|
|
Medborgare för folkomröstning -
Folkomröstning.nu |
Tom HeymanDenna sida är flyttad till Medborgare mot EMU och är ej uppdaterad här sedan juli 2003 Tom Heyman är en av grundarna av "Allt som vanligt den 15 september" För en tid sedan deltog jag i en EMU-debatt där jasidan företräddes av en vänstersocialistisk EU-federalist (fackföreningsjournalisten Bror Perjus) och en moderat nyliberal (riksdagsledamoten Henrik von Sydow). En bit in i debatten förklarade Perjus att poängen med EMU är att stärka politikens inflytande över marknaden. I nästa replik förklarade von Sydow att vitsen med EMU är att rulla tillbaka politikens inflytande och släppa marknadskrafterna fria. Med sådant motstånd behövde jag och min nejkollega, f d m-riksdagsmannen Tom Heyman, inte säga mycket. Jan Björklund använder ett klassiskt debattknep i
tisdagens inlägg: Varför överge utmärkt krona?
Tom Heyman: Replik på Johnny
Munkhammar Har media något ansvar? Öppet brev till partiledarna
Brev från Tom Heyman Riksdagsman Tom Heyman lämnar
moderaterna Folkomröstning väntar trots ensidig
EMU-debatt Folkomrösning om EMU - En
fullständigt onödig debatt Jan Björklund använder ett
klassiskt debattknep i tisdagens inlägg: Med ett ganska försåtligt resonemang vill Björklund (GP 24/2) bevisa att EMU-motståndet domineras av extremistgrupper, däremot består den ”politiska mittfåran” av en majoritet som ser samarbete som något naturligt och positivt. För att ytterligare förvirra begreppen så blandar Björlund samman EMU och EU- motståndet, två helt separata frågor.
EMU-frågan handlar alls inte om ”tron på gränslöst samarbete” eller någon gemensam ”människosyn”. Den handlar istället om att länder med sinsemellan mycket olika ekonomiska förutsättningar skall fungera i ett och samma valutaområde. Detta är ingalunda problemfritt och det finns i valutaunionen inte ens en teoretisk modell för hur Centralbanken skall kunna hantera penningpolitiken när stora skillnader uppstår mellan de olika länderna. En gemensam ränte- och penningpolitik framtvingar ganska snart även en gemensam finanspolitik och därmed även gemensam skatte- och socialpolitik. Inom unionen förs nu en ganska intensiv debatt i dessa frågor. Ett förslag om ekonomisk samordning skall redovisas till Europeiska rådets möte i Grekland i år för att kunna beslutas på regeringskonferensen 2004. Lägg därtill en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (även om den just för dagen inte verkar så aktuell), en gemensam försvarspolitik och en begränsning av de mindre staternas inflytande genom slopad vetorätt så finns grunderna till den federala stat som många på kontinenten, men bara ett fåtal i Sverige, säger sig vilja ha. Samarbete kan aldrig bli ett självändamål. Ett samarbete som i en riskabel process riskerar att skapa ett dåligt resultat är knappast önskvärt. Vi som företräder nej-sidan tror inte att en gemensam valuta leder till några fördelar, tvärtom riskerar den att bli en form av tvångströja när de olika länderna skall pressas in i system som till slut inte passar någon. Redan idag kan vi se problemen för den tyska ekonomins som drabbas av en för hög ränta samtidigt som Eire med 4 % inflation lider av ekonomisk överhettning. Centralbankens räntebeslut som skall passa alla riskerar att istället inte bli bra för någon. Till detta skall läggas de årliga kostnaderna i storleksordningen 10 miljarder kr, ungefär lika mycket som hela vår nuvarande nettobetalning till EU. Penningfördelningen då? Nej-sidan får enligt förslaget 48 miljoner kr. Fördelningen sköts av en förening i vilken ingår 19 olika nej-organisationer. De olika organisationerna har sinsemellan kommit överens om fördelningen av 42 miljoner, återstår 6 miljoner som kommer att fördelas till andra organisationer som ansöker om kampanjbidrag. För att kunna erhålla bidrag skall en organisation vara demokratisk och får icke vara rasistisk eller främlingsfientlig. Organisationen måste ha stadgar, styrelse och revisorer och måste förbinda sig att redovisa kampanjmedeln efter omröstningen. Vid fördelningen skall eftersträvas största möjliga antal nej-röster och en så rättvis fördelning mellan organisationerna som är möjligt. Arbetet med denna fördelning har just påbörjats. Förhoppningsvis har Jan Björklund därmed fått svar på sin fråga om hur pengarna kommer att fördelas. Vi är väl medvetna om att olika extremistgruppers argument kan riskera nej-rörelsens trovärdighet och att man från ja-sidan gärna vill framhålla denna koppling, något som Jan Björklunds inlägg är ett tydligt exempel på. Folkpartiets Ja-general Marit Paulsen har varit kommunist
