-
Nytt -
Index A till Ö -
EMU-skeptiker -
Statsvetare - Medborgare mot
EMU
|
|
Gabriel SteinEuromedlemskap leder inte till något reformtryck, snarare
tvärtom. Jag har nyligen tillbringat tio dagar i Sverige. Trots att opinionsundersökningarna fortfarande visar ett övertag för nej-sidan i den kommande folkomröstningen, verkade det som om nästan alla jag träffade tänker rösta ja. Frågar man varför, får man i allmänhet två svar. Det första är att Sverige genom att gå med i den gemensamma valutan bejakar sin samhörighet med det övriga Europa. Det andra är att det bara är genom euromedlemskap som Sverige kan förmås att genomföra de marknadsekonomiska reformer som landet behöver. Det första argumentet är svårt att bemöta. EMU är och har alltid varit ett politiskt projekt. I sista hand syftar det till en politisk union i Europa. Det är dessutom troligt att den gemensamma valutan i längden inte kan fungera om inte euroområdet omvandlas till en politisk union. För den som stöder detta mål är svenskt euromedlemskap inte bara självklart utan också nödvändigt. Men för den som är mot en europeisk politisk union blir det då lika angeläget att motsätta sig svenskt euromedlemskap. Danmark, Schweiz, Norge och Island, för att inte tala om Storbritannien, visar med all önskvärd tydlighet att man klart kan markera sin samhörighet med det övriga Europa utan att anta den gemensamma valutan. Det andra argumentet är däremot lätt att bemöta, eftersom det är helt fel. Det är givetvis sant att Sverige har svåra ekonomiska strukturproblem: skatterna är för höga och uppmuntrar inte till eget företagande eller till hårt arbete. Arbetsmarknaden är hårdreglerad och den offentliga sektorn är alldeles för stor och ytterst ineffektiv. Det har ju senast visats i en rapport från Europeiska centralbanken (ECB). Men det är inte problem som vi är ensamma om. De stora länderna i Euroland, framför allt Tyskland och Frankrike, men även Belgien, Italien m fl, har samma problem. I själva verket är det så att Sverige av olika skäl har ljusare framtidsutsikter än flera av dessa länder. Enligt industriländernas samarbetsorganisation OECD är Sveriges potentiella tillväxttakt (den takt med vilken ekonomin kan växa utan att i sinom tid leda till överhettning) omkring 2,5 procent och klart högre än Eurolands omkring 2 procent. (Skillnaden låter liten, men en tillväxttakt på 2,5 procent betyder att en ekonomi fördubblas på 28 år. Är tillväxttakten i stället 2 procent tar det 36 år.) För Tyskland är det ännu värre. Där har man i dag en potentiell tillväxttakt på omkring 1,5 procent, men under de närmaste decennierna kan tyskarna skatta sig lyckliga om ekonomin över huvud taget växer. Till detta tillkommer att nästan alla länder i Euroland har stora problem med sina pensionssystem, något som ju Sverige löst genom 1990-talets pensionsreform. Men det är inte bara att länderna i Euroland i mångt och mycket har samma problem som Sverige och skulle behöva genomföra samma reformer som krävs för svensk del. Vad som är värre är att de, med få undantag, oftast i form av en omvändelse under galgen, inte är intresserade av reformer. De talar i stället om att utjämna spelplanen - men alltid åt fel håll. Är skatterna olika höga? Då skall de harmoniseras, på högsta gemensamma nivå. Skiljer sig regelverket från land till land? Då harmoniseras det på hårdaste gemensamma nivå. Den här inställningen, raka motsatsen till vad som behövs, ökar bara eurozonens strukturproblem och försvagar dess tillväxtförmåga och konkurrenskraft. Men det viktiga ur svensk synvinkel är att det visar att euromedlemskap inte leder till något reformtryck, snarare tvärtom. Att knyta kronan till ett sklerotiskt lågtillväxtområde som Euroland närmast garanterar att Sveriges problem finns kvar och förvärras. Snarare gäller att Sverige genom att stå utanför euron måste reformera för att förstärka sin konkurrenskraft. Genom att gå med i Euroland kan vi ännu en tid skydda oss från en alltmer konkurrenskraftig omvärld. Vi kan behålla höga skatter, dyra regler och en ineffektiv offentlig sektor. Utanför euron utsätts vi direkt för ett marknadsekonomiskt tryck genom växelkursen. Då kan vi välja: the same procedure as last year - sänkt konkurrenskraft, vart tionde år förbättrad genom devalveringar. Den vägen har vi redan gått och den har bara gjort oss fattigare. Eller marknadsekonomiska reformer som ökar tillväxten och leder till ökat välstånd. Det är ytterligare ett skäl att rösta nej den 14 september. Gabriel Stein
Räntegapet gentemot de tyska räntorna minskar om
Sverige går med i EMU.
Dessutom ökar inflödet av utländska direkt- och portföljinvesteringar till Sverige och företagsklimatet förbättras. Det är slutsatserna i en enkät bland 13 Sverigeanalytiker vid finanshus i London som genomförts av svensken Gabriel Stein, vid analysfirman Lombard Street Research, på uppdrag av SAF. EMU-medlemskapets effekter på tillväxt och inflation är svårare att bedöma. Här hade analytikerna ingen entydig bild
Externa länkar: öppnar i nytt fönster
|
