”Vi har kommit in i en deflationscykel. Vi riskerar att göra eurozonen till en zon av ekonomisk deflation och depression. Det kommer att leda till en social explosion.
Alain Madelin, tidigare fransk finansminister
Vid sextonhundratalets utgång var storhertig dömet så nära ruinen en stat gärna kan bli (och ogärna bör vara): och i sin nöd finner vi dess härskare tillgripa de mest olika metoder för att lätta en förtvivlad ställning - metoder som onekligen stöter oss något.
Frank Heller, Storhertigens finanser (1914)
Kanske kan det verka som en ”omtuggning” att än en gång sätta fokus på de ovanliga kraven i Maastrichtavtalet och de skiftande motiv som låg bakom överenskommelsen och som var en förutsättningen för den. De invecklade och delvis motsatta utgångspunkterna måste emellertid hela tiden beaktas, när EMU och dess konsekvenser ska bedömas. Därför ingen ursäkt för upprepningar.
Att självständiga stater frivilligt överger sina egna pengar och skaffar sig helt nya, är något ytterst sällsynt, därför en nation och dess pengar utgör en enhet.
I Maastricht 1991 kom Mitterrand, Kohl och Andreotti överens om, att de med alla krafter skulle arbeta för en förändring härvidlag. Att Bundesbank med dess dåvarande chef Pöhl i spetsen försökte avvisa förslaget hjälpte föga. Dessa tre män med sina tre visioner var helt inställda på att EU-länderna frivilligt skulle överlåta skötseln av sin penningpolitik till en europeisk centralbank, ECB. och att EU skulle få en ny valuta. Namnet som ansågs mycket viktigt fastställdes senare till euro.
Vilka var dessa tre mäns utgångspunkter?
Mitterrand ville binda Tyskland fastare till EU. Samtidigt skulle Bundesbank, när den blev europeisk bli mer fransk än tysk.
Kohl ville visa att tyskarna var goda européer. Han hoppades att invändningarna från bl a Mitterrand och Thatcher mot återföreningen av Väst- och Östtyskland skulle bli mindre häftiga, om tyskarnas nationella stolthet efter andra världskriget, D-marken, offrades.
Andreotti önskade att någon annan - EU, Bundesbank eller en förfranskad Bundesbank - skulle rädda italienska staten och italienska politiker från den djupa kris som de lyckats försätta Italien i. Att Andreotti själv i hög grad bidragit till den italienska samhällsupplösningen visste vid den tiden möjligtvis bara han själv. Nu är han dömd i första instans för korruption och åtalas för ännu värre brott.
Margaret Thatcher förstod däremot aldrig vad Tysklands återförening hade för sammanhang med en monetär union. Snarare fruktade hon en ekonomisk union kombinerad med ett större Tyskland ännu mer än återföreningen som sådan, eftersom förbundskansler Kohl skulle få möjligheter att driva EMU-frågan med ännu större kraft än tidigare. Storbritannien hade, som redan påpekats, i huvudsak varit avvisande till federala lösningar. EMU är en sådan.
Endast en minoritet av toppolitikerna stödde förslaget till ekonomisk union helhjärtat och för dess egen skull. Ändå blev beslutet det som treklövern Kohl, Mitterrand och Andreotti önskade. Sådant händer ofta i politiska sammanhang. Det är mycket lättare att bara glida med i en beslutsprocess än att aktivt opponera mot ett förslag, som utan alltför omfattande beredning tas upp på hög nivå med ett hårt pressat tidsprogram. Minoriteter har ofta, om de är skickliga manipulatörer, möjligheter att skapa en beslutsprocess, som tillfredställer de egna önskemålen.
Som manipulatörer inom EU har Mitterrand, Andreotti och Kohl var för sig varit utomordentligt skickliga. Tillsammans med Delors kunde ingen överträffa dem.
Det folkliga motståndet mot en monetär union var däremot stort i Tyskland men också i Frankrike och allra störst i Storbritannien och Danmark. Medelhavsländerna och Irland var positiva. De räknade med en ökad regional bidragsbudget, om de sa ja till EMU.
Maastrichtavtalet innehåller bestämmelser om att en monetär union ska skapas, men också bestämmelser om övergångsperioden, som tog sin början redan efter Maastrichtavtalet. Övergångsperioden indelades i tre faser i Maastrichtavtalet. Den första tog slut 1994. Alla medlemsstater skulle då ha infört fria kapitalrörelser. Till de länder som redan före Maastrichtavtalet hade fria kapitalrörelser hörde Tyskland och Storbritannien, däremot inte Frankrike. I och för sig behövdes inget avtal om monetär union för att ta bort valutaregleringar och införa fria kapitalrörelser.
Från och med 1994 skulle också medlemsstaterna börja föra en ekonomisk politik, så att de s k ekonomiska konvergensmålen skulle kunna uppnås.
De var enligt Mastrichtavtalet följande:
1. Inflationstakten får inte vara 1,5% högre än genomsnittet för de tre länder som har lägst
inflationstakt inom EMS
2. Den långa räntan får inte vara mer än 2% högre än genomsnittet för de tre länder som
har lägst inflation.
3. De senaste två åren får inga kursjusteringar ha genomförts, vilket tolkas som att landets
valuta ska ha varit ansluten till ERM i minst två år.
4. Statsbudgetens underskott får inte överstiga 3% av BNP
5. Statsskulden får inte överstiga 60% av BNP
EMI
Hur EMU ska byggas upp under den så kallade övergångsperioden anges översiktligt i Maastrichtavtalet och mer i detalj i EU:s ”grönbok” om EMU.
Det finns bland annat bestämmelser om EMI (Europeiska Monetära Institutet), som endast ska finnas under förberedelsetiden inför EMU.
EMI ska stärka samarbetet mellan medlemsstaterna. Därefter går EMI upp i den nya Europeiska centralbanken (ECB).
Huvudmålet för ECB är prisstabilitet. ECB övertar den exklusiva sedelutgivningsrätten från medlemsländerna. I Sverige finns bestämmelserna om sedelutgivningsrätten i regeringsformen kapitel 9 13 §. Riksbankens ställning regleras i 12 §. Bägge bestämmelserna är således grundlagsreglerade och bör således endast kunna ändras med iakttagande av de regler som gäller för grundlagar.
