Europapolitiken efter andra världskriget har i mycket gått Sverige förbi. Medlemskap eller inte medlemskap i EEC, EFTA och EES uppfattades som frågor av handelspolitisk och ekonomisk natur. Den skygghet inför det europeiska integrationsarbetet som kännetecknat svensk politik under närmare 40 år förklarar delvis varför den svenska utrikespolitiken under lång tid varit mer intresserad av länder långt bort, i tredje världen, än av Europa.
Två händelser ledde till en total helomvändning av svensk Europapolitik; östblockets sammanbrott och den svenska ekonomins växande svårigheter 1990/91. Den dåvarande (s)-regeringens förslag om att närmare överväga ett EG (EU)-medlemskap i Ingvar Carlssons krisprogram våren 1991 kom oväntat och innebar att socialdemokraterna övergav nästan sakrosankta ståndpunkter i sin Europapolitik. Sedan gick det snabbt! Sverige blev medlem i EES 1993 och i EU 1995.
Den svenska EU-debatten har trots det uppflammande intresset de senaste åren i stor utsträckning vittnat om okunnighet om de tankegångar, traditioner, politiska avvägningar och t o m renodlad politisk kohandel som bestämt utvecklingen från Romtraktatet till Maastrichtavtalet. Det yrvakna EU-intresset, där EU-medlemskapet av många uppfattades som en frälsning från inhemska ekonomiska problem, har när verkligheten blev annorlunda, bidragit till en växande besvikelse och en tilltagande EU-negativism.
Vilka var då de djupare bevekelsegrunderna till samarbetssträvandena i Europa efter 1945?
Efter andra världskriget ifrågasattes Europa med rätta som civiliserad förebild av många männsikor, kända och okända.
Författaren Arthur Koestler tillhörde dem som letade efter bättre civilisationer än Europa. Han var urtypen för en europé, född i Ungern, när Ungern fortfarande styrdes av en habsburgsk kejsare, med utbildning från Wien, journalist i Berlin och landsflyktig marxist på 30-talet i Paris. Han lyckades med knapp nöd 1940 fly till Storbritannien, som en jagad judisk, marxistisk avfälling från ett franskt hopsamlingsläger. Han flyttade till USA under kriget, men det var slutligen hans resor på 50-talet i Asien, som fick honom att inse att han i grunden var europé.
Vår lilla världsdel, "en obetydlig utväxt" på det väldiga Asien har genom sin litenhet och mosaik av skillnader lett till "idéernas korsbefruktning" och den moderna civilisationens framväxt, konstaterade han i boken "The Lotus and the Robot". Skillnaderna har varit utvecklingens motor, men skillnader har också fött och uppmuntrat till bestialiska ogärningar. Koestlers hopp var att vi européer skulle lära oss att se olikheternas stora värde och lära oss att leva med dem.
Jag själv var europavän långt före EU. Jag tillhör den generation som Koestler kallade "den tysta" - skeptisk till politik och storvulna politiska planer. Att Sverige skulle bli medlem av EU var självklart för de flesta Europavänner, när möjlighet erbjöds 1994. Redan då var jag dock medveten om att EU kunde utvecklas på två sätt. Det ena tyckte jag intuitivt om, det andra gjorde mig betänksam.
EU kan välja den federala vägen och ett Europas Förenta Stater skulle kunna växa fram efter förebild från Amerikas Förenta Stater. Ett federalt Europa innebär en stat med delstater och en central regering.
Den andra vägen skulle med ett fint ord vara den konfederala. EU skulle bestå av fria stater som samarbetar med varandra kring en gemensam inre marknad. Den innebär att det inte finns några hinder för ett fritt varuflöde, för en fri tjänstemarknad, för en fri arbetsmarknad och för en fri kapitalmarknad. EU skulle då ta vara på de stora möjligheter som finns på vår kontinent med alla dess olikheter genom att ta bort politiskt skapade konkurrenshinder samtidigt som olika institutioner och traditioner fritt kunde utvecklas för kontinentens gemensamma bästa.
Jag har alltid hoppats att denna senare utveckling kommer att bli den europeiska men när jag i fortsättningen ska analysera för- och nackdelar med olika utvecklingslinjer strävar jag efter att bedöma olika lösningar så rättvist som möjligt.
De federala strävandena inom EU har haft många starka förespråkare ända sedan det europeiska samarbetet började diskuteras i slutet av 40-talet. De europeiska federalisterna har vunnit terräng under senare år genom Maastrichtavtalet och planerna på att bilda en monetär union, EMU (Economic and Monetary Union eller som akronymen oftast uttyds i engelskspråkiga länder European Monetary Union).
Många framstående politiker, särskilt i Tyskland och Frankrike, framhåller att den federala utvecklingen är nödvändig för att skapa ett "fredens Europa". Det hävdas att den dessutom behövs för att utveckla den gemensamma marknaden med dess fria rörlighet för varor, tjänster, arbete och kapital Men är det verkligen så? Det är en svår fråga som fordrar belysning ur många perspektiv, inte minst historiskt.
Den olika synen på EU:s utveckling står delvis att finna i de stora kulturella och språkliga skillnader som under århundranden vuxit fram och som karakteriserar vår världsdel.
Koestler ansåg, som redan nämnts, att vi måste lära oss att leva med, att förstå och tycka om skillnaderna och också utveckla Europa med utgångspunkt från att skillnader berikar.
