“I don´t think they play at all fairly Alice began and they all quarrel so dreadfully one can´t hear oneself speak - and they don´t seem to have any rules in particular - at least, if there are, nobody attends to them”.
Alice in Wonderland
Det svenska etablissemanget driver EMU-frågan i egenintresse. Om Sverige inte är med i EMU minskar möjligheterna för politiker, sakkunniga och tjänstemän att få tjänster som ger extremt höga löner.
Nils Lundgren, Nordbanken
Nu är det tid för slutsummering. Det är många aspekter som måste beaktas när avvägningen mellan för och emot att gå med i EMU görs. Osäkerhet påverkar i flesta fall den slutliga ståndpunkten.
Redan i inledningen av denna bok betonades att Europas unika ställning i världshistorien hänger samman med att det på vår lilla kontinent funnits så många olikheter och skiftande kulturer. Denna mångfald har genom korsbefruktning och påverkan varit pådrivande, när det gällt mänsklighetens intellektuella utveckling men också humanism och demokrati.
Romarna hade en viktig symbol, Janusansiktet. Denna skulle påminna dem om att ingen utveckling och ingen företeelse är entydig. Varje problem och varje val har två sidor, en positiv och en negativ. Med Europas mångfald av olikheter är det likadant. Humanism, demokrati och intellektuell utveckling har sin motsats i intolerans, inkrökthet och antiintellektualism. Renässansen och upplysningstiden lade grunden till de stora landvinningar som skett och som sker inom naturvetenskaperna, men också inom konst, litteratur och samhällsvetenskaperna m m. Men renässansen frambragte också religionskrig och naturvetenskaperna med sina rötter i upplysningstiden gav upphov till de intellektuella redskap som behövdes för att skapa stridsgaser, atombomber och andra gissel för mänskligheten. Inte minst inom samhällsvetenskaperna har man genom försök att konstruera stora sammanhållna teorier för hur ett lyckligt samhälle bör byggas upp och styras, bidragit till att skapa dess motsats, förtryck och intolerans.
Behövs EMU för att bevara freden?
Europas federalister tror att en central politisk styrning ska kunna utplåna eller åtminstone i hög grad utjämna de ekonomiska olikheterna mellan Europas länder och Europas folk och därigenom bli ett fredsprojekt. Jacques Rueff, fransk ekonom, som stod de Gaulle nära menade också att en monetär union var ett effektivt verktyg att föra länder samman, att få dem att bli ett och smälta samman ekonomiskt, kulturellt och politiskt. På ett sätt hade han rätt, om han menade att man genom en myntunion kan bilda en stat, men han hade grundligt fel om han trodde, att man på det sättet kunde skapa en ny nation. Federalisterna anslöt sig till Rueffs idéer, om pengars betydelse för att skapa en enhetlig stat av många kulturer. I det första historiska avsnittet exemplifierades skillnaden mellan nation och stat med Tyskland och dess historia. Distinktionen häremellan är viktig.
Federalisternas ståndpunkter är felaktiga och feltänkta, åtminstone för alla dem som är påverkade av anglosachsiska ekonomer och anglosachsisk samhälls- och ekonomisk debatt. Att man med en enda åtgärd - även om den kan vara lika långtgående som en monetär union - ska kunna ändra grundläggande uppfattningar och handlingsmönster hos miljontals människor är orealistiskt. Det är samma tankefel som behäftar stora ideologiska system, som anser sig innehålla förklaringsmodeller för alla eller de flesta företeelser inom ett område, t ex marxism och freudianism.
Ett aktuellt exempel på federalistiska misslyckanden är Belgien. Mer än 150 år har inte varit tillräckligt för att smälta samman olika folk med skilda språk, traditioner och religion till en harmonisk enhet.
Belgien har för närvarande EU:s blickar riktade på sig. Inte en utan ett flertal korruptionsskandaler har exploderat på en gång. Detta trots att dessa vid åtskilliga tidigare tillfällen ”sopats under mattan”. Barnamord och sexuella perversiteter av grovt slag ledde spåren till avsigkomna individer, hantlangare till den sicilianska maffian men också till högt uppsatta belgiska politiker och jurister inom den belgiska rättsapparaten.
Ute i Europa förstod människorna ingenting. Hur kunde något sådant hända bland ett folk, som var känt för sina goda om än tunga mat och som verkade, om generaliseringar ska plockas fram, tröga, fantasilösa och borgerliga i sin livssyn.
I TV2s aktualitetsprogram ”Åtta dagar”(13/10 1996) ställdes frågan ”Hur kan något sådant hända i Belgien?” De intervjuade belgierna med insyn i problemen gav några svar, som nog förvånade många av de svenska tittarna. Orsaken - den allra djupaste orsaken - var att Belgien över huvud taget hade blivit en stat och skulden för detta lades på Storbritannien.
När man granskar historien, var skuldfördelningen något orättvis, men en viss kärna av sanning innehöll den. Belgien kom till efter augustirevolutionen 1830, den första av en serie följdrevolutioner efter den franska julirevolutionen. Den yttersta orsaken till revolutionen var de orättvisor som belgierna ansåg sig blivit utsatta för genom bildandet av Konungariket Nederländerna, bestående av Holland och Belgien, vid Wienkongressen 1814.
Åtskilligt hade talat för en sådan förening. Ekonomiskt kompletterade de båda länderna varandra. Belgien var ett jordbruks- och industriland, under det att handel och sjöfart var huvudnäringarna i Holland, vars stora kolonier dessutom utgjorde ett utmärkt avsättningsområde för den belgiska industrins alster. Men å andra sidan skilde sig de båda länderna i fråga om religion och språk. Medan holländarna till stor del var reformerta, härskade i Belgien den katolska kyrkan, och franskan var det officiella språket.
Mellan 1814 och 1830 kännetecknades Nederländerna av betydande religiösa, språkliga och kulturella konflikter, som slutligen ledde fram till augustirevolutionen och bildandet av Belgien. Detta skedde trots att, som påpekats ovan, de två ländernas ekonomier passade mycket väl samman - ett varnande exempel på att en gemensam ekonomi inte räcker för att skapa en nation.
Efter 1830 års revolution utpekade britterna den lämpliga konungafamiljen, nära släkt med det engelska konungahuset, och bestämde tillsammans med Frankrike att den västra delen av provinsen Limbourg och storhertigdömet Luxemburg skulle tillhöra Belgien.
Konfliktanledningarna fanns således i huvudsak kvar i Belgien sedan landet blev en självständig stat och lever kvar ännu. Det har skurit sig mellan starka katolska klerikala krafter och mer frisinnade liberala företrädare. Språkstrider har varit ett problem och språksplittringen är ännu inte bilagd. Ett exempel belyser detta: Namur är vallonernas huvudstad och det naturliga vore att flamländarna tagit det flamländsktalande Antwerpen till sin. I stället valde man, till vallonernas förbittring, det fransktalande Bryssel till flamländarnas huvudstad och uppmuntrade samtidigt flamländare genom ekonomiska subventioner- man skulle kunna kalla dem ”välkomstbidrag” - att flytta till Bryssel.
Två av de intervjuade i programmet ”Åtta dagar” påpekade att Belgien bestod av olika grupper, folk, som inte passade samman. De hade från början inte velat ha särskilt mycket med varandra att göra. Resultatet blev att varje stad och varje by fick politiker, som blott värnade om sin valkrets särintressen. De fixade allt från byggnadstillstånd till favörer för de egna. Så är det i Liège, i Mons, i Charleroi och de andra orter som nämnts i samband med de nu aktuella skandalerna och på många andra håll i Belgien. Ett sådant tillstånd bäddar för korruption, eftersom allmänintresset är dåligt utvecklat, hävdade en kvinna som intervjuades i programmet.
Dagens europeiska federalister anser att EU, som består av ännu fler folk med ännu mer skilda bakgrunder, språk och traditioner, kommer att växa samman utan problem genom en monetär och sedan också en politisk union. Det belgiska exemplet visar att det inte räcker med bra ekonomiska förutsättningar för att få olika kulturer att konvergera. Det belgiska exemplet visar också att djupt liggande motsättningar av ideologisk, religiös och kulturell art är ytterst seglivade. Att skapa en stat går bra. Det visar många historiska fredsfördrag men att få staten och nationen att sammanfalla är mycket svårare.
Några absoluta slutsatser kan inte dras av ett enda exempel. Å andra sidan tyder det belgiska exemplet på att federala lösningar av den typ som man nu försöker sig på att genomföra i Europa, innehåller betydande risker för misslyckanden, misslyckanden som man kan tvingas att leva med under lång tid. Även sedan man upptäckt att man gjort fel, är det svårt att återgå till det gamla, att backa. Före detta Jugoslavien visar problemen i dess mest elakartade form.