Från demokrati till teknokrativälde
ECB:s styrelse ska bestå av en ordförande, en vice ordförande och fyra andra medlemmar. som väljs av medlemsstaterna och som ska bilda direktionen. Dessutom ingår i styrelsen de olika medlemsländernas riksbankschefer. Kraven på de valda styrelsemedlemmarna är professionell erfarenhet av penningpolitik och bankfrågor. Deras mandat ska gälla under åtta år. De ska inte kunna återväljas.
ECB:s styrelseledamöter ska vara förbjudna att ta emot instruktioner från regeringar i medlemsstaterna eller från några EU-organ.
Hur ECB i praktiken kommer att fungera vet ingen. Det finns ingen erfarenhet om vad som händer om olika nationer ”delar samma centralbank”. De enda liknande erfarenheterna som finns är från olika federala stater som Tyskland, USA och Schweiz. Trots att dessa länder är mycket olika har de en sak gemensamt. De utgörs av en stat och de har en regering och ett statsöverhuvud gemensamt för hela federationen. EU har ingen gemensam regering av det enkla skälet att EU består av många olika stater med vitt skilda statsskick, traditioner, språk m m.
Nu ska ett gemensamt organ, ECB, vars mest framträdande ledamöter består av teknokrater med olika nationaliteter inrättas. Visserligen kommer varje lands lokala riksbankschef att också ingå i ECB men demokratisk förankring och legitimitet saknas. ECB:s valda styrelseledamöter utses av ministerrådet i enlighet med de krav som ställs på kompetens. Men hur väljs de ut med hänsyn till nationalitet, politisk inriktning etc? För även om de inte är politiker utan just teknokrater, kan de knappast ha levt i ett politiskt och nationellt vakuum under den tid de har skaffat sig professionell erfarenhet av penningpolitik och bankfrågor.
ECB kommer således att styras av en maktgrupp som kommer från en internationell, teknokratisk elit. Deras uppgift är att sköta den för varje nation utomordentligt viktiga penningpolitiken men utan nära kontakter med alla de människor som mycket påtagligt påverkas av deras beslut och avvägningar.
Den nya centralbankseliten kommer knappast att utgöras av politiska ”enucker” utan kan komma att ytterligt målmedvetet befrämjar den egna gruppens mål och strävanden, allt naturligtvis uttryckt i oklanderligt byråkratiskt språk.
Är inte risken stor att ECB och dess penningpolitik kommer att skapa betydande spänningar mellan styrda och styrande, mellan små och stora nationer och mellan de dominerande nationerna inom EU?
Vilka reella konflikter den nya banken verkligen ger upphov till, syns emellertid först när EMU förverkligats. Då är det för sent att ångra sig.
Vad säger konvergensvillkoren om ett lands mognad för monetär union?
Maastrichtavtalets konvergensvillkor avser makroekonomiska krav som ska uppfyllas före upptagandet i EMU. Vilken är tanken bakom konvergensvillkoren?
Konvergenskraven ska bidra till att öka den ekonomiska disciplinen i de länder som önskar/får bli medlemmar i EMU. Konvergenskraven är förhållandevis grovt definierade och olikheter i de olika ländernas budgetering och redovisning leder till att de reella kraven kan skapa vitt skilda bördor för olika länders ekonomi.
I Sverige är t ex statens skuld som den redovisas i statsbudgeten mycket större än skulden beräknad för den konsoliderade offentliga sektorn beroende på att AP-fondernas tillgångar på ca 600 miljarder kronor endast delvis påverkar siffrorna för statens bruttoskuld. Avgifterna till premiereservdelen i det reformerade pensionssystemet har däremot bokförts som ett tillgodohavande i riksgälden som ingår i statens räkenskaper. Dessa pengar har således redovisats, så att de i dagsläget minskar statens bruttoskuld med ca 20 miljarder kronor. Felaktigt, men enligt tradition har pensionsavsättningarna endast bokförts som tillgång för staten, skulden till pensionspararna har inte noterats.
Men det finns en rad andra sätt att försköna statens budget. Genom att låta Nordbanken lösa in sina egna aktier, som finns i statens ägo har svenska statens skuldsaldo förbättrats med ca 5 miljarder kronor.
I Tyskland bokförs inte de av staten garanterade pensionsåtaganden i den statliga redovisningen. Därför påverkas inte den tyska statsskulden av de betydande statliga pensionsgarantierna.
I Frankrike avser man att minska den franska statens skuldsaldo genom privatisering av Franska Telecom. Franska staten övertar telefonbolagets stora pensionsfonder, medan de framtida av staten övertagna pensionsskulderna inte synliggörs. Tillgångarna blir direkt tillgångar i statens redovisning, medan skulderna syns och märks först långt senare.
Italien som hoppas komma med i EMU i en av de första omgångarna räknar med att den italienska statens skuldsaldo ska bli mer fördelaktigt genom ”odefinierade finansoperationer”. Den sjunkande inflationen, en internationell företeelse, minskar Italiens räntekostnader snabbare än andra länders, därför att räntebetalningar självklart är ovanligt stora beroende på en mycket stor statsskuld, ca 120% av BNP. Italienarna har också infört en särskild EMU-skatt som tas ut nästa år och som ska betalas igen ett år senare till skattebetalarna. Trots återbetalningslöftet tycks en stor del av de italienska skattebetalarna inte tro på de styrande politikerna. Frågan är om EU-kommissionens dignitärer är lättare att övertyga om att den italienska ekonomin avsevärt förbättrats genom de nu beskrivna transaktionerna.
Spanske utrikesminstern lär i en intervju ha sagt att hans land inte skyr några medel för att komma in i EMU och budgeten beräknats med utgångspunkt från en tillväxt som är orealistiskt hög, vilket givetvis förbättrar finanserna. Även om spanjorerna inte nått de italienska höjderna vad gäller finansiella uppfinningsrikedom, börjar man dock nu att genomföra avancerade guldtransaktioner. Spanjorerna tänker sälja ut halva sin guldreserv (liksom italienare, portugiser och belgier) enligt varningar under hösten 1996 från schweiziska banker till guldmarknaden. Vi svenskar och även tyskarna bör nog inte enbart fundera på hur dessa försäljningar påverkar dessa länders finansiella stabilitet utan också hur vinstdelningen av ECB:s framtida överskott kan beröras.
