Att tala i egen sak!
På trettondagen dominerades hela Aftonbladets första sida av följande text:
Håkan Molin, regiondirektör Syd i Apoteksbolaget tillhör församlingen av 13 ”smådirektörer”. Hans fallskärm/pension uppgår enligt Aftonbladet till 7,4 miljoner kronor.
Det är således inte någon ”vanlig anställd” inom Apoteksbolaget som anser att jag ”misskrediterar och baktalar” apoteksmonopolet och de anställda. Det är en person som har mycket att vinna på att monopolet bevaras och att insynen i företaget inskränks. Min synd är inte att jag varit osaklig och inkompetent utan att jag varit alltför klarsynt och obekväm för att falla de direktörsrika apoteksbolagets toppskikt i smaken.
Som ordförande i LFU92 lade jag ner stor möda att träffa representanter för personalen, dvs i huvudsak de kvinnor som arbetar ute på apoteken. Sammanlagt hade jag kontakt med ca 1 000-1 500 apoteksanställda vid en rad sammankomster i olika delar av landet. Jag lyssnade på deras erfarenheter och jag redovisade mitt uppdrag och mina synpunkter på apoteksmonopolet.
Under det 1,5 år utredningen pågick blev alltfler positiva till en avreglering av apoteksväsendet. Toppstyrningen av Apoteksbolaget hade skapat ett växande missnöje och att vara hänvisad till en arbetsgivare kändes av många som kvävande.
Vid nästan varje möte med apotekspersonalen var det någon som drog in mig i ett hörn och sa: ”Vi tycker precis som du. Men huvudkontoret har långa öron. Därför vågar vi inte kritisera högt.”
Ett stort antal brev - underskrivna och anonyma - har gett samma budskap. Man har kritiserat allt från en överdådig representation, slöseri och dålig förståelse för apoteksverksamheten och när jag nu i influensatider behövt besöka apotek har jag mötts av tacksamhet och uppmuntran.
Apoteksbolagets styrelse engagerade två konsulter för att avgöra Åke Hallmans framtid. Resultatet blev ”silkessnöret”. En bidragande orsak var just den stora och växande sprickan mellan ledning och personal. Att då som Håkan Molin försöka krypa bakom apotekspersonalen är oklokt och möjligtvis ohederligt.
I LFU92 finns mycket klara belägg för att monopolet inom läkemedelsdistributionen har lett till högre kostnader och sämre utvecklingskraft än nödvändigt. Att göra schablonmässiga jämförelser, som Molin gör, med utlandet håller inte. På kontinenten råder fortfarande regleringar med anor från skråväsendet. Läkemedelskonsumtionen är också mycket olika internationellt sett beroende på tradition och olika utformning av läkemedelsförsäkringen. Återigen är det de anglosachsiska länderna, inte minst Storbritannien som lyckats förena viss reglering av läkemedelshanteringen med konkurrens. Här har vi mycket att lära.
Apoteksbolagets kostnadsutveckling och marginaler har kritiserats av många insiktsfulla bedömare i Dagens Industri, Svenska Dagbladet osv. Det föreligger också en anmälan till RRV gällande Apoteksbolagets sätt att följa avtalet med staten vad gäller utlandsverksamhet, fastighetsinvesteringar etc.
Kritiken av Apoteksbolaget bottnar i monopolet och den svaga ägarrepresentationen. Monopol leder för eller senare alltid till ”slack” (ineffektivitet). Excesserna vad gäller fallskärmsavtal, inflation i direktörer och höga direktörslöner är ett symtom på detta. Styrelsen har varit svag. Vissa styrelserepresentanter har försatt sig i en jävssituation. Monica Sundström, VD i Landstingsförbundet och Sture Lindmark, Grossistförbundet har suttit på ”två stolar”. Då blir agerandet nödvändigtvis kraftlöst. Den verkliga ägarrepresentanten, socialdepartementet med statsrådet Ingela Thalén har kännetecknats av tvekan och handlingsförlamning - det har varit något av Hamlet i hennes agerande.
Vi har under senare år också sett exempel på svaga och dåliga ägare inom det privata näringslivet. Korsägande har varit en anledning till detta. De stora syndarna har dock framförallt funnits bland företag som tillhört den politiska sfären - Nordbanken, BPA och faktiskt Volvo, där en av AP-fonderna är storägare. Avsättningen av Gyllenhammar, inte minst genom Aktiespararnas agerande har skapat en insikt om att de institutionella ägarna, t ex Skandia måste ta ett mycket större ansvar som ägare. Det är bra.
Som politiker och representant för många malmöbor i riksdagen i Stockholm måste jag påtala den typ av avarter som förekommer och har förekommit i Apoteksbolaget. Jag kan inte stillatigande se på, när ett ”direktörskollegium” ger sig själv vad som kan betecknas som ”oskäliga förmåner”. Jag måste kräva att vårt apoteksväsendet rationaliseras, så att våra sjukvårdspengar används på bästa sätt. Ett mindre ”lyxigt” Apoteksbolag och mer pengar till bra medicin och god sjukvård tycker jag är en vettig avvägning!
Men skandalerna kring Apoteksbolaget har många dimensioner. Synen på löner för kvalificerade arbetsuppgifter snedvrids. Att ge stora ersättningar för att en person misslyckats med sitt jobb är stötande. Att ge direktörer i Apoteksbolaget långt högre löner än våra generaldirektörer inom de största statliga verken är absurt. Men värst av allt - demagoger av olika slag - använder sig av oarter à la Apoteksbolaget för att slå mot vår överbeskattade och underbetalade medelklass av civilingenjörer, disputerade forskare, läkare, sjuksköterskor osv. En kunnig, självständig men också moraliskt rejäl medelklass måste alltid utgöra ryggraden i ett land, om det ska gå väl för det. Fantasifallskärmar skadar allvarligt på två sätt - demagogerna ges nya möjligheter att rida på avundsjuka och fördelningspolitik och samhällsmoralen, inte minst inom medelklassen undermineras. Därför Håkan Molin kommer jag inte att tveka att fördöma och kritisera vad jag har sett av missförhållanden inom apoteksmonopolet!
Margit Gennser
riksdagsledamot (m)