Innan jag får några kloka svar på hur den havererade stabilitetspakten ska kunna återupprättas och hur man ska kunna undvika att euron leder till mer skatter och en centralisering av politiken, så kan jag inte rösta ja till euron.
I dag är det nämligen Frankrike och Tyskland som bedriver Jonas Sjöstedts vänsterpolitik.
Johan Norberg liberal debattör och bland annat författare till Till världskapitalismens försvar
Göteborgs-Posten 15/8 2003

Hur tänker ja-sidan, som dominerar den svenska politiska scenen, agera vid ett eventuellt ja. För egentligen borde de långsiktiga politiska konsekvenserna vara det centrala i debatten, inte ränteförändringar på ett års sikt.

Om det bara handlade om användande av en viss valuta tycker jag att det vore naturligt att rösta ja. Men det är inte så enkelt.

Göran Persson vill ha euron för att slippa bli utvärderad av flinande finansvalpar på Wall Street. Det är naturligt att en socialdemokrat vill undvika sådana utvärderingar, för de sätter gränser för politiken. Ingen vill nämligen finansiera en statsbudget som ser ut att gå överstyr, och därför bestraffas ett land som missköter sig med höjda räntor. Det är viktigt för oss som tror på balans i budgeten och låg inflation.

Tjänar på oansvarighet

Med en euro försvinner detta. Ett enskilt land kommer inte längre att få höjda räntor på grund av väldiga underskott, för vi kommer alla att ha samma ränta. I stället kommer alla ingående länder att marginellt bestraffas av en mindre höjning.

Det enskilda landet kommer alltså att tjäna på att bete sig oansvarigt, annars kommer det ändå att behöva betala kostnaden för att andra gör det. Det är, som den liberala EMU-kritikern Mattias Svensson har konstaterat, ungefär som om vi alla hade en gemensam huvudvärk dagen efter festen. Då finns det inget som hindrar den enskilda att dricka för mycket, och då kommer många att göra det, och huvudvärken blir stor.

EMU-länderna är inte dummare än att de förstår detta problem. Därför har de infört en "stabilitetspakt", som förbjuder ett land att ha högre budgetunderskott än tre procent och högre statsskuld än 60 procent. Det är en god föresats. Problemet är bara att många politiker har samma förhållande till skattepengar som alkoholisten har till spriten - missbruk.

Både Frankrike och Tyskland hade högre underskott än tre procent redan förra året, och allt tyder på att de kommer att ha det även detta och nästa år. De bekymrar sig inte om att de bryter mot stabilitetspaktens kärna. I stället har Frankrikes president Chirac krävt en "tillfällig uppmjukning" av pakten, samtidigt som EU-kommissionens ordförande Prodi har sagt att "stabilitetspakten är dum". De två viktigaste euroländerna bryter alltså öppet mot valutans regler redan i dess inledningsfas. Ändå verkar det osannolikt att EU kommer att bötfälla dem. Eftersom sådana sanktioner var förutsättningen för stabilitetspakten innebär det att den har förlorat all trovärdighet och i praktiken har upphört att gälla. Det är ett mycket farligt prejudikat.

Lägg till detta dramatiska budgeteffekter när Europa åldras snabbt. I dag går det i EU 35 pensionärer på 100 i arbetande ålder, år 2050 är motsvarande siffra 75 på 100. Eftersom länder som Tyskland, Frankrike och Italien har oreformerade pensionssystem kommer det att kräva enorma utgifter.

I ljuset av detta framstår plötsligt euron på sikt som ganska skakig. Om EU-länderna missköter sin politik så att det går ut över andra, kommer kraven att öka på en centralisering av denna politik till Bryssel. Riskerna för en sådan centralisering ökar också då samma ränta inte passar ekonomier i olika form.

Räntan blir lätt för låg för starka ekonomier (till exempel Irland) och för hög för svaga (till exempel Tyskland). Man skulle kunna lösa detta genom marknadsanpassning - så att folk flyttar till det land där arbetena finns, att skatter och arbetslöshetsersättning sänks, och att lönerna minskar i dålig konjunktur. Men erfarenheten från ett par decenniers europeisk politik tyder tyvärr på att EU-ledare föredrar massarbetslöshet framför verkliga liberala reformer.

Ytterligare en skatt

Därför är risken att även detta problem leder till att mer finanspolitik centraliseras till Bryssel. Romano Prodi hävdar till exempel att euron inte kan fungera utan en EU-skatt, ovanpå de nationella skatterna. Förslaget till ny EU-konstitution öppnar för att EU ska ha egna intäkter - en öppning för höjda skatter som ingen svensk tycks ha uppmärksammat eller protesterat emot. Avsikten är att skapa ett omfördelningssystem på EU-nivå, det vill säga Robin Hood-skatter, som tar från de länder som det går bra för till de länder som det går dåligt för - det vill säga man bestraffar sund politik och belönar dem som inte sköter sig.

Det riskerar att leda till konflikter mellan länder, och säkerligen till nationalistiska reaktioner. Detta är inte att måla fan på väggen. Redan i dag får Italien väldiga EU-finansierade infrastrukturprojekt för att balansera det dåliga konjunkturläget.

Innan jag får några kloka svar på hur den havererade stabilitetspakten ska kunna återupprättas och hur man ska kunna undvika att euron leder till mer skatter och en centralisering av politiken, så kan jag inte rösta ja till euron. I dag är det nämligen Frankrike och Tyskland som bedriver Jonas Sjöstedts vänsterpolitik.