2 Samarbetet i Europa efter 1945 - från EEC/EFTA till EU/EMU
The fact is that for the godfathers of the European union, supranationalism was never merely an alternative means to an end. It was always the end itself.
Andrew Roberts, The Sunday Times
If I were Italian I might prefer rule from Brussels, too. But the mood in Britain was different and I shared it and I decided to strike out against what I saw as the erosion of democracy by centralization and bureaucracy
Margaret Thatcher
Andra världskriget hade lämnat efter sig stor bitterhet och stor rädsla för att Tyskland skulle återvinna så mycket ekonomisk kraft att landet än en gång skulle kunna ge sig ut på krigiska äventyr. Därför fanns det vid krigsslutet, som redan påpekats, långtgående planer enligt vilka Tyskland helt skulle avindustrialiseras. De växande motsättningarna mellan västmakterna och Sovjet ledde dock till en annan utveckling. De västliga ockupationsmakterna inriktade ansträngningarna på att bygga upp ett demokratiskt Tyskland samtidigt som framförallt USA krävde att alla länder som fick Marshallhjälp skulle skriva av sina fordringar på det forna Tyskland.
De allierades bombningar under kriget hade varit förödande, men de största skadorna gällde bostäder, inte fabriker och verkstäder. Därför fick skuldavskrivningen, valutareformen och nya ordnade politiska förhållanden snabb effekt på återuppbyggnaden. Redan 1952 talades det allmänt om det ”tyska undret”.
Framförallt Frankrike och Storbritannien ängslades dock för att Västtyskland skulle få alltför starka ekonomiska muskler. Det gällde därför att knyta Tyskland fast till de europeiska grannarna. Det fanns både inflytelserika nydanare men också starka bromsande krafter och, kanske det som i framtiden kommer att bedömas som mest förödande för utvecklingen, krafter som verkade för att främja några av de sämsta traditionerna i Europa. Det handlade om centralisering, byråkrati och önskan att minska inflytandet utifrån och begränsa konkurrensen.
Som européer måste vi ofta bildlikt talat klä oss i säck och aska och erkänna att vi själva bidragit till att skapa en politiskt negativ utveckling, medan inspiration och hjälp att förnya och utveckla den politiska strukturen och försvara vår frihet och demokrati ofta har behövt hämtas från andra sidan Atlanten. Det går inte att förneka att amerikanskt inflytande har betytt mycket, när det gäller att utveckla ett europeiskt samarbete.
USA pläderade tidigt för att de europeiska staterna med Storbritannien och Frankrike i spetsen skulle närma sig varandra och ta bort alla de hinder som stod i vägen för en bättre arbetsfördelning och för handel och utbyte av kunskaper och idéer.
I USA hade man lyckats att skapa en federation, som sträckte sig över en kontinent. Man hade också efter mer än hundra år och många politiska konflikter, även väpnade, lyckats att hitta en någorlunda god avvägning mellan centralisering och lokal självstyrelse i dess egentliga bemärkelse.
För USA var det naturligt att verka för en liknande utveckling i Europa, dvs att baxa den europeiska utvecklingen mot något som kunde tänkas likna Europas Förenta Stater.
Att skapa Amerikas Förenta Stater var en utomordentligt svår uppgift och ändå från europeiskt perspektiv enkel.
I det som senare blev USA hade man samma språk men också samma litteratur och samma syn på lag och lagens utveckling och t o m inställningen till religionen var förhållandevis enhetlig. Den anglosachsiska kulturen var ett enande kitt.
Vi européer har alltför ofta varit omedvetna om att det inte går att dra paralleller mellan USA:s och en eventuell europeisk federation. Många amerikaner har också haft naiva föreställningar och trott att man enkelt kunde överföra den amerikanska marknadsekonomin, parad med de roosveltska välfärdssystemen och inpassa allt detta i en federation av amerikansk modell i Europa.
Winston Churchill med en amerikansk moder och starka band med USA rycktes med av entusiasmen för ett förenat Europa och höll sitt berömda tal i Zürich den 19 september 1946. I detta pläderade han med all sin oratoriska förmåga för ett Europas Förenta Stater och 6 månader senare grundade han den icke partipolitiska organisationen United Europe Movement. På 50-talet svalnade dock hans intresse.
De konservativa partiet var i opposition vid den här tiden och på laboursidan var många av regeringsledamöterna negativa. Hit hörde Herbert Morrison och Hugh Dalton båda ministrar i Attlees kabinett. Bevin, en av de mest inflytelserika labourpolitikerna under efterkrigstiden, kunde inte komma över sin motvilja mot tyskarna. Första och andra världskriget hade skapat många sår.
Churchill framhöll däremot tidigt vikten av att ta med Västtyskland i diskussionerna om framtidens Europa.
De första initiativen att skapa ett europeiskt internationellt organ som knöt Västtyskland fastare till framförallt Frankrike kom dock inte från brittiskt utan från franskt håll.
Våren 1950 tillkännagav Frankrikes Robert Schuman att det fanns planer att bilda en fransk-tysk stål- och kolunion. Nyheten slog ned som en bomb i London, fastän Harold Macmillan sedermera premiärminster efter Anthony Eden tidigt hade diskuterat liknande tankegångar.
Britterna var inbjudna att delta i samarbetet. Labourregeringen var ointresserad och behandlade inte frågan med den grundlighet som hade krävts, delvis beroende på rena tillfälligheter. Bevin var sjuk och premiärminster Attlee och finansminister Cripps var utomlands. Den som tog de verkliga besluten var Herbert Morrison som när han intervjuades av journalister sa: ”It is no good. We can´t do it, the Durham miners won´t wear it.”
Den amerikanske utrikesminstern Dean Acheson har senare konstaterat att detta var ett av de mest olyckliga misstag Storbritannien gjort under efterkrigstiden.
Man kan alltid spekulera, men hade britterna tagit en annan ställning i frågan, talar mycket för att Europasamarbetet kanske hade kunnat utvecklats på ett annorlunda sätt.
Den federala staten USA tog minst 100 år att förverkligas
Det är en missuppfattning i Europa att det gick smärtfritt att bilda den federation som vi idag känner som USA. Amerikanarna var visserligen de första folket som lyckades att skapa en federation som sträcker sig över en kontinent, men det tog minst ett sekel av konflikter, av konstitutionell utveckling och av kompromisser att nå en avvägning mellan central och lokal makt som kunde godtas av olika intressen.
