av Margit Gennser och Mikael Gennser
Pengar: politikernas tärningsspel
Diogenes (400 f kr)
On any occasion of this kind it
becomes more than a moral duty
to speak ones mind. It becomes a
pleasure.
Oscar Wilde
Den 1/11 1996 kunde man läsa följande i Fri Köpenskap under rubriken
“Leclerc slår mynt av euron”:
“Franska stormarknadskedjan Leclerc har just avslutat den hittills största informationskampanjen om euron. För att bekanta sig med den nya valutan har Leclercs kunder kunnat handla med specialbeställda mynt i de 500 butikerna.”
Vidare konstaterades:
“Det tog över 30 år för fransmännen att överge systemet med gamla franc, nu börjar det bli bråttom att lära sig euron. Att försöket startades är först och främst för att kunderna ska få känna på den nya valutan, stilla sin nyfikenhet och lära sig hur den kan fungera. EU-kommissionen har stött projektet och 200 varor har märkts i Euro och i franc.
- Nu gäller det för oss att följa upp det här på bästa sätt. Vad vill kunden ha i framtiden? Mer information? Mer praktiska övningar? Den vanliga fransmannen har varit helt utesluten från debatten som bara engagerat de redan insatta. Det här är första försöket att göra euron verklig.”
Någon vecka tidigare hade följande artikel stått att läsa i Sunday Times:
Kontanterna lämnar plats för smart cards
I Swindon accepterar nu 400 affärer smart cards. Det innebär att vi i framtiden inte behöver leta i börsen efter kronor och femtioöringar utan endast dra vårt “smarta kort” genom en avläsare. Så har det varit i två år i Swindon där Mondex, ett dotterbolag till NatWestBank, tillsammans med 17 andra internationella institutioner använder Swindon som “försöksdjur” för det kontantlösa samhället.
[.........]
Kan e-cash ersätta sedlar och mynt? Det kommer att göra det. Mondex-kortet ersätter sedlar och mynt globalt. Kunden överför pengar till kortet genom en automat eller telefon och affären drar kortet genom en avläsare: inga kontroller, inga identitetskort, ingen växel. Tappar man kortet har man tappat sina pengar, om inte kortet är försett med en PIN-kod för då kan ingen annan använda det. [......] Kanske får vi på köpet ett ärligare samhälle.
(Sunday Times 27/10 1996)
Den nu illustrerade motsättningen mellan ny framtida betalningsteknik och ett - åtminstone i tanken fasthållande av den gamla synen på pengar och betalningsmedel - utgör en av de verkliga konfliktanledningarna mellan förespråkarna för EMU och euron och de som anser att EMU är ett gammalt, förlegat projekt. Det är denna motsättning som kommer att behandlas i detta kapitel.
Finansiella verktyg
Pengar och betalningsmedel har sedan 1800-talet genomgått en fantastisk utveckling. Den ökade handeln krävde ständigt effektivare sätt att finansiellt slutföra handelstransaktioner. Samtidigt underlättade ny finansiell teknik utvecklingen av handeln och arbetsfördelningen både nationellt och globalt.
Växeln som är av gammalt datum gjorde det möjligt att ge kredit och om kredittagaren inte betalade på utsatt tid att på ett rättssäkert och snabbt sätt avveckla krediten. Växeln används knappt längre och det beror på den revolution som under efterkrigstiden kännetecknat betalningstransaktionerna mellan företag och banker. Leasing, factoring, centralkonton, lönekonton etc antyder några av de innovationer som det är fråga om. Vad som i grunden hänt är att specialister, banker, factoringföretag, etc har tagit hand om en del av de enskilda företagens administrativa uppgifter. På 50-talet satt det fortfarande löneutbetalare på varje företag som skrev ut lönebesked, stoppade kontanter i vars och ens lönekuvert och delade ut lönen. Det är sällan vi tänker på vilken omvälvning som har skett när vi numera får vårt lönebesked varje månad.
Utvecklingen av nya informationssystem har också revolutionerat transaktionerna mellan bankerna och deras kunder. De nya informationssystemen har på ett ännu mer avgörande sätt ändrat arbetet mellan bankerna och andra finansaktörer, nationellt och globalt. Nya finansiella instrument har introducerats. Transfereringssnabbheten globalt är sekundsnabb. Värdet på en Ericsson-aktie i New York påverkar direkt värdet på samma aktie i Stockholm osv. Mycket av den utveckling som pågår går ut på att minska och diversifiera risker. Exempelvis börjar det nu växa fram en ny typ av handel med derivat för att minska exponeringen av den äldsta typen av finansiella risker, nämligen kreditrisken. Vad som kan hindra utvecklingen av kreditderivat är statliga regleringar gällande bl a kapitaltäckningskrav. New York Federal Reserve Bank och Office of the Comptroller of the Currency är två regleringsinstitutioner som har börjat fundera på hur reglerna för täckningskrav ska kunna ändras med tanke på kreditderivaten (The Economist 2/11 1996).
Trots att utvecklingen av finansiella verktyg lett till ökad riskspridning har världsekonomin drabbats av ett stort antal valutakriser under 1900-talet. Att hanterandet av valutorna inte hållit takt med den övriga utvecklingen på det finansiella området framgår av en genomgång av de olika s k växelkursregimer som kännetecknat den svenska kronan under de senaste århundradet.
Valutaregimer
1870 knöts den svenska kronan till guldet, vilket innebar att guld alltid fritt kunde utbytas mot pengar till en kurs som endast varierade mellan de s k guldpunkterna. Svenska kronans knytning till guldet varade i drygt 60 år.
Sammanbrottet av guldmyntfoten berodde på en rad internationella felgrepp i samband med fredsslutet efter första världskriget, förnyad knytning av pundet till 1914 års guldparitet etc. När Storbritannien övergav guldmyntfoten 1931 följde Sverige efter och övergick till en flytande valuta under en tvåårsperiod, varefter kronan knöts till pundet fram till 1939.
När handeln återupptogs efter andra världskriget beslutade västländerna att knyta sina valutor till dollarn vid den s k Bretton Woods-konferensen. Beslutet fick mindre betydelse under den första efterkrigstiden eftersom handeln var hårt reglerad och de europeiska valutorna inte var fullt konvertibla. Bretton Woods-systemet fungerade först fullt ut 1958 och varade fram till 1973, då hela systemet kraschade, beroende på att USA genom bl a Vietnamkriget fått betydande underskott i sin bytesbalans, och valutorna började flyta fritt igen.