Varför överge utmärkt
krona? Inom några år kommer cirka 25 länder, med väldigt olika ekonomiska förutsättningar, att ingå i EMU. Förändringar i de inbördes relationerna (t ex genom höjda oljepriser) kan inte längre absorberas genom förändringar av räntor och valutakurser. Att med finanspolitiken förändra ekonomin går inte heller - stabilitetspakten ger klara begränsningar. Finansiella kriser kommer i stället att slå mot arbetsmarknaden, med risk för omfattande arbetslöshet och åtföljande social oro. För att undvika dessa problem blir den enda återstående möjligheten att utjämna skillnaderna via EU:s budget. Kraven på en i unionen gemensam finans- och skattepolitik har därför redan börjat framföras. Med den följer också troligen krav på samordning av socialpolitiken, eftersom länder som får stora bidrag från den gemensamma kassan inte kan tillåtas att fritt dela ut pengar till sina medborgare. Lägg därtill en gemensam försvars- och utrikespolitik och gör någon av de nuvarande statsministrarna till president och den federala superstaten är ett faktum. Men det var ju denna vi inte ville ha. Inte ens de mest entusiastiska EU-anhängarna har förespråkat detta. Men ändå är vi på god väg. Det nyligen beslutade Nicefördraget innebär en begränsning av de små staternas inflytande och den i Sverige nyligen genomförda grundlagsändringen stärker den överstatliga nivån i Bryssel. I denna framväxande union kommer Sveriges nationella självbestämmande att reduceras till samma nivå som i dag gäller för en mindre tysk delstat. För mig är det en gåta att ledande svenska företrädare så energiskt kämpar för att införa den gemensamma valutan EMU. Vi har haft en bra ekonomisk utveckling med vår flytande krona och vi är väl kapabla att själva bestämma över vår framtid. Tom Heyman: Replik på Johnny
Munkhammar (25 oktober) Johnny Munkhammar: Halva EU kan bantas bort Mindre men bättre EU – fokusera på frihet och välstånd ”EU är en fenomenal inrättning som i stor utsträckning gör fel saker”, påpekade Daniel Tarschys, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet, på en hearing anordnad av SIEPS den 15/10. Han syftade på att en majoritet av budgeten går till skadlig politik inom jordbruk och regionalpolitik. Tarschys har rätt – dessa system bör avvecklas.... mer Det är lätt att instämma i Johnny Munkhammars beskrivning av de många problem som skapats i den Europeiska Unionen, men när jag läser hans framtidsvision undrar jag om vi ens bor på samma planet. Svenskar - även entusiastiska EU-företrädare - talar gärna om en begränsning av unionen. Problemet är bara att i övriga länder är bilden helt annorlunda, där ser man med förväntan på den federala statens tillkomst. Några planer på att minska sin verksamhet har vare sig Komissionen, Ministerrådet eller Parlamentet, tvärtom ser de stora behov av nya omfattande regler på europeisk nivå. En utvidgning av unionens makt förefaller oundviklig och den kommer att ske på de nationella parlamentens bekostnad. För mig är det en gåta att så många ledande svenskar med så stor förtjusning arbetar för att reducera Riksdagens beslutsmakt. Möjligen tror Svenskt Näringsliv att den överstatliga beslutsordningen är ett bra sätt att komma förbi besvärliga svenska regler, men erfarenheterna från EU talar i en annan riktning. Ett led i denna anpassning är EMU-anslutningen. Visst innebär detta fördelar - framförallt för näringslivet som slipper valutaväxlingar och kursrisker. Gemensamma mynt och sedlar är i sig inget problem. Men med en gemensam ränte- och penningpolitik kan de olika länderna inte längre själva hantera plötsliga ekonomiska kriser, finanspolitikens möjligheter begränsas av