Ett inledningsanförande vid en debatt med Per Gahrton vid ett seminarium anordnat av Text-TV ca om ett inträde i EG (årtal???)
I mitt anförande argumenterade jag för ett inträde i EG, men jag blundade inte för riskerna. Kommissionens starka ställning – påpekade jag – skapade den typ a faror som public choice-ekonomerna brukar varna för, dvs att byråkratin tar över makten. Att kommissionsordföranden Jaques Delors var alltför positiv till centralisering och hade en politisk inriktning som snarare var merkantilistisk än socialistisk utgjorde en stor fara.
Jag hävdade att förändringar behövde genomföras genom att precisera kommissionens roll och stärka rådet, dvs de nationella regeringarna. Kommissionens rätt att lägga förslag skulle reduceras. Men detta räcker inte , konstaterade jag, en långtgående revision av kommissionens ställning i gemenskapens beslutsprocess bör genomföras.
I anförandet varnades för att kravet på harmoniseringar kunde skapa ett starkt fördelningsinriktat Europa och att ett medlemskap i EG var att föredra framför en EES-anslutning.
10 år senare tycks mycket av utvecklingen inom EU gått i en riktning som jag varande för.
En EG-väns argument
Varför tycker jag att det är bra att gå med i EG? Frågan kan besvaras kort men också ingående och analyserande.
Jag ger först det korta svaret. Det handlar om att skapa förutsättningar för att de olika nationerna med sina särarter ska kunna leva i samförstånd och att européerna ska kunna röra sig fritt och söka sin utbildig, sin utkomst och sitt otium varhelst de vill, att fll frihet ska råda för handel med varor och tjänster, för transporter och för kapital.
EG med sitt ursprung i Europarörelsen efter kriget var en fredsrörelse. Gamla fiender, Tyskland och Frankrike skulle försonas Europarådet skulle skydda demokratiernas mänskliga rättigheter.
Romfördragets fyra friheter var medlen att skapa ett bättre och konfliktfriare Europa. Mera tolerans mellan olika nationer. Jag tillhörde en av de tidigare efterkrigsgenerationerna som kunde resa fritt i Västeuropa och som präglades av det fria umgänget med ungdomar från England, Frankrike, Holland, Belgien men knappast Tyskland. Vi uppskattade den nya friheten och framväxten av fria marknader. Det blev då naturligt att även vi svenskar ska komma i åtnjutandet av Romfördragets fyra friheter – avskaffandet av hinder för den fria rörligheten vad gäller personer, varor, tjänster och kapital.
Att frihet lönar sig är inget nytt. 50-talets ekonomiska uppblomstring och växande välstånd hängde inte minst samman med en genomgripande avreglering. Krigstidens alla ransoneringar och regleringar – eller åtminstone de flesta – försvann snabbt. Det är en liknande utveckling som linjeras upp nu. Hela Europa ska få en chans att vara med. Samtidigt har miljöfrågorna aktualiserats alltmer även om de inte var obeaktade under 50-talet. Nedsmutsningen är inte nationsbunden. Här behövs ett vidare grepp. EG är ett steg på vägen.
Vad jag nu sagt utgör grundorsakerna till att jag mera intuitivt och känslomässigt inte kan säga nej till ett EG-medlemskap. Inte ska vi svenskar ställa oss vid sidan om. Men detta är ett alltför enkelt budskap Rationella överväganden måste tygla känslor inför ett så viktigt och långsiktigt beslut som en EG-anslutning.
En fråga om medlemskap i EG är komplicerad. Det är många för och nackdelar som måste vägas mot varandra. Jag ska öppet redovisa några av de svåra avvägningar som måste göras.
Räcker ett EES-avtal?
EES-avtalet och EG-medlemskap är två alternativ som kan ställas mot varandra. Ekonomiskt är de relativt jämbördiga. EES-avtalet innebär att Sverige kommer att omfattas av hela den inre marknadens regelverk och friheter. Nackdelen är att vårt inflytande på EG:s utveckling blir mycket litet. Vi kommer inte att kunna påverka besluten inom EG Vi kan inte lägga fram initiativ i olika frågor. Vi måste tillämpa EG:s civilrätt men kan inte påverka utformningen av den Vi kommer att stå helt utanför EG:s östpolitik. Vår suveränitet beskärs reellt om inte formellt.
Ett EG-medlemskap ger motsatta effekter – en formellt beskuren suveränitet, men de reella effekterna blir mindre än i EES-alternativet.
Men kritik behövs
Det finns en rad förhållande inom EG som bör gransaks och kritiseras.
