Contra

Contra 14 maj 2000 EURO-KRIS UTAN KRIS I EUROPA

När euron infördes som gemensam valuta (åtminstone med oåterkalleligt fasta växelkurser mellan de ingående valutorna, eurosedlar och -mynt kommer först år 2002) i elva EU-länder den 1 januari 1999 var optimismen stor och euron låg var värd 1,20 dollar. Idag är en euro värd 89 cent. Också jämfört med svenska kronan har euron sjunkit - från 9:40 i januari 1999 till 8:20 idag.

Idag uppfattar alltfler euron som en krisvaluta. Varför har det blivit så? Euron har ännu inte utsatts för några egentliga prov! Ekonomierna i Europa har utvecklats bra, världshandeln har expanderat, arbetslösheten sjunkit och industrierna går så det knakar. Men marknaden saknar idag förtroende för euron. Euron sjunker så mycket att det får realekonomiska effekter.

Den svaga euron hotar till exempel brittisk industri (som inte har infört euron och där pundet utvecklats ännu starkare än den svenska kronan). Problemen för den av BMW ägda brittiska biltillverkaren Rover har kraftigt försvårats av eurons svaga utveckling och i dagarna beslutar Ford att lägga ner tillverkningen i Dagenham utanför London, på grund av kostnadsläget. Men i euroländerna skulle det här väl gynna industrin? Visst! Ford kommer att tillverka sina bilar i Tyskland och Spanien istället.

Men en stadigt sjunkande valuta försvårar näringslivets investeringsbeslut och den är naturligtvis också en black om foten för politikerna som satsat så mycket prestige på euron. För euron är ett politiskt, inte ett ekonomiskt, projekt. 1999 års Nobelpristagare i ekonomi Robert A. Mundell fick priset för utveckling av teorin om optimala valutaområden. Euro-området är idag inte ett sådant område, eftersom ekonomierna är alltför olika, de utjämnande flödena av arbetskraft alltför små och den ekonomiska politiken kontrolleras på nationell och inte europeisk nivå.

Euro-området skulle därför bli ännu sämre som valutaområde om också pundet (och kronan) togs med. Men politikerna försöker nu rädda det politiska projektet. Först lättade man på kriterierna för att uppnå valutastabilitet för att baxa in Italien i samarbetet. Man lät italienarna dra lite på definitionerna och har sedan också tittat åt andra hållet när budgetunderskottet i Italien har växt. Marknaden har inte sett med blida ögon på detta.

Övertygelsen på marknaden är att de kriterier (för inflation, räntor och udgetunderskott) som satts upp inte kommer att kunna hållas när de utsätts för allvarliga påfrestningar och då är ju själva grunden för euro-valutan, förtroendet för att de strikta reglerna verkligen ska följas, skakig.Nu har Grekland kvalificerat sig för att bli det tolfte euro-landet. Och Grekland har verkligen genomfört en rad åtgärder för att uppfylla kraven på inträde och på papperet uppfyller landet nu de uppställda kraven.

Men marknadens tilltro till Greklands förmåga att hålla en stabil ekonomisk politik är inte stort. Om Grekland lyckats uppfylla kriterierna ett enda av de senaste trettio åren - och det är det sista året - så ser man det som kortsiktigt och sorglöst att tro att landet ska klara kriterierna i framtiden. Euron har på två år sjunkit med trettio procent mot dollarn, trots att den europeiska ekonomin inte har utsatts för några svåra chocker och trots att den ekonomiska utvecklingen varit jämn i de större EU-länderna.

Euron har faktiskt inte utsatts för några av de påfrestningar som den måste klara för att överleva. Till exempel att kunna hantera en situation med stora skillnader i den ekonomiska utvecklingen i de centrala länderna Tyskland-Frankrike-Italien. Eller en situation där länder i periferin (Portugal, Finland eller Irland till exempel) får en utveckling som kraftigt avviker från resten av euro-området.

Säg att de centrala länderna - som kommer att vara avgörande för räntesättningen - kräver stimulans, medan Finlands ekonomi utsätts för inflationsdrivande överefterfrågan (på grund av efterfrågan på papper och mobiltelefoner), då kommer penningpolitiken att fördjupa inte lösa problemen. Samma blir naturligtvis fallet om efterfrågan blir svag i ett land i periferin när de centrala länderna måste dra åt.

Eurons kris idag beror på att marknaden äntligen börjat se bakom de politiska fraserna. Och mer tar till sig den ekonomiska vetenskapens än den politiska retorikens syn på valutorna.

Början på sidan