stabilitetspakten och ingen vet egentligen hur en ekonomisk kris skall hanteras. Någon liknande konstruktion har aldrig tidigare prövats - EMU är ett politiskt fullskaleexperiment. Det kommer snart att visa sig att EMU även förutsätter en gemensam finans- och skattepolitik. Lägg därtill en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och den federala staten är ett faktum, fjärran från det halverade EU som Munkhammar drömmer om. Sverige kommer då att få samma roll som en mindre tysk delstat har idag. Processen är redan igång: Det nyligen beslutade Nice-fördraget innebar en begränsning av de mindre staternas inflytande och den i Sverige nyligen beslutade grundlagsändringen innebär att Regeringen - utan att höra Riksdagen - kan överlåta i stort sett alla slags beslut till EU. Redan idag finns en omfattande överstatlighet i Unionen och under det senaste året har svenska myndigheter allvarligt kränkt svenska medborgares rättigheter i Sverige med hänvisning till beslut fattade i Bryssel. Som alla politiskt styrda organisationer har EU svårt att ändra sina regelverk även om problemen är uppenbara för alla. Jordbruksstödet, som idag tar halva budgeten, är hopplöst felkonstruerat, men trots detta sker inga förändringar. När Tyskland och Frankrike nyligen gjorde upp om fortsatt jordbruksstöd hjälpte det föga att Sverige och Holland protesterade. Så lär det bli i alltfler frågor; när de stora länderna gjort upp återstår bara för de små att anpassa sig. Med en federal utveckling i Europa återskapas den gamla axeln Berlin-Paris som så länge dominerade kontinentens politik. I stället för att förändra de nuvarande industristöden införs nya, helt i strid med Romtraktatens bestämmelser. Under förra året infördes nya stöd för sjöfart, skeppsvarv och flyg, just nu förs resonemang om utökade stöd för fiske och bilindustri. Som alltid kommer det att visa sig att när stöden väl införts blir det nästan omöjligt att ta bort dom igen. Så var det inte tänkt - men så har det blivit. Det är idag svårt att säga hur EU kommer att utvecklas. En utveckling till en federal superstat kan inte uteslutas och för små länder kan många obehagliga överraskningar vänta runt hörnet. Det finns all anledning att skynda långsamt med anslutning till EMU. Tom Heyman
Har media något ansvar? GP vill se en snar tidtabell för EMU-omröstningen, helst en med sikte på anslutning redan 2005. Eftersom en EMU-anslutning kräver grundlagsändring är detta knappast möjligt, en anslutning kan ske tidigast efter nästa val 2006. Det finns därför gott om tid för en seriös debatt, frågan är dock hur en sådan skall kunna genomföras. De som idag förespråkar en snabb omröstning – helst redan till våren – kan inte ha något annat syfte med detta än att beslutet skall smygas på svenska folket. Sverige skall plötsligt vara anslutet till EMU utan någon riktigt debatt. Mediadominansen för ja-sidan är nämligen förkrossande stor. Sedan Mats Svegfors lämnade Svenska Dagbladet finns inte någon rikstäckande tidning som inte energiskt driver ja-linjen. Allt redaktionellt material i alla rikstidningar återspeglar ja-sidans argument. Att kända utländska ekonomer har varnat för EMU-projektet redovisas inte. Ingen beskriver projektets många olösta problem. Debattinlägg från nej-företrädare, som inte är vänster, refuseras för att inte bilden av nationell enighet skall rubbas. I den politiska debatten utmålas nej-sidan som ett vänsterprojekt. Även om väljarkåren är splittrad så återspeglas inte detta i Riksdagen och än mindre i partiledningarna. Riksdagen är i denna fråga inte representativ för befolkningen. En majoritet av Kds väljare är negativa eller tveksamma men inom riksdagsgruppen finns bara en företrädare för nej-sidan, inom moderaterna och folkpartiet ingen - trots stor tveksamhet i väljargrupperna. Svenskt Näringsliv har tagit ställning för ja-sidan som därmed disponerar i praktiken obegränsade resurser. LRF som organisation arbetar energiskt för att tysta Centerns negativa inställning. Detta skall jämföras med nej-företrädarna som saknar allt: Ingen fungerande organisation, inga tidningsredaktioner, inga radio- eller tv-kanaler, faktiskt inte ens telefoner eller kopiatorer. Hur skall en fungerande debatt kunna föras med så våldsamt skilda förutsättningar? Anser GP att media har något ansvar för att debatten blir ”rättvis” och att debatten i denna – faktiskt mycket svåra fråga – kommer att bli allsidig och höja sig över slagordsnivån? Tom Heyman Näringslivsprofiler och tidigare riksbankschef varnar
