Ingen blir missgynnad i det nya ATP-systemet! Jan Carles påstående att pensionsreformen är orättvis mot långtidsutbildade är fel (SvD 22/3 96). Det nya pensionssystemet bygger på den enkla principen att vi betalar vår egen pension. Det är då självklart att inbetalade avgifter bestämmer den framtida pensionens storlek.
Jan Carle (SvD 22/3 1996) skulle sannolikt blivit mycket upprörd om ett försäkringsbolag erbjöd högre pension till filosofi doktorn än till industriarbetaren, trots att den förre betalat in mindre i premier och dessutom betalat in dem senare i livet.
Samma principer som gäller för en privat pensionsförsäkring bör också gälla i det offentliga pensionssystemet utom för de lägsta pensionerna, de som ger grundtrygghet. Det nya pensionssystemet bygger på försäkringsmässiga principer. Inbetalade avgifter, avkastningen på dem samt den genomsnittliga livslängden bestämmer pensionens storlek. Att bestämma pensionen som en viss del av lönen, vare sig löftet avser de 15 bästa åren eller någon form av slutlön, leder till instabila system som för eller senare fordrar stora avgiftshöjningar.
Det finns samband mellan utbildningsnivå, tillväxt och levnadsstandard. Sambandet är inte absolut. Alla med lång och dyrbar utbildning kan inte se fram mot en bra arbetsmarknad. Ska då utbildning som sådan ge en särställning i pensionshänseende? Knappast.
Att eftertraktad arbetskraft med höga kvalifikationer och gedigen utbildning under många år har missgynnats i lönehänseende i Sverige är sant. Decennier av låglönesatsningar har lett till att bl a civilingenjörens, lektorns och domarens löner har blivit allt mindre värda sedan 60-talet.
Felaktig lönesättning rättas inte till i pensionssystemet utan genom riktigare lönesättning.
Posten publicerade häromdagen tillsynes anmärkningsvärda resultat i en studie av tvåbarnsfamiljers standard efter skatt, bostadskostnader och barnomsorgsavgift. Familjen på Lidingö med 18 000 kronor högre lön i månaden hade t ex samma standard som familjen i Boden. Varför blev vi förvånade? Egentligen är det självklart att mängden av fördelningssystem - från kommunala och statliga inkomstskatter, fastighets- och förmögenhetsskatter, inkomstrelaterade avgifter för skattefinansierade tjänster, kommunala omfördelningssystem, räntebidrag, bostadsbidrag etc etc - ger förvånande och slumpvisa resultat.
Det gamla ATP-systemet regler ger också slumpartade omfördelningar, eftersom det gynnar den som haft ojämna inkomster eller kort livsarbetstid. En kort livsarbetstid kan bero på lång utbildning men också på låg studietakt eller en livsstil som prioriterar fritid, utlandsvistelser etc. Försäkringsmässigheten i det nya systemet - varje avgift ger försäkring - eliminerar godtyckliga fördelningseffekter. Det är bra!
Stockholm den 22 mars 1996
Margit Gennser