När de tretton engelska delstaterna i Amerika gjorde sig fria från sin engelska överhet, ville de finna ett nytt sätt att styra sitt land. Efter att ha vunnit ett långt krig mot England var avsikten att de olika delstaterna skulle bindas samman i en lös konfederation. Besluten skulle ligga nära människorna. Det var en okänslig, fjärran överhet i form av den engelska kungen och parlamentet, man hade befriat sig ifrån. Naturligt nog önskade inte medborgarna att än en gång lämna ifrån sig makten till en avlägsen regering.
Det fanns dock motsatta synpunkter bland de ledande i den nya amerikanska statsbildningen. För att skapa en stabil stat krävdes det, ansåg personer med stort inflytande, att den yttersta makten måste samlas till en nivå. Detta var de s k federalisternas budskap. Konfederalisterna uppfattning var den motsatta. De var förespråkare för en begränsad statsmakt. Den generation av framträdande medborgare, som skulle dra upp riktlinjerna för de tretton forna koloniernas styrelseskick tillhörde de mest lysande begåvningar som USA någonsin sett. Vid konventet i Philadelphia 1787 lyckades de att trots motsättningar skapa en konstitution, som fortfarande håller och är anpassningsbar.
Oavhängighetskriget mot England hade i hög grad utkämpats av bönder, som efter kriget såg sin ekonomi och ekonomiska överlevnad förstörd av höjda skatter, värdelösa papperspengar och skulder. Motsättningarna mellan lant- och statsbefolkningen växte sig allt starkare. Krav restes på att reglerna för konfederationen skulle ändras. Stadsbefolkningen ville ha en stark regering och deras krav blev uppfyllda 1787.
Framgångarna byggde delvis på tillfälligheter. Thomas Jefferson en av de mest lysande ledarbegåvningarna för konfederalisterna var utomlands, i Paris. Den som samlade kongressen i Philadelphia kring en federal regering blev en annan briljant man, Alexander Hamilton. Han var illegitim son till en plantageägare i Västindien. Under oavhängighetskriget gjorde han snabb karriär och på kongressen representerade han starka kommersiella intressen från New York. Hans absoluta uppfattning var att de härskande klasserna skulle fortsätta att regera. Därför krävdes en stark central regering och en begränsning av delstaternas makt. Delegaterna på kongressen representerade i huvudsak rika centra vid Atlantkusten. Kongressens viktigaste beslut gällde en skriftlig konstitution. En president skulle väljas av elektorer som i sin tur utsågs av delstaternas valda församlingar. Kongressen skulle bestå av ett representanthus valt för två år genom direkta val och en senat som valdes på sex år genom indirekta val. Högsta domstolen med livstidsutnämnda domare skulle kontrollera inte enbart kongressen utan också delstaternas adminstration så att konstitutionen följdes.
Konstitutionen skulle godkännas av företrädare för medborgarna. Hamilton och Robert Morris bildade ett federalistiskt parti och kämpade för konstitutionen. Bönderna och det enkla folket ansåg att konstitutionen förrådde revolutionen genom att den försvarade egendom mot jämlikhet.
Hamilton, Jay och Madison lade fram den federala saken i tidskriften The Federalist. Budskapet var att frihet lätt generar lättsinne och tygellöshet. På detta svarade Richard Henry Lee från Virginia att varje man måste inse att de förslag vi ska rösta om innebär en överföring av makt från de många till de få. Federalisterna segrade. I den nya administrationen fick Hamilton från New York, Thomas Jefferson från Virginia och General Knox stort inflytande. Hamilton som var finansminister gynnade de finansiella intressena i öststaterna. Han avskydde majoritetsregerande men representerade samtidigt ett utmärkande amerikanskt drag, tilltron till den framgångsrike, självständige individen som är sin egen lyckas smed. Däremot saknade han den politiska idealism som också kännetecknar amerikanskt samhällsliv. Thomas
Jeffersson kom från Virginia som hade en tradition av oböjlig individualism, tilltro till den vanliga människan samt avsmak för centralistiska hierarkier. Han såg med misstro på banker, tullar och avancerade finansiella transaktioner och då också på den begynnande kapitalismen. Hamilton och Jeffersson var varandras motsats och motsättningarna dem emellena fördjupades.
En ny internationell kris som gällde Frankrikes eventuella övertagande av Louisiana och Florida från spanjorerna gav upphov till ny lagstiftning med skärpta regler gällande invandring, medborgarskap och pressfrihet. Pressen, särskilt oppositionspressen, utsattes för hård censur. Resultatet blev en djup konstitutionell kris. Adams stod inför omval till president. Mot honom kandiderade republikanernas Thomas Jefferson, som blev president 1801 och återvald 1804. Han var enligt Winston Churchill den verkliga grundaren av amerikansk demokrati.
1814 hotades federationen av en utträdesansökan från New England. Ansökan drogs tillbaka men klart var att staternas olika förhållanden gjorde federationen mycket sårbar. Frågan om en federal centralbank eller delstatsbanker var också en stridsfråga mellan dem som ville ha en stark federation och de som avvisade en sådan. I slutet av 1700-talet inrättades en federal centralbank på 20 år. När oktrojen gick ut avskaffades den för att återigen införas några decennier senare.
Hur stark centralismen skulle vara i unionen var en återkommande stridsfråga. Den dominerande debatten på 1790-talet. Den återupptogs på 1830-talet och och den kunde inte lösas 1851. Tvistefrågan gällde vilken rätt de enskidla staterna hade att skydda egna institutioner och intressen. Inbördeskriget 1861 som kostade mer än 600 000 liv, mer liv än i alla senare amerikanska krig tillsammans, var i grunden en konflikt om federal makt och inte enbart om slaveri. Striden om vem som ska bestämma, delstaterna eller Washington, utkämpas fortfarande. ”Civil-rights konflikterna” på 1950 och 1960-talet gällde också i grunden denna fråga liksom de nu aktuella förändringarna av det amerikanska välfärdssystemet.
