Utnämningen av de nya chefredaktörerna på Svenska DagbladetHåkan Hagwall i runa i SvD 2000-07-23, utdrag: Kommentar RE: Detta till skillnad från Peter Egardt. Ur SvD 2000-02-12 Profilen Svegfors försvinner från Svenska Dagbladet strax efter att ledarsidans kontur slätats ut. Förra året lämnade Susanna Popova, Johan Hakelius och Marie Söderquist tidningen. De hade, liksom Mats Svegfors, skaffat sig själva och SvD en stark position i debatten. När tidningens historia skrivs kommer detta, enligt Mats Svegfors, säkert att kallas en stor tid och äran bör tillskrivas chefen för ledaravdelningen Håkan Hagwall som uppfyllt den klassiska redaktörsrollen att upptäcka talanger och låta dem växa. Den nye politiske chefredaktören Mats Johansson har beskrivits som högmoderat och en vanlig förmodan är att ledarsidan nu blir mer partitrogen. Men Mats Svegfors tror att partikansliet kan komma att bli besviket en gång till. Det går inte att arbeta för en tidning och samtidigt leva i symbios med politikerna säger han och tar det för säkerhets skull också från andra hållet: Politiker som förväntar sig saker av tidningen ... deras liv är kantat av besvikelser. Om Mats Johansson uttrycker han sig med ett typiskt Svegforskt snirkleri:
Det ska bli spännande att se vad sånt betyder. Svegfors säger efter en stunds ytterligare resonemang att visst förekommer det försök till politisk styrning av SvD, inte minst genom den stiftelse som är minoritetsägare. Stiftelsen har under de senaste åren blivit mer partipolitisk än tidigare. Förhållandet mellan moderaterna och Svenska Dagbladet är komplicerat från bådas utgångspunkter. Konflikten med moderaterna har kostat Mats Svegfors en del. Relationen till Carl Bildt har tunnats ut och kommunikationen, även privat, har brutits helt med andra kring partiledningen. Samtidigt menar han att moderaterna har varit svåra att nyhetsbevaka för medier i allmänhet och SvD i synnerhet. Carl Bildt har varit överstark vilket skapat en slutenhet i partiet och brist på generositet. Mats Svegfors i SvD 2000-01-15 Med utgångspunkt i uppgifter i tidningen Visions elektroniska nyhetsbrev berättade SvD i går om ett inslag i rekryteringsprocessen. En chefredaktörskandidat skulle ha dragit sig tillbaka efter att ha mött företrädare för Svenska Dagbladets stiftelse som är minoritetsägare i tidningen. Skälet var de, som kandidaten uppfattade det, långtgående politiska krav som stiftelsen ställde på tidningens redigering. Möjligen är jag mer luttrad än många andra som finns i Mediesverige. Men visst är det så att man som ansvarig redaktör lever i en värld ständigt fylld av krav. Inte minst gäller detta i relation till politiken. Förhållandet mellan tidningar och politiska partier blir som mellan eld och vatten. Till synes paradoxalt, men vid närmare eftertanke i det närmaste självklart, blir motsättningen särskilt hård mellan en tidning och det parti som den uppfattas stå nära. Under lång tid har också förhållandet mellan Svenska Dagbladet och moderata samlingspartiet varit ansträngt. Utan att på något sätt vilja förringa betydelsen av den moderata partiledningens samlade ilska så har detta trots allt bara varit en del av de förtretligheter som jag i min egenskap av chefredaktör har haft att hantera. Kraven på en ansvarig redaktör står verkligen ständigt som spön i backen. Det är allt från politiker som tycker att vi har för stora bilder i tidningen på deras politiska motståndare till egna reportrar som tycker att deras texter stryks ner på ett kränkande och helt oförsvarligt sätt. Inte är jag förvånad över att politiska krav i samband med chefredaktörsrekryteringen har kanaliserats via Svenska Dagbladets stiftelse. Stiftelsen har successivt politiserats alltmer. Stiftelsen är ägare i tidningen. Det är faktiskt legitimt av ägare att påverka utnämningen av chefredaktör. Som redaktör lär man sig dock att stå emot kraven. Huden tjocknar med åren. Jag kan försäkra, det allt överskuggande problemet i svenskpress, inklusive Svenska Dagbladet, är inte en tilltagande ägarmakt. Länge behöll jag tidningsstyrelsens bevågenhet genom att blott deklarera att det var tillåtet för styrelseledamöterna att uttrycka personliga uppfattningar om tidningen. Det hade