniet hade också ett liknande ursprung med svåra återverkningar inte enbart för svensk varvsindustrin utan också för de svenska stål- och järnleverantörerna.
Nederländernas export domineras av EU-export. Tyskland har betydligt mer av sin utförsel på EU-länder än Storbritannien och Sverige som ligger någonstans mitt emellan länder som Tyskland och Nederländerna. Att en valutaunion är mindre riskfylld för ett land som har en stor andel av sin export knuten till andra länder inom samma union än ett land som endast har en ganska liten försäljning dit, säger sig självt. Eftersom handelsmönster skiftar inom EU-området, är det inte tu tal om att en integrationsprocess med olika hastighet vore välbetänkt. För länder som BeNeLux och Tyskland finns det knappast något som talar mot en valutaunion, kanske inte en gång Belgiens stora statsskuld. För andra länder som har betydligt mer varierade handelsmönster, där Storbritannien tillhör gruppen med förhållandevis liten intern EU-export, borde det vara naturligt att avvakta med en EMU-anslutning.
Irland har stor export till EU. Exporten gäller både de kontinentala EU-länderna och Storbritannien. Skulle Storbritannien ställa sig utanför EMU kommer Irland att hamna i samma situation som åsnan mellan hötapparna. Valet, hur det än görs skapar lika stora ekonomiska problem.
Sverige har en större exportandel till EU än Storbritannien men har också en betydande handel utanför EU. Skogs- och gruvindustrins produkter noteras i huvudsak i dollar. Detta talar för att Sverige bör tillhöra de länder som avvaktar. Om Storbritannien och Danmark följer den linjen, blir Sveriges val än självklarare.
Slutligen bör observeras att kunskaperna om omfattningen av EU-ländernas interna handel är minst sagt bristfällig på grund av ett stort “mörkerområde” när det gäller EMIs statistik. Enligt Daily Telegraph, 1/12 1996, saknas $ 102 miljarder i statistiken. Detta försvårar givetvis bedömningen av riskerna med en EMU-anknytning och de kurser de olika nationella valutorna ska få i euro.
En valutas konkurrenskraft påverkas också av rent interna förhållanden i landet i fråga.
Attityderna till inflation och arbetslöshet kan t ex vara helt olika. Länder vars befolkning är mindre avvisande till inflation kommer sannolikt inte vidmakthålla ett lika fast penningvärde som länder med helt andra värderingar.
Om merparten av medborgarna i ett land däremot ansluter sig till uppfattningen att arbetslöshet måste bekämpas till varje pris, får man en annan typ av ekonomisk utveckling än i ett land som prioriterar ett fast penningvärde. Resultatet efter en tid blir att ländernas konkurrensförmåga skiljer sig åt. Anpassning kan ske på olika sätt: Industrier och verksamheter som tappat för mycket konkurrenskraft slås ut och de anställda får söka nya verksamhetsfält. Ett annat alternativ är att lönerna sänks, så att konkurrenskraften återställs. Det tredje är att växelkurserna justeras.
Institutionella förhållanden spelar en betydande roll för hur attityder påverkas. I Italien med en svag statsmakt och dålig kontroll över sina skatteintäkter, har inflation använts som en ersättning för beskattning. Så har delvis skett även i Sverige men av andra anledningar. Den offentliga sektorn kunde växa snabbare, om en del av beskattningen skedde via inflation.
Sverige har uppvisat andra typer av avvikande institutionella förhållanden. Anslutningen till de fackliga organisationerna har legat och ligger fortfarande extremt högt. Under Sovjettiden var det endast länderna i Östeuropa som kunde visa på högre facklig anslutning. Den starka fackliga makten och under lång tid centraliserade avtalsrörelser bidrog till att permanenta kollektivavtal och handlingsregler som hämmade arbetsmarknadens flexibilitet. Fackföreningsrörelsens nära organisatoriska kontakter med det socialdemokratiska partiet har dessutom stärkt de fackliga organisationernas förhandlingssits, när det gällt arbetsvillkor i vid bemärkelse. Har inte avtalsvägen varit framkomlig har kraven kunnat expedieras genom lagstiftning. Detta har i hög grad gällt under 70- och 80-talet. I dag är problemen på ett vis omvända. Socialdemokraterna vill av nödtvång - på grund av den höga arbetslösheten - ändra arbetsrätten. De fackliga organisationerna spjärnar emot och även nu måste statsmakten tillgripa lagstiftning men vänt mot de fackliga organisationerna.