- ”De flesta européer även högt utbildade statsmän från grandes écoles är obekanta med alla de svårigheter som USA fick övervinna för att få federalismen att fungera. De är därför okunniga om den läxa de behöver lära och de prövningar de behöver genomlida om de ska klara de prov de kommer att ställas inför” konstaterar historikern Paul Johnson i en artikel om ett federalt Europa.
Att skapa en federation är svårt - antagligen t o m svårare 1997 än 1787
Det är svårt att skapa en fungerande federation. Mycket svårare än vad dagens politiker och opinionsbildare föreställer sig. Det är därför en halsbrytande kort repetition av amerikansk historia tagits med som ett memento, nu när Europa tydligen ska kastas in i ett nytt experiment. En monetär union kommer förmodligen i förlängningen att leda till en politisk union. Det var målet redan för Romavtalets upphovsmän.
Vad man aldrig diskuterat på det insiktsfulla sätt som skedde i Förenta Staterna är de konstitutionella frågorna och balansen mellan decentraliserad och centraliserad makt. Den diskussion som förts om subsidaritet har desvärre varit mycket ytlig. Denna brist har gjort att det framför allt varit teknokraterna som drivit utvecklingen. Hamiltons visioner tycks mer levande inom EU i dag än Jeffersons!
Den yttersta orsaken till att amerikanarna lyckades att bygga en harmonisk federation, var trots allt att män som Hamilton och Jefferson under hela 1780-talet med yttersta klarhet presenterade argumenten för och mot federala respektive konfederala lösningar och att diskussionerna fördes på alla politiska nivåer och i skrifter, tidningar m m. När sedan federationen bröt samman 1861 genom söderns utträde från federationen, beslöts detta steg av 697 röster av 854 och ingen av dessa 697 var direktvalda. Att beslut av den här betydelsen är djupt förankrade är en nödvändighet.
Hur är det då inom EU, när vi står för minst lika stora beslut gällande EMU och en eventuell federation? Inte är folken särskilt upplysta om konsekvenserna. Vi glider in i något nytt utan att veta vad det är. Det är en liten elit, oligarki, som styr och när som i Danmark folket säger nej i en folkomröstning görs den om för att rädda det federala projektet.
Det finns ett färskt exempel på att en enda person har haft avgörandet i sin hand. ERM höll på att brytas sönder sommaren 1993 på grund av spekulationer mot francen. Den engelske finansminstern, Kenneth Clarke, gjorde allt för att rädda ERM fastän detta gick emot hans egen regerings intressen och också Storbritanniens. Om han hade förhållit sig neutral, hade EMU-frågan avförts från den europeiska dagordningen. Clarkes agerande har varit hemligt och har först nu hösten 1996 blivit avslöjat av en fransk journalist. Vilka var motiven som fick Clarke att agera som han gjorde? Det sägs att det bottnade i en hos honom gammal uppfattning att USA var för starkt och Europa för svagt. En lösning skulle vara att Europa förvandlades till en federal stat.
Den frågan som således hela tiden återkommer, men som inte besvarats, är om Europa har förutsättningar att bli en federal stat. Den frågan vågar ingen riktigt nudda vid.
Den verkliga arkitekten bakom kol- och stålunion, som för övrigt bildade fundamentet till EEC, var fransmannen Jean Monnet (1888-1979). Han var en internationell affärsman både med god erfarenhet från fransk administration, internationell bankverksamhet och som hade verkat som diplomat. Genom sin bakgrund kunde han förena fransk logik med brittisk pragmatism.
Monnet var vidsynt och hade sedan 1919 verkat för ett fredligare Europa. Från USA hade han till Frankrike hämtat hem sina idéer om ”indikativ planering”, en planering som skulle bygga på minsta möjliga bindningar genom direktiv. I stället skulle en planeringsprocess initiera diskussioner och slutligen leda fram till konsensus. På så sätt skulle en samordning kunna uppnås mellan olika statliga departementet och mellan företrädare för företag och arbetsmarknad. När Schuman presenterade förslaget om kol- och stålunionen var Monnet chef för den franska ”Commisariat du Plan”, dvs kommissionen för fransk planering och modernisering. Kol- och stålunion var för Monnet det första steget mot en gemensam marknad. Monnet såg tidigt att det kunde finnas faror förknippade med projektet. Därför betonade han att regleringar förknippade med kol- och stålunionen måste var få och endast sådana som var absolut nödvändiga för organisationens förmåga att fungera. Antalet tjänstemän skulle hållas begränsat. Monnet var väl bekant med byråkratiers tendenser att växa för egen skull, inte för verksamhetens.
Monnet strävade vidare efter ett ideal som han benämnde ”perfekt konkurrens”, som innebar att alla nationella hinder, protektionism och byråkratiskt krångel skulle undanröjas.
Bildandet av EEC föregicks av Romavtalet som startade som en tullunion. Redan från början var federala mål fastlagda. Storbritannien, Irland, de nordiska länderna, Schweiz och Österrike hade en stark frihandelstradition. Att ingå i en tullunion och anpassa de egna tullarna mot omvärlden efter mönster från framförallt Frankrike uppfattades inte som önskvärt. Storbritannien hade vidare sina samväldesintressen att beakta. För Sverige, Österrike, Schweiz och Finland fanns dessutom utrikespolitiska hänsyn i form av olika neutralitetspolitiska doktriner etc.
Västeuropa delades således upp i två handelsblock EEC och EFTA, dock med förmånliga handelspolitiska överenskommelser dem emellan vad gällde industriprodukter. Jordbruksprodukter särbehandlades däremot.
Ett av de realpolitiska målen med EEC var att öppna den tyska jordbruksmarknaden för framförallt den franska jordbruksnäringen. I gengäld fick Västtyskland tillgång till den vid den tiden av handelshinder väl skyddade franska marknaden för framförallt verktygs- och maskinindustrin. Öppnandet av dessa marknader inom EEC bidrog till den höga tillväxten inom den europeiska tullunionen de 15 första åren av organisationens existens. På 70-talet började däremot tillväxten plana ut.