tidigare ansetts vara ett sådant övertramp att det mötts med avgångshot. SvD:s nye politiske chefredaktör Mats Johansson känner jag väl sedan många år. I den mån jag har några invändningar mot Mats Johansson så handlar de näppeligen om hans tendens till självutplåning. Jag är fullständigt övertygad om att minoritetsägaren Svenska Dagbladets stiftelse tror sig ha bidragit till att få en mer följsam politisk chefredaktör. Jag är lika övertygad om att det väl uttrycker den förtrogenhet ledande personer i stiftelsen har med såväl tidningsverksamhet i stort som med ledarskapets psykologi. Maktkamp på Svenska Dagbladet Utnämningen av de nya chefredaktörerna på Svenska Dagbladet har föregåtts och omgivits av en maktkamp mellan huvudägaren, norska Schibsted, och den av moderata intressen dominerade ägarstiftelsen, som äger ungefär en femtedel av SvD. Det uppger medietidningen Vision i sin elektroniska upplaga. Enligt Vision hade Schibsted kommit överens med Veckans Affärers nuvarande chefredaktör Mats Edman, som tackat ja till att bli chefredaktör på SvD. Men efter ett möte med ägarstiftelsens representant Peter Egardt (m) hoppade Edman av i december. Enligt Mats Edman gav Egardt uttryck för en stalinistisk syn på hur nyhetsarbetet i SvD borde skötas, och visade tydligt motstånd mot Edmans utnämning som drevs av Schibsted. Peter Egardt tillbakavisar Mats Edmans historieskrivning och fantasier, skriver Vision. SvD:s styrelseordförande Birger Magnus från Schibsted vill enligt Vision inte kommentera andra kandidater än de chefredaktörer som nu utnämnts: Hannu Olkinuora och Mats Johansson. Han säger att relationen till ägarstiftelsen är oproblematisk. Edman själv bekräftar dock för SvD att historien är sann. Han skulle tillträda som chefredaktör senast i april. Någon kompletterande chefredaktör var I det skedet inte aktuell. När han två dagar före det tilltänkta offentliggörandet fick klart för sig att inte hela styrelsen stod bakom honom hoppade han omedelbart av. Håkan Hagwall i SvD 2000-02-15 I dag lämnar jag ledarredaktionen och arbetet som Svenska Dagbladets politiske redaktör. jag tillträdde posten 1991 samma dag som Mats Svegfors blev chefredaktör och ansvarig utgivare, och jag går med honom. jag lämnar dock inte SvD utan övergår till skrivande på heltid. jag kommer bland annat att medarbeta på ledarsidan. Mats Svegfors skrev i gårdagens tidning om hur arbetet utvecklats under hans tid på SvD; han skrev om arbetssätt, om arbetsledning, om sparbeting och framtidsprojekt, om den tryckta tidningens roll i mediemiljön. Efter tjugofem år på ledarredaktionen har jag naturligtvis sett åtskilligt hända med sidan 2i SvD, inte bara de typografiska förändringar som efterhand har gjort sidan allt mer varierad och lättillgänglig. Det har också hänt en hel del med sidans - och skribenternas - roll som opinionsbildare. När jag kom hit 1975, kom jag direkt från ett jobb som politisk sekreterare i moderata samlingspartiet. Det var ett rätt naturligt avancemang på den tiden. Och det är det fortfarande, men det finns avsevärda skillnader. På ledarredaktionen, som inte var större då än nu, fanns en moderat ledamot av Stockholms kommunstyrelse, han blev faktiskt även ordförande, vidare en m-ledamot i landstinget, och själv hörde jag till kommunfullmäktige i Sundbyberg, ett tag som vice ordförande. En gång kunde man läsa i en ledare något om vad en moderat röst i debatten så riktigt påpekade. Den kloka rösten tillhörde den som skrev ledaren. Det där var i längden inte bara ohållbart utan också outhärdligt. Det måste till ett uppbrott. Och det kom. Vi lösgjorde oss. Inte från den ideologiska grunden, men från identifikationen med ett parti. De har funnits som beklagat det. Ibland. Knappast dock merparten av våra läsare, om jag har förstått reaktionerna rätt. Och jag har haft kul. Det har varit ett privilegium att ha tillgång till en ledarsida och att få vara med om att bilda opinion utifrån ett konservativt förhållningssätt och en liberal samhällssyn. Att samma grundsyn också finns företrädd i riksdagen är naturligtvis ingen nackdel. Men det är en finess att vi på ömse håll, för det mesta, har lyckats hålla i minnet att vi inte äger och inte ägs av varandra.
|