Att EMU ska befrämja freden i Europa är således ett påstående som kräver bevis, eller åtminstone måste kunna göras troligt av EMU-förespråkarna.
Förvånande nog brukar inte förespråkarna för EMU i Sverige och faktiskt inte heller i Tyskland och Frankrike börja med det gamla federalistiska argumentet att enhetsmarknaden behöver en valuta för att växa samman till en stat, en union. Detta var dock de Gaulles och Jacques Rueffs motiveringar och syftet var att skapa en stat - en union - som var jämbördig med USA.
I dagens diskussioner om Europas framtid har alltför ofta glömts bort att det fanns, det har funnits och det finns ett betydande avståndstagande från USA. Detta gäller inte minst bland eliterna inom EU, kanske framförallt i Frankrike. Ursprunget är antagligen i många fall mindervärdighetskänslor. Europa har blivit fattigare och för de latinspråkiga länderna har engelskans/amerikanskans övertag i vetenskap, kultur, litteratur och inte minst inom nöjesindustrin uppfattats som en fara för den egna kulturen. Därför är en politisk union inom Europa - att skapa ett med USA jämbördigt eller t o m större Europas Förenta Stater - i många fall det yttersta målet för Europas ledande politiker, även för brittiska anhängare till EMU som Kenneth Clarke. Han lär motivera sin EMU-vänliga hållning med att Europa ska bli sammansvetsat som USA.
Att en politisk union inte är populär bland Europas medborgare visar emellertid alla opinionsundersökningar och därför har den ekonomiska, inte den politiska dimensionen getts företräde.
Slutligen, vad betyder allt detta för Sverige? Vi är ett litet land som sent kommit in i EU-politiken. Vill vi påverka EU:s utveckling mot en politisk union eller hoppas vi driva EU mot något som mer liknar ett frihandelsområde och som intimt arbetar tillsammans med Östeuropa? Eller måste vi i huvudsak vara observatörer och välja mellan de erbjudande som de stora staterna ger oss inom EU? Och vad ska vi välja då? Att så snabbt som möjligt gå in i ERM och EMU och acceptera en utveckling mot politisk union? Att vänta och se för att undvika de allra största riskerna och samtidigt alliera oss med Danmark och Storbritannien som tycks vara negativa till EMU?
Blir EU rikare och mer framgångsrik med EMU?
I detta avsnitt ska jag ge svar på hur jag ser på de ekonomiska fördelarna och riskerna med EMU för att sedan i det avslutande avsnittet diskutera varför man, om man väljer en monetär union, inte kan stanna vid denna utan måste fullborda omvandlingen till en politisk union.
De argument för en monetär union som förespråkarna för EMU brukat ta upp har enligt mitt förmenande varit tunna. Att transaktionskostnaderna blir lägre är en fördel som framhållits, att det blir lättare för konsumenterna att jämföra priser i olika länder en annan, en tredje fördel är att valutarisker försvinner och en fjärde att räntan ska sjunka.
De vanligaste argumentet - transaktionskostnaderna minskar och transparensen ökar
Att transaktionskostnaderna minskar, när man inte behöver växla pengar och inte behöver säkra sig för valutarisker är ovedersägligt så, men det rör sig om vi ser till totalkostnaderna om förhållandevis obetydliga kostnader. Dessa kommer dessutom att minska av sig själv genom ny teknik, e-valutor.
Minskningen av transaktionskostnaderna måste dessutom ställas mot omställningskostnaderna som är betydande vid övergången till EMU. Den allra mest negativa kostnaden är att EU-länderna kan förlora 5 år av utveckling på andra områden, t ex betalningssystem som bygger på e-valutor. Den monetära unionen kräver nämligen stora förändringar i nästan alla datasystem och detta kommer att skapa flaskhalsar främst på dataområdet, vilket kommer att hindra annan utveckling.
(Flaskhalsarna kommer minst sagt att skärpas genom den så kallade 2000-bomben eller millennium-kraschen. Faror brukar precis som ”kärt barn” ha många namn. Det faktum att man ända sedan 70-talet, för att spara plats i datorprogram, skrivit datum med bara 6 positioner ( t ex 99-12-12) kommer vi nu att få betala dyrt för. År 2000 kommer att läsas som år 0 av de flesta datorprogram. I princip samtliga datorprogram inom offentlig verksamhet måste skrivas om, men även det privata näringslivet måste lägga ner offantliga summor för att korrigera felaktiga program.)
De exempel som först fördes fram för att belysa EMUs stora fördel, när det gällde transaktionskostnaderna avsåg konsumenterna. Argumenteringen har självklart också gällt företag. En tredje argumentationslinje avser större finansiella transaktioner i samband med olika kredittransaktioner.
När konsumenterna ska övertygas har som paradexempel använts fallet med en turist, en måste det sägas mycket litet insiktsfull turist, som lyckas förlora minst halva reskassan genom att växla den på nytt varje gång han kommer till ett nytt land i Europa på sin resväg. Detta exempel ska bevisa att alla vi vanliga människor kommer att tjäna på EMU. Frågan är dock om inte detta exempel kan uppfattas som en förolämpning mot vanligt folks sunda förnuft.
Den andra frågan som brukar tas upp när konsumenterna ska övertygas, är argumenten om transparens. Det sägs att det blir lättare för konsumenterna att jämföra priser om de anges i samma valuta, och då brukar jämförelser av bilpriser framhållas som ett bra exempel. När det gäller så stora konsumentinköp uppfattas valutaomräkningen antagligen som det mindre problemet, som det går lätt för de flesta att lösa med en miniräknare. Språksvårigheter, bristande kunskaper om andrahandsmarknaden, prutvanor, service etc gör inköp och byte av bil i Danmark och Holland svårare för en svensk än i Sverige. Det är inget tu tal om att olika språk skapar förutsättningar för monopolistisk konkurrens och prisskillnader med eller utan en gemensam valuta.
För företagen utgör antagligen kursriskerna det större problemet vid olika valutor. Att terminssäkra för kursrisker, dvs försäkra sig, går bra, men givetvis kostar det pengar. Inom en monetär union försvinner en del av kursriskerna, dock inte alla. Fortfarande måste företagen göra affärer i bland annat dollar, yen och norska kronor och även om EMU kommer att omfatta förhållandevis många länder kommer pundet och antagligen också danska kronan stå utanför. Vår handel med ett sådant EMU motsvarar inte mer än ca 45 procent av vår export
Vilka typer av företag kommer då att tjäna på EMU? Naturligtvis företag som har en betydande handel med blivande EMU-länder. Företag som i huvudsak arbetar på hemmamarknaden eller exporterar till eller importerar från USA, Sydostasien och en rad andra länder, som står utanför EMU, vinner inga fördelar men åsamkas trots detta kostnader vid en övergång till euron.
Industriförbundet hävdar att de som kommer att tjäna på EMU är de mindre företagen, men jag antar att förbundet då avser mindre företag med handel på EMU-länder. De flesta mindre företag arbetar på hemmamarknaden och många mindre företag är handelsföretag med import från Sydostasien. Redan anslutningen till EU försvårade de senares verksamhet genom inte obetydliga tullhöjningar från länder utanför EU och i vissa fall krav på licenser.
Industriförbundet hävdar vidare att exporten kommer att underlättas framförallt för de mindre företagen genom EMU-anslutning och förutspår en snabbt ökande handel med EMU-länderna. Frågan är dock om en enhetlig valuta gör så mycket för att öka handeln. Här är en rad andra faktorer viktigare, inte minst den ekonomiska utvecklingen i länder som Tyskland och Frankrike. Dessvärre tyder den tyska och franska ekonomin på att dessa två marknader kommer att utmärkas av återhållsamhet under förhållandevis många år framåt. Däremot tycks Storbritannien kunna växa som importör av svenska varor och de senaste svenska handelssiffrorna har visat att svensk export har ökat bra på Sydostasien.
Finanssektorn med svenska staten via Riksgälden som stor internationell låntagare och de stora svenska multinationella företagen som använt sina kassaströmmar bl a för valutaaffärer kommer att beröras av den monetära unionen. Här kommer förändringarna vara olika för svenska staten och för de stora och solida multinationella företagen.
