Europa står vid ett vägskäl
och dess ledare kunde inte peka ut färdriktningen.
Ibland ser man saker med nya ögon.
Ingrid Hedström DN 18/6 2005

Europeiska Unionen har liksom Bosnien-Herzegovina tre presidenter - men hur många av unionens medborgare vet vilka de är och vad de gör och vem som tillsatt dem?

Ett system som ingen begriper, uppbackat av politiska ledare som nått bottennivåer i popularitet på hemmaplan, kombinerat med stagnerande ekonomier: det är den explosiva blandning som fått de franska och holländska väljarna att revoltera och rösta nej till EU-konstitutionen.

Denna revolt vill EU-ledarna möta med en debatt mellan det "civila samhället, arbetsmarknadens parter, de nationella parlamenten, de politiska partierna" samt EU:s institutioner. Det är rätt patetiskt

"Fred och potäter" räckte för att få stöd från den generation som upplevt krig, hunger och ransoneringar men imponerar inte på den generation som tar fred och öppna gränser för givna men känner osäkerhet inför framtiden och oro för jobben. Inför dem har EU ingen ursäkt för att vara det elitprojekt det är, och för att råda bot på deras misstro krävs mer än ännu en välmenande debatt.

De nya medlemsländerna är dynamiska och entusiastiska. Stödet för EU-medlemskapet ökar bland väljarna. Till och med i Malta, det land som var mest splittrat före EU-inträdet, står nu plötsligt ett enat parlament och stampar av iver att ratificera EU-konstitutionen.

Men i den gamla EU-kärnan råder nästan en "fin de régime"-känsla, en känsla av slutet på en epok med ekonomier som slutat skapa jobb, politiska ledare som saknar förtroende och partisystem på väg att rämna på längden och tvären. Frankrike, Tyskland, Italien, Nederländerna - alla verkar de på något sätt stå inför ett politiskt vägskäl.

Inför denna oroande bild valde EU-ledarna på torsdagkvällen att trycka på pausknappen i hopp om att det om några år ska gå att trycka på "play" igen och på nytt se blomstrande ekonomier och nöjda väljare.

Full text