Inom EEC skapades den s k valutaormen och Riksbanken knöt svenska kronan till ormen. Systemet höll inte länge och Sverige lämnade ormen 1977 och kronan bands till en valutakorg med dubbel vikt för dollarn. De länder som var kvar i ormen krävde förändringar och 1979 inleddes ERM och EMS. Valutakurserna tilläts variera med ±2,25 procent. Sverige stod utanför men knöt senare ensidigt kronan till systemet.
Svåra valutaspekulationer mot europeiska valutor, inte minst Sveriges, ledde till att bl a Italien, Storbritannien och Sverige gick över till flytande valutor 1992. När ytterligare länder, bl a Frankrike utsattes för valutaspekulationer ökades bandbredden inom ERM/EMS till ±15 procent.
Historien visar att fasta valutregimer är ytterligt sårbara. Bretton Woods systemet klarade inte underskotten i USAs bytesbalans i samband med Vietnamkriget och oljekrisen 1973 spädde på problemen. De fasta valutaregimer som de europeiska staterna har anslutit sig till sedan 1973 har även de visat sig mycket sårbara och problemen har uppenbarat sig snabbare under de senaste decenniet. En orsak till detta är det snabbare informationsflödet som försvårar för staterna att dölja felaktig prissättning på sina valutor. Detta har ökat möjligheterna till lyckosamma spekulationer mot valutor låsta i fasta valutaregimer.
Hayeks syn på valutaregimer och ett radikalt alternativ
I minst 40 år hade 1974 års nobelpristagare i ekonomi F A Hayek brottats med problemet om valutaregimer och inflation.
För honom var den instabilitet som kännetecknat pengar under hela 1900-talet ett grundläggande samhällsont. Han hade sett hur superinflationen härjat i Tyskland och Österrike efter första världskriget och vad den hade skapat i form av socialt sammanbrott.
Den andra sidan av inflation är deflation. Med deflation blir den samhälleliga katastrofen fullständig. Inflation innebär att människor förlorar sitt kapital och besparingar och att den fasta värdemätare som penningen ska vara kollapsar. Deflation och massarbetslöshet innebär att människors inneboende kapacitet att genom arbete klara sin försörjning omintetgörs.
Växlingarna mellan överhettning och depression, mellan inflation och deflation, tillskrivs kapitalismen, konstaterade Hayek, och lade till att detta är en felsyn. Problemet orsakas av regeringarnas felaktiga penningpolitik. Därför stred Hayek under minst fyrtio år för fasta valutakurser med pengar knutna till guldet, men betonade ständigt att guldmyntfoten inte var en ideal lösning. Den var endast den minst dåliga. Motivet med fast valutakurs var att regeringarna skulle vara bundna av fasta regler i sin penningpolitik. All erfarenhet visade emellertid att en regering alltid kan ändra reglerna för sin växelkurspolitik.
Under en föreläsning 1974 kastade Hayek spontant fram ett förslag, som han själv kände förvåning över, men som vid noggrannare analys visade sig öppna många nya möjligheter. Hans förslag var att regeringarna skulle mista ensamrätten - monpolet - på att ge ut pengar.
Att förslaget kunde tyckas vara verklighetsfrämmande var han den första att påpeka, men skriver han i “Denationalisation of Money”, så snart man lyckats frigöra sig från den ingrodda föreställningen att det måste vara regeringar - och endast regeringar - som ger ut pengar, finns det en rad möjligheter som kan prövas. Han konstaterade också hans förslag inte var märkligare än Adam Smiths 200 år tidigare framförda idéer om frihandel. Det tog 90 år innan Adam Smiths idéer om frihandel blev praktisk verklighet.
Hur såg då Hayeks förslag ut i korthet?
För att stoppa återkommande inflation/deflation bör regeringarnas monopol på att ge ut pengar avskaffas. De fyra defekterna inom ekonomin - inflation, instabilitet, ohämmade statsutgifter och ekonomisk nationalism - har skapats av statens monopol på pengar. Om detta monopol ersätts med konkurrerande valutor, som ges ut av privata institut eller företag måste dessa för att bevara allmänhetens tilltro, begränsa utgivningen så att papperspengarna bibehåller sitt värde. Detta kallar Hayek “avnationalisering av pengar”.
Han konstaterar vidare att det inte behövs någon lagstiftning om “lagliga betalningsmedel”. Precis som lagar, språk och moralbegrepp utvecklas goda pengar bäst spontant. “Privata pengar” har ofta föredragits av allmänheten, men staten har haft makt att tränga bort dem. (Se s 00-00 om de skotska betalningsmedlen 1727- 1860.)
Hayek stryker vidare under att förslaget om fria pengar inte är ett tekniskt förslag utan är en utomordentligt vittgående förändring. Om det blir verklighet kommer grundläggande ändringar ske i den civiliserade världen. Staterna behöver ingen penningpolitik. Frågor om handels- och bytesbalans kommer att sakna intresse.
Hayeks förslag om “privatisering” av pengar var radikalt och nytänkandet poängterades ytterligare, när han påpekade att penningpolitik behövs inte - för övrigt är den inte heller möjlig - i ett system med konkurrerande valutor. I ett sådant finns inte en klart definierbar mängd pengar och pengarna behöver inte vara begränsade till en nation eller en region.
Varför skulle privata pengar vara bättre än statliga? Precis av samma orsak som marknadshushållning är effektivare än statlig planhushållning. Det marknadsekonomiska systemet är mera informationssnålt och då mer informationseffektivt än ett centraliserat system.
Privata pengar har dessutom ytterligare en fördel framför statliga pengar - de privata utgivarna kan inte ändra regler som styr utgivningen, men det kan staten - staten har rätten att på en gång uppträda som domare och bedömd.
Hayeks förslag är - hur radikalt det än syns vara - prövat i praktiken. Det skotska banksystemet (se s 00-00) fungerade på det här sättet mellan 1727 och fram till andra hälften av 1800-talet och det fungerade bra. Naturligtvis skulle det vara både svårt och orealistiskt att återuppliva det skotska systemet exakt på det sätt det fungerade för 200 år sedan, och tillsvidare är Hayeks ideer om konkurrerande, denationaliserade valutor endast en vision.
Konkurrerande valutor
Nobelpristagaren i ekonomi F A Hayek brottades under lång tid med att finna politiskt acceptabla lösningar på problemet att skapa ett fast penningväsende utan inflationen. I desperation kastade han under en föreläsning fram förslaget att regeringar skulle mista sin exklusiva rätt -sitt monopol- att ge ut pengar. Detta förslag ledde till boken “Denationalisation of Money - The argument refined”, IEA 1976.