Kan verkligen all denna redovisningskreativitet bättra på de olika ländernas statsfinanser och utgör statliga bokslutstransaktioner av det här slaget bevis för en ny mer seriöst statlig finanspolitik? Är inte i stället uppfinningsrikedomen ett tecken på att de skuldsatta länderna inte kommit tillrätta med sina grundläggande finansiella problem?
Frank Hellers drastiska beskrivningar av det fiktiva furstendömet Minorcas svindlande affärer tycks med råge överträffas av dagens EMU-frälsta stasmän.
Kreativitet i all ära, ännu viktigare är hur EU:s ekonomer och statistiker, ministerrådet och kommissionen kommer att bedöma de olika ländernas nya redovisningspraxis.
Sverige får endast räkna delar av AP-fonderna, när statsskuldens storlek beräknas, men hur kommer Frankrikes behandling av pensionsfonderna från France Telecom bedömas? Det vet vi redan. ”Bokföringen” har fått godkänt! Nog ligger misstanken nära att ländernas storlek och politiska kraft kommer att betyda mer än det redovisningsmässigt acceptabla.
Makroekonomiska nyckeltal är svårtolkade och ger mycket olika utfall för olika länder, inte minst beroende på hur uppfinningsrika de olika finansdepartementen är. Mycket tyder dessutom på att konvergenskraven anpassats , skräddarsytts, för den tyska ekonomin som den såg ut på 80-talet. Detta är i alla fall professor de Grauwes hypotes i boken ”The Economics of Monetary Integration”. Konvergenskravet på 3 procent för budgetunderskottet innebär att statsskulden skulle ha behövt reduceras till betydligt lägre nivåer i Frankrike och Storbritannien än i Tyskland, beroende på historiskt olika inflations- och tillväxttakter samt räntenivåer. Om konvergensvillkoren hade beräknats med utgångspunkt från fransk, brittisk och tysk ekonomi under 80-talet, skulle statsskulden i förhållande till BNP behövt vara 50 procent lägre än Maastrichtnormen för Frankrike och Storbritannien för att de övriga Maastrichtkraven skulle uppnås än för Tyskland (Tabell 3). Men mycket har ändrat sig sedan 80-talet, inte minst inom tysk ekonomi. Maastrichtkraven tycks också ha blivit ett tyskt problem.
EC-12 32 21 33
Tyskland 36 37 59
Frankrike 29 22 34
Italien 29 16 23
Storbritannien 42 19 33
Tabell 3: Statsskulden i ett tillstånd av ”steady state” vid 3 procent budgetunderskott, uttryckt som procent av BNP. Källa De Grauwe:The Economics of Monetary Union , Oxford University Press 1994, sid. 158.
De ovan redovisade effekterna kan naturligtvis vara helt tillfälliga. Men de kan också utgöra en fingervisning om, att tyskarna velat göra porten till EMU mycket trång för andra länder med hänsyn till egna intressen. Har detta varit syftet ligger frågan om konvergenskravens inverkan på europeisk ekonomi nära till hands. Har konvergensvillkoren påverkat EU-ländernas ekonomi positivt eller negativt? Om påverkan varit negativ, visar det inte på riskerna att utforma nyckeltal för att framförallt passa ett lands ekonomi vid en viss tidpunkt? Vad händer när ”snedheten i nyckeltalen” upptäcks? Hur blir reaktionerna i de länder, som kan känna sig förfördelade?
Konvergensvillkoren - en bra prognos för framtiden?
Den allvarligaste frågan är emellertid om konvergensvillkoren utgör en god prognos för ett lands finanspolitik efter inträdet i EMU?
Svaret är uppenbart med tanke på hur de flesta av EMU-länderna in spe beter sig för att tillfredsställa konvergenskriterierna, men även om den finansiella saneringen hade skötts på ett mer seriöst sätt hade svaret blivit detsamma.
En valutaunion med finanspolitiskt självständiga stater kommer alltid att ha fripassagerar-problem.
Politikerna i ett land kan t ex för att vinna ett val föra en finanspolitik, som efter en tid ger inflation. Andra skötsammare länder inom unionen riskerar då förr eller senare att drabbas av högre inflationstakt och räntor än vad de rätteligen förtjänar. Den ”verklige syndaren” slipper undan med förhållandevis lägre inflation och lägre räntor genom övriga länders budgetdisciplin.
Sens moral: Den skötsamme får betala den lättsinniges synder i en monetär union som EMU.
En tysk journalist, Klaus Methfessel, spår att den tyska obligationsmarknaden kommer att kollapsa och räntorna öka om tyskarna byter sin D-mark mot euron med en eurounion som också har Italien och Spanien som medlemmar. Det är kanske en för mörk bild men övergången till euron och riskerna därefter är betydande. Om marknaderna tror att det finns risk/chans, att Italien och Spanien och andra länder med stor inflationsbenägenhet och betydande skuldsättning kommer att bli medlemmar i EMU, kommer D-marken och räntorna direkt att påverkas av marknadens farhågor vare sig marknaden har rätt eller fel i sin bedömning om Italien och Spanien som tidiga EMU-medlemmar.
Framförallt tyskar men också i viss mån fransmän fruktar den nu beskrivna händelseutvecklingen. Kan den hindras?
Förslag ”om straffavgifter” för det land, som inte håller sig inom konvergensvillkoren även efter anslutningen till EMU har diskuterats. Det är dock ett tveeggat svärd. Risken är att enskilda länder inte klarar att ta sig ur strukturella problem, hur dessa än har grundlagts.
Har ett land svårt att hålla budgetunderskotten nere, går det knappast lättare om landet dessutom ska betala höga böter till EU.