Utvecklingen i Sverige under efterkrigstiden kännetecknades av en snabbt fortgående koncentration inom näringslivet. Det bildades något som åtminstone tidvis kan betecknas som en järntriangel mellan de fackliga organisationerna, storföretag och staten. Balansen mellan dessa maktcentra fungerade förhållandevis bra fram till slutet av 60-talet, sedan började ekonomiska problem av olika slag avslöja allt större sprickor. Den fortsatta utvecklingen ledde till att maktbalansen mellan arbetsmarknadens parter alltmer vägde över till de fackliga organisationernas fördel. Löneavtal slöts på nivåer som undergrävde den svenska konkurrenskraften och de arbetslöshetsproblem som hotade doldes till att börja med genom en snabbt ökande offentlig sektor och en förändring som i grunden innebar en ”socialisering av familjen” på ett sätt som inte är känt vare sig inom EU eller i andra västliga länder.
Den sviktande svenska konkurrenskraften sedan mitten av 70-talet har temporärt återställts genom successiva devalveringar, vilket inneburit att den som har haft sina tillgångar i pengar, svenska kronor, har fått betala en ”devalveringsskatt” och blivit fattigare. Den som ägt realtillgångar däremot har inte drabbats.
En devalvering är emellertid endast en kortsiktig åtgärd. För att långsiktig ekonomisk stabilitet ska nås, krävs också många andra åtgärder, bättre konkurrensförhållanden inte minst inom den av det offentliga dominerade servicesektorn, större flexibilitet på arbetsmarknaden, mindre skattekilar och liknande. De institutionella förhållandena på arbetsmarknaden och de historiska banden mellan LO och SAP gjorde att de nödvändiga besluten inte kunde fattas utan förödande konsekvenser för SAP. Härom har den tidigare finansministern Kjell-Olof Feldt vittnat i sin bok ”Alla dessa dagar”.
Metoderna att återställa jämvikt
Som redan nämnts finns tre metoder att återställa den förlorade konkurrenskraften, devalvering, minskning av lönenivån och en överflyttning av arbetskraften till mer konkurrenskraftiga näringsgrenar.
De tre metoderna ger helt olika övergångsproblem. Devalveringar skapar inflation samtidigt som svårare deflationistiska effekter undviks under anpassningsperioden. De två andra metoderna minskar oftast produktionen under en övergångsperioden. Är dessutom pris- och löneflexibiliteten låg, kan anpassningsperioden bli plågsamt utdragen.
En devalvering kan, som redan påpektas, aldrig ensam undanröja de förhållanden som legat bakom den minskande konkurrensförmågan. Den kan endast underlätta - vinna tid -för en grundläggande omstruktureringsprocess, som under alla förhållanden måste genomföras för att återvinna konkurrensförmågan.
Om devalvering inte följs av andra nödvändiga anpassningsåtgärder, kommer ekonomin att fortsätta att glida utför det sluttande planet. Men devalveringar som kombineras med åtgärder som stärker landets konkurrenskraft kan vara rena ”success stories”. Exempel på sådana är för Sveriges del övergivandet av guldmyntfoten på 30-talet, den franska devalveringen 1982-83 och den danska devalveringen 1982.
Att ge upp rätten att korrigera sin valutakurs innebär således otvetydigt en kostnad för det land som går in i en monetär union. Ett väsentligt instrument för att korrigera en ekonomisk utveckling som gått snett försvinner.