Under EECs första 10-15 åren växte en speciell relation fram mellan Frankrike och Tyskland och inte minst då mellan de Gaulle och Adenauer. (Storbritannien hade ju abdikerat från det nära samarbetet.) Utvecklingen inom EU var dock inte friktionsfri. De Gaulle menade att EEC inte tillfredsställde Frankrikes nationella intressen. 1965 uppstod en stor konflikt mellan Frankrike och övriga fem medlemsländer, varför de franska representanterna blockerad all verksamhet i organisationen. (Sådant hade således hänt långt innan ”galna kosjukan”.) Meningsskiljaktigheterna löstes genom Luxemburgkom-promissen, vilken innebar att ett land fick rätt att inlägga veto mot beslut som kunde skada landets vitala intressen.
Konflikterna på 60-talet handlade dock mindre om principer och makt. Det väsentliga var plånboksfrågor. När jordbrukspolitiken, CAP, blev en av hörnstenarna i EEC:s politik då utvecklades organisationen åt fel håll. EEC blev en dyr organisation, subventionerna till jordbruket kostade mycket. Men det mest allvarliga långsiktiga effekterna var den snabba byråkratiska tillväxten på grund av att jordbrukssubventionerna spred sig. Allt mer krafter inriktades på att”harmonisera” och sedan kontrollera en rad olika förhållanden inom gemenskapen.
Hur texter på cigarettpaket får utformas och vilka varningar som ska stå på paketen blev uppgifter för EU-byråkratin. Minimistorlekar på jordgubbar och gurkors högsta tillåtna krokighet hör till de mer udda exemplen på regleringar och här följer ännu ett. I Sunday Times rapporteras det (15/9 1996) att EU nu understödjer ett projekt för att introducera nya mätmetoder för kontorsluft. Femton forskare med ”väl tränade näsor” ska användas i ett pilotprojekt för att mäta s k ”olf”, som definieras som den odör en standardeuropé avger vid kontorsarbete. Tidningen vände sig till en parlamentsledmot för en kommentar och den löd: ”Ännu ett exempel på byråkratiskt nonsens, som i förlängningen kommer att kosta pengar för att anställa inspektörer och konsulter.” Att den intervjuade tillhör euroskeptikernas skara ska inte fördöljas. Dock är risken med den här typen av projekt, som har mycket av aprilskämt över sig, att det förr eller senare finns någon handlingskraftig eurokrat, som utarbetar direktiv med noggrant reglerad ”olf”. Ett sådant förslag är ofta omöjligt att stoppa.
Låt oss nu lämna mer eller mindre udda företeelser och i stället dra några slutsatser om hur mycket den europeiska gemenskapen har distanserat sig från Monnets grundläggande idéer.
Genom Storbritanniens olyckliga beslut 1950 kom det som senare blev EEC att domineras, inte av Monnets visioner om en liten byråkrati och ett minimum av styrning och centralisering utan i stället av de äldre formerna av europeiska enighetssträvanden som bygger på centralism, enhetlighet och regleringar.
Den franska attityden till EEC (EG och sedermera EU) har alltid kännetecknats av många delvis motstridande mål. Jean Monnets vision var att skapa ett bättre och mer omfattande samarbete i Europa. De Gaulles politik kännetecknades av retorik och en jordbrukspolitik som skulle gynna Frankrike. Efter de Gaulle kom Pompidou. Han pläderade för britternas inträde i EEC tvärtemot de Gaulle. Storbritannien, Irland och Danmark antogs som medlemmar men dessförinnan hade Pompidou vid ett möte i Haag 1969 verkat för en förnyad agenda för EEC, som skulle fördjupa samarbetet till en ekonomisk och monetär union. Det federala målet aktualiserades således än en gång av bland annat Pompidou, som samtidigt underlättade Storbritanniens anslutning till EEC. Pompidou borde ha varit medveten om Storbritanniens djupt rotade antifederalism eller hade Edward Heath, dåvarande premiärministern uttryckt sig oklart vid inträdesförhandlingarna?
Ett franskt villkor för att gå med i EEC var att det skulle skapas en gemensam jordbrukspolitik. Frankrike var i huvudsak ett agrart land på 50-talet och jordbruket behövde snabbt moderniseras och effektiviseras. De Gaulles och Adenauers samförstånd kring en jordbruksreglering byggde på att Tyskland fick fritt tillträde till den tidigare så skyddade franska marknaden för verkstadsprodukter, medan Frankrike kunde öka sin export av jordbruksprodukter till Tyskland. Det var således knappast högre principer som styrde skapandet av EEC utan rena plånboksfrågor.
Utgångspunkten var att bönderna skulle garanteras minimipriser för sin produktion och således skyddas från fluktuerande världsmarknadspriser. Skyddet för livsmedelsproduktionen skulle också öka självförsörjningsgraden av livsmedel inom EEC. Detta mål kan kanske tyckas märkligt i dag, men andra världskriget och den första efterkrigstiden hade kännetecknats av svår livsmedelsbrist, varför frågan om självförsörjningsgrad upplevdes som viktig.
De gemensamma priserna inom EEC fastställdes med Tyskland som norm. Detta gav de franska och holländska bönderna överkompensation. Det förmånliga systemet ledde till att alltfler marginella jordar började odlas upp.
När den gemensamma jordbrukspolitiken introducerades, var EEC en nettoimportör av livsmedel. Efter 15-20 år av regleringar var det överskuggande problemet att bli av med överskottsproduktionen för att inte den gemensamma marknaden, bildlikt talat, skulle drunkna under smörberg, köttberg osv.
Kostnaderna för lagring och exportstöd till överskottsproduktionen växte snabbt - från 1973 - 1981 från 4 till 12 miljarder ECU. I dagsläget uppgår kostnaderna för jordbrukspolitiken till 1 000 miljarder kronor. Då är kostnaderna för vin-, frukt och grönsakssubventioner medräknade liksom jordbruksregleringens fördyrning av konsumenternas livsmedelskostander. 1 000 miljarder motsvarar ca 2/3 av Sveriges BNP under ett år. Ett annat jämförelsetal är att den gemensamma jordbrukspolitiken tar i anspråk ca 60 procent av EU:s budget.
Under mitten och slutet av 1980-talet började man försöka komma tillrätta med de allra mest akuta problemen inom jordbrukspolitiken. Bland annat infördes mjölkkvoter. Lagringen av spannmål begränsades också. Åtgärderna hejdade något ökningstakten av regleringskostnaderna. De svåra problemen fanns dock kvar i form av en fortsatt överproduktion och tilltagande miljöskador.