EU:s och EMU:s popularitet kommer knappast öka i de länder som pressas av både strukturella problem och EU-böter. Att en kompakt motvilja mot Bryssel och unionen skulle kunna växa fram i ett läge, där ”vanligt folks” standard utsätts för svåra påfrestningar kan knappast uteslutas. För att mildra hotande konflikter kommer antagligen förslag att läggas fram om subventioner och bidrag till de länder som råkat i svårigheter trots Maastrichtavtalets “no bail-out” klausuler. Detta innebär i sin tur högre avgifter till EU för länder med en välskött ekonomi. Det är inte förvånande om motviljan mot EU ökar också hos dem som krävs på högre skatter.
Ett icke osannolikt slutresultat är att bidragsmottagarnas finanspolitik ska underställas EU. Detta innebär att den politiska federationen tar allt fastare form vare sig den är önskad eller inte.
Löste inte konvergensvillkoren fel problem?
En rad ekonomer har hävdat att konvergensvillkoren är feltänkta. Vad som krävs för att få en monetär union att fungera bättre är en rad mikroekonomiska förändringar.
Mikroekonomiska förändringar är i klartext avregleringar. Det finns ekonomiska studier från Nederländerna, som visar att sambandet mellan tillväxt och avregleringar kan bevisas, även om bevisningen är förhållandevis grov. Irland och Storbritannien ligger för närvarande i topp både när det gäller avregleringar och tillväxt. Danmark ligger också bra till. Dessa tre länder toppar också tillväxtligan, där tillväxten räknas per capita.
Avregleringar tycks dock inte vara särskilt populärt inom EU-byråkratin. I en färsk EU-rapport om arbetsmarknadsproblem uteslöts två kapitel, som visade att sjunkande arbetslöshet hade samband med avregleringar på arbetsmarknaden. ”Censuren” uppmärksammades under en het debatt i det brittiska parlamentet och EU-byråkraterna gjorde reträtt, dvs de två kapitlen som stod i strid med EU:s konventionella visdom skulle ges ut separat, dock skulle två diagram uteslutas (på grund av förment ovetenskaplighet).
I andra studier har visat att det finns korrelation mellan det regleringsindex som tagits fram för 11 EU-stater och tillväxten. Regleringar av olika slag på produktmarknader, t ex telemonopol, apoteksmonopol och andra statligt reglerade monopol, öppettider för detaljhandeln och en rad olika inskränkningar, när det gäller möjligheter att konkurrera på servicesektorn tycks vara skadligare än t o m regleringar på arbetsmarknaden. Detta innebär inte att arbetsmarknaden inte bör avregleras utan att det finns regleringar som är ännu värre. Löneflexibiliteten måste dock bli större och arbetskraften rörligare, om över huvud taget en monetär union ska kunna fungera. De skadeverkningar superregleringen CAP ger upphov till kan inte underskattas.
Avregleringar har knappast berörts i Maastrichtsammanhang, fastän nyckeln till tillväxt och god reell ekonomi finns här. Detta är inte förvånande. De centrala institutionerna inom EU domineras av en kader av tjänstemän, vars uppgifter är att reglera. Jordbrukspolitikens utssende är beviset för detta påstående.
Att avregleringar inte berörts i Maastrichtsammanhang är således beklagligt men lättförklarat. Mindre regleringar skulle vara bra för Europa, konstaterar Economist i en kommentar till ”Market Opening Regulation and Growth in Europe” Economic Policy Oktober 1996 men drar slutsatsen att få av EU-kraterna att inse detta, är antagligen lika otroligt som att få uppleva två torsdagar i veckan.
Konvergenskraven ger politisk huvudvärk
Konvergenskraven har den senaste tiden skapat mycken politisk huvudvärk för EMU-processen och dess två ivriga förespråkare, Tyskland och Frankrike.
Många tvivlar på att kärnländerna inom framtidens EMU själva kan uppfylla konvergenskraven.
Redan i Maastrichtavtalet säkrade man sig för ett sådant misslyckande. Tyskland och kanske framförallt representanter för Bundesbank har visserligen betonat att konvergenskraven måste tolkas strikt. Med en strikt tolkning, kan det inte uteslutas att EMU måste avföras från den europeiska dagordningen. Är det realistiskt att tro något sådant kommer att hända?
En rad ekonomer har varit tveksamma till om projektet över huvud taget kommer att kunna genomföras men graden av optimism/pessimism för att EMU inte blir av, respektive genomförs, svänger i hög grad månad för månad.
En i EU-byråkrati och EU-politik väl insatt person som Bernhard Connolly tycks ha kommit fram till att EMU kommer att genomföras hur än utfallet av konvergenspolitiken blir. Tyska politiska motiv talar för detta, vilket kan uppfattas som förvånande med tanke på den tidigare betoningen av att kraven ska följas strikt, ja bokstavligt. Vad kan ligga bakom en omsvängning?
I The Times den 5 september 1996 fanns en ekonomisk analys över EMU samt Frankrikes och Tysklands ekonomiska framtid av Anatole Kaletsky. Dagarna innan artikeln skrevs hade siffror om Tysklands och Frankrikes tillväxt för andra kvartalet 1996 publicerats. De tyska siffrorna visade på förbättring, de franska på försämring. Med anledning av detta skriver Kaletsky:
“Publiceringen av de två tillväxtsiffrorna tycks på ett koncentrerat sätt beskriva det sorgliga tillståndet i Frankrike och det betydligt lyckligare förhållandena hos den store grannen nästgårds. Detta är i alla fall det sätt på vilket finansanalytikerna har avläst de ekonomiska tecknen .... De motsatta förhållandena i Tyskland och Frankrike är emellertid inte endast en fråga för ekonomer, affärs- och finansmän. Euroskeptikerna i Storbritannien känner hoppet tändas. Maastrichtplanen kan kanske ännu kollapsa under vikten av sina egna motsättningar. Euroskeptikerna kan därför tyckas ha haft anledning att ägna ett livligt intresse åt Frankrikes svåra belägenhet. För om det är något som skulle kunna hindra Europa att störta ner i den monetära unionen är det att den ekonomiska utvecklingen i Tyskland respektive Frankrike går helt skilda vägar. Men hur mycket mitt hjärta än blöder för euroskeptikerna, som vill se Frankrike straffad till det outhärdligas gräns för det fanatiska engagemanget för Maastricht, säger mitt förstånd att hoppet är fåvitskt ....Tron att de nyligen publicerade BNP-siffrorna markerar en avgörande skillnad mellan Tysklands och Frankrikes ekonomiska utvecklingen är endast ytterligare ett exempel på den absurda närsynthet som ibland hemsöker finanskommentatorerna .... Om man lägger samman de senaste två kvartalens tillväxtsiffror har tillväxten nästan varit identisk!