Kan det då finnas något argument för att göra sig kvitt möjligheterna att korrigera valutakursen?
Ett argument tycks vara att vissa länder inte har möjlighet att förena en devalvering med konstruktiva ekonomiska saneringsåtgärder. Bristen på saneringsåtgärder ger upphov till ett ”pärlband” av ständiga devalveringar. Devalveringen används som drinkaren använder bränn-vin. Problemen dövas för stunden till priset av dagen-efter-symptom och så blir det än omöj-ligare att undanröja allt det som redan tidigare gått snett. Den svenska devalveringspolitiken sedan 70-och 80-talet passar ganska bra in som exempel.
Problemen kan hänga samman med olämpliga institutionella förhållanden, med traditioner och politisk struktur, som kan vara svåra att förändra.
Går det lättare att förändra den här typen av förhållanden vid en anslutning till EMU? Kommer den del av befolkningen som stött särpräglade svenska lösningar att lättare accepterar förändringar, när dessa dikteras av makthavare längre bort? Är det inte i stället stor risk att legitimiteten i den ekonomiska politiken blir än skörare?
Att uppge devalveringsrätten i de latinska länderna skapar andra problem och förhoppningar än i Sverige, därför att orsakerna till devalveringspolitiken har ett annat ursprung.
Argumentet för att t ex Italien ska gå med i EMU är följande: Tyska valutan har långt större trovärdighet än t ex den italienska. Om Italien går in i EMU tillsammans med Tyskland, kommer landet att tillgodogöra sig Tysklands goda trovärdighet på finansmarknaderna utan att tyskarna förlorar något alls. Kort sagt, 1+1 skulle inte blir 2 utan minst 3. En sådan utgång - om den över huvud taget kan realiseras - kräver att Italien precis som Östtyskland ersätter liren med D-mark och att Bundesbank får fortsätta att att sköta penningpolitiken precis som tidigare. Italien skulle således få en helt tysk politik. Trots dessa förutsättningar kan det vara svårt att vidta alla de åtgärder som krävs för att varaktigt stärka den italienska statens stabilitet, inte minst helt förändra inställningen till att verkligen betala skatt. Är argumenteringen trovärdig? Det finns två olika typer av invändningar som kan göras
För det första: Kommer Bundesbank att vara samma Bundesbank inom EMU, som den varit i Tyskland? Antagligen inte! Styrelsen för den europeiska banken kommer att ha en annorlunda sammansättning, vilket gör Bundesbank till en helt annan bank. Det är också Bundesbanks förvandling, som varit Frankrikes stora mål med den monetära unionen. Eftersom ECB (den europeiska centralbanken) är en helt ny institution, kan den knappast ärva Bundesbanks trovärdighet på de finansiella marknaderna.
För det andra: Har förespråkarna för EMU rätt, när de tror att reformer som hemlandets politiker inte har kraft att genomföra lättare går att genomföra när de beslutande organen ligger långt borta, i Bryssel eller Frankfurt? Undervärderar man inte legitimitets-problemen? Sammanslagningen av Öst- och Västtyskland illustrera vad det är frågan om. Det nergångna näringslivet i det forna Östtyskland fordrade genomgripande förändringar. Det tycktes enklast att välja företagsledare från väst. De hade managementkunnande och var uppfostrade i det marknadsekonomiska systemet. De forna östtyskarna kände sig snabbt bortträngda, talade allt oftare om ”kolonisation” och började uppleva sig som andra klassens tyskar. Misstro och missnöje av detta slag kan grundlägga framtida svårhanterliga sociala konflikter.
Tydligen kan motsättningar av detta slag växa fram snabbt även inom ett land, där människorna talar samma språk och under 50 år längtat efter en återförening. Hur skulle motsvarande situation gestaltat sig om östtyskarna hade talat italienska?
