Myter och missförstånd
Margit Gennser
(m), m fl Svd Brännpunkt 2001-07-23
För närvarande förs en infekterad diskussion om pensionernas utveckling under 1990-talet. Runtom i landet diskuteras det på insändarsidorna att pensionärer inte har blivit kompenserade för de åtstramningar som skedde under krisåren. Det pågår också diskussioner om att staten har fört över medel från AP-fonderna till statskassan för andra ändamål än pensionerna. Mycket av dessa diskussioner bygger dessvärre på missförstånd och myter. Åren 1990 och 1991 genomfördes en stor skattereform som innebar att inkomstskatten på förvärvsarbete minskade väsentligt. Den finansierades genom höjd moms, höjd fastighetsskatt och sänkta räntebidrag.
Det var helt enkelt en omfördelning av skatten. De nämnda höjningarna påverkade konsumentprisindex, som i sin tur styr basbeloppet. Skattesänkningen i förhållande till 1989 uppgick till cirka 1 500 kronor per månad för den som hade högsta ATP. För den som hade medel-ATP blev skattesänkningen 500 kronor per månad. Det var samma skattesänkning både för förvärvsarbetande och pensionärer som betalade skatt. Genom att finansieringen av skattesänkningen genomfördes med höjd moms och höjd fastighetsskatt steg konsumentprisindex (KPI) som i sin tur styr basbeloppet på vilket pensionerna räknas. För att undvika att pensionärerna skulle få både skattesänkning och höjd pension, det vill säga dubbel kompensation, undantogs drygt sex procentenheter från KPI vid beräkningen av basbeloppet för åren 1991 och 1992. Denna uteblivna höjning av basbeloppet för nämnda år kompenserades fullt ut av skattesänkningen.
För de pensionärer som inte betalade skatt höjdes pensionstillskottet (PTS) och bostadstilläggen väsentligt. Bostadstillägget har mer än fördubblats sedan 1990 och PTS har höjts med nära 9 procentenheter under denna tid. Från och med 1993 betalades pensionerna ut efter 98 procent av basbeloppet. Detta återställdes från och med 1999. Genom sänkningen av kronans värde (deprecieringen) hösten 1992 ökade importpriserna. Detta beräknades av Konjunkturinstitutet till ca två procentenheter för åren 1994 och 1995. Denna fördyring av importpriserna har ingen grupp i samhället kunnat kompensera sig för. SCB:s lönestatistik visar att förvärvsarbetande hade reallönesänkningar dessa år. Under åren 1995 till 1998 höjdes inte basbeloppet fullt ut enligt KPI på grund av det stora budgetunderskottet. Denna minskning kan beräknas till ca två procentenheter. Det är ett av skälen till att det nu övervägs en skattereduktion för pensionärer med ATP, som kompensation för denna minskning.
Sammantaget har bruttopensionerna visserligen minskat realt men när man mäter standard måste man se till nettot, det vill säga även ta hänsyn till skatter, BTP och höjt pensionstillskott som förbättras. Att, som vissa kräver, återställa pensionsnivån till vad som gällde 1990 bör därför även innebära återställande av skattenivåer, BTP och pensionstillskott. I diskussionerna förekommer också uppfattningen att staten har fört över pengar från AP-fonderna till statskassan för andra ändamål än pensioner. Det är inte sant. Det reformerade ålderspensionssystemets inkomster och utgifter ska klaras inom den egna ramen. Tidigare har AP-fonden svarat för ATP-pensioner, både i form av ålderspension, efterlevandepension och förtidspension. Reformeringen medför en betydande omfördelning av inkomster och utgifter inom hela den offentliga sektorn. Den del av socialavgifterna som förs till ålderspensionssystemet ökar, medan den del som förs till statsbudgeten minskas i motsvarande grad. Därutöver ska statlig ålderspensionsavgift betalas för samtliga inkomster från till exempel socialförsäkringarna som ger pensionsrätt.
Detta innebär att statsbudgeten belastas med avgiftsinbetalningar för sjukpenning, föräldrapenning, dagpenning samt för barnårsrätt. Betalningsansvaret för förtids- och efterlevandepensionerna inom ATP-systemet förs över från AP-fonden till statsbudgeten. Därför bör också pengar för detta föras över från AP-fonderna till statsbudgeten. Totalt sett medför pensionsreformen ändå att AP-fondens finansiella netto förstärks och en finansiell försvagning av statsbudgeten. Om inte reformen beslutats inklusive överföringarna skulle således AP-fondernas situation i dag varit svagare. En annan fråga som ofta orsakat missförstånd handlar om att de som vill ska kunna få arbeta till 67 år. Men det handlar inte om ett tvång.
Det regeringen och partierna bakom pensionsreformen vill göra är att ge arbetstagare möjlighet att arbeta till 67 år. I dag väljer arbetsgivaren om han eller hon vill att arbetstagaren ska få fortsätta arbeta. Med riksdagsbeslutet kan löntagare själva välja om de vill fortsätta sin anställning.
I dag är medellivslängden 77 år för män och 82 år för kvinnor. När ATP infördes år 1960 var medellivslängden för män ungefär 71 år för män och 74 år för kvinnor. Utifrån det perspektivet är det inte konstigt om fler vill och orkar arbeta längre.
Det finns många som inte orkar arbeta längre än till pensionsålder. De höga ohälsotalen vi har i Sverige måste bekämpas på flera sätt. Men det får inte hindra dem som vill och kan arbeta längre än till 65 år att göra det. Ingela Thalén (s) socialförsäkringsminister
Bo Könberg (fp) Margit Gennser (m) Birgitta Carlsson © Rose-Marie Frebran (kd) ledamöter i socialförsäkringsutskottet