Svenska staten som låntagare kan ställas inför nya, svåra problem vid en anslutning till EMU. I dagens läge är en statsobligation i kronor utsatt för två risker, dels att kronans värde sjunker, dels att staten inte kan betala sin skuld. Den sista risken har hitintills ansetts i princip obefintlig men kan öka i framtiden. Detta hänger samman med att när den svenska staten själv sköter sin penningpolitik och sedelutgivning har anpassningen till ändrade ekonomiska förhållanden åtminstone delvis skett via valutakursändringar antingen som devalveringar eller genom successiva anpassningar vid flytande valutakurser. Innehavaran av kronobligationer kan genom sämre valutakurser gå miste om en del av obligationens värde men vid en statsbankrutt för att ta katastrofalternativet, kan förlusten bli total.
Om svenska staten har anslutit sig till EMU, kan staten inte längre ge ut kronobligationer. I stället får den låna upp i euro (om inte andra valutor kommer ifråga). Valutariskerna har fallit bort för långivaren, om han finns i ett euroland. Långivare utanför euroområdet ställs dock inför en ny valutarisk, som avser eurons stabilitet. (Längre fram i det här kapitlet berörs olika tänkbara scenario för framtidens euro. Euron kan bli en stark valuta men också en svag, bl a beroende vilka länder som ingår i EMU och också dessa länders ekonomiska utveckling.) För långivaren ökar i många fall andra risker som påverkar den statliga låntagarens framtida återbetalningsförmåga. Dessa hänger samman med att den enskilda staten förlorat sina möjligheter att påverka penningpolitiken. Om svenska statens ekonomi utvecklas sämre än andra länders inom unionen eller om svenska staten från början har haft för ”skakiga” ekonomiska förhållanden för att passa in i EMU, kan statens återbetalningsförmåga försämras, riskerna blir större för långivarna. Andra risker än valutarisker måste således i högre grad beaktas vid bedömningen av den statliga kreditvärdigheten i en EMU-verklighet.
I en monetär union kommer de olika länderna att skattekonkurrera med varandra, och har man som i Sverige en stor skuld, som måste omsättas och ett jämfört med andra länder högt skattetryck, försämras svenska statens ”ratings”. Ett land med en betydande statsskuld, ett högre skattetryck än andra länder inom samma monetära unionen och strukturproblem som leder till låg tillväxt kommer att klassas (allt annat lika) som en sämre, i alla fall inte som, en bättre risk än om landet ifråga fortfarande haft kontroll över sin penning- och valutapolitik. Chanserna att det blir mycket billigare för svenska staten i framtiden att låna är små men riskerna att det blir dyrare, att räntorna går upp, går inte att bortse ifrån.! Hur skattesystemet är utformat och har dock inte enbart med den genomsnittliga skattenivån att göra. Skattekonkurrensen kan också påverkas positivt respektive negativt åtminstone på kort sikt genom skattestrukturen. En låg företagsbeskattning, och en avskaffad förmögenhetsskatt är positiva faktorer ur skattekonkurrenssynpunkt, medan en hög moms är negativ. Fastighetsskatter ger åtminstone på kort sikt säkra skatteinkomster, fastigheterna kan inte flytta.
Ytterligare en komplikation som inte nämnts tidigare bör också beaktas, nämligen att nationerna (delstaterna) inom EMU har hög skuldsättning jämfört med delstaterna i USA. Däremot är EU:s budget och skuldsättning låg i motsats till Washingtons. Detta kan komma att skapa nya frågetecken vid omsättningen av gamla lån för länder som Belgien. Italien och Sverige, inte minst under introduktionsfasen av EMU.
Ingen vet hur ECB i praktiken kommer att hantera nationer (delstater) som hamnat i ekonomiska svårigheter. Formellt finns Maastrichtavtalet en ”no bail-out-klausul”, dvs en bestämmelse om att räddningsaktioner inte kan påräknas av länder i svårigheter.
Kommer EU-staterna hålla fast vid denna paragraf eller kommer länder i svårigheter trots allt få hjälp? Vilka krav kommer att ställas på de insolventa länder? Kommer böter till EU att hjälpa eller stjälpa de redan insolventa? Inte minst viktigt, kommer länderna att behandlas lika, när eventuella undantag godkänns?
Min gissning är att nationer i svårigheter kan få hjälp, men hjälpen kommer att vara olika frikostig beroende på hur deras problem påverkar de stora, röststarka medlemmarna inom EU. Överges ”no-bail out-reglerna” kommer säkerligen krav ställas på kontroll över de felande nationernas finanspolitik. Detta betyder i förlängningen att den monetära unionen successivt förvandlas till en politisk union.
Det är viktigt att skilja mellan statens lånesituation före och efter inträdet i EMU och de stora multinationella företagens. För staten som kredittagare ändras förhållandena radikalt beroende på att penningpolitiken överlåtits till ECB. För företagen har däremot inget förändrats, eller har något förändrats, är det till det bättre. De stora företagen har fått en bättre konkurrenssituation vad gäller krediter i förhållande till staten generellt sett, och de risker som ibland funnits att svenskt näringslivs krediter skulle trängas ut av statens kreditbehov har reducerats. Eftersom EU inte har någon större statlig verksamhet, kan inte den centrala organisationen, hur den nu ska betecknas, ersätta de tidigare penningpolitiskt fria staterna på lånemarknaden. Slutresultatet kan bli att de stora företagen åtminstone marginellt får sina lånekostnader sänkta, medan ett land som Sverige får sina kostnader höjda. Vem blir vinnare och vem blir förlorare eller blir det endast förlorare?
Hur plus- och minusposter kommer att gestalta sig i slutändan kan vi inte veta något om. En monetär union av EMU:s snitt har aldrig tidigare skapats. Antagligen blir storföretagen vinnare. Men helt säkert är det inte. De kan komma att i framtiden att få mindre tillfällen till lukrativa valutaaffärer. När de kommer i kostnadssvårigheter kommer de inte kunna få hjälp som tidigare genom devalveringar. Gångna årtiondens devalveringsvinster kommer att bli ett minne blott.
Att en skuldsatt stat med högt skattetryck måste skära ännu hårdare i offentlig konsumtion och offentliga transfereringar säger sig självt. De medborgare som just är inne i ett livsskede som kännetecknas av försörjning genom transfereringar och behov av offentlig konsumtion, kommer uppenbart att drabbas hårdast. Det är fråga om omställningsproblem, förhållandevis långsiktiga omställningar, från stora offentliga transfereringar till ett ökat privat sparande, dvs balansen mellan offentligt och privat finansierat inom framförallt den s k välfärdssektorn kommer att ändras. För enskilda hushåll kan förändringen dock bli mycket smärtsam.
Till sist, när EMU-förespråkarna säger att räntorna vid en EMU-anslutning kommer att sjunka, är detta helt klart en sanning med modifikation. Vi vet inte hur räntorna kommer att utvecklas för euron och för Sverige.
Sverige som nation kommer vid ett inträde i EMU antagligen klassas som en sämre kreditrisk än i dag. Det kan betyda högre statsskuldräntor med negativa konsekvenser för de flesta svenska medborgare. Den yttersta konsekvensen - förhoppningsvis så avlägsen att vi aldrig kommer i närheten av den - är statsbankrutt.
Hur eurons kursvärde och därmed sammanhängande räntesättning kommer att utvecklas är också mycket oklart. ECB kommer vara en ny bank utan en tidigare historia. Detta innebär antagligen att banken vill ge euron en inte allt för svag kurs jämfört med den gamla D-marken. Detta kan göra det nödvändigt med ett tryck uppåt vad gäller räntorna.
Baserat på vad som nu sagts vore det önskvärt
Olika länder men ”lika barn leka bäst”
De olika länderna i Europa är olika, delvis mycket olika. Deras ekonomier har skilda förutsättningar och länderna kan därför behöva råda över sin egen penningpolitik. När ett land överger sin egen valuta för att ingå i en valutaunion, begränsas landets frihet att föra en egen ekonomisk politik. Kan detta ge fördelar?
Innan vi återigen går in på den frågan måste en annan fråga behandlas: Varför ska ett land ha monopol på sina betalningsmedel och varför ska EU (ECB) ha det? Varför kan man inte låta lagliga betalningsmedel konkurrera? Förr hade man kanske sagt att transaktionskostnaderna blir för höga, men i de begynnande e-valutornas tidevarv kommer inte detta att stämma och då inställer sig följdfrågan: Är inte tidpunkten för EMU-övergången ovanligt dåligt vald? Är inte hela projektet ett socialistiskt/
teknokratiskt 50-talsprojekt som borde ha fått sova vidare i arkiven? Borde man inte i stället inrikta sig på den typ av lösning som Hayek föreslog i sin bok ”Denationalisation of Money” och som berörts i kapitel 5?
