|
Persson faces uphill battle in euro
campaign Vi måste säga nej till EMU. En valutaunion
utan gemensam politisk ledning kommer inte att fungera. "Jag lyssnar inte mer till Göran Persson än
någon annan i EMU-debatten", "Jag är övertygad om att valutaunionen kommer
att spricka. Det är bara en fråga om när. Säger vi ja nu
och går in då får vi vara med i det lidandet", säger
han. "övertygade anhängare framstår som
charlataner eller naiva idealister. Där någonstans finns Svenskt
Näringsliv idag" Vi vill ha en flytande krona som ställer in sig
på rätt kurs, varken hård eller mjuk. Politisk prestige och inte ekonomiska fakta låg
bakom när den europeiska valutaunionen skapades. Röstar vi ja
riskerar vi att snart komma upp i den tyska arbetslöshetsnivån och
ner i den tyska tillväxtnivån Samtidigt fortsätter prominenta företrädare
för ett nej till EMU göra sin röst hörd via debattartiklar.
På måndagen argumenterade industrimännen Rune Andersson och
P-O Eriksson för att Sverige bör lära av Tyskland och
Storbritannien och säga nej till EMU. Näringslivsprofiler (Rune Andersson och Per-Olof
Eriksson) och tidigare riksbankschef (Lars Wohlin) varnar för
EMU Vi måste säga nej till EMU.
En valutaunion utan gemensam politisk ledning kommer inte att
fungera. Det menar Per-Olof Eriksson, f d koncernchef i Sandvik – Det är smärtsamt att leva inom ett system som inte har förutsättningar att fungera, skriver han. ”Att försöka köra hela Europa med EN valuta reglerad från Frankfurt är lika dumt som att försöka reglera temperaturen i Sveriges alla bostäder (från Skåne till Lappland) med EN termostat placerad i Örebro.” Liknelsen är knyckt från komikern Ronny Eriksson. Den är mycket slående. Det är långt kvar innan vi fungerar som inom USA. Jag känner inte till något exempel på att en valutaunion fungerat om man inte har gemensam politisk ledning och det finns knappast något land i Europa som är berett att ge upp sin egen politiska styrning. "Jag lyssnar inte mer till Göran
Persson än någon annan i EMU-debatten", "Tydligen tycker statsministern att vi nejsägare ska sättas på plats. Jag trodde att vi alla skulle få säga vår mening och så småningom avgöra saken i höstens folkomröstning." I Dagens Industri i går sa Göran Persson att han inte hade mycket till övers för nejsägare inom basindustrin och finanssektorn. Statsministern kallade dem inskränkta. Per-Olof Ericsson är också irriterad på de svenska näringslivsorganisationernas enstämmiga lovsång till euron. "EMU är ett dödsdömt projekt, det finns inga
förutsättningar att kunna ha en gemensam valuta i dagens Europa",
säger han. Att kasta in Sverige i detta kan orsaka ett väldigt lidande. Bättre då att ta det lugnt och avvakta ett mera ordnat Europa i framtiden. Det är aldrig för sent att gå med, men att ta sig ur blir i praktiken omöjligt." Rune Andersson, ordförande för Electrolux, tillhör också EMU-motståndarna inom industrin. "Jag läste att statsministern anser oss nejsägare inom basindustrin vara inskränkta", säger Rune Andersson. "Men det viktiga är sakfrågorna, jag tänker inte gå i svaromål mot Göran Persson. Att hoppa på varandra så här tjänar ingen på. Fakta är att såväl förespråkarna som motståndarna till EMU inom näringslivet har en likartad analys av Sveriges ekonomi. Men vi drar skilda slutsatser. Min övertygelse är att en fri marknad och en fri och självständig räntebildning är bäst. En självständig riksbank som kan anpassa sina beslut efter situationen i Sverige var grunden till den fina utvecklingen under 1990-talet." "övertygade anhängare
framstår som charlataner eller naiva idealister. Där
någonstans finns Svenskt Näringsliv idag" P-O Eriksson avslutade karriären med att bli utsparkad ur styrelserna i Handelsbanken, Skanska och Sandvik. Han föll för kvinnokvoten sägs det. Det är knappast hela sanningen. En teori som förfäktas mellan skål och vägg är att hans öppna motstånd mot EMU låg honom i fatet. Det kan nog stämma. Näringslivets EMU-debatt har varit extremt ensidig, torftig och toppstyrd. Svenskt Näringsliv har dragit lasset och producerat en massa propagandarapporter som "bevisar" att tillväxten kommer att bli bättre. Uppenbart är att många i näringslivet är skeptiska men att de hållit tyst för att inte stöta sig med den officiella linjen "oreserverat stöd no matter what". Nu ställs intelligenta frågor, tidigare var det helt tyst. Ett exempel är sjunde AP-fondens vd Peter Norman som i veckan pekade på det problematiska med att hålla löneökningarna i schack när vakthundarna i riksbanken ersätts med en centralbank i Frankfurt som inte lyfter ett finger för företagen i Sverige. Det är en högst relevant fråga som är avgörande för näringslivets konkurrenskraft - och som Svenskt Näringsliv borde kräva svar på. När EMU-projektet börjar diskuteras utifrån andra utgångspunkter än valutarisker eller vaga tillväxtteorier öppnar sig en värld av komplexitet som man nästan baxnar inför. De som då är övertygade anhängare framstår som charlataner eller naiva idealister. Där någonstans finns Svenskt Näringsliv idag. Mer om Svenskt Näringsliv hos nejtillemu.com Vi vill ha en flytande