för EMU: Bland andra tidigare riksbankchefen Lars Wohlin samt näringslivets Rune Andersson och Per-Olof Eriksson, som bildat en alternativ motståndsgruppp mot EMU. Ett medlemskap i EMU är utomordentligt farligt för svensk ekonomi. Sverige skulle förlora möjligheten att bedriva en självständig ekonomisk politik. Vi skulle avskaffa vår självständiga riksbank som fört en framgångsrik penningpolitik och begränsat inflationen. Vidare får vi permanent högre skatter och sämre välfärd. Brev från Tom Heyman När vårriksdagen igår avslutades så upphörde i realiteten också mitt uppdrag som ledamot för Göteborgsmoderaterna, även om jag formellt kvarstår som ledamot i ytterligare några månader. Jag engagerade mig i Moderata Samlingspartiet 1970 därför att Moderaterna då var det enda parti som motsvarade mina krav på en sund ekonomi och ett kraftigt försvar av rättstryggheten. Jag har på senare år uppfattat att partiet utvecklats i en annan riktning. Den värdekonservativa grunden har tonat bort och istället har partiet utvecklat en ganska påtaglig populism med ofta starka nyliberala inslag. Detta har varit speciellt framträdande i ett antal frågor: Ekonomi Den budget som partiet nu presenterar, som ett alternativ till regeringens, håller inte. De statliga utgifterna är avsevärt större i vårt förslag än i regerningsförslaget och detta, i kombination med krav på omfattande skattesänkningar, leder inte till förbättrade statsfinanser och en minskad statsskuld. Om det moderata budgetalternativet skulle genomföras kommer vi, på samma sätt som den tidigare regeringen, åter att hamna i en situation med gigantiska budgetunderskott. Detta är knappast en ansvarsfull politik. Rättstrygghet Under de senaste två åren har utredningen om Estonia tagit mycket av min tid. Estonias haveri är den största civila olycka som någonsin drabbat sjöfarten på Östersjön och det är den största svenskrelaterade sjöolycka sedan fregatten KRONAN förliste utanför Öland på 1600-talet. Man kunde därför förvänta sig att ESTONIAS förlisning, på samma sätt som andra stora olyckor, skulle noga utredas så att orsakerna till haveriet blev klargjorda. Istället har svenska tjänstemän och myndigheter medverkat i en farsartad och bitvis kriminell utredning som inte alls haft till syfte att klargöra några fakta och i denna process har moderaterna, av partiegoistiska skäl, medverkat på ett sätt som helt bortser från alla krav på oväld och objektivitet. Efter att ha följt partiledningens agerande i detta ärende är alla partiets stolta deklarationer om ett rättssamhälle fär mig bara innehållslöst pladder. EU Vad vill vi med EU? Någon intern debatt om den framtida Europapolitiken förs inte. Officiellt finns ingen moderat som företräder en utveckling mot en federal förbundsstat med omfattande överstatlighet, men det finns heller ingen attityd till den mycket snabba process som nu sker efter Amsterdam- och Nicefördragen. Vill vi överlåta beslutsmakten över svensk utrikespolitik till Bryssel? Genom att acceptera ändringen av RF 10:5 öppnar vi för en sådan utveckling utan någon intern debatt. Skall svenska värnpliktiga kunna sändas till avlägsna krigsskådeplatser där Sverige inte har några intressen att försvara? Det kan mycket väl bli resultatet av den Nato-anslutning som partiledningen nu förespråkar - även i det fallet utan någon intern debatt. Det anses som en självklarhet att alla vill ha en snar EMU-anslutning. Någon seriös debatt om detta har inte förts under min tid som riksdagsledamot och all invändningar har avfärdats med hänvisning till avlägsna partistämmobeslut - långt innan jag blev ledamot 1988. Göteborgsförbundet Jag har saknat den politiska debatt i förbundet som fanns på 70-talet. Idag förefaller inte det politiska intresset att sträcka