Tyvärr var Mitterrand socialist och inte särskilt intresserad av ekonomi allra minst marknadsekonomi. Det är kanske därför inte förvånande att Mitterrand sökte sig tillbaka till de tankegångar om pengar, penningpolitik och federalism som tillhörde en viktig tankelinje under 50-talet. När Tyskland skulle bindas närmare samman med Frankrike användes 50-talslösningar för att lösa 90-talets politiska problem. Detta är på sätt och vis paradoxalt. Mitterrand var precis som de Gaulle angelägen om Frankrikes framgång och storhet. Varför då inrikta Frankrike och EU på en lösning, som hämmar både Frankrikes och vår världsdels utveckling genom att välja gamla i stället för nya lösningar, när det gäller att underlätta finansiella transaktioner och handel i dess vidaste bemärkelse?
Till sist till kärnan av tankegångarna kring optimala valutaområden: Ett land kan hamna i ekonomiska svårigheter beroende på att exporten av vissa produkter drabbas extra hårt, att vissa insatsvaror vidkänns svåra prisstegringar etc. Här handlar det om externa problem. Svårigheterna kan också vara interna på grund av mindre lämpliga institutionella förhållanden, som gör att landet förlorar sin konkurrenskraft. Ett exempel på detta är italienarnas ovilja att betala skatt och den italienska statens oförmåga att kräva in skatter. Vilken orsaken än är till förlorad konkurrenskraft blir förr eller senare effekten att landets pengar blir mindre värda, att de drabbas av inflation.
Konkurrenskraften kan återställas på två olika sätt:
Om valutans värde inte kan ändras eller valutans värde i huvudsak bestäms av externa faktorer, kommer det drabbade landet att mista en av möjligheterna att påverka sin ekonomi. Som tidigare påpekats - och inte nog kan understrykas - är en devalvering endast en kortsiktig åtgärd, men det är en åtgärd som vinner tid, när mer tidskrävande strukturella förhållanden måste ändras.
Flytande växelkurser kopplade till ett inflationsmål skulle antagligen gjort hela EMU-diskussionens ekonomiska dimension överflödig. Bernard Connolly anser att de ekonomiska frågorna i huvudsak använts som en täckmantel för att undvika att tala alltför mycket om de verkliga målen, de politiska.
Vinsten med flytande kurser är att marknaderna får möjlighet att anpassa sig kontinuerligt och detta gäller då också de politiska marknaderna. Egentligen är det förvånande att statsmännen ute i Europa inte strävar efter system som ger feed-back, återkoppling. De kan inte ha undgått att göra bekantskap med Norbert Wieners idéer från 40-talet om cybernetik. Ibland har de väl ändå befattat sig med termostaten till värmeledningen - eller är det bara en uppgift för deras fruar eller för tjänstefolk?
Läsaren svävar säkerligen inte i tvivelsmål om att jag anser att det är oklokt att begränsa antalet handlingsalternativ och anser att EMU begränsar den ekonomiska flexibiliteten i stället för att öka den. Flytande valutakurser parat med inflationsmål passar samman med den rörlighet och flexibilitet som en väl fungerande marknadsekonomi kräver.
Fast här får vi inte bortse från EU:s jordbruksreglering. Den måste grundligt förändras eller avskaffas om EU:s länder väljer flytande växelkurser. Detta vore enligt min uppfattning inget att sörja.
Det har sagts att konvergensvillkoren på intet vis skapar garanti för att de länder som släpps in i EMU kommer att ådagalägga sig finansiell disciplin. I stället har en rad ekonomer påpekat att det finns en stor frestelse för mindre inflationskänsliga länder att driva en inflationspolitik. De kan nämligen tjäna på de andra ländernas bekämpning av inflation genom att få en euro, som är starkare än vad de skulle kunna åstadkomma själv. När det tycktes som om Italien och liran skulle komma med i EMU, hade liran en förhållandevis hög och stabil kurs. Så hände något den 20 september 1995. Theo Waigel hade i ett icke offentligt sammanträde med finansutskottet i Bundestag svarat på en fråga om medlemmarna i EMU:”Italien kommer inte att vara med, och detta vet de också” (Italien wird nicht dabeisein, und die wissen das auch.) Detta uttalande återfanns i ett pressmeddelande från Bundestags presstjänst. Valutamarknadernas och den politiska reaktionen i Italien som följde illustrerar, på ett så tydligt sätt som tänkas kunde, fripassagerarproblemet. Waigel och tyskarna vill inte inkludera de sydeuropeiska inflationsländerna i EMU. Rädslan för Italien, Spanien mfl som medlemmar i ett stort EMU märks också på den tyska medelklassens åtgärder att försöka skydda sina besparingar. Flykten till schweizerfrancen har varit betydande och den har också tidvis uppmuntrats av de tyska bankerna.
Fripassagerarproblemet skapar en motsättning mellan målet att hålla kvar en stabil D-mark och Kohls politiska vision om en politisk union.Waigel höll i det här fallet fast vid sitt uttalande, medan Kohl försökte lugna italienarna genom att berömma dem för sina stora framsteg i saneringsarbetet och han framträdde också i TV tillsammans med Lamberto Dini. Kohl fick dock senare inta en försiktigare hållning i Italienfrågan. Det berodde på att Waigel hade betonat fripassagerarproblemet och han hade stöd från tyska bank- och försäkringsintressen. Dessutom har Bayern val 1998 och Waigel är så stor politisk realist att han inte vill genomlida ett val efter det att en stor valutaunion godkänts med Italien som medlem. Han skulle då anklagas för att ha skapat en eurolire av den starka D-marken.
Den nu återgivna episoden visar potentialen för störningar , inte minst politiska , i icke optimala valutområden och också vad fripassagerarproblemet kan åstadkomma.
Visserligen finns inga rörliga valutor kvar i en monetär union men spänningarna finns kvar och de tar sig andra och ofta mer destabiliserande uttryck genom ökade politiska spänningar, penningflykt etc.
Kreativ bokföring och styrning efter nyckeltal
Som tidigare påpekats har det nästan blivit en tävlan inom EU att snabbast möjligt visa upp statsbudgetsiffror, som motsvarar konvergenskraven. Detta leder till en betänklig utveckling i två hänseenden.
Den första påpekas av den tidigare franske finansministern Madelin (se kap. 4) som varnar för att eurozonen kommer att kännetecknas av deflation och depression med risk för social oro. Här bör inte mellankrigstidens erfarenheter glömmas bort. Återgången till guldmyntfoten 1924 till 1914 års paritet skapade svåra ekonomiska problem inte minst i Storbritannien men också i Sverige. När guldmyntfoten övergavs 1931 av Storbritannien och Sverige snabbt följde efter, lades grunden för en återhämtning. Tyskarna som regerades av Brüning med dekret, höll benhårt fast vid guldmyntfoten. Massarbetslöshet blev följden och det var den, inte hyperinflationen, som öppnade för Hitlers maktövertagande 1933!
Det är inte tu tal om att den tvångströja som konvergensvillkoren förvandlats till, skapat en för stel och för dåligt anpassad finanspolitik i nästan alla EU-länder. Undantagen är framförallt Storbritannien och Danmark. Maastrichtavtalet och dess konvergensvillkor är på grund av dessa två länders ”opt out-avtal” från EMU utan intresse.
Den ekonomiska och finansiella strukturen måste förbättras i de flesta EU-länder men problemen finns på mikro- inte på makroplanet, och de är olika i skilda länder. Därför utgör konvergensvillkoren en ovanligt illa vald lösning. Till detta kommer att konvergensvillkoren får helt olika effekt i olika länder på grund av staternas skilda redovisningstraditioner. Alla jämförelser länderna emellan vad gäller nyckeltal för inflation, budgetunderskott etc bör därför göras med yttersta försiktighet, vilket knappast beaktats i Maastrichtavtalet.
Vad nu påpekats leder fram till konvergensvillkorens skadliga verkningar, nämligen att de ansvariga inom finansdepartementen försöker friserar sina statsbudgetsiffror och gör gällande att finanserna i många fall är bättre än vad de egentligen är. Detta skapar två allvarliga komplikationer, dels förstörs en del av statens styrmekanismer, dels inges allmänheten en felaktig bild av sitt lands, och då också den egna, ekonomin svagheter och styrka.
Att de nu påtalade problemen är av mycket allvarlig natur framgår inte minst av de två uttalanden av Anatole Kaletsky respektive Ulf af Trolle som citerats tidigare.