.....Tar man hänsyn till Tysklands bristande konkurrenskraft och den börda östra Tyskland utgör [samt slutligen och allra viktigaste på lång sikt], att Frankrike har en mera framtidsinriktad näringslivs- struktur än Tyskland med en modernare och större servicesektor, är slutsatsen att de stora framtida problemen finns i Tyskland. .... Det existerar endast en annan ekonomi med motsvarande industriell struktur som Tysklands. Det är Japans och jämförelsen kan kanske avslöja hemligheten bakom de två ländernas ihållande handelsöverskott trots att arbetskostnaderna och valutakurserna har blivit så höga att de urholkat konkurrenskraften.... En stor del av Tysklands och Japans export är antagligen en återspegling av de väldiga investeringar som tidigare gjorts inom industrin och som nu av ägarna i huvudsak behandlas som “sunk costs”. Tysklands överlägsenhet inom många exportindustrier kommer att bestå flera år framöver...De finansanalytiker som pekar på Tysklands och Japans handelsöverskott som bevis på att marken och yenen inte är övervärderade, tycks dock vara helt omedvetna (om betydelsen av marginella beslut om nyinvesteringar). ...Den enda frågan av vikt är hur Frankrike ska kunna få den ekonomisk politik landet behöver genom att övertala Tyskland att samarbeta kring en tillväxtorienterad monetär union eller också driva hela EMU-projektet till en kraschlandning.”
Kaletskys slutsats är att Tysklands föråldrade ekonomiska struktur, som ännu inte fått den uppmärksamhet den borde ha fått, förklarar en hel del av turerna kring EMU. Tysklands ekonomiska problem, inte minst på grund av övertagandet av Östtyskland, gör att konvergenskraven som var gjorda för Tyskland på 80-talet, inte passar längre. Landet tycker sig dock inte ha råd att låta EMU kollapsa. Bindningen mellan den franska francen och den tyska marken bör ur tysk synpunkt stå kvar. Med tanke på Frankrikes akuta problem skulle Tyskland annars kanske utsättas för hårt tryck att revalvera D-marken. Genom exportöverskotten tycks ju D-marken ha ett för lågt värde. Att revalvera marken med tanke på obalanserna mellan forna Öst- och Västtyskland, den förödande arbetslösheten och allt svagare statsfinanser är ingen smaklig politik. Slutsatsen måste bli att EMU även utan strikta konvergensvillkor är bättre än andra alternativ. Men en sådan politik måste bli förödande för Frankrike och på sikt också för Tyskland, om vi ska tro Anatole Kaletsky. Det som är dåligt för Frankrike och Tyskland torde knappast vara ekonomiskt hälsosamt för andra länder som går in i EMU. Varför har man glömt att beakta ännu en utväg, att gå över till flytande kurser. Det är något helt annat än att devalvera. (Se s 00 som beskriver utvecklingen från valutaormen till ERM.)
I sin artikel, som citerats ovan, ställde Kaletsky sitt hopp till att Frankrike skulle återvinna sitt förnuft och genom övertalning ändra Tysklands och Kohls ekonomiska politik.
Politiska skämt brukar vara en god indikator på den politiska temperaturen i ett land. I Paris berättas för närvarande följande historia som tillskrivs Marc Blondel, ordförande för en av de stora fackliga organisationerna i Frankrike, och som förbättrats av finanskretsarna i Paris:
Efter att ha talat med regeringen undrar jag alltid, konstaterar Blondel, vem som har den verkliga makten i Frankrike. Är det Chirac, Juppé eller Jean-Claude Trichet (centralbankschefen). Jag tror att det är Trichet.
Men finansmarknaderna har dock ett helt annat svar: Deutsche Telecom! Det är deras telefonledningar som slussar Bundesbanks order till Trichet.”
Det är tydligen en total omsvängning i de fransk-tyska relationerna som krävs för att Kaletskys förhoppningar ska förverkligas.
Avregleringar bör ges en framträdande plats för att förbättra Europas tillväxt och positiva utveckling, vilket framhållits tidigare. Varje land bör också vara positiv till de framsteg mot bättre ekonomiska förhållanden som sker hos andra EU-länder. Att det går bra för Tyskland är till fördel för Frankrike och vice versa. En sådan inställning innebär att varje land måste förbättra sina förhållanden med hänsyn till de egna villkoren och det kan då vara en fara att binda den egna penningpolitiken mycket hårt alltför tidigt till ett annat lands.
Det är detta som varit Frankrikes olycka. Strävan efter en stark franc har skapat svåra ekonomiska problem. Konvergenskraven har krävt en successivt allt hårdare svångremspolitik.
I en artikel från den x/x 1996 i GP förskräcks professor Ulf af Trolle av Frankrikes utveckling till följd av konvergenspolitiken. Han ställer två frågor:
”Hur har ett tillsynes så rikt land som Frankrike kunnat glida in i en sådan katastrof? Vad måste göras för att vi aldrig mer skall kunna hamna i en sådan situation?