Denna tradition är djupt förankrad i Storbritannien, från Churchill till Thatcher, och det är inte förvånande. Den brittiska utvecklingen har byggt på skillnader. Till och med det engelska språket med dess skatt av ord och meningsbildningar både med germanska, keltiska och romanska rötter visar hur ett språk men också en kultur och ett samhälle kan berikas, när människor med olika ursprung möts. Storbritanniens språk, politiska institutioner och lagstiftning är i huvudsak resultatet av en spontan utveckling, som drivits fram av olika erfarenheter.
Men även i Tyskland har det funnits högt ansedda förespråkare för den brittiska formen av utveckling. Hit hör arkitekten till "det tyska undret", professorn, ekonomiministern och förbundskanslern Ludwig Erhard och framträdande europeiska ekonomer som Friedrich Hayek och Wilhelm Röpke.
Andra européer, t ex Tysklands nuvarande förbundskansler Helmut Kohl och Frankrikes förre president François Mitterrand har tillhört de som anser att skillnaderna inom EU endast kan utjämnas genom förändrade politiska institutioner och politiskt beslutsfattande. Enligt dem är det således politiskt handlingskraftiga ledare som ska skapa ett nytt, federalistiskt Europa. Förändringarna ska i huvudsak komma till stånd genom politiska beslut uppifrån. Skillnaderna som i huvudsak finns mellan den brittiska och den kontinentala synen på de här frågorna har en lång tradition.
Frankrike och Tyskland har som nationer i betydande utsträckning skapats av kungar och andra politiska makthavare, av fredsfördrag och tull- och myntunioner. Detta innebär att aktörerna på den politiska marknaden har varit starka, pådrivande krafter. Storbritannien som nation har i större utsträckning vuxit fram underifrån. Medborgarna har i högre grad än kungar och adel präglat den långsiktiga utvecklingen.
Vi i Sverige har kommit sent in i dagens europeiska politik. Anslutningen till EU har i första hand uppfattats som en ekonomisk och handelspolitisk fråga. Samma gäller den monetära unionen EMU, som för svensken framförallt förknippats med låg inflation och hårda sparkrav på grund av Maastrichtavtalets s k konvergensvillkoren. Ska vi svenskar finna vår plats inom EU, måste vi vidga vår syn på EU-frågan från ekonomi till politik och samtidigt inse att politik alltid har sina rötter i historia, traditioner och kultur. Vi måste på ett öppet sätt kunna ställa vår historia mot andras, våra ideal mot andras ideal.
En analys av dagens Europapolitik måste därför börja med vilka viktiga erfarenheter som styr och styrt de tre stora ländernas - Storbritanniens, Frankrikes och Tysklands - ställningstagande i EU-sammanhang. Deras beslut och önskemål påverkar oss, som tillhör de små länderna. Vi måste därför förstå vilka idéer och traditioner som påverkar dem och ta ställning till om dessa strömningar motsvarar våra behov och traditioner.
Det brittiska tänkandet om det framtida Europa har i sina grunddrag varit detsamma alltsedan 1950-talet. Storbritannien önskade se ett Europa som byggde på samarbete och som ledde till en utveckling, där länderna successivt kom varandra allt närmare. Verklig frihandel inom Europa och också i förhållande till länder utanför Europa står och har stått på den brittiska dagordningen. I detta sammanhang kan inte nog understrykas att Storbritannien som en ledande handelsnation har haft en lång frihandelstradition.
En europeisk federation har i de allra flesta fall avvisats i Storbritannien. Motivet är att man själv vill sköta sina affärer och inte bli underställd ett utomstående parlament. Kort sagt, britterna vill bevara sina egna politiska institutioner, sitt sätt att lagstifta, sin frihandel och sitt oberoende.
Det brittiska folkets bindning och fasthållande vid de egna politiska och offentliga institutionerna är en faktor av stor betydelse. Under osedvanlig lång tid har det rått en hög grad av social balans i Storbritannien. Englands särpräglade utveckling började med Magna Charta 1215, som öppnade för en begränsning i kungamaktens beskattningsrätt, en fråga som fick förnyad aktualitet 1627. Då inskärptes det återigen att den engelska kungen inte hade rätt att skapa nya kungliga monopol, att kräva in nya skatter och att ikläda landet i skuld utan parlamentets godkännande. De efterföljande decennierna kännetecknades av maktkamp mellan parlamentet och kungamakten. 1688 segrade parlamentet definitivt. Sedan dess har Storbritannien i ett långsiktigt internationellt perspektiv - trots tidvis mycket svåra ekonomiska och åtföljande sociala problem - kännetecknats av stabila samhällsförhållanden.
För dagens svenska mediakonsument kanske det tycks förvånande att betona Storbritanniens politiska och sociala balans. I dagens korta perspektiv betonas nämligen framförallt den ekonomiska tillbakagång som blivit framträdande under tiden efter 1945 och som skapat motsättningar, som tillbakagång alltid gör. Engelsmännen själva har många gånger under 1900-talet beskrivit tillståndet i sitt land med ordet "strife", dvs split och kiv. Sedan 80-talet har väsentliga institutionella förhållandena inte minst på arbetsmarknaden förändrats till det bättre. Näringslivet har moderniserats och börjat återvinna mycket av den vikande konkurrenskraft, som gett sig till känna under lång tid. De senaste fyra åren har kännetecknats av sjunkande arbetslöshet i motsats till förhållandena på kontinenten. Det är i denna atmosfär det brittiska vaktslåendet om de hävdvunna politiska institutionerna stärkts sedan anslutningen till EEC i början av 1970-talet.