sig över stadsdelsnämndsnivå. Med stor förundran har jag också noterat att göteborgsmoderaterna på egen hand har övergivit en av grundbultarna i partiets näringspolitiska program - inga selektiva industristöd - och istället nu förespråkar en omfattnade subvention av rederinäringen. Omsvängningenblir inte mer aptitlig av att den störste enskilde mottagaren av detta stöd, ett par hundra miljoner kr årligen, tillfaller ett göteborgsföretag som också varit ett av partiets stora bidragsgivare genom åren. Sammanfattningsvis finner jag tyvärr att Moderata Samlingspartiet inte längre uppfyller mina krav på ett konsekvent, rakryggat och idéburet konservativt parti. Jag önskar därför i fortsättningen inte vara medlem i partiet. Göteborg den 15 juni 2002 Riksdagsman Tom Heyman lämnar
moderaterna Efter 32 år som moderat och 14 år i riksdagen lämnar riksdagsledamoten Tom Heyman partiet. Han är allmänt besviken över partiets utveckling de senaste åren. - Jag tycker att partiet har övergivit de konservativa värderingarna och förskjutits mer och mer åt det nyliberala hållet. Även andra faktorer har spelat in för hans beslut. En är moderaternas linje i Estoniafrågan. Han säger sig också vara oense med partiet lokalt på västkusten om stödet till sjöfarten. - När det gäller budgeten tycker jag att partiets alternativ inte är seriöst. Man lägger sig högre än socialdemokrterna på utgiftssidan, samtidigt som man lovar 80 miljarder i skattesänkningar. Det får jag inte att gå ihop. Sedan 1988 sitter Tom Heyman i riksdagen för moderaterna i Göteborg. För ett år sedan beslöt han att inte kandidera i höstens val. - Det har varit som en lång skilsmässa. Partiet har ju utgjort en stor del av min tillvaro i många år. Folkomröstning väntar trots
ensidig EMU-debatt När Mats Svegfors slutade på Svenska Dagbladet ändrades också tidningens uppfattning i EMU-frågan. Det är beklagligt, för därigenom tystnade en av de få eftertänksamma rösterna. EMU-frågan riskerar nu att bli en enkelspårig debatt där EMU-kritiska synpunkter gärna demoniseras av det samlade etablissemanget. De käcka slängar som avslutar SvD:s programförklaring på ledarplats den 16 februari är illavarslande. För visst finns det mycket att debattera. En stabil valuta var en av grundstenarna i hela EMU-projektet. Tyska sparare, vars föräldrar och farsföräldrar ruinerats i tidigare sammanbrott, skulle aldrig godta en sämre valuta som ersättning för den stabila D-marken. Den nya valutan skulle därför frikopplas från Europas inflationsekonomier och en politiskt oberoende centralbank, lokaliserad i Frankfurt, skulle garantera detta. För Sveriges del gällde det att komma bort från den traditionella devalveringsekonomin. En politiskt oberoende centralbank med ett klart definierat valutapolitiskt mål skulle förhindra framtida svenska devalveringar och alternativet med utanförskap skulle bara leda till att den svenska kronan blev en instabil "skvalpvaluta". Men så har det inte blivit. Sedan starten har euron ständigt sjunkit. Tanken på att den skulle komma i paritet med dollarn avfärdades för något år sedan som illasinnat förtal, i dag ligger den ännu lägre. De tyska spararna ser nu sina besparingar minska, tvärtemot vad som utlovats. Däremot har de svenskar som lånat i euro gjort goda affärer, eftersom kronan inte blev någon skvalpvaluta utan har stått sig bra under perioden. Få analyser har gjorts av denna utveckling. Så mycket politisk prestige har investerats i den gemensamma valutan att ingen tung politiker vågar påtala det faktum att kartan stämmer allt sämre med verkligheten. Hur långt ska euron behöva falla innan de många problemen med det gemensamma valutaområdet börjar seriöst debatteras? Det finns många starka krafter som gärna ser en svagare valuta. Det svenska näringslivets representanter hade väl gärna deltagit i det senaste årets europeiska "devalvering" och en långsamt sjunkande valuta har länge varit ett mål för den centrala fackliga ledningen på Norra Bantorget. Där har kritiken mot den självständiga centralbanken och den valutapolitiska målsättningen varit starkast. Är möjligen den pågående försvagningen av euron en av