Läser man Kaletskys analys av tysk ekonomi (en analys som liknar af Trolles ) framgår att de ekonomiska problemen t ex i Tyskland är djupgående och inte tillräckligt kända åtminstone i politiska kretsar. Hade analyserna av de olika ländernas samhällsekonomi fått en vidare inriktning än på inflation, budgetunderskott etc hade frågan om EMU kommit i ett annat läge.
De gemensamma ansträngningarna i Tyskland och inom EU hade i stället ägnats åt avregleringar och främjandet av marknadsekonomi. EU-byråkratin och EU:s budget skulle ha utsatts för konstruktiv kritisk granskning - Erik Åsbrink ska ha en eloge för att han klart konstaterade att EU inte ska ha mer pengar - och Herkulesarbetet att avskaffa jordbruksregleringen eller att åtminstone göra den mindre skadlig skulle ha drivits som en förstarangsfråga.
Med rätta varnade finansmarknaderna under första hälften av 90-talet Sverige för att den snabbt växande statsskulden ”trängde ut” andra låntagare med viktigare lånebehov från kreditmarknaden. Mot projektet ”den monetära unionen” kan riktas motsvarande anklagelse. Problem som borde lösas med högre prioritet , tex avregleringar i vid bemärkelse och 2000-bomben, har trängts ut från den europeiska dagordningen.
Övergången skapar osäkerhet
Framtiden är osäker. Det är ett axiom. Framtiden kan däremot vara mer eller mindre osäker och människorna vill - med mycket få undantag - göra den säkrare.
Maastrichtavtalet och de följande politiska besluten har på olika sätt bidragit till att öka den politiska och finansiella osäkerheten.
Kommer EMU att hålla tidplanen? Vilka länder kommer att ingå i EMU:s första urval? Kommer euron bli stark eller svag? Kommer de beslutande att strikt följa de regler som ställts upp för EMU-medlemskap eller kommer medlemskap kunna förhandlas fram? Kommer det att bli en s k stabilitetspakt och om det blir fallet vad kommer den att innebära? Vilka tekniska problem kommer övergången till euron ge upphov till? Vad kommer övergången att kosta? Vem får betala, vem blir vinnare och vem blir förlorare och vad ger detta upphov till för politiska problem på kort och lång sikt?
Som redan påpekats är framträdande tyska politiker och representanter för Bundesbank inställda på en strikt tolkning av alla konvergensvillkor. Kohl kan här kanske misstänkas vara ett undantag, ett utomordentligt väsentligt undantag beroende på sin starka ställning i och utanför Tyskland. Den slutliga frågan är dock vad tyskarna själva säger, när de alltmer fruktar att D-marken kommer att ersättas med en svag euro. Räcker Kohls auktoritet när det gäller en mjukare tolkning av villkoren eller kommer Waigels och Stoibels politiska framtid inom CSU skapa en splittring mellan CDU och CSU just beroende på konvergensvillkorens tolkning? Djupast sett är dock den stora frågan om Europas olika stater ska förenas i en stor politisk union.
För att belysa några av de nu ställda frågorna från framförallt tysk horisont, återger jag i mycket förkortad form tre tänkbara scenarier som finansanalytikern och journalisten Klaus Mehtfessel har beskrivit i boken ”Wenn die D-Mark geht”:
Det första scenariot bygger på stort EMU 1999.Varför skulle detta kunna bli utfallet? Här kan man söka motiven hos Frankrike. För Frankrike skulle det vara allvarligt om de södra medelhavsländerna och särskilt Italien hölls utanför. Frankrikes konkurrenskraft skulle undermineras på en rad områden, där dessa två länder konkurrerar. Ur fransk synpunkt skulle det också vara fördelaktigt med en mjukare penningpolitik. I Maastrichtavtalet finns förhandlingsutrymme. I slutändan är det omröstningen i rådet som avgör. Här kan fördelningen av rösterna och möjligheterna att uppnå kvalificerad majoritet kräva kompromisser. De kan leda till ett stort EMU. Mehtfessel räknar med en chans/risk på ca 10 procent.
Det andra scenariot bygger på en monetär union endast inom D-marksområdet, inklusive Frankrike om landet klarar konvergenskriterierna. Sannolikheten för denna lösning bedöms av Mehtfessel till 30 procent. Även här behövs kompromisser, men kompromissen blir nya subventioner till de länder som lämnas utanför, eller mer sannolikt till några av dem. Här kan nog Sverige gå miste om ”finansiella plåster” beroende på svenska folkets EU-negativism. Det kan också tänkas att EU vill göra oss mer positiva och då får även vi ”en skärv”. Även på detta senare område råder stor osäkerhet.
Kärn-EMU skulle påverka övriga EU till än allvarligare ansträngningar att uppnå den tyska stabilitetspolitiken enligt Mehtfessel. Det är möjligt att denna lösning innebär att de som inte kommit in i EMU ska ingå i ett fast växelkurssystem och åläggas att följa stabilitetskriterier. Skulle inte detta att leda till nya konflikter mellan ”outs” och ”ins” och ökar inte riskerna för valutakriser ? Storbritannien kommer sannolikt att stå fast vid sin lyckosamma valutaregim med flytande växelkurs och inflationsmål. Sveriges väg ur våra långvariga strukturkriser borde också bygga motsvarande växelkurs som i Storbritannien tillsammans med att energiskt arbeta med mikroekonomiska reformer.
Det tredje scenariot är att flytta fram besluten ytterligare två år.Sannolikheten för detta alternativ bedömer Mehtfessel till 60 procent. Själv tror jag att sannolikheten är betydligt lägre och ansluter mig mer till Connollys och Kaletskys bedömningar. Frågan är dock hur spänningen och avvägningen slutligen kommer att bli mellan tyska sparare och tyska politiker och tyskarnas nu tilltagande rädsla för arbetslöshet och motsvarande minskande rädsla för inflation. Att den monetära unionen kommer att öka de politiska spänningarna i Tyskland är inget orealistiskt påstående.
Motiven för att skjuta upp beslutet skulle vara att ge en andningspaus i saneringsprogrammen och då också hindra att EU sjunker än djupare ner i recession och arbetslöshet. Ett annat motiv vore att underlätta den nödvändiga förändringen av datasystemen, när vi går in i 2000-talet.
Ett ytterligare motiv för att dröja är att den monetära unionen inte ger de resultat som tyskarna önskar. Men hur påverkar detta tyskarnas moraliska förpliktelse att offra D-marken för att få acceptans för det enade Tyskland? Skulle det politiska klimatet och samarbetet allvarligt försämras mellan Tyskland och Frankrike? Vilka motstridande intressen ställs Kohl inför? SPD och delar av CSU har tidvis varit oppositionella mot ett kärn-EMU, därför att Tyskland blir mindre konkurrenskraftigt mot Italien. Det skulle också kunna vara förenligt med franska intressen att skjuta upp den monetära unionen om ett kärn-EMU skulle bli aktuellt. För Frankrike skulle det vara katastrofalt att tillhöra det tidigare D-marksblocket med tanke på konkurrenskraften gentemot framförallt Italien.
Att den monetära unionen ställer till med betydande ovisshet inför framtiden både för hushåll och företag framgår med utomordentlig tydlighet av ovanstående scenarier. Till detta kommer all osäkerhet som själva övergångsreglerna skapar och som berörts i kapitel 4.
Slutligen kostar övergången inte obetydliga miljarder för att ändra datarutiner m m, kostnader som konsumenterna i slutändan måste betala. Även detta har berörts tidigare. De största problemen kommer trots allt bli de politiska.
Osäkerhet skapar politiska spänningar
Kraven på en monetär union har i hög grad motiverats med negativa argument. En monetär union ansågs nödvändig ur fransk synpunkt för att hindra Tyskland att bli för starkt och för framgångsrikt. Ur tysk synpunkt sägs att rädslan för landets ”aggressivitet” gjort det väsentligt att skapa en monetär och därefter politisk union. Dessa i grunden negativa argument har varit drivkraften bakom en förändring, vars verkningar upphovsmännen visste mycket litet om och som bidragit till en betydande ökning av osäkerheten på det ekonomiska, finansiella och inte minst politiska området. Hade de övriga statsmännen förberett sig på samma sätt som Margaret Thatcher inför Maastricht, hade EU kanske aldrig behövt brottats med EMU-frågan.