Winstons Churchills Europavision - som så pregnant uttrycks i citatet ovan - omfattas av allt fler medborgare i Storbritannien. Aktuella opinionsundersökningar visar att det finns en majoritet inom befolkningen mot EMU, även om vare sig ledarna för de konservativa eller labourpartiet ännu avvisat en anslutning. EU:s åtgärd (november 1996) att tvinga Storbritannien att lagstifta om en längsta arbetstid om 48 timmar per vecka har ökat motståndet mot både EMU och EU. John Major uppmanas att arbeta för Storbritanniens ursprungliga syn på EU som ett frihandelsområde med parallella valutor, till och med ett utträde från EU uppfattas inte längre som helt orealistiska förslag som endast kunnat komma från euroskeptiska extremister utan som ett alternativ som i vissa ytterlighetsfall kan och bör övervägas.
Trots Storbritanniens minskande inflytande inom EU lämnar inte britternas EMU-motstånd EU oberört. Den positiva ekonomiska återhämtningen i Storbritannien står nämligen i bjärt kontrast till de senaste årens utveckling på kontinenten. Spänningarna inför ett federalt Europa ökar i de flesta länder inom EU även om arkitekterna bakom EMU försöker visa upp en enig, självsäker fasad.
I motsats till Storbritannien kännetecknas den franska historien av diskontinuitet. Konungamakten före 1789, l'ancien regime, byggde på absolut makt av Guds nåde. Detta innebar ett fullständigt hierarkiskt system. Kungens uppgift var att hålla samman ett vidsträckt land och skapa lag och ordning samt inkassera skatter för att finansiera kungamakten och de krig som Frankrike var inblandad i. På 1600-talet växte kraven på finansiella resurser och internationell prestige. Ludvig XIVs minister Colbert utvecklade en politik för att uppmuntra utrikeshandeln, stimulera ekonomisk utveckling och grunda industrier. Allt detta initierades och skedde under statens överinseende.
Trots att all makt var samlad hos kungen var den statliga administrationen svag. Det fanns i realiteten inget samlat nationellt politiskt system. Frankrike var ett land, där lokala intressen tog överhanden över nationella mål. Landet kännetecknades av ett lapptäcke av lokala vanor, lokala lagar och lokala rättigheter. Särintressena var starka, allmänintresset svagt, om det över huvud taget existerade.
Revolutionen 1789 svepte bort både konungamakt och feodalism. Inställningen till religionen kom också i hög grad att påverkas av revolutionen. Lokal administration, rättsväsende och beskattning förändrades i enlighet med den konstitution som antogs 1791. Den innehöll bestämmelser om allmän rösträtt, religions-, press- och yttrandefrihet, dvs rättigheter som fortfarande utgör grunden för dagens franska konstitution. Revolutionen lämnade emellertid Frankrike djupt delad under lång tid framåt. Striden mellan republikaner och monarkister fanns länge kvar liksom mellan vänstern och högern och de religiösa och anti-klerikala.
Ytterligare en utvecklingslinje härrör från Napoleon Bonapartes regim. Den byggde på folkligt stöd parat med administrativ rationalitet, auktoritära organisationer och betoning av den nationella storheten. Bonapartismen kännetecknades således inte av en återgång till den gamla ordningens privilegiesamhälle men fullföljde inte heller revolutionens demokratiska inriktning.
Det viktigaste arvet från Napoleontiden är det administrativa systemet. Det byggde på likformiga lokala administrativa enheter som vare sig underställdes parlamentet eller domstolarna. Kontrollen av den statliga administrationen skedde genom inspektörer med hög status och särskilda administrativa domstolar. Det administrativa systemet byggde således på centralistiska och auktoritära institutioner, som kunde fungera som en motvikt mot de folkvalda församlingarna. I princip skapades ett system som hade traditioner både från l'ancien regime och från revolutionens folkliga nyordning."Corps-systemet" har t ex anor före Napoleon-tiden. Alla offentliga tjänstemän tillhör olika "corps" (kårer). För att få anställning krävdes och krävs att alla som vill ifrågakomma för offentlig tjänst genomgår en examination. Resultaten används för att rangordna de sökande för eventuella framtida lediga befattningar. Syftet med examinationen är att alla sökanden ska ha lika stora chanser till offentlig anställning och avancemang. Frågan är om detta syfte nås med tanke på den hierarkiska uppbyggnad av den högre utbildningen, där examen från elituniversiteten - Grandes Écoles - i realiteten utgör en förutsättning för att nå de verkligt framträdande posterna i Frankrike.
De högsta befattningshavarna i offentlig men också privat tjänst, diplomater, chefer för stora statliga och även privata företag, topptjänstemän och framförallt toppolitiker som premiärminstrar och även presidenter, rekryteras ännu i dag från ett fåtal elitskolor, i första hand École Polytechnique grundad 1794 och École Nationale d´Administration (ENA) som inledde sin verksamhet 1945. École Polytechnique är primärt inriktad på militära karriärer. men den tekniska utbildningen med tyngdpunkt på matematik har öppnat vägen också för civila karriärer.
ENA anses ha tre huvuduppgifter: För det första att finna potentiella påläggskalvar för toppositioner inom den statliga karriären. För det andra att fördela studenterna på olika kårer genom rankingförfarande med hjälp av skolans tester och examinationer, och för det tredje ska ENA på ett tidigt stadium peka ut de studenter som lovar mest för det verkligt höga framtida ämbetena.
Elitskolorna har skapat en sammanhållen fransk administrativ och politiskt elit, som delar samma bakgrund och erfarenheter från sin utbildningstid och fortsatta karriär inom ett slutet system. Detta innebär nackdelar: liten förståelse för gemene mans värderingar och risk för en okänslig elitstyrning samt bristande kreativitet. Ett slutna sociala system har nämligen en tendens att avskärma från nya idéer, värderingar och erfarenheter.