anledningarna till att alltfler fackföreningar numera förespråkar ett svenskt deltagande? Debatten om det optimala valutaområdet har tidvis varit intensiv. De flesta har nog varit ganska överens om att Europa inte är något optimalt valutaområde, men få områden är det, inte ens Sverige uppfyller kraven trots sin litenhet. Men till skillnad från EMU-området så finns det vanligen finansiella instrument för att utjämna de skillnader som uppstår mellan olika regioner. I dag har Spanien och Irland problem med en överhettad ekonomi men ränteläget är låst av det ekonomiskt dominerande Tyskland, som har en helt annan utveckling. Ingen vet hur det problemet ska lösas. Ingen har heller på något trovärdigt sätt kunna förklara hur man inom EMU-området ska kunna hantera ett enskilt land som av någon anledning drabbas av stora ekonomiska problem. EMU-projektet är ett ekonomiskt fullskaleexperiment utan någon bakomliggande fungerande ekonomisk teori. Bristen på ekonomiska instrument kommer att tvinga fram förändringar. Det kommer inte att vara möjligt att driva en gemensam ränte- och valutapolitik utan att också ha en gemensam finans- och skattepolitik. Många företrädare för en sådan samordning finns redan bland EMU-länderna. I Europaparlamentet har man nyligen behandlat en rapport av Jan Andersson (s) om en gemensam socialpolitik med innebörden att unionen ska anta bindande kriterier för social konvergens. Till detta kan läggas ambitionerna om en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och i förlängningen ett gemensamt försvar och en gemensam författning. Därmed är den federala staten etablerad, men vem ville ha den? Inget svensk politiskt parti har mig veterligen förespråkat en federal stat, tvärtom poängterades subsidiariteten kraftigt inför folkomröstningen, vem har hört talas om den senare? Frågan om folkomröstning slutligen regleras i den svenska grundlagen. En anslutning till den Europeiska Monetära Unionen innebär att Riksbankens monopol på sedelutgivning måste ändras. Detta är reglerat i regeringsformen kap 9, 13 §. Regler om folkomröstning vid ändring av grundlag finns också i regeringsformen kap 8, 15§. Där föreskrivs följande: "Folkomröstning om vilande grundlagsförslag ska anordnas, om yrkande därom framställes av minst en tiondel av riksdagens ledamöter och minst en tredjedel av ledamöterna röstar för bifall till yrkandet." Ett förslag om folkomröstning kan alltså väckas av endast 35 ledamöter och för bifall krävs endast 116 röster. Av riksdagens ledamöter torde cirka 80, v, mp och c, i dag aktivt stödja kravet på folkomröstning. Troligen finns även de erforderliga 36 ytterligare ledamöterna i andra partier. En debatt om folkomröstning eller inte är därför meningslös eftersom en omröstning sannolikt ändå kommer krävas enligt gällande lag. Frågan avgörs alltså inte av vare sig Inger Segelström eller Svenska Dagbladets ledarredaktion. Tom Heyman Replik av Axel Rindborg på SvD Internet 2000-02-26: Rätten till folkomröstning tveksam Replik av Staffan Burenstam Linder i SvD 2000-02-29 Folkomrösning om EMU - En
fullständigt onödig debatt Det har nu rätt länge spekulerats i frågan om en svensk EMU-anslutning skall avgöras av Riksdagen eller genom folkomröstning. Debatten är för mig fullständigt meningslös eftersom den svenska regeringsformen redan reglerar denna fråga. En svensk anslutning till EMU innebär nämligen att Riksbankens sedelutgivningsmonopol upphör. Detta monopol finns inskrivet i 13 §:
En EMU-anslutning förutsätter därför en ändring av grundlagen och även detta är reglerat i regeringsformen:
Ett förslag om folkomröstning kan alltså väckas av endast 35 ledamöter och för bifall krävs endast 116 röster. Av Riksdagens ledamöter torde cirka 80 (v, mp och c) idag aktivt stödja kravet på folkomröstning. Troligen finns även de erforderliga 36 ytterligare ledamöterna i andra partier. En debatt om folkomröstning eller ej är därför meningslös eftersom en omröstning ändå kan krävas enligt gällande lag. Vi riskerar istället att få en ny svekdebatt om hur man kan trixa med konstitutionen. Jfr Riksbankens chefsjurist Robert Sparve på DN Debatt 2000-07-22
|
