Den statliga bolagsvärlden i vårt land har utmärkt sig för en rad märkliga affärer under de senaste åren. Två aktuella fall är posten och apoteksbolaget.
Posten som förvandlades från verk till bolag häromåret skapade snabbt rubriker kring anmärkningsvärda lönelyft för den från GD till VD förvandlade Ulf Dahlsten. Postens bolagisering var ett led i avskaffandet av postmonopolet. Posten har i strid med ägarens, statens, intentioner strävat efter att ta död på den ende konkurrenten Citymail.
Det statliga apoteksbolaget för liksom posten en märklig chefslönepolitik. Bolagets VD tillhör en av de högst avlönade cheferna i landet dessutom med en mångmiljonfallskärm.
Arbetet är bekvämt. Affärsriskerna obefintliga. På några få områden skulle företagsskicklighet ha visst spelrum. Effektiva datarutiner utgör t ex en nyckelfråga för detaljhandelsföretag. Enligt en konsultrapport 1994 konstateras att apoteksbolaget på datasidan låg långt efter de främsta detaljhandelskedjorna och utan monopol hade bolaget fått skärpa sig. Nog säger detta också något om ledningens skicklighet.
Andra frågetecken gäller apoteksbolagets/ADAs engagemang i droghandelsverksamhet i Baltikum. För ca två år sedan hade man dessutom planer på att köpa ett franchiseupplägg för att etablera en apotekskedja på andra sidan Östersjön. Att planerna stoppades berodde på en slump. Franchisesäljaren råkade ”säga för mycket”. I min egenskap av ordförande i LFU92 klargjorde jag att affären stod i strid med moderat och då med den borgerliga regeringens politik. Projektet avblåstes.
Ur etisk synpunkt har den baltiska verksamheten varit förödande för apoteksbolagets ledning. Det delägda droghandelsföretaget har sålt läkemedel, som inte får säljas i Sverige, därför att de kan ge svåra njurskador. Företagsledning och styrelse har inte ingripit. ”Medicinen är inte förbjuden i Baltikum” och ”om inte vi säljer den gör någon annan det”, utgjorde det beklämmande försvaret. Apoteksbolagets ursprungliga uppgift att verka för en högtstående läkemedelsförsörjning tycks ihålig, när kvalitetskraven så lätt kan överges i utlandet. Det baltiska företaget hade inte kunnat stå emot ultimativa krav från de svenska delägaren att stoppa distributionen av skadliga läkemedel! Apoteksbolagets anseende men också Sveriges har skadats.
Statliga aktiebolag är en olämplig form för statlig verksamhet. Kontrollen av verksamheten tunnas ut genom att den statliga offentlighetsprincipen inte går att tillämpa i det privaträttsliga aktiebolaget.
Styrelserna som utses av staten hamnar i målkonflikter. De ska enligt aktiebolagslagen företräda bolagets intressen samtidigt som de enligt förarbetena vid t ex bildandet av apoteksbolaget ska skydda allmänna intressen.
I stora börsnoterade aktiebolag med institutionellt ägande finns liknande målkonflikter, men ägarna har alltid en utväg - man säljer sina aktier. I statligt ägda aktiebolag tenderar dessutom ägandeansvaret att bli oengagerat. Bolagets verksamhet är en liten del av helheten. Politiska motståndare har svårt att visa på misskötsel på grund av bolagets slutenhet och de verkliga ”ägarna” -medborgarna- kan dessvärre inte sälja aktierna.
Starka direktörer får stor makt ofta genom monopolställning parat med oengagerade styrelser. Egenintresset får växande spelrum. Fanatasilöner, fringe benfits och tvivelaktiga affärer skapar skandaler. I första hand drabbas då den grupp som svarar för ägandeintresset, politikerna, inte direktörerna. Ytterst skadas demokratin.
Vad kan då statsmakten göra för att minimera missförhållandena, om nu bolagsformen, trots dess principiella olämplighet används för offentlig verksamhet?
Missbruk av statligt ägda bolag kan undvikas genom att ägaren i bolagsordningen noggrant anger vilken verksamhet bolaget får driva. Vidare bör regerings- och riksdagsbeslut krävas vid större ändringar i bolagets verksamhet. Bolagsordningen kan också innehålla specialbestämmelser om öppenhet och krav att RRV och riksdagens revisorer ska svara för förvaltningsrevision.
Styrelsefunktionen måste stärkas i de statliga bolagen. Styrelseledamöter bör inte kunna neka att ställa upp i offentliga hearings anordnade av riksdagsutskott, som är berörda av bolagets verksamhet. Social- och socialförsäkringsutskottet borde snabbt ordnat en hearing gällande apoteksbolagets baltiska affärer, bolagets lönepolicy vad gäller chefstjänstemän, bolagets marginaler etc.
Varför har då de styrande politikerna varit så senfärdiga att reagera på förhållanden som inte kan tolereras? Jag tänker på fantasilöner på över 225 000 kr/månad för en skyddad VD-position, skador som åsamkats genom apoteksbolagets agerande i Baltikum, förluster i samband med ”apoteksbolagets och dess pensionsstiftelses finansbolagsverksamhet”, marginalsättningen som varit utsatt för kritik, den dåliga ekonomiska redovisningen vid försäljningen av ADA till Tamro etc.
Det finns sannolikt många förklaringar. Det är lättare att i en styrelse solidarisera sig med företagsledningen än med ägarna. Styrelserna glömmer bort vem som äger företagen. Än lättare blir det att glömma bort ägarna, när styrelseledamöter, företagsledning och politiker och tjänstemän på departementen inte så sällan tillhör samma generation, samma kamratkrets och står varandra nära politiskt sett. Och statsrådet som i sista hand ska bevaka ägarnas intressen viker undan - Det fordras både mod och egensinne att gå emot styrelse, företagsledning och vissa departementstjänstemän, som mer ser på egen- än på allmänintresset. Det är således mänskligt att vara svag, att fela. Men även om skandaler föds ur små synder- underlåtenhetssynder - kan resultatet bli förödande. Vår demokrati skadas genom att den politiska legitimiteten undergrävs!
Detta borde socialministern (och statsministerämnet?) Ingela Thalén begrunda. Hon har haft mer än ett år på sig att ställa krav på apoteksbolagets styrelse, en styrelse som engagerat konsulter (som enligt ryktet tilllhålls att inte ta externa kontakter) för att utröna om företagsledningen gör ett bra jobb! Vilken märklig osjälvständighet!
Margit Gennser