Våren 1990 kallade Margaret Thatcher till sig en rad rådgivare, journalister, ekonomer, statsvetare och historiker för att ge henne en ”briefing” om Tyskland och Tysklands återförenande. Frågorna kunde tyckas, skriver en av deltagarna senare, naiva. Var tyskarna farliga? Måste man vid bedömningen av framtidens tyska politik ta hänsyn till gamla synder? Och skulle Tyskland om de nu blev en stor enad stat i Centraleuropa återigen bli en auktoritär stat och försöka erövra alla de andra staterna igen?
Vad man än kan tycka om frågornas formulering var det en bra utgångspunkt att fråga historiker om vad man kan lära sig av dem för att fatta så upplysta beslut som möjligt om framtiden. De svar Margaret Thatcher fick var att Tysklands enande var bra och det fanns ingen risk för ett fjärde rike och om denna risk hade funnits skulle framtidens Wehrmacht bestå av pensionärer bl a på grund av den utomordentligt låga födelsefrekvensen i Tyskland. Vidare fick hon höra att föreningen med Östtyskland innebar att Västtyskland fick överta 12 enorma Liverpools (med allt vad det innebär av slum, fattigdom, arbetslöshet och miljöproblem) överlämnat av Sovjet till Västtyskland i en sliten kartong med rött sidenband med hälsningar: ”From Russia with love”.
En av slutsatserna av den här ”briefingen” var att Tyskland hade stora ekonomiska problem, som skulle förvärras i framtiden. Det skulle kräva stor kraft att lösa dem, allra helst som den västtyska ekonomin hade betydande brister. Därför var enandet av Tyskland i sig inget säkerhetsmässigt eller politiskt problem. De viktigaste var att rekonstruktionen av Östtyskland kom i gång. Ett Tyskland med god ekonomi utgjorde betydligt mindre faror för omvärlden än ett Tyskland med svåra ekonomiska problem.
Dessa argument skulle aldrig ha kunnat presenteras på ett diplomatiskt sätt under ett rådsmöte. Insikten att den tyska ekonomin hade kommit in i en nedgångsfas redan i början av 70-talet fanns inte, och eftersom Mitterrands förberedelser snarast gått ut på att återuppliva gamla idéer i stället för att studera samtida trender, kunde inte diskussionerna ledas in på mera realistiska problemställningar.
Maastrichtavtalet hade aldrig behövt slutats. Frankrike och Storbritannien hade kunnat välsigna Tysklands återförening utan villkor och önska landet lycka till i ett enormt återuppbyggnadsarbete. Visst krävdes det både sanering och förändringar inom alla EU-länderna för att få en bättre fungerande ekonomi, lägre arbetslöshet, fastare penningvärde och framförallt bättre konkurrenskraft. Enhetsmarknaden ger redan den plattform som behövdes, och den behöver inte en valuta för att kunna fungera. Snarare är det så att den monetära unionen skapar en stor risk för att EU och enhetsmarknaden tappar den dynamik som krävs för att EU ska klara sig i konkurrensen med USA och Asien.
Så blev det inte. Planerna för EMU trumfades igenom och EU har drivits in i en allt osäkrare politisk situation.
Folken och deras politiker skiljer sig åt, när det gäller synen på monetär och politisk union. Det har inte funnits några allmänna krav från väljarkåren i något europeiskt land om federalistiska lösningar, kanske med undantag från Belgien. EMU visar sig vara förhållandevis impopulärt i de opinionsundersökningar som EU själv har genomfört och i olika rundabordskonferenser som avhållits av EU-byråkratin, har förslag presenterats om hur medborgarna ska kunna övertalas att bli mer vänligt inställda till EMU. Orsaken till motståndet förklaras med att ”folket inte har förstått problemen och inte är insatta i frågeställningarna”. Är verkligen detta orsaken till att regeringar och de regerade går i otakt? Räcker det med informationskampanjer för att få människorna att ”tänka rätt”? Är det ännu mer social ingenjörskonst än vi redan bjudits på, som behövs för att vi européer ska lära oss att tycka om EMU? Nej, jag tror inte det.
Den monetära unionen var ett projekt skapat av EU-regeringarna. När danskarna sa nej i folkomröstningen om Maastrichtavtalet, blev det uppenbart att de olika regeringarna hade underlåtit att konsultera/att lyssna på sina medborgare. Maastricht var och är fortfarande i huvudsak en fråga för den politiska eliten. Detta trots att kommissionen ofta och ihärdigt har betonat att EU måste accepteras av folken, annars kommer organisationen inte kunna bevara sin trovärdighet. De politiska makthavarna inom EU har dessvärre handlat så att trovärdigheten för det europeiska samarbetsprojektet har skadats.
Uttalanden från BIS (The Bank of International Settlements) bekräftar mina påståenden. ”Regeringarna har inte varit olyckliga över det faktum att det inte funnits någon debatt före Maastrichtmötet” och ”regeringarna gjorde litet för att uppmuntra debatten” konstaterade BIS och när programmet om den monetära unionen presenterades skedde det för ”en inte ont anande publik utan förberedelser”.
Den knappa informationen och förtigande om konsekvenserna av Maastrichtavtalet har bla lett till att det inte så sällan råder olika uppfattning mellan politiker från samma parti och samma politiska läger om svenska folket sagt ja eller nej till EMU i och med EU-folkomröstningen. Själv är jag övertygad om att argumenteringen angående EMU i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap var att EMU-frågan skulle bli en senare fråga och att ett ja i folkomröstningen till EU inte var ett ja till EMU.
Att denna argumentering inte senare anses helt täckande, har hängts upp på en ”finstilt protokollsanteckning” i det svenska EU-avtalet, som tydligen kunnat uppfattas på olika sätt. Inte en gång det aktiva partipolitiska fotfolket och än mindre allmänheten förstår den här typen av argumentering. Advokatyr är ett ganska passande uttryck i det här sammanhanget. Det är inte förvånande att EU:s opinionsundersökare kan konstatera att inställningen till EMU är negativ och i Sverige mycket negativ. Det är inte heller förvånande att ca 60 procent av svenskarna enligt en annan opinionsundersökning svarade att de önskar folkomröstning i EMU-frågan och att endast 30 procent kunde tänka sig att överlåta beslutanderätten till riksdagen.
Dessvärre kan känslan att ha ”blivit lurad” skapa betydande politiska spänningar inom ett land men också mellan olika länder. Ett pyrande missnöje kommer också till uttryck bland väljarkåren i alltfler länder. Demonstrationer mot regeringar blir allt vanligare. Människorna vänder sig mot de styrande och ytterlighetspartier värvar alltfler röster. I Österrike blev Haiders parti, Frihetspartiet, nästan lika stort som det största borgerliga partiet. Haiders parti är EU- och EMU-fientligt och ”fiskar” dessutom i grumliga vatten, där betydande gamla nationalsocialistiska sympatier fortfarande finns.
Le Pen och kommunisterna har haft betydande framgångar i södra Frankrike även i de senaste fyllnadsvalen 1996. Även här är det fråga om en populistisk politiker med en hel del politiskt bagage lånat från de totalitära krafter som förödde Europa under 30 och 40-talet.
EMU och en politisk union skulle säkra freden i Europa heter det. Dessvärre tycks det vara tvärtom. Den monetära unionen kan få en paradoxal effekt: Gamla, hoppades vi, bortglömda och begravda politiska spöken får ny kraft och vill det sig riktigt illa kan gamla och nya spänningar föröda de fredliga förhållanden som rått i hela Västeuropa sedan slutet av 1940-talet.
Det europeiska ledarskapet har på många sätt försökt tysta eller förtiga kritiken gällande den monetära unionen. Karl-Otto Pöhl gjorde ingen hemlighet av att han och också Bundesbank var emot hela idén. Schlesinger, Bundesbankschef 1991-1993 ansåg att den krävande tyska återföreningen skulle omöjliggöra ett snabbt förverkligande av en monetär union. För att inte störa förhandlingarna med bl a Frankrike höll Schlesinger tyst med sin kritik. Manfred Brunner tidigare hög tjänsteman i Bryssel valde en annan väg. Han slutade sin tjänst i protest mot Maastrichtfördraget och bildade i Tyskland ett anti-Maastrichtparti. Han marginaliserades som en pinsam ultranationalist och på så sätt kunde kritiken mot EMU tystas.
I Frankrike var Balladur först motståndare till EMU, innan han utnämndes till premiärminister, då hans inställning i frågan innebar en total omsvängning. Talmannen Séguin med sitt mandat från det franska parlamentet förblev däremot fortfarande kritisk.
Både i Tyskland och Frankrike har således funnits en tungt vägande kritik mot EMU, men denna kritik har på olika sätt kommit i skymundan. Lojaliteter av olika slag har i Tyskland lett till nedtonad kritik, medan egenintresset i form av karriär fått kritikerna att anpassa sig till vad som ansetts passande inom de ledande politiska kretsarna.
