Euron är snart två år. När DM var i samma ålder hade det tyska undret fötts. Euron har inte varit så lyckosam. Värdet har fallit med 23 % på 20 månader. Detta skapar oro t om i Financial Times.
Varför har EU bundit sig för ett riskfyllt EMU? Det har sagts att den gemensamma marknaden kräver en monetär union. Stämmer det? USA:s och Kanadas (och numera också Mexikos) gemensam marknad, Nafta, fungerar utmärkt med två sorters dollar och escudos? Det är kanske andra motiv som styrt EU:s elit inom politik, byråkrati och storföretag. Det har inte trott på sin förmåga att övertyga om en politisk som leder till fast penningvärde och tillväxt. Det man inte kunde uppnå på hemmaplan skulle oförmärkt ske med hjälp av kommissionen i Bryssel och ECB. En gemensam penningpolitik och valuta skulle sedan tvinga fram en politisk union med harmoniserade skatter, socialförsäkringar och arbetsmarknadslagar. Det yttersta målet är att bli mäktigare än USA.
Fyra tyska professorer i ekonomi och juridik -Hankel, Nölling, Schachtschneider och Starbatty – varnar för eurolands utveckling i The European Journal (07/00). Inflationen stiger inte minst gäller detta producentvaruindex. Det allvarligaste framhåller de är, att inflationstakten mellan länderna vidgas. EMU:s enhetsränta skapar ohanterliga problem. Irland illustrerar detta. Den gemensamma penningpolitiken har halverat räntan i ”tigerekonomin” Irland, som med en tillväxten på 10% är överhettad. Landet behöver höjd ränta, men Frankfurt har andra prioriteringar än Dublin. Hur skyddar Irland sig mot överhettning utan egen penningpolitik. Handelsströmmarna är som de är – euroländernas genomsnittliga handel utanför euroområdet ligger på ca 15%. Irlands handel sker med 1/3 till USA, 1/3 till Storbritannien och 1/3 till euroland. Stigande dollar- och pundkurser, dvs den svaga euron skapar inflationstryck. Vad landet behöver är en flytande valuta och en egen räntepolitik. Irlands fattigdom skapades på 1800-talet av en monetär union och dess tigerekonomi av en i princip flytande valutakurs mellan 1993-99.
Irlands problem kan också sägas vara andra EU-länders dåliga tillväxt. En av orsakerna är enligt Nölling m fl Tysklands reglerade arbetsmarknad och dyra socialförsäkringar. Arbetarnas skydd vid uppsägning och sjukdom har stärkts samtidigt som villkoren för deltidsarbete och egenföretagande försämrats. Pensionsåldern föreslås t o m sänkt till 60 år.
Tysklands och Frankrikes syn på regleringar och skydd för den egna marknaden går igen i den ”grundlag” som ska tas i Nice. Alla länder inom EU ska fjättras av samma arbetsmarknadsregler. Arbetslivet kommer att förstenas än mer. Inte underligt att investeringsströmmarna går från, inte till Euroland. Nölling m fl förespår att denna utveckling kommer att accelerera, eftersom stigande priser och en försvagad euro leder till uppskruvade räntor och en ännu svagare euro. EU blir en tvångströja som skadar anpassningsförmågan. I förlängningen ökar riskerna för motsättningar inom och mellan länderna. Vilken styrka de kommer att få kan endast framtiden utvisa.
Före starten av rymdskeppet Challenger upptäcktes avvikelser som inte förutsetts. Starten borde ha stoppats. Så skedde inte och katastrofen blev ett faktum. EMU har ett gemensamt med Challenger: det är fullskaleexperiment. När sådan experiment misslyckas blir det katastrof.
Penningpolitiska spänningar mellan olika euroländer gör EMU explosivt. Problemen går lätt att desarmera. ”Backa” och behåll de nationella pengarna. Gå inte vidare med det tredje steget.
Med litet känslighet för EU-elitens egon kan större prestigeförluster undvikas. Låt ECB leva kvar som rådgivande kommitté för de nationella centralbankerna och gör inte valutakurserna flytande. Låt dem endast variera inom ett band på 30%. Det är i praktiken sak samma.
Låt oss européer vara försiktiga och backa i tid och inte göra som NASA som startade Challenger utan att lyssna på varningssignalerna. Försiktighet och omtänkande har sitt pris, men det är ett pris värt att ta för att undvika en inte osannolik katastrofal utveckling.