krona som ställer in sig I DI:s ledare den 24/2 hävdades att det finns två typer av EMU-motståndare - de som vill ha en svag svensk krona, och de som vill ha en hård. Ledaren har helt missförstått EMU-motståndet. Vi vill ha en flytande krona som ställer in sig på rätt kurs, varken hård eller mjuk. Vad är då rätt kurs? Jag hävdar att det är när värdet av vad svensken i medeltal konsumerar och investerar är lika med det han producerar. Förr i tiden när man idkade byteshandel blev det självklart. Den som producerade något värdefullt kunde lätt byta till sig det han ville ha. Så småningom infördes pengar som åsattes ett värde, och det fungerade så länge det inte producerades mera pengar än vad det fanns "produkter" som backade upp värdet av valutan. Dagens bidragssystem och sociala skyddsnät har gjort det mycket svårare att se ett samband mellan prestation och belöning i form av konsumtionsmöjligheter, vilket otvivelaktigt har minskat lusten (eller tvånget) hos många till att producera "nyttiga produkter". Lägg därtill att detta plus diverse andra skyddslagar satt förhandlingen om lönebildningen ur spel. Ingen kan hävda att förhandlingarna mellan arbetsgivare och fackföreningar om löner och andra förmåner sker med sådana spelregler att en arbetsgivare kan ta en verklig strid (annat än om konkursen ändå skulle komma). Överenskommelserna sker därför till sist i något slags "samförstånd", och de tenderar alltid att bli för höga i de flesta europeiska politiska systemen Valutorna i sådana länder tenderar därför att bli "mjuka" mot länder med mera raka samband mellan prestation och belöning. Om nu alla länder i EU hade samma "mjuka system", så kunde vi väl ansluta oss till en "mjuk euro" hävdar någon, men så enkelt är det inte. De fyra friheterna inom EU har visserligen börjat påverka de deltagande länderna så att de närmar sig varandra, men det går långsamt. Kapitalet och varorna flyter tämligen fritt, men människorna är ännu inte beredda att flytta i någon större utsträckning, och EU:s bidragssystem tenderar att konservera nuvarande strukturer i varje land, vilket inte leder till något flyttvång. I själva verket är det så att länderna fortfarande har så olika lönebildningsmekanismer, skatte- och bidragssystem etcetera att det inte är möjligt att hålla ihop dem inom en valuta. Politikerna väljs separat i varje land, och de kommer att fortsätta att prioritera de åtgärder som ger dem möjlighet att behålla (eller erövra) makten. Det konvergenssystem som är nödvändigt för att hålla ihop ett valutasystem håller redan på att spricka, och EU har inga som helst möjligheter att förhindra det. Ett land som inte klarar av att hålla budgetunderskottet under 3 procent (och det gäller snart alla EMU-länderna) hotas med böter, men i själva verket behöver de bidrag. EU kan varken straffa eller hjälpa Tyskland och Frankrike! Varje tänkande ekonom kan visa att dagens EMU-område är instabilt, när det inte finns några reglermekanismer kvar. Tro mig, EMU kommer att spricka! Man kan med våld hålla ihop ett valutaområde, om man har gemensamma politiker som bestämmer ett skatte- och bidragssystem. Det är så Sverige håller Norrland vid liv trots att "de inte vill flytt", men det fungerar inte med Europas gränser och prioriteringar. Sverige lärde sig i slutet av 1980-talet på ett dyrbart sätt hur det går när man försökte låsa valutan, utan att kunna påverka arbetslust och lönebildning så att den blir i paritet med våra konkurrentländer. Efter mellan fem och tio år låg vi så ohjälpligt snett att till och med sunda företag tvingades lägga ned eller flytta i början av 1990-talet. Detta ledde till en tillnyktring bland såväl politiker som arbetsgivare och löntagare, men vi hade aldrig kommit i gång igen om vi inte låtit vår krona flyta. Sedan dess har vi fått ett mått på vår "konkurrensförmåga" varje dag i form av valuta- och räntenoteringar. Jag vill inte säga att detta räcker, men det har kraftigt påverkat alla parters agerande, så att Sverige (och Finland) nu framstår som något av ett föredöme inom EU, som tyvärr samtidigt fortsätter att förlora mot andra delar av världen. Min medicin för Sverige blir: Låt oss ha en fri valuta som ständigt ger oss (politiker, arbetsgivare och arbetstagare) en måttstock på hur vi sköter oss. Låt oss fortsätta reformeringen av Sverige, så kanske vi kan hoppas på att vår valuta så småningom kan komma att värderas mera likt schweizerfrancen än euron. Under tiden kommer vi att få se dagens EMU-samarbete spricka, och så småningom, när Europa en dag nått större likformighet och blivit en politisk enhet, får vi se nya försök med gemensam valuta.
|