GATT förhandlingarna i början av 90-talet för att minska globala handelshinder, bl a inom jordbruksnäringarna ledde till ökat medvetande om regleringarnas felaktiga effekter. T ex gick 80 procent av stödet till de 20 procent av bönderna som hade minst behov av stöd. Regleringarnas kostnadsdrivande effekter blev också mer uppmärksammade. Detta ledde till en reform av jordbrukspolitiken 1992. Den blev dock inte så genomgripande som den borde varit.
CAP byggde på prisstöd. Detta försökte man ersätta med direkta bidrag till bönderna. Här uppstod oenighet mellan olika länder: Tyskland ville ha kvar prisstödet, Frankrike ville ha bort det på spannmål, Storbritannien, Holland och Danmark ville helt gå över till direktstöd. De nya stödformerna blev en kompromiss mellan motstridande intressen. Prisstödet avskaffades för spannmål och oljeväxter och ersattes med arealbidrag, som räknades fram med hjälp av historiska avkastningsnivåer. Priset skulle sänkas med över 30 procent på tre år och vidare skulle produktionen begränsas genom en obligatorisk träda.
Varför var Tyskland och förbundskansler Kohl så ovilliga att biträda en mer radikal förändring av CAP? Enligt Margaret Thatchers memoarer fanns det en enda orsak, röstmaximering. Kohl hade haft problem i ett antal delstatsval. Bönderna var missnöjda och röstskolkade. Därför gjorde han allt för att inte stöta sig med denna väljargrupp och det innebar att ändra så litet som möjligt i de regler som styrde CAP.
Resultatet tycktes först motsvara förväntningarna och minska överproduktionen. En av orsakerna till detta var emellertid torkan 1993 och 1994. Analyserar man siffrorna visar det sig att stödet per arealenhet ökade. Till detta bidrog bland annat valutakursändringar. Det brittiska pundet gick kraftigt ner i värde, när pundet började flyta. Detta gav
ökad kompensation till de brittiska bönderna, eftersom jordbruksstödet utgick från fasta administrativa priser i ECU. Överkompensationen ökade värdet på brittiska jordbruksfastigheter med upp till 20 procent.
Detta är inte första gången valutakursändringar påverka jordbruksregelringen på ett oväntat sätt. Det är inget tu tal om att en så omfattande reglering som jordbrukspolitiken skulle vara lättare att administrera med en monetär union. Detta nämns dock mera sällan som motiv för unionen och det är kanske förklarligt. Att motivera EMU med en protektionistisk anordning som CAP, är inte alltid gångbart.
Att reformera jordbrukspolitiken är utomordentligt svårt. Koncentrerade och därför starka särintressen gör att oppositionen mot reformer står över rationella krav om en mindre långtgående subventionspolitik. Dublinmötet september 1996 visar att det alltid finns pengar till CAP. 1,2 miljarder kronor satsades extra på ersättning för förluster gällande galna kosjukan. Samtidigt avslog politikerna i Dublin nya subventioner för utbyggnader av infrastruktur.
De stora jordbrukssubventionerna och den protektionistiska jordbrukspolitiken utgör ett stort hinder för de stater som tidigare låg inom den sovjetiska maktsfären. Om dessa stater ska kunna få möjligheter till ökad handel eller medlemskap i EU, måste först jordbrukspolitiken reformeras. Detta är möjligt men sannolikt utomordentligt svårt på grund av de tidigare nämnda starka särintressena i form av bönderna och deras organisationer. En avtrappning av prisstödet till förmån för mer riktade stöd för kulturlandskaps- och miljöinsatser är en utväg. Riktat regionalt stöd är en annan tänkbar utvecklingslinje. Förändringarna måste ske på överstatlig nivå - reglerna har ju kommit till på det sättet - och detta kommer att öppna för en dragkamp mellan nationella intressen. Resultatet blir kompromisser och kompromisser ökar riskerna för ännu mer komplicerade och ogenomskinliga konstruktioner av regelsystemet.
Regleringar skapar ineffektivtet. De kan bidra till bevarande av låg produktivitet men också till dess motsats, en så snabb rationaliseringsverksamhet att överskottsproduktion skapas, ofta till priset av svåra miljöstörningar. Detta leder i sin tur till produktionskvoter och bestämmelser om att viss mark ska ligga i träda etc. Regleringar kan dessutom skapa klart destruktiva moraliska tendenser i form av uppenbart fusk och korruption.
Avancerade metoder att fuska med exportstödet har avslöjats - så avancerade att man knappast tror att de är sanna. Grekland har erhållit understöd för att lagra stora kvantiteter redan ruttna fikon. Grekland får också betydande understöd för att odla s k orientalisk tobak, som är så hälsovådlig att den inte får rökas inom EU. Däremot lämnar EU:s skattebetalare subventioner för att denna farliga produkter ska exporteras till andra länder! Har någon frågat oss om vi tycker detta är bra? En ”köttkarusell” med inblandade parter från östra Europa, Italien och Malta gav mer än 100 miljoner kronor i extra subventioner från EU. En större kvantitet socker från Holland avsedd för Kroatien och Slovenien kom till Italien för att undvika beskattning och en annan större liknande post socker avsedd för samma ändamål skickades med subventioner från Belgien till det tidigare Sovjetunionen. Olivoljan är en viktig produkt i medelhavsländerna som ger upphov till mycket olagliga pengar. Billig vegetabilisk olja importeras till Italien för att sedan säljas som olivolja och dessutom erhålla subventioner. Mer än 90 procent av de uppgivna kvantiteterna för lagrad olivolja har varit felaktiga. Bidrag betalades ut för de verkliga kvantiteterna olivolja, som ju var betydligt mindre, men också för lagringsutrymmen (som delvis inte behövdes) och slutligen också för den billiga vegetabiliska oljan som falskeligen uppgavs vara olivolja.
Sammantaget konstaterades i en rapport från Överhuset i Storbritannien 1994 att rena bedrägerier inom jordbrukspolitiken svarade för £4 miljarder per år, ungefär i svenska kronor något över 40 miljarder. EU-byråkratin tycks vara fullkomligt oförmögen att komma tillrätta med problemen och skjuter gärna över skulden på de nationella regeringarna. Kan över huvud taget en så omfattande jorsbruksreglering som EU:s få ett förståeligt regelsystem och framförallt så enkla regler att subventioner och understöd kan kontrolleras? Historien från 1958 fram till i dag visar att det inte går. Snarare blir reglerna ännu krångligare, kontrollen bara sämre och uppfinningsrikedomen hos de som tar emot stöd ännu destruktivare.
