I Karin Wegeståls artikel (18/11 1996) ägnar hon sig bl a åt att kritisera pensionsarbetsgruppens förmenta brott att inte följa sina direktiv.
Direktiven byggde på den borgerliga regeringens ekonomiska proposition hösten 1991 och den då nyligen avgångna socialdemokratiska regeringens sista finansplan från våren 1991.
Den yttersta orsaken till pensionsarbetsgruppens arbete var de långsiktiga ekonomiska problem som redan blivit fullt synliga under den socialdemokratiska regeringen i slutet av 80- och i början av 90-talet och som bland annat krävde en långsiktig pensionsreform.
Det centrala i de kortfattade direktiven som presenterades för regeringen av en av undertecknarna till denna artikel, var att ett framtida pensionssystem skulle
Karin Wegestål har skrivit många pensionsartiklar. Inte i en enda har hon kunnat visa hur den stora pensionsuppgörelsen mellan hennes parti och våra fyra partier på någon punkt strider mot utredningsdirektiven. I stället ägnar hon sig åt att låtsas att direktiven handlade om något annat än de handlade om. Har hon egentligen läst direktiven och vet hon att de låg helt i linje med Allan Larssons sista finansplan?
Det reformerade pensionssystemet missgynnar individer med långt arbetsliv och låg inkomst, skriver Wegestål. Detta är så fel som det kan vara.
En person med långt arbetsliv får i det reformerade systemet tillgodoräkna sig alla avgifter som betalats under hela yrkeslivet, inte enbart som nu för 30 år. Detta innebär att en person med 40-45 yrkesår och svag löneutveckling i det nya systemet inte längre missgynnas som i dagens ATP-system. Här kan nämligen en person med 15 år utan yrkesarbete, 15 deltidsår och 15 heltidsår med hygglig lön få högre pension fastän de sammanlagda pensionsavgifterna varit väsentligt lägre.
Ingen borde kunna hävda att det är rättvist att fler inbetalda ”pensionskronor” bör ge lägre pension eller att samma mängd ”pensionskronor” bör ge olika pension.
Denna märkliga ”rättvisa” har dock en varm förespråkare i Karin Wegestål. Det reformerade pensionssystemet ger ju större rättvisa till grupper som socialdemokraterna säger sig stödja!
I ATP-systemet räknas inbetalningarna - i bästa fall - upp med inflationen, dvs med realräntan 0 %. I det nya pensionssystemet ska drygt en tiondedel av pensionsavgifterna avsättas till ett så kallat premiereservsystem. Detta innebär att denna dryga tiondedel förräntas antingen som räntebärande papper eller i aktier. Om den genomsnittliga långsiktiga avkastningen i fast penningvärde är 3 procent, fördubblas pensionskapitalet på knappt 25 år. Ju längre pengarna sparas desto större blir pensionen. Pensionssparande som växer med ränta på ränta ger således en extra guldkant till människor som börjar arbeta tidigt och därför kan förränta sina pensionspengar längre!
Wegeståls viktigaste kritik är att det reformerade systemet ger för låg pensionsnivå jämfört med det gamla ATP. De jämförelser hon gör är okunniga eller ännu värre ohederliga.
Vid två procents årlig tillväxt ger de två systemen samma pensionsnivå, dvs de två systemen är likvärdiga. (Då har vi inte tagit hänsyn till de extra pengar premiereservdelen kan ge.)
Blir den genomsnittliga tillväxten endast en procent, ger det reformerade systemet lägre pensioner än nuvarande ATP med oförändrade regler. Det är bara det att reglerna inte kan hållas oförändrade vid låg tillväxt för då skulle det krävas helt oacceptabla avgiftshöjningar. I praktiken har vi sett hur det går. Pensionsreglerna ändras och ändringarna kommer snabbt och oförberett.
Vid högre tillväxt än 2 procent blir pensionsnivån däremot högre i det refomerade systemet än i det gamla ATP-systemet. Detta innebär att pensionerna blir bättre i goda tider och sämre i dåliga precis som de yrkesaktivas genomsnittliga inkomster. ATP-systemet ger däremot i praktiken nedskrivna pensionsförmåner, när tiderna är dåliga och detta uppvägs inte av bättre pensioner när tillväxten blir bättre. Varför unnar inte Wegestål pensionärerna den trygghet som det nya systemets automatiska anpassning till den ekonomiska tillväxten ger? Följsamheten till den ekonomiska tillväxten ger ökad stabilitet, större trygghet och säkrare pensioner. Den automatiska anpassningen i pensionssystemet skapar också - fastän vi sällan tänker på det - en rättvisare inkomstfördelning mellan yrkesaktiva och pensionärer.
De mest hårresande fördelningsmässiga orättvisorna har ofta sitt ursprung i snabba och inte alltför väl genomtänkta politiska beslut, som lätt rubbar sambandet mellan olika lagar med egendomliga effekter som följd.
Till sist hur kan Wegestål tro att pensionsuppgörelsen i januari 1994 mellan de dåvarande borgerliga regeringspartierna och den socialdemokratiska oppositionen ledde till en situation, där vi fick allt och socialdemokraterna inget?
Socialdemokraternas förhandlare Ingela Thalén och Anna Hedborg hade varit socialminister respektive statssekreterare inom socialdepartementet, innan pensionsarbetsgruppen tillsattes. I dag är de partisekreterare respektive generaldirektör för riksförsäkringsverket. Mot dessa kunniga förhandlare skulle vi från de icke-socialistiska partierna några månader före valet fått igenom nästan allt vi velat. Wegeståls tilltro till vår förhandlingsskicklighet är smickrande men lika felaktig som det mesta hon skrivit i pensionsfrågan.
En bred uppgörelse är bara möjlig om alla ger och tar. Men Wegestål vill ha allt. Hennes vilja ska råda och därför är hon beredd på att spräcka den största och bredaste politiska uppgörelsen under efterkrigstiden, trots att hon borde inse att om hon får sin vilja igenom, riskerar pensionssystemet att haverera. Hon företräder en destruktiv politik. Vi har en annan syn och hoppas att den socialdemokratiska partiledningen också har det.
Stockholm den 5 december 1996
Margit Gennser, Bo Könberg, Åke Petersson och Pontus Wiklund