Af Trolle tecknar bakgrunden till den franska politiken så här:
....... “President Mitterrand som avgick år 1995 hade haft stora ambitioner, varav en just nu spelar stor europeisk roll. År 1991 lade han i det s k Maastrichtavtalet fram ett förslag, som innebar att man inom Europaunionen skulle eftersträva en myntunion enligt en snäv tidsplan. Denna omfattade ett antal s k konvergensregler. Detta förslag medförde att jag som tidigare under ett par årtionden i Sverige hade kämpat för den gemensamma marknaden nu blev våldsam motståndare. [.....] Konvergensreglerna skulle ju komma att stoppa all ekonomisk utveckling. [.....] Jag har sedan i mitt hemland Frankrike fått se hur konvergensreglerna stoppat varje form av utveckling. [.....] Mitt huvudbudskap i en kort artikel är att det efter två år inte längre existerar någon fransk industri [.....] Ändå vill jag göra klart att Frankrike i själva verket har en långt starkare ställning än Tyskland. Detta ändrar inte att Maastricht-tanken var en helt förutsebar katastrof för varje ekonomiskt utbildad person med kännedom om fransk mentalitet.”
och så slutar af Trolle sin artikel med en förklaring till hur så okloka beslut har fattats:
“Den franska katastrofen har inträffat som en följd av en totalt obefintlig ekonomisk utbildning på ENA. (Ecole National d ´Administration, där den franska politiska eliten fått sin utbildning, min anm.) När Chirac och Juppé försäkrade att de grundligt granskat förutsättningarna för sin politik hade detta ingenting med dess ekonomiska verkningar att göra.”
Det finns således många insiktsfulla personer, varav af Trolle är en, som varnar för en alltför tidigt införd gemensam penningpolitik, d v s i dess yttersta form monetär union.
Förväntningar och farhågor styr mot EMU
Tyskarna var ursprungligen mycket tveksamma till EMU. De såg det som ett alltför stort offer. De skulle ju ge upp sin stolthet D-marken. Men den tyska krisen börjar nu bita och rädslan för inflation är betydligt svagare än rädslan för arbetslöshet för folket på gatan och då också de styrande i Tyskland. EMU har blivit - hävdar Connolly - det trollspö som ska rädda Tyskland ur dess ekonomiska stagnation, arbetslöshet och bristande konkurrenskraft.
I samband med att en hessisk delegation av aktiva delstatspolitiker från CDU besökte Riksdagen fick jag exakt samma beskrivning av EMU:s välsignelser som Connolly förmedlar. Dessutom betonade de att EMU är ett värn mot konkurrens från en ohämmad och något oregerlig kapitalism. Jag borde inte blivit förvånad över att politiker från CDU kan ha den här inställningen, men jag blev det. Att konkurrens uppfattas mycket olika av politiker, även de som anses tillhöra samma politiska läger, är uppenbart. EMU uppfattas i det tysta av förespråkarna- och är det troligen också - som en anordning som är till för att begränsa en alltför effektiv konkurrens.
Vilka lättnader förväntas då EMU ge Tyskland förutom ett skydd mot krav på revalvering?
Kombinationen av fast valutakurs (eller endast en valuta) och EU:s sociala lagstiftning ger skydd för ett Tyskland som har en alltför reglerade arbetsmarknad, icke konkurrenskraftiga produktionskostnader och en gammal näringslivsstruktur med en överreglerad och outvecklad servicesektor. Med tanke på det tyska näringslivet speciella förhållanden - den s k rhenländska kapitalismen - som bygger på nära förbindelser mellan storbanker, storföretag, fackföreningar och den politiska sfären, utgör de globala finansmarknaderna och börscentra som London och Wall Street ett hot mot storföretagen, som skyddats av den tyska modellen mot s k fientliga uppköp.
Redan i kapitel 1 och 2 betonades att det i Tyskland funnits en tradition att vilja skydda etablerade företag från alltför hård konkurrens. De små tyska furstendömena kännetckandes visserligen mellan 1830 och 1870 av en marknadsekonomi som beskrivits som laissez-faire. Enandet under Bismarck inledde dock en lång period av mer protektionistisk politik. Hitler-Tyskland var planreglerad liksom Östtyskland de senaste 50 åren.
När den västtyska ekonomiska politiken utformades under 50-talet betonades att marknadsekonomin också måste beakta den sociala dimensionen och också i viss mån styras av staten. Den politik som Tyskland i dag för, har således en lång tradition. Förväntningarna att EMU ska skydda mot konkurrens och den egna sviktande konkurrenskraften är således en faktor att räkna med. Det är därför vägen mot EMU ligger förhållandevis fast utstakad. En annan är att marknaderna, som har till uppgift att tolka om EMU blir av eller inte, genom sin egen tolkning påverkar utvecklingen.
Under hösten 1996 har uppfattningen att EMU blir av enligt beslutat tidsschema stärkts.
Trots att en rad siffror och bedömningar om USA:s ekonomi tyder på en konjunktur-avmattning, har dollarn gått upp mot D-marken. Förklaringen anses vara att inflytelserika aktörer på finansmarknaderna som Soros, har varnat för EMU. Det är detta som anses öka dollarns attraktivitet trots tecken på viss svaghet i USA:s ekonomi. För Tyskland kan detta i nuläget vara positivt. Om D-marken blir billigare stärks Tysklands konkurrenskraft. Detta gör det antagligen lättare att nå konvergenskraven.
En rad andra, inte minst institutionella förhållanden påverkar dock osäkerheten både om tidplanen för EMU och mer långsiktiga effekter för de länder som blir medlemmar i unionen.
Som redan betonats har USA fått bilda modell för ett federalt Europa. Olikheterna mellan USA och Europa har mera sällan betonats, när det gäller förhållanden som i ett visst perspektiv kan beskrivas som institutionella detaljer, men i ett annat kan spela stor roll för EMU:s möjligheter att fungera.
En betydande skillnad mellan USA och EU är att den federala staten i USA svarar för de stora offentliga skulderna, medan delstaterna, som i stort sett kommer att motsvara de olika nationerna inom EU, redovisar obetydliga skulder. Inom EU är förhållandena de helt omvända. Den federala staten i USA har en skuld, som ungefär motsvarar vad de olika nationerna ska ha när de går in i EMU. Däremot har den ”centrala nivån” inom EU en mycket begränsad ekonomi.
I ett federalt system som USA är skattekonkurrensen betydande mellan de olika delstaterna. Detta förväntas den också bli inom EU. Högt uppsatta befattningshavare inom EU har återigen börjat diskutera harmonisering av skattesystem och skatteuttag och hävdat att en samordning måste genomföras.