Helt ny var dock inte Hayeks idé. Den var t o m prövad i verkligheten.
Skottland hade prövat
I Skottland beviljade det skotska parlamentet oktroj och exklusiv rätt att ge ut sedlar till Bank of Scotland 1695. Oktrojen gav också aktieägarna rätt att driva bankverksamhet med begränsad ansvarighet. Från början förbjöds dock den skotska centralbanken att låna pengar till den skotska regeringen.
Krigen mellan de katolska härskarna i Skottland och de protestantiska i England slutade med den engelsk/skotska unionen 1707. Englands och Skottlands parlament slogs samman och förlades till Westminster i London.
De styrande engelsmännen i det förenade parlamentet var från början fientligt inställda till Bank of Scotland, eftersom banken fanns inom den jacobinska maktsfären. Därför utfärdade Parlamentet ännu en oktroj till en konkurrerande bank, The Royal Bank of Scotland, 1727.
De två bankerna startade en knivskarp konkurrens med varandra. De köpte upp varandras sedlar för att omintetgöra konurrentens verksamhet och driva motparten i konkurs. Det blev snart uppenbart att ingen av bankerna skulle lyckas och successivt började de i stället konkurrerar på ett konstruktivt sätt, vilket ledde till innovationer, bl a att erbjuda ränta på viss inlåning samt möjligheter att få en form av checkräknigskredit under förutsättning att låntagaren var oförvitlig och hade en eller flera borgensmän.
Nya banker etablerades fram till 1760 med rätt att ge ut sedlar. Varje bank följde efter en tid de äldre bankernas praxis att ge ut sedlar som garanterade att innehavaren skulle kunna sälja sedlarna vid en senare tidpunkt till banken mot ränta.
1771 kom alla skotska banker överens om att acceptera varandras sedlar till nominellt värde och att reglera fordringar och motfordringar vid en regelbunden clearing. På så sätt ökade populariteten bland allmänheten för de olika bankernas sedlar. De fick en utsträckt marknad och detta bidrog i sin tur till ännu större stabilitet inom bankväsendet. Om en bank började att ge ut mer sedlar än den hade täckning för avslöjades nämligen detta vid de regelbundna clearingtransaktionerna.
De skotska bankernas stabilitet skapade förtroende för skotska sedlar och de användes därför inte enbart i Skottland utan också i många delar av norra England. Att stabiliteten inom det skotska bankväsendet var stor framgår inte minst av att de förluster som åsamkades av bankkonkurser inte uppgick till mer än
£ 32 000 mellan 1695 och 1841.
.. och den skilde sig från Englands modell
Kung Karl II i England hade genom sina låneaffärer förstört de engelska kungarnas kreditvärdighet. Detta fick hans efterföljare Wilhelm III erfara när han med hjälp av den nya Bank of England försökte låna betydande belopp för att kunna genomföra krig mot Frankrike.
En skotsk finansaktör William Paterson föreslog kungen att han skulle överlåta Bank of England till Paterson och hans grupp av finansiärer mot ett lån på £1 200 000 och med rätt att ge ut sedlar. Aktieägarna skulle dessutom har rätt att driva banken med begränsad ansvarighet. Lånet till regeringen förnyades 1697 då i utbyte mot exklusiv rätt till bankoktroj i England. 1812 utsträcktes denna rätt till att omfatta monopol på sedelutgivningen i England. Efter ett antal mycket svåra bankfallissemang - som utvecklades till världsvida finansiella kriser inte endast i England utan också i USA och Sydamerika -åtog sig Bank of England uppgiften att vara “lender of last resort” och väktare av nationens monetära system. Det engelska banksystemet utvecklades således till ett centraliserat banksystem egentligen ursprungligen beroende på den av Karl II förödda kreditvärdigheten för den engelska regeringen och kungadömet.
De två modellerna
Att det skotska bankväsendet var överlägset det engelska framgår av följande anförande i Parlamentet som representanter från norra England höll 1826:
The natural consequences has been that Scotch notes have formed the greater part of our circulating medium, a circumstance in which we have reason to rejoice, since, in the course of the last 50 years, with solitary exception of the Falkirk bank, we have never sustained the slightest loss from one acceptance of Scotch paper; while, in the same period, the failures of banks in the north of England have been unfourtunately numerous, and have occasioned the most ruinous losses to many who were little able to sustain them. (Från White, L E: Free banking in Britain: Theory, Experince, and Debate 1800-1845, Cambridge University Press 1984.)
Trots det skotska bankväsendets framgångar kom dess sedelutgivningsrätt i huvudsak att trängas ut av Bank of Englands monopol. De sedlar som Bank of England slutat tillverka t.ex £1-sedlar äger fortfarande Bank of Scotland rätt att emittera och vidare får banken ge ut särskilda sedlar med egna motiv. Royal Bank of Scotland ger t ex ut sedlar med olika slott som motiv.
För närvarande pågår diskussioner inom EU-kommissionen huruvida de skotska bankerna ska kunna fortsätta att ge ut egna sedlar om Storbritannien går med i EMU.
Denna senare utvecklingen av sedelutgivningsrätten är av mindre intresse. Däremot är den självständiga emitteringen av olika skotska valutor (pengar) av stort intresse, när utvecklingen av elektroniska valutor diskuteras. Åtskilliga Internetintressenter tillhandahåller olika transaktionstjänster som utvecklats under konkurrens och de olika tjänsterna har - om de ska överleva - särskilda fördelar för sina användare. Att konkurrerande valutor kan utvecklas till stor stabilitet och ge sina användare betydande säkerhet visar den skotska utvecklingen mellan 1695 och 1850. Liknande utveckling med alla de fördelar som modern teknik erbjuder är inte orealistisk med en snabb tillväxt av användingen av e-pengar, som egentligen hellre bör kallas e-valutor.
Svensk historia bidrar med en lärorik händelse gällande utgivning av betalningsmedel och sedlar.
De äldre svenska mynten var ovanligt stora och otympliga. I kopparhandeln vid Falu gruva använde sig därför kontrahenterna av kvitton som betalningsmedel, s k kopparsedlar i stället för tunga kopparplåtar.