Vad som är viktigt att betona är, att jag och många andra i Sverige som avråder från EMU är positiva, mycket positiva, till den gränslösa marknaden och den fria rörligheten inom EU, inte minst för medborgarna. Vad vi är oeniga med EMU-förespråkarna om är att det behövs en enhetlig valuta för att enhetsmarknaden ska fungera och vi är också oeniga om att EU behöver en fast valutakurs, om det inte blir en monetär union.
Att vi strävar efter fred och samarbete mellan nationerna i Europa är en självklarhet, men fred och samarbete måste växa upp underifrån. Det går inte att skapa fred genom något så begränsat och ändå så komplicerat som en ekonomisk union.
Åter till ett mera begränsat perspektiv
De två stora sponsorerna av EMU, Frankrike och Tyskland, är förespråkare för projektet av helt skilda orsaker. När man kommer ner på praktisk sakbehandling kan därför meningsskiljaktigheterna bli utomordentligt betydande. Låt mig peka på några punkter, där diametrala skillnader i den franska och tyska uppfattningarna finns:
* Framväxande problem gällande subventionspolitiken till egna och andras industrier.
Den monetära unionen kan således bli mycket konfliktskapande. Under hösten 1996 har det t ex lagts fram olika förslag om ”straff” i form av böter för de länder som inte klarar av mål för budgetunderskott och statsskuld. Det kan bli fråga om betydande belopp som ett land som redan är i ekonomiska svårigheter ska betala in till EU. Här behövs inga gissningar - det är helt uppenbart att medborgarna i det land som ska betala böter - kommer att se på EU som på fogden från främmande land som ska driva in sina herrars fordringar. Att över huvud taget föreslå denna typ av stabilitetsåtgärder och samtidigt tala om den monetära unionen som en fredsbevarande kraft vittnar i alla fall om en sak: bristande insikter om mänsklig psykologi.
Spänningen inför Dublinmötet december 1996 var stor. På dagordningen skulle det stå en rad tunga frågor, bl a om förändringar av ”EU:s konstitution”, som skulle leda till ett Maastricht II-avtal samt den stora frågan om EMU och stabilitetspakten efter EMU:s införande.
Att Storbritannien motsatta sig de tankegångar som återfanns i skisser om ett Maastricht II-avtal var helt klart. Utökningen av majoritetsomröstningar - även om de bygger på kvalificerade majoriteter - accepterar inte Storbritanniens konservativa regering. De mer federalistiska kontinentala länderna såg det som positivt att skjuta på frågan till efter parlamentsvalet i Storbritannien till IGC i Amsterdam till sommaren. En labourregering förväntas bli mer positiv till de kontinentala ländernas federalistiska tankegångar. Om det blir så kan ifrågasättas. Labourledaren Tone Blair har känt sig tvingad att utlova en folkomröstning innan ett eventuellt inträde i EMU.
Frågan om stabilitetspakten innehöll betydligt mer akuta problem inför Dublinmötet.
Som redan påpekats befann (och befinner sig?) Tyskland och Frankrike på kollisionskurs.
Tyskland är angelägen om en euro som i styrka inte skiljer sig mycket från nuvarande D-mark. Frankrike å andra sidan skulle gärna se en svagare euro. Den tidigare presidenten Giscard d`Estaing har begått ett svårartat etikettsbrott genom att säga att Frankrike lider under en ekonomisk politik, som enbart tillgodoser tyska intressen och han förespråkar en svagare franc i förhållanden till dollarn.
För att mildra meingsskiljaktigheterna mellan Frankrike och Tyskland inför Dublinmötet träffades förbundskansler Kohl och president Chirac strax innan i Nürnberg för att dämpa oenigheten. Att uppgiften var svår hängde inte minst samman med att både Chirac och Kohl var pressade av framstående landsmän. Giscard d’Estaing har redan nämnts. I Tyskland framträdde inte endast finansminister Theo Waigel med krav på en sträng stabilitetspakt utan också Edmund Stoiber, CSU:s partiordförande, och Bayerns premiärminster. Även Stoiber kräver en stark euro och skulle utvecklingen av den monetära unionen ur hans synpunkt sett alltför mycket påverkas av Frankrikes krav på en svagare euro tyder mycket på att Stoiber kommer att ansluta sig till SPD:s rebell Gerhard Schröder mot EMU. De tyska inrikespolitiska förvecklingarna skulle i så fall bli betydande. Förbundskansler Kohl är den stora kraften bakom EMU-projektet. Systerpartiets CSU:s inställning skulle kunna svänga beroende på att CSU:s starke man Stoiber ställer sig negativ till EMU, vilket skulle ge honom mycket stöd bland väljarna i Bayern inför valet 1998. Theo Waigel, även han från CSU, kommer då i en svår situation, allra helst som han har den föga populära uppgiften att hålla hårt i de tyska skatteinkomsterna och inte kan sänka de temporära skattehöjningarna som infördes i samband med enandet av Väst- och Östtyskland.
Harmonin mellan Tyskland och Frankrike tycktes vara fullständig efter Dublinmötet. I massmedia framställdes paradoxalt nog både Frankrike och Tyskland som ”segrare” vad gällde stabilitetspakten. Men så var det inte. De tyska kraven hade fallit på två väsentliga punkter. För det första fick tyskarna ge med sig vad gäller ”automatiskt utgående bötesbelopp” om ett lands underskott i statsbudgeten var större än 3 procent. Hade sådana regler tillämpats under 90-talet hade Frankrike vid åtskilliga tillfällen fått betala betydande böter till EU samtidigt som lindrigsreglerna skulle varit klart otillräckliga. Frankrike fick med sig en rad andra länder mot det tyska förslaget om ”automatiska regler” i stabilitetspakten. Dublinbeslutet blev en stabilitetspakt, som byggde på att ministerrådet i slutändan ska avgöra om ett land, som överskridit stabilitetsreglerna ska bötfällas. Men kommer verkligen de olika ländernas regeringar att utkräva böter av varandra? De kan ju hamna i samma situation själv! Och kommer verkligen att dem här typen av beslut bli likformiga? Är det inte risk att vissa länder behandlas sämre än andra?
Den andra fråga där Tyskland fick ge sig, gällde styrningen av ECB i framtiden. Den ursprungliga skissen gick ut på att ECB skulle vara en kopia av Bundesbank. Det innebär att banken är autonom, att den styrs av bankens styrelse utan politisk inblandning. Fransmännen har under de senaste åren redan känt sig styrda av Bundesbank och blivit alltmer kritiska mot att politikerna inte har möjlighet att påverka penning- och växelkurspolitiken. Chirac har i hårda ordalag beklagat att han hans möjligheter att påverka den ekonomiska strategin är alltför beskurna. Den kände socialistiske politikern Max Gallo, tidigare medlem i Mitterrands regering är talesman för en ännu strävare kritik mot Tyskland och då indirekt Bundesbank: I Der Speigel 51/1996 konstaterar han att ”Europamodell Maastricht” är resultatet av en tysk vision, inte Delors och inte Mitterrands. Nej, det är Kohls vision och Kohl är Maastrichts segrare. Gallo jämför t o m Kohl med Richelieu, Metternich och Bismarck.
I Dublin vann Frankrikes linje. Det framtida ECB ska inte vara immunt mot politisk inflytande i framtiden. Tysklands dröm om ett ECB som blivit en större Bundesbank tycks ha gått om inte i Dublin.
Observatörer vid Dublinmötet har också ställt två vägande frågor med tanke på besluten om stabilitetspakten.
Blir inte euron mycket svagare än D-marken? Och vad händer när tyskarna upptäcker vad besluten i Dublin kommer att innebära? Har inte redan Gerhard Schröder SPD och Edmund Stoiber CSU gett svaret genom att förhålla sig betydligt mer avvaktande - ja, t o m uttala rebelliska åsikter om EMU-projektet? Å andra sidan säger Wolfgang Schäuble gruppledare för CDU/CSU i förbundsdagen angående euron och EMU ”Vi behöver alla mod” och ”Alla som är ansvarsfulla inom alla samhällsområden bekänner sig till euron. Den är riktig och nödvändig..”
En sammanfattning av Dublinmötet kan vara att Frankrike vann stabilitetspakten och ECB. Tyskland förlorade. Trots Frankrikes framgångar växer kritiken mot den ekonomiska politik som drivs i Frankrike och skulden läggs på Bundesbank och Tyskland. Kritik mot Maastrichtavtalet även i Frankrike börjar framställas allt oftare.