Det franska administrativa systemet inklusive rekryteringsfilosofin har, eftersom det i betydande utsträckning påverkat administrationen inom EEC och EU, kommit att spela en viktig roll i det moderna Europa.
Tiden i Frankrike under och efter Napoleon I ända fram till 1959 har kännetecknats av politisk instabilitet. Napoleonkrigen, revolutioner och kriget med Tyskland 1870 och två världskrig har bidragit till detta. Den bristande stabiliteten har bl a kommit till synes i de många regeringsskiftena sedan 1870. Mellan 1870 och 1914 hade den tredje republiken i Frankrike inte mindre än 60 regeringar. Den fjärde republiken mellan 1944 och 1959 styrdes av 25 olika premiärministrar (Tabell 1).
Den tyska ockupationen under andra världskriget lämnade djupa sår efter sig. Tyskarnas erövring av Frankrike var traumatiskt för ett land, som betonat den nationella storheten. Levnadsomständigheterna var hårda under ockupationen och familjer, släkt och vänner splittrades genom sitt val av strategi för att överleva. Till att börja med accepterade en majoritet av fransmännen underkastelsen och samarbetet med tyskarna. När tyskarnas politik blev alltmer förtryckande, växte en motståndsrörelse fram. Befrielsen ledde, helt naturligt till, bittra uppgörelser mellan motståndsmän och kollaboratörer och fördjupade den misstänksamhet och de motsättningar mot tyskarna, som redan grundlades 1870.
Franska premiärminstrar under fjärde republiken
Charles de Gaulle september 1944 - januari 1946
Felix Gouin januari 1946 -juni 1946
Georges Bidault juni 1946-december 1946
Léon Blum december 1946.-.januari 1947
Paul Ramadier januari 1947 - november 1947
Robert Schuman november 1947 - juli 1948
André Marie juli 1948 - augusti 1948
Robert Schuman augusti 1948 - september 1948
Henri Queuille september 1948 - oktober 1949
Georges Bidault oktober 1949 - juni 1950
René Pleven juli 1950 - februari 1951
Henri Queuille mars 1951 - juli 1951
René Pleven augusti 1951 - januari 1952
Edgar Faure januari 1952 - februari 1952
Antoine Pinay mars 1952 - december 1952
René Mayer januari 1953 - maj 1953
Joseph Lauiel juni 1953 - juni 1954
Pierre Mendès France juni 1954 - februari 1955
Edgar Faure februari 1955 - januari 1956
Guy Mollet februari 1956 - maj 1957
Maurice Bourgès-Manoury juni 1957 - sdeptember 1957
Félix Gaillard november 1957 - april 1958
Tabell 1: Den snabba växlingen av regeringar skapade en politisk instabilitet. Det adminsitrativa systemet svarade däremot för kontinuitet.
General Charles de Gaulles som ledde befrielsekampen mot Hitler-Tyskland regerade Frankrike direkt efter befrielsen 1944. De Gaulle förlorade emellertid precis som Churchill i Storbritannien sin politiska maktställning vid allmänna val efter krigsslutet. Charles De Gaulle i motsats till Churchill drog sig då tillbaka från politiken men återkom till makten 1958, då Frankrike genomgick svåra politisk kriser på grund av koloniala krig i Indokina (sedermera Vietnam) och Algeriet. De Gaulle genomförde betydande konstitutionella reformer, som ledde till den femte republiken. Den politiska stabiliteten grundlades. Den utsattes dock återigen för stora påfrestningar 1968 genom storstrejk och studentuppror. 1969 valde de Gaulle att avgå när han inte fick igenom sin vilja om ytterligare konstitutionella förändringar.
Den av de Gaulle skapade femte republiken lever kvar och konstitutionen med en stark presidentmakt och mandatperiod på 8 år har tidvis inneburit att folkförsamlingen och presidenten har representerat olika politiska inriktningar (Tabell 2). Detta har skapat politisk otydlighet. Så var t ex fallet under president Mitterrands sista presidentperiod.
Presidenter i femte republiken och deras premiärminstrar
Charles de Gaulle januari 1959 - december 1965
december 1965 - april 1969
(Alain Poher, interimspresident)
Georges Pompidou juni 1969 - april 1974
(Alain Poher, interimspresident)
Valéry Giscard d´Estaing maj 1974 - maj 1981
Francois Mitterrand maj 1981 - maj 1988
maj 1988 - maj 1995
Jacques Chirac maj 1995 -
Michel Debré januari 1959 - april 1962
Georges Pompidou april 1962 - juli 1968
Maurice Couve de Murville juli 1968 - juni 1969
Jacques Chaban-Delmas juni 1969 - juli 1972
Pierre Messmer juli 1972 - maj 1974
Jacques Chirac maj 1974 - augusti 1976
Raymond Barre augusti 1976 - maj 1981
Pierre Mauroy maj 1981 - juli 1984
Laurent Fabius juli 1984 - mars 1986
Jacques Chirac mars 1986 - maj 1988
Michel Rochard maj 1988 - maj 1991
Edit Cresson maj 1991 - april 1992
Pierre Bégégovy april 1992 - april 1993
Edouard Balladur april 1993 - maj 1995
Alain Juppé maj 1995 -
Tabell 2: Även femte republiken kännetecknas av förhållandevis frekventa regeringsombildningar, medan presidentmakten och det administrativa systemet svarar för kontinuitet och stabilitet.
Trots motsättningar och politisk splittring i det franska samhället kännetecknades perioden 1944 till 1958 och framåt av stor ekonomisk återhämtning. Tillväxten var hög under tre decennier. Arbetskraften minskade kraftig inom de agrara näringarna från nästan 37 procent 1946 till 9,5 procent 1975 och minskningen fortsatte också de följande decennierna.