1657 fick den från Livland invandrade Johan Palmstruch tillstånd av kung Karl X Gustaf att öppna bankrörelse i Stockholm, i vilken han började ge ut papperssedlar som betalningsmedel. (Han var inte först i världen med denna innovation. Kineserna hade använt papperssedlar långt tidigare!) Man tror att han fått idén från kopparsedlarna i Falun, men att dessa sedlar skulle kunna användas som ett allmänt betalningsmedel var hans eget påfund.
Sedlarna blev mycket populära och det var inte förvånande. Att slippa bära omkring tunga metallpengar och i stället använda praktiska sedlar uppfattades som en stor förbättring. Populariteten för sedlarna frestade emellertid Palmstruch att ge ut mer och mer sedlar och detta medförde att värdet på sedlarna sjönk. Resultatet blev rusning till banken för att byta till sig metallpengar.
Sambandet mellan penningmängd och sedlarnas köpkraft förstod vare sig kung, allmänhet, ständerna eller Palmstruch själv. Sedelmynten avskaffades genom ett successivt byte av sedlar mot metall. Under denna process ökade sedlarnas värde återigen. Varför förstod ingen!
Förbudet mot sedelmynt stod fast, medan ständerna övertog banken, som ansågs som en praktisk inrättning. Palmstruchska banken blev Riksens Ständers Bank och sedermera Sveriges Riksbank.
Papperssedlarnas roll och funktion missförstods i 1600-talets Sverige och man kunde inte tillgodogöra sig den arbetsbesparande uppfinning sedlarna utgjorde. Risk finns att samma sak kan hända med de digitala betalningsmedel som nu växer fram. Den gamle polske schackmästaren S. Tartakower riktade följande varningens ord till schackspelets vänner: “Alla misstagen finns där på brädet och bara väntar på att bli gjorda.” Vad som gäller schack gäller nog också betalningsmedel.
Har den omvälvande utvecklingen inom handel, bank- och finansvärlden som beskrivits ovan nu nått en gräns? Har vi nått ett stadium på utvecklingskurvan som kommer att kännetecknas av organisering och konsolidering? Är EMU en del i denna konsolideringsprocess - ett system som kommer att lösa de problem som är förknippade med fasta valutakurser och bidra till en stabilisering av världshandeln? Förmodligen är svaret på dessa tre frågor nej!
Vi står troligtvis inför en mycket snabb, accelererande utveckling inom handel-, bank- och affärsverksamhet, som i sin tur sannolikt kommer att kraftigt påverka våra köpvanor, arbetssätt och möjligen även vår syn på pengar i sig. Den drivande motorn i denna process är den nya informationsteknologin. Den nya tekniken har redan bidragit till en rad lösningar, som utgör tekniska utvecklingar av Hayeks principiellt hållna förslag om konkurrerande valutor. Sannolikt kommer det att gå mycket snabbare att förverkliga Hayeks revolutionerande idé om från staterna fristående pengar än vad det gick att förverkliga Adam Smiths lika revolutionerande idéer om frihandel.
I takt med utvecklingen av den globala informationsteknologin ökar kommersen över datornätverken. Till största delen sker datorförmedlade transaktioner ännu med hjälp av kreditkort, vilket dock inte tar till vara alla fördelar som kan uppnås med nätverkshandel, t.ex. omedelbar betalning. Redan håller emellertid verktyg som kommer att förenkla och möjliggöra nätverkshandel i stor skala på att ta form, nämligen smart cards och elektronisk valuta, sk “e-cash” eller e-pengar.
Den slutliga bedömningen av EMU-projektet måste därför göras i ljuset av denna utveckling. Hur kommer utvecklingen av elektronisk valuta/valutor att påverka EMU? Och hur kommer arbetet med att utveckla EMU att påverka de deltagande ländernas förmåga att delta i den snabba utvecklingen av den digitala handeln?
Digital handel och e-valuta
Idag utgör den elektronisk handeln ca 5% av den totala handeln i USA. För närvarande består den framförallt av direkta transaktioner mellan företag samt TV- och kabel-TV försäljning. År 2005 beräknas emellertid handeln över Internet utgöra ca 50% av all elektronisk försäljning, som i sin tur har ökat sin marknadsandel till 20% av alla inköp.
Det är möjligt att detta är en underskattning av utvecklingstakten. Försök med elektroniska plånböcker, s k smart cards, pågår på fler ställen än Swindon, bl a i liten skala i Uppsala och Halmstad. I Sverige siktar Statsverket på att till 1998 sköta 95% av alla transaktioner via datornätverk. Ett ökande antal firmor etablerar sig på den digitala marknaden, t ex på Postens elektroniska markandsplats, Torget.
Fortfarande är den största delen av handeln baserad på kontokort eller direkt fakturering men det finns nu ett antal företag som tillhandahåller e-pengar eller digital valuta, t.ex. CyberCash och DigiCash.
Vad är då e-pengar? E-pengar är en elektronisk ekvivalent till kontanter. E-pengar ska vara lagringsbara, transfererbara och inte gå att förfalska. Dessutom ska pengarna vara oberoende av någon enstaka fysisk lokal, de ska vara anonyma, det ska finnas möjlighet till “off-line” betalningar, dvs man ska inte behöva vara uppkopplad till ett datornätverk utan man ska kunna betala och motta betalningar via t.ex. smart cards. Slutligen ska det finnas en säkerhet i systemet. Samma pengar ska inte kunna användas mer än en gång.
Den teknik som behövs för att göra det möjligt att skapa digitala valutor finns redan tillgänglig. Den baserar sig på en ny krypteringsmetod, s k “public-key” system (se faktaruta ss 00 - 00). Denna typ av kryptering anses dels vara i praktiken obrytbar, dels ger den möjligheter till digitala signaturer, dateringar och kvittenser, allt som behövs
för att jämställa den digitala ekonomin med den “reella” pappersbundna ekonomin.
Den nya teknologin som gör det möjligt att handla över datornätverk utan insyn från stat och myndigheter kan inte bara få stora effekter på vår ekonomi men kan också påverka våra sociala mönster och politiska institutioner. Så skriver t.ex. Adrian Barry i Daily Telegraph 22/5 1996:
STOREBROR håller på att dö. Politikerna håller på att diskutera om det nödvändiga att gå med i en gemensam europeisk valuta, men denna dispyt har ingen beröring med vad som händer i den verkliga världen. På lång sikt finns det inte någon som helst möjlighet att Euron kommer att bli det enda betalningsmedlet i Europa. Anledningen är den kommande teknologiska utvecklingen i form av Internet.