I Tyskland ökar rädslan för en svag euro och två starka politiker börjar svänga. Det är inte uteslutet att de på allvar kommer att kräva att EMU-beslutet ska skjutas upp. Vänta och se kan också bli tysk politik. Samtidigt visar det sig att tysk ekonomi har försvagats ytterligare. Den tyska arbetslösheten har ökat under december 1996 till sin högsta nivå sedan andra världskriget, vilket innebär att 1996 års budgetunderskott är 3,9 procent av BNP jämfört med 3,5 procent 1995.
Redan i första kapitlet påpekade jag att Sverige under lång tid hållit sig vid sidan av europeisk politik. EFTA, EEC och EU har vi nästan till hundra procent uppfattat som ekonomiska projekt, där beslutsekvationen var enkel. Problemet bestod i att räkna ut hur mycket man ekonomiskt kunde vinna respektive förlora på att gå med i de ”olika klubbarna”.
EU är både ett ekonomiskt och politiskt projekt. Det går inte att ta ställning till en anslutning till EMU enbart på ekonomiska kriterier.
Enligt en förhållandevis spridd uppfattning går det emellertid inte att enbart genomföra en monetär union. Det går inte att enbart överlåta penningpolitiken till en fristående centralbank, eftersom även finanspolitiken måste åtminstone förr eller senare integreras i en monetär union och då är inte unionen längre monetär utan politisk.
Det framgår också att förbundskansler Kohls och även den tidigare presidenten Mitterrands mål var att skapa en politisk union. Detta är ett allvarligt steg. Engelsmännen har förstått detta bäst. Vad händer om de viktiga besluten, t ex om skatter och pensionssystem kommer att hänskjutas till Bryssel en gång i framtiden? Mycket litet har talats om de ”checks and balances” som måste finnas i varje konstitution. Hur ska svenskarna få sina intressen tillgodosedda om besluten alltmer skjuts över på en politisk och byråkratisk elit i Bryssel ofta vald på mycket indirekt väg? I dagens europeiska debatt saknas de insiktsfulla samtal som Alexander Hamilton och Thomas Jeffersson förde i slutet av 1700- och i början av 1800-talet, om de frågor och problem av bland annat demokratisk art som finns i en federal stat. För oss i Sverige är denna debatt långt avlägsnare än den är i Storbritannien, Belgien eller Tyskland. Redan av denna orsak finns det många skäl att skynda långsamt.
Det är ingen nyhet att Sverige tillhör de länder som misskött sin ekonomi under lång tid. Konvergensvillkoren enligt Maastrichtavtalet har använts som ett rättesnöre för att få den statliga budgeten att uppvisa mindre deficit. Dessvärre har mycket av reformarbetet stannat vid att åtgärda de kamerala bristerna, inte våra utomordentligt stora strukturella problem. I alltför många fall har dessutom kreativ redovisning tillgripits för att få statsbudgeten och nyckeltalen att se bättre ut än de är.
Som redovisades ovan är det utomordentligt riskfyllt för ett land med högt, extremt högt skattetryck och stora skulder att gå in i en monetär union. Landets ”ratings” för kreditvärdighet kan försämras, vilket försvårar omsättningen av stora låneskulder. De flesta svenska ekonomer har också avrått Sverige att gå med i den monetära unionen för tidigt och 1999 är för tidigt. Vad vårt land behöver, det är en rad reformer på skatteområdet, inom socialförsäkringssystemen och allra mest behövs en avreglering och konkurrens på de områden, där den offentliga sektorn för närvarande är monopolist. Det är en stor omfattande omställning som krävs. Den kan inte göras av någon annan än vi själva. Här måste det komma fram ödmjuka politiska ledare, som kan få ett folkligt stöd för vad som måste genomföras. Därför anser jag, precis som våra namnkunniga ekonomer, att det är nödvändigt att vänta med en anslutning till EMU. Det går inte att på en gång genomföra en överväldigande stor förändring inom Sverige samtidigt som vi ska ställa om hela vårt valutasystem.
Kan vi stå utanför EMU, när vi gått in i EU? Ska reglerna i Maastrichtavtalet tillämpas strikt, kan vi inte komma med i EMU 1999. Redan nu är vi vid en strikt formell bedömning inte kvalificerade. Vi tillhör inte ERM.
Det finns ytterligare villkor vi inte kan uppnå. Statsskuldkvoten ska vara 60 procent och dit når vi inte en gång med bokföringstrix. Analyseras den svenska statens redovisning på ett korrekt sätt, tillfredsställer vi inte heller villkoren för budgetunderskottet, dvs om de som bedömer den svenska statens redovisning och betraktar premiereservmedlen för vad de är, dvs som pengar som inte är statens. Detta påverkar i sin tur statsskuldsräntorna.
Om svenska folket i folkomröstningen till EU ska anses ha sagt ja till EMU, bygger detta på en ytterligt strikt tolkning av själva avtalet om svenskt EU-inträde. Om ett avtal ska behandlas strikt måste alla delar av avtalet göra det. Det innebär att Maastrichtvillkoren ska få en formell strikt tolkning och då uppfyller Sverige inte kraven.
Skulle motsatsen gälla för tolkningen av konvergensvillkoren, dvs en mindre strikt tolkning skulle tillämpas, innebär detta att svenska folket och deras ombud kan och ska ta ställning i EMU-frågan genom folkomröstning eller omröstning i riksdagen 1997. Inget avtal har brutits utan en helt symmetrisk handläggning tillämpas.
För min del tycker jag inte det reella ställningstagandet är svårt även om jag är medveten om att det finns negativa effekter med både ett ja till EMU och ett nej till EMU. Jag har utförligt redogjort för vilka ekonomiska för- och nackdelar, som en monetär union kan ge upphov till. Vad gäller de politiska riskerna med EMU uppfattar jag dem som betydande.
Personliga värderingar, ofta av djupgående natur, inverkar självklart på mitt slutliga ställningstagande. Jag är rädd för politisk flockmentalitet och det är inte första gången jag deklarerar denna min rädsla. Hela projektet med den monetära unionen har kännetecknats av en ”följa Kohl-effekt”. Ja, den gemensamma valutan har blivit en vördad symbol för en EU-klan vare sig konstruktionen bygger på rätt- eller feltänkta förutsättningar.
De varningens ord som på ett tidigt stadium framfördes av de mest ansedda och mest kunniga tyska ekonomer med lång praktisk erfarenhet även från näringslivet gällande den monetära unionen har alltför få brytt sig om att beakta. Nu när 1999 kommer allt närmare, konfronteras företag, politiker och allmänhet av en rad frågor och problem, inte minst av praktisk natur. Alltfler människor börjar tvivla på projektet men så mycket prestige är investerat i den stora planen om en gemensam valuta, att det är svårt att vända om.
Håller vi på att tillfoga ännu ett exempel till Barbara Tuchmans lista av politiska dårskaper? Jag hoppas att så inte sker.
Den personliga uppfattningen om risktagande spelar, vid sidan om personliga värderingar, stor roll vid mitt slutliga ställningstagande.
Beslut som är oåterkalleliga, dvs av den typ som berördes allra först - att släppa ut anden ur flaskan eller att i paradiset trotsa Gud och äta det förbjudna frukten - ska man sky. Att återskapa en nations pengar, penningpolitik och centralbank är utomordentligt påkostande. Det är alltid svårt att börja om från början.
Beslut som leder till stor osäkerhet och betydande risker och dessutom är helt oprövade bör utsättas för en utomordentligt sträng prövning och håller förslagen inte måttet vid en sådan prövning bör man förkasta dem eller vänta och se.
Jag är en minimaxperson, vilket innebär att jag är försiktig i mina val i enlighet med uppfattningen att ”naturen är ond”. Jag strävar således efter att undvika de allra sämsta, de allra mest katastrofala utfallen, men detta innebär också att jag måste avstå från att själv aktivt försöka pricka in de absolut maximala resultaten.
När jag nu återigen läser igenom vad jag skrivit finns det bara en enda slutsats jag kan dra. Sverige bör vänta och se - en EMU-anslutning kan anstå tills vi verkligen vet vad den innebär. Under tiden har vi alla chanser att ställa till rätta vad som gått snett i vårt land, successivt och tålmodigt utan stora åthävor och utan förskönande fusk i våra räkenskaper. Kanske kan en sådan strategi uppfattas som feg och försiktig. Försiktig - ja! Men feg? När hela det politiska etablissemanget talar om vad jag ska tycka, och jag öppet tycker något annat?