Redan regeringarna under fjärde republiken hade valt en marknadsekonomisk strategi för det ekonomiska rekonstruktionsarbetet. Kapitalismen skulle tillåtas arbeta någorlunda fritt. Den ekonomiska strategin byggde i mycket på idéer hämtade från de verkligt stora företagen i USA. Fri företagsamhet skulle arbeta inom en ram av statlig planering.
Sammanfattningsvis kan konstateras att de franska administrativa institutionerna till skillnad från de politiska sedan Napoleontiden har kännetecknats av kontinuitet och fungerat friktionsfritt trots stora politiska förändringar, politisk instabilitet, svår politisk oro och revolutioner. Här kan den grundläggande skillnaden mellan Storbritannien och Frankrike sökas och den påverkar inte minst de två ländernas olika inställning till ett federalt Europa. Storbritanniens politiska institutioner har vuxit fram harmoniskt och upplevs som en betydelsefull del av brittiskt liv.Förändringar har skett underifrån i takt med ändrade ekonomiska, tekniska och sociala förhållanden, inte genom att stora politiska reformer introducerade av en politisk och byråkratisk elit. Att genom politisk/byråkratiska beslut ändra grundläggande spelregler för medborgare och företag är däremot välkänt och bekant för fransk tradition och fransk historia. För britterna är en sådana utveckling främmande och kanske t o m motbjudande
"Två händelser som aldrig inträffade under medeltiden har fått en djup och varaktig effekt på Tysklands senare historia" inleder historikern Michael Balfour sin bok "Germany: the Tides of Power."
De två händelser han avser är dels att de olika tyska småstaterna aldrig övergav högtyskan, dels att de olika furstendömena aldrig kunde enas till en stat.
Hade preussare, sachsare eller bayrare slutat förstå varandras språk, hade de fått var sin stat som också varit en nation. Hade de behållit samma språk samtidigt som de fått en enda uthållig regering hade en tysk stat skapats. Men många stater och ett språk gjorde att tyskarna kände sig tillhöra en nation utan att ha en stat, påpekar Balfour, och detta bäddade för konflikter.
Det var en rad olika faktorer, som låg bakom splittringen i många stater; dynastisk oenighet, dugliga härskares för tidiga död och inkompetenta arvtagare. Det största hindret från 1076 och framåt var fientligheten mellan Habsburgarna och påvedömet. Att påvarna motsatte sig ett för starkt Habsburgskt välde var självklart. Reformationen på 1500-talet ledde, vilket inte var givet, till att de splittrande krafterna förstärktes. Denna utveckling motverkade framväxten av en stark medelklass, trots att en mäktig köpmannaklass hade funnits inom den tyska Hansan under medeltiden. Bristen på en central auktoritet ledde till det 30-åriga kriget, som lämnade efter sig en befolkning som reducerats med 1/3 och ett land som var uppdelat i 234 territoriella enheter. De långdragna stridigheterna gjorde både livet och ägandet osäkert. Rätten och rättvisan satt löst. Motivationen för att spara, för att skaffa sig gedigna kunskaper och för nyskapande saknades. Paradoxalt nog blev både värnet av allmänintresset och kraven på individuella rättigheter svaga, vilket är förvånande med tanke på Luthers betoning av individens ansvar inför Gud. Luthers människosyn var emellertid pessimistisk och tron på arvssynden fick därför genomslag, vilket medförde att självständiga val och den fria viljan knappast uppmuntrades. Till detta kom att Luther under reformationens bondeuppror tog ställning för de styrande. Den lutherska religionen blev därför en del av staten, något vi väl känner till från Sverige.
Staterna var många i Tyskland. Den som tyckte annorlunda i religiösa frågor än härskaren, kunde lätt flytta till en annan stat och finna ett samfund som passade bättre. Detta förklarar att Tyskland kom att sakna frikyrkor, som betytt mycket för den borgerliga och industriella utvecklingen i Storbritannien och USA men också i länder som Sverige. Frikyrkorna var en radikal men inte irreligiös kraft. De skapade ett andligt klimat av både individualism och allmänintresse, som utgjorde en stabil grund för både marknadsekonomi och demokratins framväxt.
I slutet av 1700-talet var fortfarande Tyskland svårt splittrat, inte minst genom medeltida tullförhållanden. Enbart Preussen hade 67 lokala tulltariffer och lika många tullgränser. Syftet med tullarna var att skydda den inhemska industrin på merkantilistisk manér. I hela det heliga tyska-romerska imperiet (en lös konfederation av tyska småstater) fanns det 314 suveräna territorier och 1 473 småfurstendömen. Några enhetliga marknader fanns inte. Tyskland nåddes därför mycket senare av den industriella revolutionen än England, Holland och Frankrike.
Det heliga tysk-romerska imperiet upplöstes av Napoleon 1806 och ersattes av olika kunga- och furstendömen. Efter Waterloo återupprättades den tyska konfederationen men nu med en något fastare konstitutionell struktur. Denna konfederation bestod till 1866, då den tyska konfederationen ersattes av den nordtyska federationen utan Österrike, Bayern, Würtemberg och Baden. Dessa länder införlivades i federationen 1871 och som ändrade namn till det tyska imperiet, som ett resultat av Preussens seger över Frankrike.