Politiker ogillar Nätet men helt och hållet (sett från deras sida) av fel orsaker. De betraktar Nätet som en spridare av pornografi. Men Internet börjar också sprida något som kommer att vara ett mycket större hot mot en övermäktig statsmakt: elektroniska pengar.
Mark Twainbanken i St Louis, Missouri och Svenska Posten säljer dataprogram till nätanvändare som gör det möjligt att inneha elektroniska pengar - pengar som kan sändas via telefonledningar - och handla med andra nätanvändare. För att skydda användare mot “hackers” förser bankerna dem med hemliga koder som är ogenomträngliga även för bankerna själva. Det kommer att bli omöjligt för skattemyndigheterna att upptäcka vilka summor som skiftar händer.
När andra banker börjar att följa efter kommer det att resultera i sociala omvälvningar av sällan skådat slag. Hundratals miljoner människor kommer att kunna hålla sina inkomster hemliga. Skattebaserna kommer att krympa. Regeringar tvingas att bli sant demokratiska och kommer inte längre att kunna ägna sig åt kostsam social ingenjörskonst - därför att det inte kommer att finnas skatteintäkter att betala med. Företag och individer kommer att få en allt större makt medan statens makt krymper allt mer.
[.........]
Det är otänkbart att någon stor byråkratisk organisation som den Europeiska Unionen kan existera under dessa omständigheter [med en världsomfattande elektronisk handel]. Lagfästa monopol och regionala handelsblock kommer att försvinna. Enligt John Perry Barlow från Electronic Frontier Foundation "kommer betalning av inkomstskatt att bli frivilligt. Folk kommer att börja köpa den regering de vill ha istället för att betala för regeringar som de vare sig vill ha eller behöver”.
Alla skatter kommer inte att försvinna. Men i framtiden kommer skatterna att betalas för fysiskt gods som korsar tullstationer istället för handelsvinster som kommer att vara osynliga för skattmasen.
Internet skapar en helt ny värld där Orwells varningar i 1984 kommer att te sig som en medeltida skräckhistoria.
Detta är naturligtvis en extrem framtidsvision, men tekniken att genomföra den finns redan. Liknande varningar/förhoppningar har på senare tid framförts av andra, t ex av Krister Thelin i en IT-utredning gjord för City Universitetet i vilken den framväxande IT-handeln framhålls som den verkligt omvälvande effekten av IT-teknologin (och inte spridandet av vålds- och barnpornografi). Utvecklingen av e-valutor och andra finansiella instrument har lett till ett återuppväckt intresse för “laissez-faire banking” och konkurrerande valutor - d v s Hayeks idéer från 1974. I en artikel i Cato Journal hävdar Brown och Cronin att användandet av elektronisk valuta kommer att göra det möjligt för sådana system att växa fram spontant eftersom det största problemet med “privata” valutor, nämligen överemittering, kommer att motverkas av den korta cirkulationstiden, ännu kortare än sedelcirkulationstiden i Skottland på 1800-talet.
När det gäller de sociala omvälvningarna som kan bli följden av en fri Internetmarknad finns det andra debattörer som är mer försiktiga. Rodger (Inter@ctive Week, 2/9 1996) anser det mycket osannolikt att statsmakterna kommer att tillåta helt anonyma e-pengar (vilket ju är en av förutsättningarna för det scenario som tecknades av Barry och Barlow ovan). Emellertid har till dags dato (31/12) inga specifika restriktioner angående e-pengar införts i något av de västliga industrinationerna. (När det gäller reglering av krypteringsmetoder se faktaruta s 00 - 00.) En av anledningarna till detta är att i det land där e-marknaden växt sig starkast, USA, begränsas den politiska makten av domstolarna samtidigt som politikerna är försiktiga när det gäller IT-teknologin eftersom man är medveten om att den utgör framtidens tillväxtindustri.
Troligtvis kommer en kompromiss mellan dagens stora välfärdsstater och den anarkistiska Internetvärlden att växa fram. Man får ta fasta på de skärningspunkter där den digitala ekonomin och den “riktiga” ekonomin korsar varandra för att stifta lagar och regler som inte hindrar utvecklingen men minskar omställningsproblemen. Dock är det mycket troligt att staterna kommer att tappa kontrollen över valutautgivningen och att ett system baserat på konkurrerande valutor à la Hayek kommer att växa fram.
Traditionella krypteringssystem har alltid behäftats med en speciell svaghet. För att sändaren och mottagaren ska kunna läsa varandras meddelanden måste de utväxla en hemlig kodnyckel. Ofta är det olämpligt att parterna tar direkt kontakt med varandra, vilket gör att de måste förlita sig på en tredje part eller ett kommunikationssystem som måste vara helt säkert mot avlyssning och insyn.
En helt ny typ av krypteringssystem, s k “public-key” system eller öppna kryptosystem, i vilket problemet med överlämnandet av en hemlig nyckel eliminerats beskrevs 1976 av Diffie och Hellman. I motsats till gängse krypteringssystem där sändaren och mottagaren måste utbyta en hemlig kodnyckel för att läsa varandras meddelanden, så består kodnycklarna i det öppna kryptosystemet av parvisa nycklar där den ena nyckeln i paret används för kryptering och den andra för dekryptering. Krypteringsnyckeln kan offentliggöras medan dekrypteringsnyckeln hålls hemlig. Meddelanden som ska skickas till ägaren av den offentliga nyckeln kan krypteras med hjälp av denna. Det krypterade budskapet kan sedan dechiffreras av mottagaren med den hemliga nyckeln som utgör den andra nyckeln i nyckelparet.
Varje part i ett utbyte av meddelanden offentliggör sin krypteringsnyckel men är ensam om att känna till sin hemliga nyckel.
Men vad händer om någon utomstående snappar upp ett budskap som krypterats med en offentlig nyckel? Om man känner till den öppna nyckeln bör man ju kunna utföra krypteringsprocessen baklänges och på så sätt få fram meddelandet i klartext. Den typen av matematiska funktioner som Diffie och Hellman förutsatte skulle användas i deras public-key system låter sig emellertid inte utföras “baklänges” på ett enkelt sätt. Om tillräckligt långa kodnycklar använts kan man inte beräkna den hemliga nyckeln ens med de mest moderna datorer - om man inte har tid att vänta några miljoner år eller så!