Ett argument för EMU har varit att minskningen av valutarisker skulle öka säkerheten vid beslutsfattandet inom näringslivet och på så sätt gynna tillväxten. Det finns emellertid inga sådana fasta relationer. Ett grovt sätt att studera ett eventuellt samband mellan tillväxt och små valutarisker är att jämföra utvecklingen för små respektive stora länder. Företag i mindre länder borde i princip möta mer av valutaosäkerhet, eftersom deras export måste gälla fler länder. Detta i sin tur skulle innebära att stora länder har bättre tillväxt än små, eftersom deras större hemmamarknad relativt sett skulle minska valutariskerna. Så är det inte och en förklaring kan vara att när valutariskerna minskar ökar andra risker, t ex risker för ränteuppgångar. Företag som opererar i mer enhetliga valutazoner kan således inte utgå ifrån att de därmed kommer att arbeta i en mindre riskfylld miljö.
I andra sammanhang heter det att summan av lasterna är konstant. Något liknande tycks råda vad gäller risker, summan av olika ekonomiska risker är ganska konstant.
Mycket tyder på att en större marknad som t ex USA:s skapar stora regionala olikheter vad gäller näringslivet struktur och utveckling. Detta hänger samman med specialisering.
Specialisering ökar produktiviteten. En levande infrastruktur med ett tätt nät av underleverantörer och specialister för en viss bransch är både utvecklingsstimulerande och pressar kostnaderna. Men en geografisk specialisering har också sina kostnader. När lågkonjunktur eller än värre när strukturproblem ger sig tillkänna, kan en region drabbas mycket hårt. De verkligt svåra problemen kommer, när industrin nått en viss mognadsgrad och möter konkurrens från nya, överlägsna produkter, som bygger på ny teknik och/eller måste kämpa med konkurrenter i nyindustrialiserade länder med helt andra kostnadsförhållanden.
Denna typ av regionala problem kan lösas på olika sätt. Michigan och Belgien led av samma typ av regionala problem, när äldre industribranscher inte kunde klara lönsamheten under 80-talets första år. Arbetslösheten ökade mycket kraftigare i Michigan jämfört med hela USA och i Belgien jämfört med hela EG. Bägge regionerna ställdes inför svåra anpassningsprocesser.
I Michigan flyttade den friställda arbetskraften till andra regioner, där det fanns jobb. Mycket litet av anpassningen skedde genom regionala prissänkningar, vilket är det närmaste man kan komma en devalvering i en delstat i USA.
I Belgien skedde anpassningen genom en växelkursjustering på 20-25 procent. Devalveringen hjälpte till att återupprätta konkurrenskraften och Belgiens arbetslöshet närmade sig övriga EG:s. Vid slutet av 80-talet var hela skillnaden försvunnen. EG hade visserligen en fri arbetsmarknad men benägenheten att flytta till andra EG-länder var försvinnande liten. Anpassningsprocessen tog längre tid i Belgien än i USA. I USA underlättades den nämligen av ytterligare en faktor - finanspolitiken. Delstaten - eller rättare sagt delstatens arbetslösa erhöll arbetslöshetsunderstöd från federal nivå och även om delstatens inkomster minskade, täcktes minskningen automatiskt med ca 40 procent av den federala budgeten.
Belgien däremot fick inte motsvarande transfereringar från EG utan tvingades att låna kraftigt på de internationella finansiella marknaderna, Det är en av anledningarna till att Belgien fortfarande tyngs av en stor statskuld.
Vilka slutsatser kan man dra av de här exemplen? Även stora länder och valutaområden kännetecknas av betydande regionala olikheter. Dessa uppkommer inte minst genom näringslivets specialisering, som är produktivitetsfrämjande, men som höjer risknivån, när industrin åldras och måste kämpa mot ny teknik och nya industricentra.
I USA som är ett land som byggts upp av nybyggare, sker anpassningen till ändrade konkurrensförhållanden genom att arbetskraften i betydande utsträckning flyttar. Att flytta är en del av den amerikanska traditionen! Samspelet mellan den federala nivån och delstaterna är dessutom inriktat på att med automatik minska regionala problem genom arbetsmarknadspolitiken och skattesystemets uppbyggnad.
