Förtvivlat. Det är jasidans läge inför euroomröstningen den 14 september.
jasidans starkaste - och sista - kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.
Per T Ohlssn Sydsvenska 22/6 2003

tisdags offentliggjorde Statistiska centralbyrån, SCB, en mätning som visar att motståndarna har kopplat greppet: nejsidan leder med 43,5 procent mot jasidans 33,0 procent. På midsommarafton kom Temo med ännu dystrare besked i Sydsvenskan och Dagens Nyheter: 51 procent nej mot 35 procent ja.

"Opinionsläget är", sade statsminister Göran Persson i en kommentar till SCB-siffrorna, "närmast identiskt med 1994", året då Sverige röstade ja till EU. Det lät mest som en besvärjelse. EU-omröstningen genomfördes i november - och tre månader före valdagen hade jasidan hämtat in en stor del av motståndarnas försprång.

Skillnaderna mellan nu och då är avsevärda:

- SCB:s stora underlag - över 9 000 tillfrågade - medger en geografisk nedbrytning. Bilden blir då att hela Sverige lutar åt ett nej. Förutom Stockholmsområdet. Det förstärker intrycket av att euron är ett utpräglat elit- och 08-projekt. Till och med i Malmöregionen, ett av de starkaste jafästena i EU-omröstningen, har nejsidan övertaget.

De borgerliga nejsägarna är fler än för nio år sedan. Det har nästan blivit trendigt bland en del borgerliga opinionsbildare att vara emot euron.

Ett borgerligt parti, centern, är på nejlinjen. Och bland kristdemokraterna pågår något av en revolt mot Alf Svenssons och partiledningens ja: enligt Temo säger en majoritet av kd-sympatisörerna nej. Bo Lundgren förbereder sin sorti som moderaternas ordförande. Av tre borgerliga partiledare på jasidan är det bara en, folkpartiets Lars Leijonborg, som kan agera med full kraft och tyngd.

Stora medier ägnar sig åt en mer negativ nyhetsrapportering än 1994. Det tar sig bland annat uttryck i ett missvisande språkbruk. Folkomröstningen skildras som ett val mellan ja och nej till EMU, den europeiska valutaunionen. Så är det inte.

Så här långt har jakampanjen varit tämligen misslyckad - och rent av kontraproduktiv.

Göran Persson, jasidans lokomotiv, tuffar fram på det ekonomiska spåret: ett ja ger si eller så mycket i sänkt ränta och si eller så många nya jobb. Men väljarna vet att det är omöjligt att exakt definiera de framtida ekonomiska effekterna av euron.

Det är och förblir de politiska argumenten som väger tyngst för ett ja. Eurofrågan är inte kvantitativ, utan kvalitativ. Den polletten vill liksom inte trilla ned.

Eurons förespråkare borde kasta sig över den senaste rapporten från SOM-institutet vid Göteborgs universitet: Fåfängansmarknad. Hittills har rapporten mest uppmärksammats för avsnittet om svenskarnas mindre generösa inställning till flyktingmottagning. Minst lika intressant är statsvetarprofessorn Rutger Lindahls kapitel En mer nyansrik EU-opinion.

Allt talar för att det är denna grupp, de euroskeptiska EU-anhängarna, som avgör folkomröstningen.

Det är fortfarande möjligt för jasidan att vända opinionen. Förutsättningen är att euron kopplas samman med EU: ett införande av den gemensamma valutan är en lika naturlig som nödvändig utveckling av det EU-medlemskap som gillas av allt fler svenskar.

Hur många tveksamma väljare har klart för sig att det blir svårt för Sverige att göra sig gällande i EU om vi ställer oss utanför en valuta som om bara några år kan omfatta ett tjugotal länder i ett utvidgat EU?

Hur många vet att Sverige redan har accepterat Maastrichtfördraget, där EMU utgör en bärande del? Och hur många är informerade om att Sverige, till skillnad från Storbritannien och Danmark, saknar rättsligt bindande undantag från den gemensamma valutan?

Ett nej till euron den 14 september skulle - förutom att inrikespolitiskt legitimera extrema krafter - underminera den svenska positionen i EU. Och förr eller senare väcka frågan om Sverige överhuvudtaget hör hemma i unionen.
Detta är jasidans starkaste - och sista - kort. Men Göran Persson drar sig för att använda det.

Persson tonar ned de politiska och kvalitativa argumenten: de riskerar att efter ett nej slå tillbaka mot regeringen och honom själv. Ett nej blir, som han ser det, lättare att hantera om folkomröstningen betraktas som en ekonomisk kalkyl (plus eller minus) och inte en politisk ödesfråga (inne eller ute).

Kruxet är att statsministern därmed signalerar att allt förblir som vanligt, business as usual, efter ett nej, att det går alldeles utmärkt för Sverige att vara med i EU så där litet lagom. Det spelar euromotståndarna rakt i händerna.

Dags för jasidan i allmänhet och Göran Persson i synnerhet att höja insatsen. Det finns inte något sådant som ett halvt medlemskap i Europeiska unionen.