Ett antal olika system, byggda på olika matematiska funktioner, men baserade på Diffies och Hellmans ursprungliga idéer har föreslagits. Det hittills mest lyckade är det så kallade RSA systemet (döpt efter sina uppfinnare Rivest, Shamir, och Adleman). Nycklarna i detta system utgörs av en funktion av två stora primtal (minst 100 till 200 siffror långa). Svårigheten att med kännedom av endast en av nycklarna dekryptera budskapet anses vara likvärdigt med att ur produkten av de stora primtalen faktorera ut dessa - ett problem som anses som mycket svårlöst.
Det ska dock framhållas att ingen av de funktioner som använts i öppna kryptosystem är bevisat olösliga. Därför är det fortfarande möjligt att en algoritm kommer att upptäckas som gör de här problemen mycket mer lättlösta och de öppna krypteringssystem mindre säkra mot dechiffrering. Naturligtvis pågår det en intensiv forskning kring dessa problem. Emellertid har man när man använt sig av den hittills bästa algoritmen för att lösa faktoriseringsproblemet och därmed bryta RSA-koderna, den s k “sieve factoring” tekniken endast lyckats lösa enstak koder med kodnycklar som bara har ungefär hälften så långa nycklar som de som används kommersiellt. Bättre algoritmer, men även bättre hårdvara (dataprocessorer) kommer att medföra att man måste använda sig av allt större tal för att få säkra nycklar. Det bör dock påpekas att ävenom utvecklingen på hårdvarusidan medför att det blir enklare att lösa faktoriseringsproblemen, så blir det samtidigt ännu enklare att använda sig av större nycklar, som kan hanteras av t ex smart cards. Förbättringen på processorsidan kommer därför att leda till att public key systemen blir ännu säkrare.
Public-key systemen har visat sig mycket lämpliga att använda i datornätverk. Genom att tillkännage sin öppna nyckel kan man ta emot krypterade meddelanden från alla som är anslutna till nätverket.
Delvis för att öka säkerheten, delvis för att minska mängden data som måste sändas kan man använda RSA tillsammans med ett annat krypteringssystem DES. DES (digital encryption standard) är baserat på en hemlig kodnyckel som måste kännas till av både mottagare och sändare av budskapet. Ett meddelande krypterat med DES är mycket kortare än ett RSA meddelande. En metod att sända säkra meddelanden snabbt är att kryptera meddelandet med hjälp av en DES-nyckel och sedan sända budskapet tillsammans med DES-nycklen som krypterats med RSA.
Anledningen att använda sig av kryptering i samband med kommunikation över datornät är inte främst att hindra insyn i privata meddelanden utan för att verifiera att avsändaren verkligen är den han utger sig för att vara (digitala signaturer).
Hur går det till att signera ett meddelande med hjälp av RSA?
För att skicka en signatur tar sändaren och krypterar sitt meddelande med sin hemliga nyckel. Dessutom tar han och använder en sk “hash” funktion för att förkorta sitt meddelande. Ur hash funktionen får man en hash summa som kan liknas vid ett “fingeravtryck” eller s k autograf. Små förändringar i meddelandet, t.ex. ett extra mellanslag kommer att signifikant ändra meddelandets autograf. Autografen krypteras också med den hemliga nyckeln. Både det krypterade meddelandet och den krypterade autografen skickas till mottagaren. Mottagaren å sin sida använder avsändarens öppna nyckel för att dechiffrera de två meddelanden. Hon använder sedan samma hash-funktion på det dekrypterade meddelandet som avsändaren gjorde och jämför sedan hash-summan för det dekrypterade meddelandet med den dekrypterade autografen. Om dessa är helt identiska kan man vara förvissad om att meddelandet kom från rätt avsändare och inte ändrats på vägen. (Lägg märke till att i samband med signering och bestyrkande används de öppna och hemliga nycklarna på motsatt sätt när man skriver meddelanden!)
Öppna nyckel kryptosystem gör det möjligt inte bara att bestyrka avsändarens identitet, men även att ge kvittens på att meddelanden har sänts och mottagits. Det finns också möjlighet att datera dokument med hjälp av public-key system. Allt detta är ju nödvändigt för att den digitala ekonomin ska kunna utvecklas på samma sätt som den “pappersbaserade” ekonomin.
En digital ekonomi kan eventuellt också kräva digitala certifikat för att visa att den person som innehar ett visst nyckelpar verkligen är den person han uppger sig att vara. (Cyrano de Bergerac problemet!)
Även om krypteringsförfarandena verkar komplexa kan program för public-key system inkorporeras i hårdvaran i smart-cards, och för användaren behöver det inte bli besvärligare än att använda PIN-koden på bankomatkortet.
Utvecklingen på det här området går med rasande fart. Bara någon vecka efter det att den första versionen av det här kapitlet var klart presenterade Bellcore ett principiellt nytt sätt att bryta RSA koden i smart cards.
Genom att utsätta korten för fysisk belastning, t.ex. strålning eller värme kan man tvinga processorerna att utföra felaktiga beräkningar. Forskare på Bellcore hade nu visat att genom att jämföra felaktiga och korrekta beräkningarna var det möjligt att utvinna tillräckligt med information för att lösa RSA koden. Visserligen hade metoden då inte testats mot verkliga smart cards men det faktum att det fanns ett principiellt hot mot sekretessen var allvarligt nog. (Däremot var denna metod verkningslös mot hemliga nyckel system som DES koden.)
Två veckor senare presenterade emellertid Dallas Semiconductor sin nya elektroniska plånbok: Cryptographic iButton. Enligt tillverkarna hade man förutsett den angreppsmetod som rapporterats av forskarna på Bellcore och konstruerat Cryptographic iButton så att den inte kunde läcka ut information.
Vad man kan lära av den här episoden är att kampen mellan kryptografer och kryptoanalytiker kommer att fortsätta och med en ökande takt allt efter som insatserna stiger. Detta kommer sannolikt att leda till alltmer sofistikerade system både för kryptering och kryptoanalys. Dock verkar det som RSA-DES koderna för närvarande är säkra mot dekryptering - men någon hundra procentig garanti för framtida utveckling kan inte ges. Säkerheten är ett rörligt mål, och man kommer att vara tvungen att kontinuerligt övervaka systemens säkerhet mot intrång.
Naturligtvis kommer osäkerheten gällande systemens skydd mot intrång att bromsa upp implementeringen av den elektroniska/digitala ekonomin. Man ska dock komma ihåg att alla inovationer på det betalningstekniska området ursprungligen betraktats med misstänksamhet. Sedlar ansågs osäkrare än guldmynt, checker osäkrare än kontantbetalning, kreditkort osäkrare än alla de äldre betalningssystemen. Men allt efter som man blivit bekant med det nya systemet har man brukat upptäcka att vinsterna med det förenklade handhavandet väl uppväger de ökade riskerna, som dessutom oftast visat sig betydligt mindre än befarat. Hur många av oss är det som idag ber att få tillbaka karbonkopian av kreditkortsnotan i samband med off-line inköp?