I Europa är arbetskraftens rörlighet betydligt mer begränsad. Språkskillnader men också nationstillhörighet och djupgående attityder skapar en låg flyttningsbenägenhet och den konvergens som förusätts för utvecklingen inom Europa tycks ta mycket lång tid att växa fram. Det finns således en stor risk förknippad med för stora och framförallt för snabba ambitioner både vad gäller EMU och en europeisk federation. I detta sammanhang är det viktigt att slå fast att EMU inte är en förutsättning för att den gränslösa marknaden ska fungera.
Finanspolitiken ska enligt Maastrichtavtalet inte samordnas på EU-nivå, men om EMU-projektet efter en tid skulle hotas av svårigheter kommer kraven på en samordnad finanspolitik att föras fram med stor bestämdhet. En sådan utveckling kommer att mötas av stor misstro av medborgarna, som känner att de inte kan lita på de styrande i de egna parlamenten och än mindre i Bryssel. De har ju beskrivit EMU som ett begränsat ekonomiskt projekt. Salamiteknik kan var effektiv på kort sikt, när det gäller att få igenom av betydande medborgargrupper oönskade beslut. I längden blir effekten förödande, människorna vill inte bli behandlade som en kronärtskocka som äts blad för blad. Sättet att fatta beslut kommer därför att upplevas som svekfullt och risken är stor att medborgarna vänder sig från sina förtroendevalda med avsky.
Vilka slutsatser kan sammanfattningsvis dras gällande valutaunion inom EU?
En slutsats är att EU inte är ett optimalt valutaområde. Denna slutsats är väl underbyggd. Vissa länder är visserligen mer lika än andra. Tyskland och BeNeLux skulle sannolikt kunna fungera bra tillsammans i en monetär union. Ändå visar det belgiska exemplet att
t o m Belgien skulle ha fått betala ett högt pris, om landet hade frånhänt sig möjligheten att devalvera i början av 80-talet. Industrikrisen utan devalvering hade blivit ännu mer smärtsam. Hur hade dagens arbetslöshet i Belgien sett ut om inte anpassningen i de gamla industriområdena hade kunnat underlättas med devalveringar på 20-25 procent?
Om detta kan vi aldrig veta något med säkerhet. Arbetskraftsrörligheten hade nog ökat något. Men hade den verkligen kunnat öka så mycket, så att en någorlunda acceptabel anpassning skett och vilka problem hade inte uppkommit, när de franskspråkiga belgierna
sökt sig till Holland och Tyskland? Det kan inte uteslutas att sådant inflöde av gästarrbetare hade upplevts så besvärliga, att EU i stället för att befrämja emigrationen hade börjat laborera med en rad selektiva regionalpolitiska stöd till den drabbade regionen. Erfarenheter av en sådan politik är entydiga - den är en dyr och i huvudsak ineffektiv.
En valutaunion som EMU har således ett pris. Minskade transaktionskostnader uppväger ofta inte de negativa kostnader som uppkommer på andra områden. Kostnaderna för EMU måste således motiveras av politiska vinster.
”Vi har kommit in i en deflationscykel. Vi riskerar att göra eurozonen till en zon av ekonomisk deflation och depression. Det kommer att leda till en social explosion.
Alain Madelin, tidigare fransk finansminister
Vid sextonhundratalets utgång var storhertig dömet så nära ruinen en stat gärna kan bli (och ogärna bör vara): och i sin nöd finner vi dess härskare tillgripa de mest olika metoder för att lätta en förtvivlad ställning - metoder som onekligen stöter oss något.
Frank Heller, Storhertigens finanser (1914)
Kanske kan det verka som en ”omtuggning” att än en gång sätta fokus på de ovanliga kraven i Maastrichtavtalet och de skiftande motiv som låg bakom överenskommelsen och som var en förutsättningen för den. De invecklade och delvis motsatta utgångspunkterna måste emellertid hela tiden beaktas, när EMU och dess konsekvenser ska bedömas. Därför ingen ursäkt för upprepningar.