Margaret Thatcher påpekar i sina memoarer att den federala målsättning fanns med redan vid Storbritanniens inträde. Frågan uppfattades dock mest som retorik av britterna och hon ansåg inte att de formuleringar som fanns var bindande för Storbritannien.
De Gaulle hade på sitt sätt varit klarsynt med tanke på den fransk/tyska inställningen till EEC, när han ville hindra Storbritanniens inträde. Englands icke-protektionistiska tradition och från kontinenten skilda handelsmönster kom att skapa konflikter, också av helt finansiell art.
Avgifterna till EG:s budget sattes i relation till uppburna tullar och export av jordbruksprodukter. Storbritannien hade en utrikeshandel som i mycket större utsträckning berörde länder utanför EG, alltså var landets tullinkomster relativt högre samtidigt som man hade en begränsad jordbruksnäring. EU:s uttag av avgifter från Storbritannien blev därför oproportionerligt höga. Mycket av de stridigheter mellan Storbritannien och framförallt Frankrike hängde samman med den rabatt som Thatcher till slut kunde förhandla sig till.
Storbritanniens inträde i EEC har ofta ansetts vara av mindre betydelse. Det är delvis en felsyn. Storbritannien och den brittiske kommissionären Lord Cockfield var pådrivande när det gällde att utveckla den gränslösa marknaden. Resultatet blev en fri inre marknad inte endast för varor utan också för kapital, tjänster och arbetskraft. Ett viktigt undantag fanns, jordbruksprodukter, och några inte helt obetydliga skönhetsfläckar: japanska bilar, stål, viss informationsteknologi och inom transportområdet, framförallt flygtrafiken.
Där Storbritannien ville lämna så mycket som möjligt oreglerat, där strävade EU-byråkratin och länder med mer protektionistisk tradition, inte minst Tyskland och Frankrike, att genom förordningar lägga fast en rad standards med motiveringen att det gynnar den fria konkurrensen. För nordeuropéer som tar lagar och förordningar på blodigt allvar har ett växande antal regleringar utgjort en källa till irritation, medan de latinska länder har reagerat annorlunda. En anekdot med verklighetsbakgrund illustrerar attitydskillnaderna.
En högt uppsatt engelsman ägde ett lantställe i Frankrike. Han var själv något irriterad över en rad nya EU-direktiv och frågade därför sin granne, en fransk bonde hur det var med den franska följsamheten till alla EU-reglerna.
-” Gemenskapens regler är gjorda för att engelsmännen ska följa och lyda dem. De har inte kommit till för oss fransmän.”
Den viktigaste drivkraften inom EG för de kontinentala länderna var att binda Frankrike och Tyskland närmare varandra. De ledande tyska politikerna vill mer än något annat bli integrerade i något som var större och mäktigare än de själva för att motverka de aggressiva element som de fruktade fortfarande fanns i deras karaktär. En framstående tysk politiker uttryckte detta vid ett samtal med Nicholas Ridley (tidigare minister i Thatchers regering, som stod Margaret Thatcher politiskt nära) på följande sätt : ”We want to be tied down, tied in and tied up”. De kontinentala länderna var och är endast halvhjärtat bundna till en mera vidsträckt frihandel. Traditionellt har de handlat med varandra och deras historia är en historia om karteller, tullar, monopol och under senare decennier inte minst tekniska handelshinder.
Tysklands snabba återförening skärpte den nu berörda oron för ett mäktigt Tyskland. Storbritanniens Margaret Thatcher var klart negativ till Tysklands återförening. Enligt David Marsh i ”Det nya Tyskland” var också Mitterrand mot återföreningen. Mitterrand talade om ”rubbad jämvikt” och varnade för att ”återuppbygga ett Europa i konflikt” på det sätt som skett före 1914.
En obunden Balladur, dvs innan han blev premiärminister, kommenterade återföreningen och följderna av den 1989:
En sak är klar: de båda tyska staterna kommer att förenas ekonomiskt ännu mer än i dag och unionen kommer att bli en mäktig kraft som rubbar jämvikten i deras favör ... Låt oss sluta upp att odla illusionen att vi under de veckor eller kanske dagar som ligger framför oss kan knyta Förbundsrepubliken Tyskland oupplösligt till Västeuropa. Kanske kommer Tyskland skenbart ansluta sig till detta mål, men det blir då bara skenbart.
Mitterrand och större delen av det franska politiska etablissemanget delade Balladurs fruktan men hoppades att man trots allt skulle kunna knyta Tyskland allt fastare till EG genom federala lösningar. Förbundskansler Kohl hade två politiska mål, nämligen att återförena Tyskland och göra det med USAs och övriga västländers goda minnen. Därför var han villig att bidra med det största offret, att offra D-marken, för att vinna framförallt Frankrikes acceptans för återföreningen. Knytningen till Västeuropa skulle ske genom en politisk och monetär union.
Den enda statschef som sa nej till en sådan utveckling var Thatcher. Hon fann inte den monetära unionen ekonomiskt motiverad. En gemensam marknad behöver inte en gemensam valuta. Ur Storbritanniens synpunkt var en monetär union oacceptabel även ur konstitutionell synvinkel. Överlåts penningpolitiken till ett överstatligt organ, en europeisk centralbank, försvinner möjligheterna att driva en självständig finanspolitik. Hon anslog således samma tongångar som Enoch Powell gjorde redan 1972 inför EEC-omröstningen, där han varnade för att EEC inte gick att foga in i den brittiska parlamentariska traditionen.
Tyskland och Frankrike fick stöd framförallt från medelhavsländerna och Irland att rösta igenom Maastricht-överenskommelsen. Det var helt i enlighet med den tradition som blivit alltmer rotfast inom gemenskapen, sedan de Gaulle fått en för Frankrike lönsam jordbruksreglering och Adenauer för Tysklands räkning fått tillgång till den franska marknaden för en rad verkstadsprodukter. Kohandel mer än principer har styrt många beslut inom EG och så också Maastricht-beslutet. Irland och medelhavsländerna visste att ett ja till Maastricht i utbyte skulle ge dem ymniga regionala stöd.