Sammanfattningsvis återstår många problem att lösa, t ex hur man håller nycklarna hemliga, vilka regler som kommer att gälla för datering av digitala dokument, den juridiska statusen av digitalt signerade dokument och vem som utfärdar digitala “personbevis”, mm.
Det överskuggande problemet med den elektroniska/digitala ekonomin och de kryptosystem som börjat att användas är emellertid att de är så kraftfulla att de kolliderar med nationernas försvars- och brottsbekämpande verksamheter. Detta är så även om vissa applikationer, som nämndes ovan, åtminstone teoretiskt, har visat sig något mindre säkra.
Alla länder har alltid avundsjukt bevakat och bevarat krypteringsteknolgin inom en sekret sfär - och med viss rätt. Skickligt utnyttjande av krypterings/dekrypteringsteknologi hade avgörande påverkan på utgången av de båda världskrigen. (Engelsmännens dekryptering och offentliggörande av det famösa Zimmerman-telgramet hade en stor betydelse för USAs inträde på de allierades sida i 1:a världskriget. Under det 2:a världskriget hade dekrypteringen av tyskarnas koder enorm betydelse både för de allierades krigföring och för Sveriges neutralitetsbevarande.)
Som så ofta med ny teknologi ställs vi inför Janusansiktet: kryptologin kan både skydda oss från den Orwellska totalitära staten, men den kan också användas av organiserad brottslighet för att skydda sig mot polisutredningar, och av pornografer för att sända obscent material över nätet.
Dessa frågor har behandlats olika i olika nationer. I USA betraktas fortfarande kraftfulla kryptografiska metoder som vapen och är belagda med samma regler som dessa vid t ex export. Reglerna för kryptografisystemen håller emellertid på att luckras upp, delvis beroende på att de krockar med USAs konstitution, och delvis p g a att en libertarian, Philip Zimmermann publicerat sin egen version av RSA, kallat PGP (Pretty Good Privacy), på Internet.
I Frankrike å andra sidan är det lagligt att exportera krypteringssystem men franska medborgare får inte använ-da sig av kryptering (Digital Money. Lynch och Lundquist, s 208, 1996). Här framstår en mycket intressant skillnad mellan den svenska och den franska offentlighetsprincipen!
Det är uppenbart att sättet att lösa konflikten mellan allmänhetens rätt till en för insyn skyddad sfär och rättskipnings- och försvarskrav kommer att ha en avgörande betydelse för utvecklingen av den digitala ekonomin.
Framväxten av ett helt nytt ekonomiskt system gör att frågor som vem som har rätt att ge ut pengar kommer att väckas? Att statens valutamonopol kommer att urholkas är uppenbart och nya aktörer kommer att uppträda på marknaden. Den som kan skapa tillit kommer också att kunna sälja sin e-valuta. Misstag kommer säkert att begås (se faktarutan om det Skotska banksystemet och Palmstreuchska banken) men digitala valutor kommer förmodligen att växa fram gradvis vilket minskar riskerna för stora olyckor. I början kommer handel med digitala pengar förmodligen att vara begränsad till mikrotransaktioner (som t. ex. Mondex-kortet som testas i Swindon eller det parisiska metrokortet). Valutorna kommer troligen att vara lokala, dvs knutna till speciella Web-sidor (t.ex. Postens marknadstorg), men kan också bli knutna till speciella produkter. Emellertid gör den nya informationsteknologin det möjligt att även skapa en global valuta.
Det är uppenbart att digital valuta ger folk möjlighet att kringgå valutaregleringar och växlingsavgifter. Det här är ett känsligt kapitel och både stater och banker kan förväntas att försöka försvara sig mot detta. I början kommer det med all säkerhet att bli kronor in kronor ut, dollar in dollar ut när man växlar mellan digitala och reella valutor. Men efter en tid kommer folk förmodligen att söka e-kredit som då måste finna sitt pris. I så fall kommer de digital valutorna att utvecklas ytterligare och nödvändigheten att e-valutan ska vara konvertibel mot lagliga betalningsmedel (som vi känner dem idag) kommer inte längre att kvarstå. Det är då möjligt att utvecklingen leder fram till en global valuta. Eftersom informationen över datornätverken är global och pengar är en form av information tycks detta vara en helt tänkbar utveckling.
Tidigare i denna bok har argumenterats för nödvändigheten för varje lands centralbank att kunna kontrollera sin valutakurs. De argumenten byggde emellertid på antagandet att statens valutamonopol kvarstod. I en ekonomi med många konkurrerande fria valutor utan några fasta kurser, kommer förmodligen inga sådana kraftiga svängningar att uppkomma som nödvändiggör växelkursjusteringar. Alternativt kommer marknaden att självt sköta den nödvändiga justeringen. Till exempel kommer en valuta som garanteras av ett antal bilproducenter (en valuta behöver inte längre vara knuten till stater!) troligen att minska i värde vid en oljekris.
Vad säger då EMU-förespråkarna om utvecklingen av elektronisk valuta? I sanning inte speciellt mycket, åtminstone inte i den svenska debatten. Även utomlands är det lite si och så med det. Den störste EMU förespråkaren av dem alla, Helmuth Kohl verkar helt ovetande om utvecklingen av den digitala informationstekniken. När han i en TV utfrågning inför valet 1994 tillfrågades om sina åsikter om “Infobahn” började han prata om motorvägsbyggen, ända tills han avbröts och informerades om vad Infobahn betydde (Digital Money, s. 126, Lynch och Lundquist 1996)). I en artikel i Svenska Dagbladet (26/9) som behandlade riskerna för Sverige med att stå utanför EMU tog dock ledamoten av Europaparlamentet och professorn Burenstam Linder i en kort passus upp frågan om e-valuta:
“Vi befinner oss för närvarande mitt i två monetära revolutioner: omställningen till EMU och till de nya elektroniska pengar som håller på att introduceras. Det är viktigt att hänga med i den tekniska utvecklingen
vad gäller nya betalningsmedel och EMU kommer att göra det lättare. De investeringar som introduktionen av EMU medför i form av nya datasystem mm kommer att ge större utbyte när samtidigt ny teknik kan införas i ett större valutaområde.”
