Djup klyfta mellan det partipolitiska etablissemanget och folket
Större delen av partieliten är överens om att ge mer makt till EU
Större delen av folket sade nej till detta i folkomröstningen om EMU
Nu har socialdemokraterna beslutat att utesluta Nils Lundgren
Corren 15/4 2004

Större delen av partieliten är överens om att ge mer makt till EU. Större delen av folket sade nej till detta i folkomröstningen om EMU. Det föranledde inget omtänkande på det partipolitiska planet. Närmast demonstrativt svarade i stället majoriteten i riksdagen med att efter euroomröstningen godkänna huvuddragen i förslaget till grundlag för EU som kraftigt ökar den överstatliga makten.

När partierna satte ihop sina kandidatlistor inför valet till EU-parlamentet märktes heller ingenting av att Sverige precis hade haft en folkomröstning med ett glasklart budskap om mindre makt till överstaten.

Nästan sextio procent av de socialdemokratiska väljarna röstade nej till EMU. Men partiets lista befolkas på valbara platser bara av anhängare av mer överstatlighet. En EU-kritiker förekommer på trettioförsta plats, en placering som är att betrakta som ett hån mot den stora majoriteten socialdemokratiska väljare.

Nästan trettio procent av de moderata väljarna röstade nej till EMU. Andelen moderater som i dag säger nej till euron uppgår till över fyrtio procent. Av detta märks inget på partiets lista eller i dess politik. Moderaterna vill ge mer makt till EU, till exempel på det utrikes- och försvarspolitiska området.

Det vill också centern som efter folkomröstningen svängt och numera spricker av iver över att ge mer makt till Bryssel. Partiet säger ja till EU-grundlagen och har särskilt profilerat sig som en anhängare av dess försvarspolitiska ambitioner. Maud Olofsson vill underordna Sverige i ett EU som hon vill se förvandlat till en militärunion där besluten i utrikes- och försvarsfrågor fattas med majoritetsbeslut. Svenska soldater skall alltså skickas i strid, även om Sveriges riksdag och regering inte vill det.

Centerledningens omsvängning är ännu ett exempel på hur det partipolitiska etablissemanget struntar i och utmanar folkopinionen i synen på överstatligheten.

Ett svar på att partierna vägrar att ta till sig det folkliga budskapet, på att politiken fortsätter i samma hjulspår och med samma uppsättning jasägare till mer EU-makt, är den nya formationen Junilistan med Nils Lundgren i spetsen. Junilistan lanserar sig som ett alternativ för de socialdemokratiska och borgerliga väljare som önskar sätta gränser för överstatligheten. Att det inte är fråga om ett parti i vanlig bemärkelse framgår av att man valt att kalla sig för en "lista". Kandidaterna på listan förenas i synen att EU skall ha mindre makt, men representerar olika ideologier inrikespolitiskt. Det motsvarar hur det ser ut bland väljarna.

Tanken är att socialdemokratiska, moderata, kristdemokratiska, liberala och allmänt borgerliga väljare som motsätter sig sina partiers hållning i EU-frågorna och som vill markera mot överstatligheten skall kunna göra det utan att känna sig som "svikare" inrikespolitiskt; socialdemokratiska väljare skulle till exempel kunna sätta ett kryss på socialdemokraten Nils Lundgren.

Men nu har socialdemokraterna beslutat att utesluta Nils Lundgren ur det parti där han varit medlem i trettio år. Principen att man inte kan vara med i två partier är givetvis riktig, men den nu uppkomna situationen är speciell, och inte minst ett resultat av partietablissemangets maktfullkomliga agerande. Uteslutningen av Lundgren kan bara ytterligare befästa intrycket av maktfullkomlighet.

Socialdemokraterna, moderaterna och kristdemokraterna har också tagit strid för att hindra kandidaterna på Junilistan från att beteckna sig som socialdemokrat, moderat och kristdemokrat. Det är förstås ett uttryck för den oro som dessa partier känner. Men det måste faktiskt vara tillåtet för människor att behålla sin politiska identitet, även när deras partier inte ger rum för deras syn på EU-makten och därför tvingar dem att skapa ett kompletterande alternativ i denna fråga.

Partidiktaturen i EU-frågorna måste brytas ner.