Storbritannien fick endast en speciell undantagsklausul.
Den monetära union var kanske populär bland toppolitikerna i Europa. Den visade sig dock ha ett svagt stöd bland medborgarna i en rad EU-stater. I Danmark där det genomfördes en folkomröstning 1992 blev resultatet nej till Maastrichtavtalet. En andra folkomröstning om ett modifierat Maastrichtavtal där Danmark tillerkändes rätt att stå utanför EMU gav ett svagt ja-resultat. Hade danskarna nöjt sig med en folkomröstning hade avtalet fallit inom EG.
Även i Frankrike genomfördes en folkomröstning angående Maastrichtavtalet. Utgången blev en utomordentligt svag ja-majoritet. I Irland däremot som förväntade sig betydande regionalstöd, var ja-majoriteten betydande. I Tyskland konstaterade författningsdomstolen att förbundsdagen måste ratificiera EMU innan unionen träder i kraft. Hur utgången blir av en sådan omröstning är inte självklar. Opinionsmätningar under 1996 tyder på ett stort och växande folkligt motstånd. För tyska folket är det svårt att ge upp den faktor de verkligen varit stolta över - den tyska D-marken. En annan och större oklarhet är om vare sig Frankrike eller Tyskland klarar Maastrichtavtalets konvergenskrav till slutet av 1997. En utgång är då att hela projektet skjuts framåt i tiden. En annan är att man jämkar konvergenskravens villkor.
Maastrichtfördraget var i mycket bestämt av Frankrike och Benelux-ländernas rädsla för ett alltför starkt Tyskland. Tysklands återförening accepterades genom att D-marken övergavs. Ett datum för D-markens försvinnande måste ur Bonns synvinkel uppfattas som ”ett projekt för monetär självstympning”. Innehållet i Maastrichtavtalet bestämdes således av grannarnas rädsla för det starka Tyskland de inte ville ha. Den politiska logik som bygger på fruktan för ett för starkt Tyskland krävde ett ännu mer enat Europa för att Tyskland skulle försvagas - en försvagning som skulle uppnås genom en minskning av D-markens monetära överlägsenhet.
Men är det verkligen med den här typen av i huvudsak negativa argument och motiv, som ett framgångsrikt, dynamiskt och fredligt Europa kan byggas? Fransmannen Balladur var ursprungligen skeptisk och argumenterade på samma sätt som Thatcher och Major för önskvärdheten av en parallell valuta som konkurrerade med D-marken, francen, pundet osv. Vidare hävdade Balladur precis som Thatcher, Redwood m fl att en gemensam valuta inkränktar, i det här fallet, på den franska suveräniteten. Hans skeptiska inställning ändrades dock snabbt när han blev premiärminister. Inför den franska folkomröstningen om Maastrichtavtalet varnade han för ett ”nej”. Frankrike skulle inte få mer frihet, hävdade han, medan tyskarna skulle utan hänsyn till grannarna kunna utnyttja sin militära, finansiella och monetära makt.
Har utvecklingen sedan 1993 gett nya kunskaper och nya aspekter på den här frågan?
Ja, i viss utsträckning. Tysklands återförening som tycktes så problemfri till att börja med har skapat stora spänningar och svåra ekonomiska problem både för Tyskland och Europa. I Der Spiegel från 5/8 1996 kan hämtas ett antal illustrationer för att belysa de problem som Tyskland nu brottas med.
I en artikel om östsubventioner heter det att Östtyskland har blivit ett subventionsvidunder. Miljarder försvinner på oräntabla företag och absurda projekt. Bonn har fastnat i en bidragskvarn: Regeringen måste fortsätta att betala, så att arbetslösheten inte fortsätter att stiga. Fast nu börjar Bryssel sätta sig på tvären.
Subventioner på sammantaget många miljarder mark har skapat få jobb och ofta lett till nya konkurser och ännu färre arbetstillfällen. Redan 1991 konstaterade de amerikanska konsultföretagen Arthur D. Little och McKinsey att de kemiska anläggningarna i Östtysklands ”kemitriangel” inte kunde överleva på företagsekonomiska villkor. Trots detta lovade ett konsortium med franska Elf Aquitaine och tyska Thyssen att satsa 5 miljarder mark på ett nytt raffinaderi för att skapa 2 250 nya arbetstillfällen. Storprojektet är nu i svår kris och en ”subventionspoker” pågår mellan fransmännen, tyskarna och de tyska skattebetalarna.
Andra konflikter redovisas också i samma nummer av Der Spiegel. Volkswagens subventionerade nybyggnad av en sammansättningsfabrik i Sachsen har ifrågasatts av kommissionären för konkurrens, Karel van Miert, och han har förbjudit ytterligare subventioner. Samtidigt har Volkswagenchefen Pïech i ett brev till regeringschefen Biedenkopf i Sachsen påpekat att delstaten endast har ett val: Antingen 780 miljoner mark från skattebetalarna för utbyggnaden eller så bygger VW sin nya fabrik i Slovakien. Biedenkopf utesluter inte att han kommer att trotsa Bryssel! Ytterligare pikanta detaljer är att van Miert är socialdemokratisk belgier och den nya fabriken i Mosel förutses ta över produktion från en sammansättningsfabrik i Bryssel. Bonn har nu för stunden lyckats sopa problemen under mattan.
1984 skrev den då ganska okända men nu kända konservativa Maastrichtrebellen John Redwood en bok med titeln ”Going for Broke - Gambling with Taxpayers Money”. I den boken skildrar han det Storbritanniens miljardrullningarna av industrisubventioner under 70-talet: från satsningar på Ferranti, British Leyland, British Shipbuilders och British Steel och hightechindustrier i vardande som Inmos och Nexos etc. Resultat: Storbritannien blev allt fattigare under dessa år och arbetslöshet och inflation växte med rekordfart. I Sverige har vi exakt samma erfarenheter - bland annat 20 miljarder kronor för att uppskjuta en, som det visade sig, oundviklig nedläggning av svensk varvsindustri.