När den ene av det här kapitlets författare läser detta citat påminns han om en anteckning i rött bläck som prydde en av hans mindre goda historieuppsatser: “Good facts, wrong conclusion”. Det borde stå ganska klart för läsaren vid det här laget att utvecklingen av handel över Internet inte stannar vid nations- eller valutagränser. Även “smart cards” som ju är beroende av kortläsare kommer knappast att utvecklas för ett enda valutasystem. I CAFE-projektet (Conditional Access for Europe), som syftar till att utveckla en elektronisk plånbok med elektroniska checker för enkla betalningar, och som delvis bekostas av EU-kommissionen, deltar förutom forskargrupper från Holland, Tyskland, Belgien och Frankrike även grupper från Aarhus universitet i Danmark, Cardware i Storbritannien och SINTEF-DELAB i Norge. Av de sistnämnda grupperna kommer två från länder som fått undantag från EMU-klausulen i Maastrichtfördraget och en från ett land som står utanför EU.
Påståendet att införandet av euron skulle underlätta utvecklingen av digital valuta är även det en felsyn. Det faktum att väldigt många systemanalytiker, programmerare etc, kommer att bli uppbundna vid utvecklingen av system för EMU, gör att brist på experter kan medföra en fördröjning av utvecklingen av digitala transaktionsmöjligheter.
Ytterligare en anledning till att det kommer att bli brist på datatekniker vid tiden kring den planerade omläggningen till euron är att tidpunkten är synnerligt illa vald. Tiden innan sekelskiftet bör användas för att skydda oss mot den s k “millennium kraschen” i våra datasystem (se kapitel 6).
En annan sektor som helt uppenbart har blivit trång på grund av EMU-projektet är den politiska sektorn. Istället för att diskutera de möjligheter (och eventuellt hot) som den nya teknologin utgör, har politiker i samtliga EU-länder under den senaste 5-års perioden varit helt upptagna med att diskutera konvergensvillkor, inträdesvillkor, myntnamn etc. Att dessa frågor fortsatt kommer att uppta större delen av den politiska diskursen under nästkommande femårsperiod är uppenbart. Även om det kan innebära att den tekniska utvecklingen kan ske“i fred” kommer detta sakernas tillstånd ha en menlig inverkan på integreringen mellan de digitala och “reella” ekonomierna.
En risk som inte helt kan negligeras är att EMU-länderna kommer att undanhålla de länder som valt att stå utanför EMU access till vissa datasystem för t.ex valutaclearing och möjligen även system gällande e-valuta. I förtäckta ordalag har dylika hot framförts från EU-företrädare. En utestängning från dessa system kommer ju naturligtvis att bli kostbar för de länder som hålls utanför, åtminstone på kort sikt. Frågan är dock om inte ett sådant beteende på lång sikt skulle bli dyrbarare för EMU-länderna. I valet mellan ett ekonomiskt centrum som är inbegripet i en finansiell bojkott (Frankfurt) och ett centrum som sätter frihandel i högsätet (London City) kommer nog de utomeuropeiska aktörerna att välja det senare.
Över huvud taget skulle det nog bli mycket svårt att införa en slags kontinentalblockad mot icke-EMU länder. Under de första årtiondet av förra århundradet försökte Napoleon undergräva Englands ekonomi genom det sk Kontinentalsystemet. Blockaden blev aldrig fullständig, och resultatet blev istället att internationella entrepenörer som Rothschild-familjen kunde skapa sig förmögenheter, samt att Englands ekonomi växte. Dåtidens gendarmer stod maktlösa mot brevduvor och små snabba fartyg som utväxlade information och varor. Finns det någon anledning att tro att det skulle gå lättare att stoppa utbytet av digitala bits över ett världsomspännande datornät?
Frånsett denna möjlighet till ett handelskrig, som i så fall beror på politiska missgrepp, öppnar ju tekniken med fristående digital valuta och elektronisk handel stora positiva möjligheter för Europa. Flytande kurser kommer att minska valutarisker både för banker och nationer. Handeln kommer att förenklas och många nya idéer kommer att växa fram, d v s alla de fördelar som utlovas av EMU-förespråkarna. Visserligen kvarstår ett stort handelshinder, språkskillnaderna, men även dessa kommer att mjukas upp via handel över Internet.
I en intervju i den franska tidskriften Geopolitique (8/6 1996) uttalar sig Milton Friedman om den förestående europeiska valutaunionen. Friedman anser inte att Europa behöver en gemensam valuta. Om man ska genomföra en sådan här stor omställning, borde man satsa på det som verkligen skiljer länderna åt. Nämligen att skapa ett gemensamt andra språk.
- På Internet finns det ett gemensamt språk: engelskan.
Slutligen en kort reflektion över de monetära experiment på var sin sida Engelska kanalen som beskrevs i de två artiklar som citerades i början av detta kapitel. Det är inte bara så att de båda försöken antyder hur olika man ser på utvecklingen av pengar som betalningsmedel - i det ena fallet består pengar definitionsmässigt av sedlar och mynt, i det andra fallet illustreras den essentiella betydelsen av pengar som ett sätt att underlätta transaktioner och värdesäkring, nästan helt avklädd sin fysiska form. De två experimenten ger oss också en blixtbelysning av den människosyn som ligger underförstådd i de två projekt som ligger bakom dessa försök. I det ena fallet introduceras helt nya idéer på teknikens framkant för medborgarna som deltar som självständiga, handlande individer i ett försök att utvärdera dessa nya metoder. I det andra fallet får kunderna i den stora snabbköpskedjan, med hjälp av våra skattepengar, delta i ett försök som inte är stort bättre än att “leka affär” med olikfärgade plastbrickor. Som små barn eller “Skinnerråttor” ska den “vanlige” fransmannen formas för att reagera på rätt sätt inför de nya mynten och sedlarna.
Det är uppenbart att den här typen av beteende från EMU-förespråkarna bidrar till den misstänksamhet mot projektet som finns bland allmänheten i många europeiska länder. Ett antal gånger tidigare under det här blodiga århundradet har idéer framförts och projekt startats för att omforma människan. Dessa idéer ligger nu på historiens skräphög, men kostnaderna för att förpassa dem ditt har uppgått till miljontals människoliv och oöverskådlig fördröjning i vår ekonomiska utveckling. Återigen står valet mellan en idé som framhåller människans egenvärde och självständighet mot en idé som ser människan som en av en utvald elit formbar massa. Valet är vårt!