Den svenske skatteministern har kategoriskt avvisat skatteharmonisering. Hans motivering är att den svenska regeringen inte vill avstå från möjligheterna att själv höja skatter och skattetryck. Hans motivering är snäv. Frågan är om det över huvud taget behövs någon lagstiftning om skatteharmonisering? Tvingas inte harmoniseringen fram av sig själv med eller utan EMU? Frågan är i stället om omställningen av skattetrycket kan ske snabbt nog?
Vad händer i en monetär union, där de olika nationerna, motsvarigheten till USAs delstater, har mycket olika skattetryck och skuldbelastning?
Skulderna i de olika länderna måste förr eller senare omsättas även efter inträdet i EMU. Valutariskerna är eliminerade inom EU. Det innebär inte att alla risker är borta, vilket påtalats tidigare. Långivarna måste bedöma skuldlandets möjligheter att betala tillbaka lånet i framtiden. Ett land med ett högre skattetryck än andra EU-länder och höga skulder kommer att uppfattas som ”en dålig risk”. Skattekonkurrensen antas nämligen leda till att landet förlorar investeringar och att detta påverkar tillväxt och skuldbetalningsförmåga negativt. Samtidigt kan inte landet höja skatterna ytterligare för att få pengar till att betala igen lånen. Räntan som krävs vid omsättningen av den offentliga skulden kan därför bli hög med ytterligare försämringar som följd i kreditvärdigheten.
Att som EMU-vännerna utgå ifrån att räntorna på den offentliga skulden automatiskt faller vid en EMU-anslutning, är ett antagande som inte håller. I detta sammanhang kan tilläggas att antagandet att euron blir lika stark som D-marken, är byggd på lösan sand. Det är lika fel som att ta för givet att ECB blir en kopia av Bundesbank. En svag euro och en europeisk centralbank som är mer latinsk än germansk skulle nog ge lägre odds vid en vadslagning.
En slutsats som man dock med säkerhet kan dra är att det är fel att hävda att euron med säkerhet ger lägre räntor än kronan gör i dag. Sammanhangen är komplicerade och det sammanlagda resultatet kan inte förutses med någon som helst säkerhet!
Ytterligare institutionella förhållanden som kan ge upphov till överraskningar vid övergången till EMU hänger samman med förändringar i européernas valutareserver.
Kanske berör denna förändring först och främst USA men återverkningarna kan bli många och komplicerade.
I USA har man inte ägnat större intresse åt européernas EMU-planer. Detta är förvånande, eftersom EMU kommer att påverka USA och dollarn. EMU ger européerna en enda centralbank, som tar hand om alla medlemsländernas valutareserver. Självklart blir kravet på valutareservens storlek annorlunda, det blir mindre. Eftersom de flesta EU-länder har en betydande del av sin valutareserv i dollars betyder det att dollarreseverna kan reduceras. En realistisk uppskattning är att dollarefterfrågan minskar med $50 till $100 miljarder. En sådan förändring innebär att dollarns värde sjunker och att europeiska varor blir dyrare med vad det innebär för den europeiska arbetslöshetsutvecklingen.
Utvecklingen kan dock gestalta sig på många sätt. Som redan påtalats är ett av de franska målen med EMU, att förvandla Bundesbank till något mera franskt och då mindre intresserat av att föra en konsekvent och tidvis ensidig inflationsdämpande politik. Därför är det mycket osäkert vilket värde euron kommer att få. Som redan påpekats kan resultatet bli en ”mjuk” eurovaluta. Om det blir fallet, skulle europeiska varor bli billigare och lättare att exportera till USA. Det är väl en stor fördel? Arbetslösheten skulle sjunka inom EU. Men en svag euro skulle antagligen leda till att ECB höjer sina räntor för att inte euron ska bli alltför lik liren. Slutresultatet kan bli ännu en envis lågkonjunktur.
Naturligtvis kan alla de här krafterna och motkrafterna ta ut varandra men om och hur detta kommer att ske vet vi inget om. Det enda som är säkert är att EMU kommer att öka osäkerheten inte minst på de finansiella marknaderna. Osäkerheten ökas av ytterligare en faktor, den långa övergångstiden.
Den långa tiden från idé och projekt till genomförande
Övergången till EMU har en planerings- och implementeringsperiod som kommer att sträcka sig över minst 10 år. Det är en lång tid och den har bidragit till åtminstone två negativa effekter:
Att nästan alla länder inom EU strävar efter samma strama finanspolitiska mål under exakt samma tidsperiod på grund av konvergensvillkoren måste sammantaget skapa deflationistiska effekter med en snabbt ökande arbetslöshet. Detta har ökat de politiska svårigheterna att genomföra nödvändiga avregleringar på arbetsmarknad och inom näringslivet.
Den ökande arbetslösheten har samtidigt gjort det svårare att uppnå konvergensvillkoren, vilket lett till att osäkerheten om EMU:s tillkomst har tilltagit. Men eftersom Maastrichtvillkoren kan tolkas mjukt och t o m överges i sista stund, späs den ekonomiska osäkerheten på med en politisk risk. Detta försvårar hushållens, företagens och de olika ländernas överväganden ytterligare. Ju fler frågetecken inför framtiden ju mindre framtidstro och investeringsvilja. Den svåra arbetslöshet som plågar de flesta länder inom EU har i hög grad skapats av européerna själva.
Den långa övergångstiden ger dessutom upphov till en rad praktiska problem.
Pengar har tre olika, från varandra skilda funktioner, nämligen att vara räkneenhet, att fungera som medium vid bytestransaktioner, betalningsmedel, och att utgöra värdestandard i kontrakt som förfaller i framtiden.
Connolly och en rad andra ekonomer anser att en hel del av konstigheterna i EMU-övergången hänger ihop med att man blandat samman pengars olika funktioner. Vidare tycks det som om konstruktörerna bakom EMU utgått ifrån att staten har makt att bestämma över alla aspekter som gäller pengar.
En stat kan genom lag ange vilka pengar som är lagliga betalningsmedel samt deras nominella värde. Det reella värdet på pengar bestäms precis som för alla andra nyttigheter genom tillgång och efterfrågan.
