1999-01-21

Allmänpolitisk debatt - EU-frågor

Anförande av Margit Gennser

Herr/fru talman!

Julfriden och nyårsfirandets lugn och harmoni kryddad med euforin över euron har följts av märkliga inblickar i EU-politiken.

Vad som spelats upp inför förvånade européer borde inte förvånat. Att EU-medel har behandlats med nonchalans av ansvarig kommissionärer har påtalats de senaste 20 åren. Att den parlamentariska kontrollen de facto inte existerat borde heller inte vara en nyhet. Grava revisionanmärkningar har kommit lika regelbundet som att vinter följs av vår. Och kommissionens svar på kritiken har oförändrat varit att vi ska bättra oss, vi ska göra en ordentlig granskning och ett saneringsprogram. Men formell kritik från EU-parlamentet inklusive misstroendevotum som leder till avgång är farligt - det sägs äventyra Europatanken. Men låt oss lyssna på en i Europapolitik erfaren person, William Rees-Mogg.

Han kritik faller - helt naturligti första hand på labour i EU-parlamentet. Efter de mest hårresande manövrer har en labour/socialist majoritet i EU-parlamentet röstat för korruption mot prickning och misstroendevotum. Premiärminister Tony Blair men också Bundeskansler Gerhard Schröder och faktiskt också Göran Persson har sett till att EU-parlamentarikerna lät sig nöjas med ännu ett försök till "självsanering" och på så sätt inte generat tidigare högt uppsatta närstående politiker.

William Rees- Mogg som varit med förut konstaterar i The Times 18/1 "att eftergiften att tillsätta ´'vise män' för att granska inkompetens och bedrägerier är en perenn. På min tid - på 80-talet - var jag också en 'vis man'. Jag vet att vise män inte ska se och inte höra. De är till för att bli lurade och skulle vi, 'vise män' nå så långt av vi börjar se och förstå, då stuvas vi undan som trädgårdsmöbler för vinterförvaring."

En del kanske tycker att Rees-Mogg uttrycker sig drastiskt, men kan man vara för drastisk när det gäller att illustrera EU-parlamentets impotens att utkräva ansvar. Parlamentet kan inte om det inte vill tappa de sista resterna av respekt fortsätta att blunda för fullfjädrade bedrägerier, fusk, korruption och måttlös inkomptens.

Den spanske kommissionären Marins problem var redovisningsbrister. De program han ansvarat för har inte kunnat redovisa verifikationer, kvitton, på belopp som sammanlagt uppgår till ca 15 miljarder (Stephen Grey Sunday Times).

Den f d franske statsministern Edit Cresson har ur moralisk synpunkt ett värre syndaregister. Hon har försett kompisar - kavaljer enligt de språkbruk som finns i Berlings saga - med extremt högbetalda löner utan arbete. Den belgiska polisen har vidare utrett ett utbytesprogram för ungdomar, Leonardo, på grund av brottsmisstanke och revisorerna har funnit ett omåttligt överdåd av utgifter och dubbelfaktureringar. Kort sagt, Cressons adminstration har varit - tyvärr finns inte starkare ord - en skandal.

Då skyddar en majoritet i parlamente än en gång kommisionen och en oaceptabel skötsel av skattepengar. Inte enbart socialdemokrater har avstått från att säga "nu får det vara nog!" Konservativa ledamöter från Medelhavsländerna har stött socialdemokraterna. Och dettta är kanske mindre märkligt. Korruption har under de senaste decennierna brett ut sig i en rad EU-länder. Skandalerna i Frankrike, Italien, Belgien och Spanien har varit spektakulära och risken att de är smitsamma är stor.

Bristerna, svinnet, beräknas uppgåt till 10 procent av budgeten. Detta är således pengar som inte har använts för avsett syfte och ingen vet varthän de försvunnit. För Sveriges del innebär det 2,3 miljarder förlorade avgiftspengar. Av olika anledningar tycks de stora länderna alltid kunna ställa upp med en parlamentsmajoritet som inte vill rensa i EUs affärer. Vad kan vi svenskar då kräva? Jo att svinnet idag 10 procent av avgiften till EU inte betalas förrän den finansiella kontrollen är effektiv. Sverige kan helt enkelt göra som en hyresgäst som råkat ut för en hyresvärd som vansköter sin fastighet.