Det nu beskrivna skeendet följer den gamla europeiska modellen för att åstadkomma politisk enhet. Strävandena att skapa en europeisk enhet har sitt ursprung i det romerska imperiet. Carolingerna, Hohenstauferna, påvarna och Habsburgarna fortsatte den romerska tradition och från 1500-talet tog Frankrike ledningen i försöken att skapa en europeisk stormakt med hjälp av arméer men också genom att bygga upp en enhetlig byråkrati och utvidga och utsträcka det legala systemet. Hertigen av Sully, Henrik IV store minister, hade lagt upp en omfattande plan för att skapa ett kristet Europa bestående av 15 stater i slutet av 1500-talet. Ludvig XIV och Napoleon I försökte fullfölja Sullys planer. På 1800-talet minskade Frankrikes inflytande och makt, och Tyskland tog ledningen i enhetsarbetet.
Bismarck blev den store arkitekten när Tyskland förvandlades till en nationalstat.
Befolkningen var tysk så när som på mindre minoriteter vid gränserna, bestående av polacker, danskar och fransmän. Å andra sidan hade också det Habsburgska väldet en stor tysk befolkning som inte tillhörde Tyskland.
Bildandet av Tyskland byggde inte på någon demokratisk bas. Furstarna i de olika staterna och den största staten, Preussen, och dess kung hade bestämt konstitutionen. Det dominerande Preussen var i många hänseenden fortfarande en stat med feodala inslag genom den ekonomiskt dominerande lantadeln, junkerklassen. Förhållandena var helt annorlunda i Rhenlandet och Hamburg-Bremen med en medelklass av den typ som fanns i Nederländerna och England.
Det tyska imperiet erhöll en gemensam valuta, gemensamma lagar, en riksdag, dock med ytterligt begränsat inflytande. Denna stat varade i 47 år fram till första världskrigets slut 1918, vilket var betydligt längre än den efterföljande Weimarrepubliken (13 år) och det tredje riket (12 år).
Tyskland blev en industriell stormakt under senare hälften av 1800-talet. Den industriella utvecklingen hade dock redan tagit fart under 1830-talet. Den tyska tullunionen 1834 utgjorde en av förutsättningarna för detta. Fram till 1871 följde Tyskland laissez-faire liberalismens ideal. Idéer och kunskaper hade hämtats från Storbritannien samtidigt som lagar och regleringar, som tidigare hindrat handel, avvecklades.
Den laissez-faire liberalism som hade sitt ursprung i västra och södra Tysklands små- furstendömen förvandlades gradvis till ett korporativistiskt system av Bismarck i det enade Tyskland. I slutet av 1870-talet infördes en protektionistisk tulltaxa efter en konjunkturnedgång. 1897 beslöt högsta domstolen att uttryckligen legalisera bildandet av karteller.
Bismarck och de kretsar han företrädde hävdade nämligen att ekonomisk frihet skapade problem, därför att den privata ekonomiska makten blev för stor. Tysklands utveckling kring Preussen saknade helt en liberal tradition. Medelklassen blev en klass som i huvuvdsak ägnade sig åt offentlig verksamhet. Den styrande eliten utgjordes av de stora lantägarna med ett kvardröjande feodalt arv och inte den klass av entreprenörer som trots allt bidragit till att industrialisera Tyskland. Västra Tyskland och de gamla Hansa-städerna visade ett något avvikande mönster.
Hade Tyskland vunnit första världskriget, hade landet blivit den stora makten i Europa.
Weimarrepubliken som ersatte det tyska imperiet efter första världskriget kännetecknades av en polariserad befolkning, besviken, krigstrött och i vissa fall revanschlysten. Författningen var demokratisk men landet var en demokrati utan demokrater och med en ekonomi underminerad av först hyperinflation och senare massarbetslöshet.
Weimarrepubliken och demokratin kom inte att accepteras av det tyska folket. Visserligen visade revolutionen den 10 november 1918 att tyska folket lätt kunde anpassa sig till en omvälvning. Detta hade emellertid en baksida: Man missade den nödvändiga politiska rekonstruktionsprocessen. Därför levde mycket av det gamla kvar; de gamla maktgrupperna med feodala inslag och den militära och auktoritära organisationen av företagen, vilket bidrog till en politisk splittring, som hindrade framväxten av samhörighet och känsla för allmänintresset.
Den svaga Weimarrepubliken försökte i stället att öka sin popularitet genom att understödja olika särintressen. Följden blev en inkonsekvent ekonomisk politik, som ledde till krav på nya regleringar. Resultatet blev en skadlig interventionism.
Den inneboende korporativismen gjorde att den tyska återhämtningen efter depressionen 1929-1932 fördröjdes och på så sätt underlättades Hitlers maktövertagande.
Den efterföljande nationalsocialistiska regimen var en enpartistat, som kännetecknades av diktatur, omänskliga förföljelser och anfallskrig. Allt underordnades det nationalsocia-listiska partiet och Tyskland var i 12 år regerat av en totalt centraliserad administration. Slutet kom, precis som för det tyska imperiet, genom ett förlorat krig.
Under nationalsocialismen förstärktes både protektionismen och långtgående regleringar. Nationalsocialisterna införde t o m ransoneringar av vissa livsmedel under fredstid.
Efter kapitulationen maj 1945 hade Tyskland inte längre någon regering, ingen administration och inget rättsväsende. De fyra segrarmakterna hade visserligen sedan 1943 funderat på vad man skulle göra med ett besegrat Tyskland, men man hade inte kommit fram till några genomarbetade lösningar. Tyskland delades upp mellan de fyra segrarmakterna. Ugångspunkten för uppdelningen var tidigare delstater, men man bröt i många fall mot den äldre ordningen.
Det fanns förslag från USA (den så kallade Morgenthau-planen) att Tyskland helt skulle avindustrialiseras. Churchill hörde till dem som varnade för planen.