Kommissionen och EMI har fastställt procedurerna vid övergången från nationella betalningsmedel till euron. Planerna har uppfattats som så äventyrliga att frågan om ångerrätt gällande EMU börjat diskuteras bl a i Wall Street Journal (9/9 1996).
1999 ska värdet av den nationella valutan läggas fast i förhållande till euron. Växlingskursen ska sedan inte kunna ändras. Samtidigt ska det nationella betalningsmedlet finnas kvar i ytterligare tre år. Under denna tid använder de blivande EMU-länderna två sorters pengar. Detta ökar transaktionskostnaderna i övergångsfasen. Alla företag måste göra två stora ändringar i sina datasystem inte en. Kostnaderna och felriskerna stiger avsevärt jämfört med en snabb övergång från kronan till euron från en dag till en annan.
För bankerna uppkommer ytterligare en komplikation. Efter 1999 måste de genomföra sina egna transaktioner och transaktioner med ECB helt och hållet i euro (fas B).
Men vad händer då med alla oss bankkunder? Vi har satt in pengar och har skulder i kronor? Kronan är fortfarande lagligt betalningsmedel, under denna tid faktiskt det enda lagliga betalningsmedlet i Sverige. Bankerna måste således kunna betala ut och ta emot kronor vid alla transaktioner. Vad händer om de har slut på kronor och endast euro? Den svenska riksbanken har nämligen blivit en något stympad ”lender of last resort”. Den kan kanske inte längre i tillräcklig kvantitet tillhandahålla de nationella betalningsmedlen?
Hur har konstruktörerna tänkt? De har utgått från att euron successivt ska ersätta kronor, D-mark, francs etc. Övergången till euron ska ske frivilligt, vilket låter sympatiskt, men eftersom euron inte är lagligt betalningsmedel förrän i fas C, har den inget legalt värde i fas B. Vem vill ha pengar som inte är lagliga?
De problem som nu berörts, talar för att övergången till EMU och euron skulle byggt på en Big-Bang.
Pengar har emellertid, som redan påpekats, också en funktion att översätta värden från nuet till en framtida tidpunkt. Ett kontrakt som utlovar betalning t ex år 2005 kan uttrycka den framtida betalningen i dagens nominella värde plus en viss ränta per år. Det nominella värdet kan dessutom vara anknutet till ett index. Om man nu går från en sorts räkneenhet till en annan, vilket också innebär förändringar av indexkonstruktioner som redan tidigare berörts, uppstår störningar i framförallt långsiktiga kontrakt, försäkringsavtal, långa låneavtal etc. För att åtminstone delvis minska dessa störningar har man valt en successiv övergång till EMU med en rad nya problem som följd. Naturligvis skulle det vara möjligt att staten med stort arbete skapar detaljerade övergångsbestämmelser för hur kontrakt med hänsyn till ränta, index etc ska kunna översättas på ett nästan korrekt sätt utan alltför stora rättsförluster för inblandade parter. Arbetet härmed skulle ta mycket lång tid och övergången till EMU hade fått förlängas ytterligare.
En annan utväg är att staten utfäster sig att ersätta rättsförluster och höga kostnader vid övergången till EMU. I sista hand är det dock alltid skattebetalarna som får stå för dem. Som bekant finns det inga gratis luncher och få, om inga, fria nyttigheter!
Slutligen ska inte möjligheterna till spekulationer under övergångsperioden under fas B underskattas. Det är nämligen näst intill riskfritt att spekulera, när de nationella kurserna är fastlåsta.
Varför har man då valt den successiva övergången framför Big-Bang? Sannolikt av politiska skäl .
Att gå över till euron på en gång under en dag är möjligt. Men det fordar att man samtidigt endast har en centralbank, som har monopol på euron.
Detta räcker emellertid inte. En sådan övergång kräver också att någon central myndighet tar över finanspolitiken, inte endast penningpolitiken. Samtidigt måste antagligen denna centrala myndighet, regering, ha möjligheter och förmåga att kompensera oss alla för de kostnader av olika slag som den stora omvälvningen innebär.
I klartext, det går utmärkt att skapa en monetär union, om man samtidigt skapar en politisk union, en federal stat. Men detta innebär att dagens politiker måste ställa en enkel, men minst sagt känsloladdad fråga till sina väljare:
Ska vi ersätta Sverige, Storbritannien eller Danmark med en nation som vi i framtiden kallar EU?
Jag tror medborgarna i ett sådant läge har en uppsjö av motfrågor - Hur kommer vi att välja vår regering? Hur kommer konstitutionen att se ut? Blir svenska språket jämbördigt med tyskan och franskan? Vad blir det av det ”gamla EU” och med de länder som inte vill vara eller får vara med? Hur kommer man att behandla s k ”opt-outs”, dvs undantagsregler för dem som inte får/inte vill vara med? Är det inte risk att vi svenskar blir en minoritet med allt vad det medför av nackdelar? Har vi samma värderingar som t ex fransmän? Ser vi inte annorlunda på hur man ska bete sig mot hundar, barn och kreatur för att inte tala om burhöns? Och vad tycker fransmännen om oss, barbarer i norr, som inte förstår kultur vare sig när det gäller mat, dryck, litteratur eller de bildade konsterna?
Hade frågan om politiskt union ställts direkt och klart, hade en majoritet av Europas medborgare antagligen sagt nej och då hade det inte heller blivit någon euro.
Det är kanske därför de stora europeiska statsmännen, Kohl, Mitterrand, Andreotti tillsammans med kommissionens höga byråkrater, sedan de väl frusit ut Margaret Thatcher, valde en besvärlig och omständig väg till EMU. Kanske var de för att de inte på en gång ville ställa medborgarna och sig själva inför alla de besvärliga och känslomässiga val, som måste ske vid övergången till en monetär union, eller kanske var det så att de visste att den gamla beprövade salamitekniken krävdes för att få igenom den monetära unionen och jämna vägen för en framtida politisk union. Metoden är inte ny. Den har använts med framgång många gånger tidigare. Här hemma har Gunnar Sträng klargjort filosofin bakom den på sitt korthuggna sätt:
”Steg för steg mot socialismen, men basunera inte ut det på gator och torg!”