2,3 miljarder per år är stora pengar. De skulle räcka till att återställa änkepensionerna eller att användas för en mer genomtänkt försvarspolitik eller att underlätta en del av alla de nödvändiga skattesänkningar som måste komma. Att inte klart och entydigt markera att något måste göras, kan tolkas som att vi också accepterar korruption av EU-kaliber. Så är det väl ändå inte? Innehåll därför 10 procent av EU-avgiften!

Men de oarter jag nu beskrivit har "släktingar".

Euron, en virtuell euro, sattes i skön första dagen i år. Varnande röster hade höjts gällande detta storskaleförsök. Risker av ekonomisk natur har beskrivits men kritikerna har envetet påpekat att en monetär union inte kan fungera utan en politisk union, en federal stat. Ett sådant resonemang har, utom i vissa undantagsfall, avvisats av det politiska etablissemanget. Nej EMU kräver verkligen inte en politisk union har det hetat fram till årsskiftet 1998/99. Och sedan då? Just så, 1998 års katekes och absoluta övetygelse byttes till en ny och lika övertygad övertygelse nyåret 1990.

Joschka Fischer den tyske utrikesministern har uttryckt vändningen mest pregnant, fast Schröder, Lafontaine m fl har sagt det samma. I ett lidelsfullt tal i - ja, just det i EU-parlamentet - sa han att EU skulle få en "institutionell hjärtinfarkt" om vi inte alla snabbt anammade politisk integration. Eurons - jag får väl säga virtuella födelse - skulle svepa bort de politiska institutioner som i dag kännetecknar Europa. Euron var en politisk förvandlingsakt "politisk union måste bli vår framtida ledstjärna!! sa Fischer. Feltänkt igår är ledstjärna i dag. Högsta osanning igår är högsta sanning i dag! Omsvängningen presenteras utan några som helst motiveringar. Det tyder på mycken liten respekt för vanligt folk, för oss vanliga medborgare. Det är omoral.

Den andra observationen har släktdrag med den nu berörda. Eurofobin var stor den första januariveckan. Euron hade i princip löst stora problem. Den var en succé. Den var stark och den skulle ge lägre räntor etc etc.

Naturligtvis kan man inte säga något om euron var en lyckad eller inte tre dagar efter födelsen. Om projektet är till fördel kan kanske avläsas om 5 -6 år och kanske inte då heller. Vilka faktorer som skapar nationers rike- eller fattigdom är nämligen ett komplex av sociala, kulturerella, ekonomiska, tekniska, geografiska m fl förhållanden.

Har det flöde av synpuntker som vi matas med de senaste veckorna sin rot i okunnighet eller propaganda? Jag fruktar propaganda. Och då blir slutsatsen att allmänheten precis som EU-kommissionens "vise män" ska luras eller i all fall inte störas av hela sanningen.

I riksdagen talas mycket om tillväxt och hur ekonomin ska bli bättre. Men nationers rike- respektive fattigdom beror inte enbart på bra makro- eller mikroeknomi. Det behövs också tilltro - som utgör en av de viktigaste inslagen vårt sociala kapital som alltfler historiker, sociologer och ekonomer uppfattar som nödvändigt för att skapa välstånd. Finansiell korruption men också intellektuell slapphet skadar det sociala kapitalet mer än vad vi ofta föreställer oss. Jag måste tillstå att 1999s första månad inte bådar gott. Ska vi medborgare förmås att engagera oss i t ex EU-valet krävs mer av respekt för vår analysförmåga och för vår förmåga att minnas vad som sas igår. Om inte, kommer EU-projektet skapa en klyfta mellan en elit i Brysssel och vanligt folk.

Top of Page
Början på sidan