Hur hade Tyskland i dag sett ut om landets befolkning nästan uteslutande skulle ha varit hänvisade till agrara näringar utan någon som helst tyngre industri? Resultatet hade blivit en nöd och fattigdom, som vi i dag har svårt att föreställa oss, och i förlängningen hade krig varit oundvikligt. Tack och lov tog de västliga segrarmakterna lärdom av alla de politiska konflikter, som blev följden av Versaillesfredens formellt mycket hårda villkor. (I praktiken kom den endast delvis att fullföljas men i politik betyder avsikter och planer ofta lika mycket som genomförda handlingar.)
De begynnande motsättningarna mellan Västmakterna och Sovjet efter krigsslutet ledde därefter till att USA men också de övriga västmakterna blev angelägna att få Tyskland att fungera. Ledstjärnan var att skapa stabila politiska och administrativa förhållanden.
USA initierade valutareformen 1948, som gjorde det möjligt att skapa en liberal marknadsekonomi. Vare sig Storbritannien, som vid den tiden var styrt av labour, eller Frankrike hade motsvarande planer, men myntreformen visade sig så effektiv att de övriga ockupationsmakterna gav vika och Västtyskland blev en enhet. En grundlag arbetades fram som byggde på proportionella val (egentligen tvärs mot USAs och Storbritanniens intentioner). Grundlagen innehöll å andra sidan en rad "checks and balances" för att säkerställa kontinuitet och för att undvika Weimarrepublikens fragmentisering. Den politiska partistrukturen inriktades också på stabila och inte allt för många partier. Vänstern hade minst problem. Socialdemokraterna var redan före 1933 ett välorganiserat parti. De kommunistiska ledarna hade övervintrat under kriget i Moskva. På vänsterkanten fanns det således ursprungligen två vänsterpartier, SPD och ett kommunistiskt parti.
På den borgerliga sidan var svårigheterna större. Den tidigare splittringen mellan protestantiska och katolska partier skulle undvikas. Resultatet av en rad svåra avvägningar blev i stort sett nuvarande partistruktur med CDU/CSU och det liberala partiet FDP.
Den federala strukturen skapade de mest svårlösta frågorna. SPD som önskade en centraliserad modell ville ha en folkvald senat, men till slut vann den traditionella tyska lösningen med ett förbundsråd, till vilket delstatsregeringarna skickade sina delegater. I botten på denna tvistefråga låg frågan om finansmakten. Ockupationsmakterna ville ha ett så decentraliserat system som möjligt och de tvingade fram kompromissen.
De ekonomiska principer som kom att bestämma västtysk ekonomisk politik redan under 1950-talet gick under benämningen "ordoliberal ekonomi".
Principerna för denna tankeinriktning utvecklades först av professor Walter Euken vid Freiburg universitetet. Det grundläggande kravet inom en ekonomi ansåg han vara en väl fungerande prismekanism med största möjliga konkurrens. Detta krävde monetär stabilitet - inflation kunde snedvrida prissignalerna - möjligheter för nya företag att konkurrera på marknaden och minsta möjliga importhinder för utländska, konkurrerande varor. Vidare betonades vikten av att staten värnade om fasta spelregler. Dessutom förespråkade de så kallade ordoliberalerna en rad regleringsprinciper som lagstiftning mot konkurrensbegränsningar, progressiva skatter och regler om minimilöner. Under vissa omständigheter skulle också staten försöka styra marknadsprocessen med subventioner och transfereringar. Däremot skulle staten inte försöka påverka den fria prissättningen genom t ex priskontroll.
De idéer som ordoliberalerna (Freiburg-gruppen) lanserat övertogs av Müller-Armack som utvecklade idéer kring den så kallade sociala marknadsekonomin. Skillnaden mellan Freiburg-gruppen och Müller-Armacks grupp, som var påverkad av katolskt tänkande, rörde den sociala dimensionen. Den senare gruppen vars idéer bl a omfattades av Adenauer, var inte främmande för pris- och lönekontroller och viss social ingenjörskonst för att hindra för långtgående urbanisering. Ordet "social" innebar således mer än att tillfredsställa en basal välfärdspolitik.
Sovjetunionen var betydligt snabbare än de västliga ockupationsmakterna att ge Östtyskland, sedermera DDR 1949, en ny politisk och administrativ struktur. Kommunistpartiet skulle bli det ledande partiet. Konfiskationen av junkrarnas och andra besuttna klassers egendom var en åtgärd med betydande popularitet. Sovjetunionen styrde utvecklingen i enlighet med Sovjetunionens intressen.
Misshushållning, knapphet på konsumtionsvaror och dåliga varor och låg levnadsstandard skapade efterhand missnöje och alltfler östtyskar flydde genom Berlin till Västtyskland. Emigrationen ledde till byggandet av Berlinmuren 1961. Tyskland blev de facto två nationer fram till murens fall 1989.
Den 18 mars 1990 ansökte den första demokratiska regeringen i DDR om anslutning till Förbundsrepubliken. Enandet mellan Väst- och Öttyskland skedde först genom en monetär union 1990, då en östmark byttes mot en västmark och hela Tysklands penningpolitik sköttes av Bundesbank. Från och med den 3 oktober beslutade det federala parlamentet i Bonn, att FDRs grundlagar också skulle gälla i Östtyskland. Samma gällde civil- och straffrätten, socialförsäkringsssystemet och den administrativa apparaten liksom en rad internationella åtaganden inom EG, NATO, FN osv. Förbundskansler Kohl framstod som en segrare efter ett så snabbt och till synes problemfritt enande.