Erfarenheterna av statliga industrisubventioner är och kommer inte att bli annorlunda i Tyskland de varit och är i Storbritannien och Sverige.
De tyska industrisubventionerna (och även de franska ) skapar konflikter inom EU. Kommer en valutaunion att mildra dem? Nej, knappast.
Att Kohl och Tyskland hamnat i subventionskarusellen beror ursprungligen på två misstag:
För det första utgick Kohl ifrån att valutaunion mellan Öst- och Västtyskland 1990 skulle få samma effekter som den tyska valutareformen 1948. Förhållandena var emellertid helt olika. Den industristruktur som fanns i 1948 års Tyskland var ganska lätt att rekonstruera. Östtyskland hade levt under centralstyrning i ett halvt sekel, vilket innebar att den ”mentala infrastruktur” som en marknadsekonomi kräver saknades och samtidigt var den östtyska industrin nergången och helt inriktade på export till Sovjet, en marknad som raderades ut. Östtyskarna ville inte heller acceptera sämre levnadsvillkor än västtyskarna fast deras produktivitet var underlägsen. De ville ha västtysk standard direkt. Det var en katastrofal utgångspunkt.
För det andra negligerade Kohl Bundesbanks varningar för en alltför hög kurs för östmarken, när den byttes mot västmark. För östtysk industri blev det ännu omöjligare att konkurrera med tanke på att de skulle sälja i dyra västmark. För att undvika massarbetslöshet sattes subventionsspiralen i gång.
Två misstag har redan begåtts i Tyskland vid bildandet av en valutaunion. Är det inte risk att ännu ett görs genom att forcera fram EMU till 1999? Ökar inte riskerna för att ännu fler länder får förvärrade ekonomiska problem både de som kommer in i EMU och de som står utanför?
Frankrikes ekonomi är svårt utsatt för närvarande. Tysklands ekonomi är också sårbar. Tyskt näringsliv anser att Kohl bygger sina budgetsiffror på en alltför optimistisk uppskattning av tillväxten.
Om EMU-kriterierna luckras upp, ökar riskerna för att de olika länderna kommer in i EMU med fel kurser och olösta ekonomiska problem. Skadeverkningarna kan bli långsiktiga.
Den fara som Tysklands grannar fruktat mest - är ett ekonomiskt starkt Tyskland. Faran är kanske den motsatta - ett ekonomiskt allt svagare Tyskland - vars ekonomiska svaghet kan få en rad negativa effekter för hela EU. Tyskland är en stor marknad och har en köpstark befolkning. Blir tyskarna mindre köpstarka slår detta snabbt på de andra EU-ländernas ekonomi. Spanien, Portugal, Italien och Grekland kommer att tappa köpstarka tyska turister. Volvo och Saab får allt svårare att sälja last- och personbilar på den tyska marknaden etc etc.
Arbetslösheten är redan rekordhög inom EU och den kommer inte förbättras om Tysklands ekonomi försvagas. Hög arbetslöshet skapar förr eller senare svåra sociala problem.
Visar för övrigt inte all utveckling att om det går bra för ett land eller på ett håll i världen, börjar det också gå bättre på andra håll?
Ekonomisk uppgång i USA brukar följas av ekonomiskt uppsving i bl a Europa. När Tyskland var ekonomiskt starkt på 60-talet, fungerade den tyska ekonomin som en motor för andra länders ekonomi, inte minst Sveriges.
Visar dessutom inte också historien att stora länder med försvagad ekonomi lätt dras in i politiska äventyr i form av ökad protektionism, långtgående handelshinder och i värsta fall ökade konflikter inåt och utåt? Weimarrepublikens utveckling skulle antagligen varit en annan om Tyskland inte först genomlevt två svåra inflationskriser och sedan en förfärande massarbetslöshetskris? Weimarrepubliken blev extremt svag och hade därför inte heller medborgarnas tilltro och acceptans. Det var den svagheten som ledde till att en demagog som Hitler kunde ta över och störta Europa in i det andra världskriget. En av orsakerna till första världskriget kan också sökas i ett lands inre svaghet. I detta fall det Habsburgska väldets allt större splittring och upplösningstendenser.
EMU-projektet framställs som ett fredsprojekt och det politiska syftet med den monetära unionen är - om man får tro en del yttrande av bland annat franska politiker - att göra Tyskland svagare. Bundesbank och D-marken som utgör symboler för tyskarnas goda sidor och som har gett dem nationell stolthet ska förvandlas till en europeisk centralbank och europeiska pengar. Om euron blir svagare än D-marken, hur kommer tyskarna då att reagera? Den tyska ekonomin kommer sannolikt att bli svagare med eller utan euron. Men kommer inte tyskarna att skylla utvecklingen på den monetära unionen och kommer inte då Tyskland bli både svagare och mer instabilt? Ett svagt Tyskland kan bli mindre fredligt än ett starkt.
Det är precis som med hundar. En stor mätt hund bits knappast, men en hungrig, neurotisk hund, vare sig han är stor eller liten, blir lätt bitsk.
Sverige tillhör de små nationerna inom EU. Vår historiska utveckling har i hög grad påverkats av både tysk, fransk och anglosachsisk kultur. Sverige har jämfört med Frankrike och Tyskland haft en långt liberalare ekonomisk tradition i alla fall under perioden 1860-1960, då det svenska välståndet grundlades. Det var en period i Sverige som kännetecknades av frihandel och marknadsekonomi. Inte minst har frihandelstraditionen förblivit mycket stark i Sverige sedan 1800-talet. Ligger det något i misstankarna att EMU i mycket är ett protektionistiskt projekt med viss udd riktad mot den mer marknadsinriktade anglosachsiska världen, kan det vara klokt att avvakta med en EMU-anslutning och i högre försöka genomföra den typ av avregleringspolitik som nu gett så positiva resultat i Storbritannien.
För en sådan politik talar två förhållanden: 1. Att Sverige ligger i periferin av EU och vår handel med EU är därför inte så koncentrerad till EU, som de kontinentala kärnländernas. 2. Sverige har stora ekonomiska strukturproblem. Dessa problem måste övervinnas genom olika former av avregleringar. En del av dessa kan uppfattas som impopulära och därför bör de genomföras av oss själva. Detta svåra arbete kan inte överlåtas till EU och Bryssel.