Att självständiga stater frivilligt överger sina egna pengar och skaffar sig helt nya, är något ytterst sällsynt, därför en nation och dess pengar utgör en enhet.
I Maastricht 1991 kom Mitterrand, Kohl och Andreotti överens om, att de med alla krafter skulle arbeta för en förändring härvidlag. Att Bundesbank med dess dåvarande chef Pöhl i spetsen försökte avvisa förslaget hjälpte föga. Dessa tre män med sina tre visioner var helt inställda på att EU-länderna frivilligt skulle överlåta skötseln av sin penningpolitik till en europeisk centralbank, ECB. och att EU skulle få en ny valuta. Namnet som ansågs mycket viktigt fastställdes senare till euro.
Vilka var dessa tre mäns utgångspunkter?
Mitterrand ville binda Tyskland fastare till EU. Samtidigt skulle Bundesbank, när den blev europeisk bli mer fransk än tysk.
Kohl ville visa att tyskarna var goda européer. Han hoppades att invändningarna från bl a Mitterrand och Thatcher mot återföreningen av Väst- och Östtyskland skulle bli mindre häftiga, om tyskarnas nationella stolthet efter andra världskriget, D-marken, offrades.
Andreotti önskade att någon annan - EU, Bundesbank eller en förfranskad Bundesbank - skulle rädda italienska staten och italienska politiker från den djupa kris som de lyckats försätta Italien i. Att Andreotti själv i hög grad bidragit till den italienska samhällsupplösningen visste vid den tiden möjligtvis bara han själv. Nu är han dömd i första instans för korruption och åtalas för ännu värre brott.
Margaret Thatcher förstod däremot aldrig vad Tysklands återförening hade för sammanhang med en monetär union. Snarare fruktade hon en ekonomisk union kombinerad med ett större Tyskland ännu mer än återföreningen som sådan, eftersom förbundskansler Kohl skulle få möjligheter att driva EMU-frågan med ännu större kraft än tidigare. Storbritannien hade, som redan påpekats, i huvudsak varit avvisande till federala lösningar. EMU är en sådan.
Endast en minoritet av toppolitikerna stödde förslaget till ekonomisk union helhjärtat och för dess egen skull. Ändå blev beslutet det som treklövern Kohl, Mitterrand och Andreotti önskade. Sådant händer ofta i politiska sammanhang. Det är mycket lättare att bara glida med i en beslutsprocess än att aktivt opponera mot ett förslag, som utan alltför omfattande beredning tas upp på hög nivå med ett hårt pressat tidsprogram. Minoriteter har ofta, om de är skickliga manipulatörer, möjligheter att skapa en beslutsprocess, som tillfredställer de egna önskemålen.
Som manipulatörer inom EU har Mitterrand, Andreotti och Kohl var för sig varit utomordentligt skickliga. Tillsammans med Delors kunde ingen överträffa dem.
Det folkliga motståndet mot en monetär union var däremot stort i Tyskland men också i Frankrike och allra störst i Storbritannien och Danmark. Medelhavsländerna och Irland var positiva. De räknade med en ökad regional bidragsbudget, om de sa ja till EMU.
Maastrichtavtalet innehåller bestämmelser om att en monetär union ska skapas, men också bestämmelser om övergångsperioden, som tog sin början redan efter Maastrichtavtalet. Övergångsperioden indelades i tre faser i Maastrichtavtalet. Den första tog slut 1994. Alla medlemsstater skulle då ha infört fria kapitalrörelser. Till de länder som redan före Maastrichtavtalet hade fria kapitalrörelser hörde Tyskland och Storbritannien, däremot inte Frankrike. I och för sig behövdes inget avtal om monetär union för att ta bort valutaregleringar och införa fria kapitalrörelser.