På litet längre sikt visade sig problemen vara betydande. Valutareformen hade skett till en orealistiskt hög kurs för östmarken. Den östtyska industrin tappade helt sin konkurrenskraft och arbetslösheten ökade. Löftet att all konfiskerad egendom i öst skulle gå tillbaka till sina ursprungliga ägare skapade inte endast betydande sociala problem utan fördröjde också återuppbyggnadsprocessen, eftersom äganderätten till fast egendom i många fall var svår eller omöjlig att fastställa.
Östtyskarna kom att känna sig som andra klassens medborgare. De var fattigare, de hade varit avstängda från västvärlden för länge, administratörer och entreprenörer hämtades huvudsakligen från "andra sidan" etc. Men även i väst fanns det ett pyrande missnöje. Kohl hade försäkrat att återföreningen inte skulle kräva höjda skatter eller skapa ekonomiska problem för västtyskarna. Så blev det inte. Efter första tidens boom i samband med återföreningen, som ledde till en välkommen konjunkturuppgång, ställdes den tyska ekonomin inför växande problem, inte minst inflation och ökande arbetslöshet. En kärv penningpolitik förstärkte konjunkturnedgången. D-marken som fungerade som ankare i ERM ledde till att de ekonomiska problemen exporterades, inte minst till Frankrike som tvingades hålla en högre ränta trots lägre inflation än vad Tyskland hade i början av 90-talet.
Det återförenade Tyskland står fortfarande inför många betydande ekonomiska och politiska problem. Tillväxten i Västtyskland började redan avmattas i början av 70-talet. Den konsensus som rått och råder mellan banker, storföretag, fackliga organisationer och den politiska makten hade i hög grad bidragit till det "tyska undret". Samarbetet mellan dessa maktsfärer fick dock efterhand allt mer av ett korporativismens nätverk över sig. Resultatet blev mindre dynamik, svagare och mer osjälvständiga företagsledare och en minskande konkurrens.
David Marsh, som bland annat skrivit en uppmärksammad bok om Bundesbank och Bernard Connolly, som skrivit en inte mindre uppmärsammad bok om EU och EMU, påpekar att Tyskland fått en avvikande form av marknadsekonomi, en rhenländsk form, som innebär att storföretagen/storbankerna, fackföreningarna och politikerna styr ekonomin. Tysk ekonomi har alltså återfått mer av de tendenser som kännetecknade den tidigare tyska kapitalismen, där koncentrationen till storfinansen och kartellbildning var väsentliga inslag. Under senare år har också stora ekonomiska problem inom ett antal storföretag, t ex Metallgesellschaft och Daimler-Benz bekräftat utvecklingen. Bristerna inom företagsledningen och styrningen av storföretagen har varit svag. En orsak är att de tyska storföretagen på grund av storbankernas starka ställning som ägare inte blivit utsatta för finansmarknadernas "betygsättning". "Fientliga uppköp" har inte varit en aktuell risk och svaga företagsledningar har levt i en skyddad tillvaro. Ett exempel kan belysa utvecklingen. Daimler Benz ekonomiska svårigheter under början av 90-talet avslöjades första gången, när företaget införde redovisningsprinciper hämtade från USA. Den redovisning som tidigare visade vinster ersattes med förlustbokslut.
Att de anglosachsiska länderna och Tyskland har helt olika tradition och inställning till marknadskonkurrens är känt bland EU:s toppolitiker även om den europeiska allmänheten är ganska okunnig om olikheterna. Förbundskansler Kohl har i olika sammanhangt i mer eller mindre hårda ordalag fördömt det brittiska och amerikanska marknadssystemen. Kasinoekonomi är ett uttryck som använts i sammanhanget.
De svagheter inom den tyska ekonomin som nu berörts har medfört att de tyska lönerna är höga trots en svag produktivitet inom näringslivet. Arbetstiden är kortare än i konkurrentländerna, delvis för att möta den ökande arbetslösheten. Exporten har också tidvis varit trög och en växande låglönekonkurrens från Östeuropa kan förvärra problemen.
Det forna Östtyskland kan inte heller hänga med i konkurrensen med Polen, Tjeckien och Slovakien beroende på en lika låg produktivitet men därtill en dyr D-mark och löner som inte avviker alltför mycket från de västtyska. Den tyska statsskulden växer och en del av denna tillväxt är utomordentligt svår att analysera. Det beror på att man vid återföreningen skapade en rad icke budgeterade konton (fonder), t ex tyska enhetsfonden, och Treuhandbyrån som skulle ta hand om skulder genererade av det östtyska bankväsendet, järnvägarna och bostadssektorn. Dessa skulder uppskattades 1994 till 2 000 miljarder DM och vid en konsolidering ökades den totala skuldsättningen med 500 miljarder DM. W. Schlesinger, Bundesbankschef 1991-1993, ansågs som mycket försiktig vid ekonomiska bedömningar, men trots detta förutspådde han 1991 att Tysklands statsskuld 1994 endast skulle vara 1 600 miljarder DM; en underskattning med 25 procent. Det tyska budgetunderskottet har också ökat, medan tillväxten blivit mindre än den prognosticerade.
Slutligen börjar problemen inom socialförsäkringssektorn växa på ett illavarslande sätt. Det tyska pensionssystemet, som innehåller få fonderade inslag, kommer att vidkännas växande problem genom en mycket negativ demografisk utveckling. Den tyska befolkningen beräknas minska med 15 miljoner mellan 1993 och 2030 och vidare tyder prognoser på att år 2030 kommer endast 16 procent av befolkningen vara under 20 år, medan 38 procent kommer att vara över 60 (OECD 1988).