1992 blir det gränslösa Europas år. Då genomförs enhetsakten. Romtraktatens mål har uppnåtts. Efter 1992 kommer EG:s medlemmar att arbeta mot nya mål och deras prioriteringar kommer att förändras. Detta kräver att vi först ser på hur institutionerna inom EG fungerar.
EG-kommissionen är mäktig. Det talas ofta om ”ett demokratiskt underskott”. Jag skulle hellre vilja mynta uttrycket ett ”konstitutionellt deficit”. Kommissionens arbete är inte tillräckligt reglerat. Den har fått för lösa tyglar.
* Kommissionen har en ”revisionell” funktion visavi medlemsstaterna. Befogenheterna kan härleda från Romtraktatens artikel 2 – kommissionen ska befrämja en harmonisk ekonomisk utveckling, 3 g där det heter att den ska ”använda procedurer genom vilka medlemsstaternas ekonomiska politik kan bli koordinerad” och i artikel 103 där det sägs att medlemsstaternas politik är ett ”gemensamt intresse” och att de ska ”konsultera varandra och kommissionen”.
* Kommissionen är dock inte enbart ett konsultativt organ som OECD. Den har också exekutiva uppgifter genom förhandlingar om externa handelsöverenskommelser, associationsförhandlingar enligt Lomé-konventionen och administration av diverse fonder. Kommissionen har fått en egen ämbetsmannakår.
* Kommissionen har också kvasi-juridiska funktioner. Kommissionen kan utfärda direktiv till medlemsstaterna gällande den interna handeln, gällande CAP (jordbrukspolitiken) och konkurrenspolitiken. Slutligen har kommissionen en generell rätt att föra upp frågor till legal prövning till Europadomstolen. Den har vidare viss utrednings och beslutsrätt gällande handel, transporter och konkurrenspolitik.
* Kommissionen har rätt att föreslå lagstiftning. Det är naturligt för alla som ansluter sig till public choice ekonomernas analyser att fråga sig om det är vettigt att koncentrera så många och viktiga funktioner till en byråkrati.
Att det funnits intressen bakom kommissionen och inom kommissionen som hållit fast vid rätten att ta initiativ och i förlängningen utvecklas till en slags Europaregering är inte märkligt. Tunga ordföranden som Roy Jenkins och Jaques Delors var socialister som såg centralisering som nödvändig beroende snarare på merkantilistiska synsätt än socialistiska.
Vilka prioriteringar och vilken framtid vi än vill ge EG inför 2000-talet, måste kommissionens roll och befogenheter ifrågasättas. Rådet som representerar medlemsstaterna måste ta fastare tag i politiken.
Kommissionens makt anses kunna balanseras genom att man har parlamentariska begränsningar för kommissionens handlande. Man har försökt sig på sådana åtgärder. Resultatet har blivit att kommissionens makt stärkts.
Europadomstolen skulle kunna stärkas för att begränsa kommissionens makt, bl a genom att övervaka att exekutiv, lagstiftnings- och lagprövningsmakt inte sammanblandas. Domstolen borde också kunna pröva att kommissionen inte överträder sina befogenheter. Problemen är dock svårlösta. Den domstol kan aldrig pröva rekommendationer och råd, endast direktiv/lagar. Dessutom har Europadomstolen och kommissionen under många år arbetat som allierade. Att introducera omvända roller är svårt. Självintresset hos domstolen sammanfaller med kommissionens. Man tro på regleringar.
En sista väg att minska kommissionens makt är att ”beslut ska tas på lägsta möjliga nivå”. Att detta är en tänjbar princip kan alla som studerat statens inflytande på de svenska kommunernas självstyrelse se!
Vad kan då göras i framtiden?
v Kommissionens roll preciseras och begränsas. den blir ett rent ämbetsmannaorgan Kommissionens möjligheter att ta initiativ och lägga fram förslag reduceras. Romtraktaten är ett dåligt dokument om man ser det som en konstitution. Det finns inga uttalanden gällande medlemsstaternas rättigheter som medlemsstater. Det finns inga bestämmelser som balanserar makten mellan exekutiva uppgifter, lagstiftning oh lagprövning. Medlemsstater i minoritet har inget tKommissionens roll preciseras och begränsas. den blir ett rent ämbetsmannaorgan Kommissionens möjligheter att ta initiativ och lägga fram förslag reduceras. Romtraktaten är ett dåligt dokument om man ser det som en konstitution. Det finns inga uttalanden gällande medlemsstaternas rättigheter som medlemsstater. Det finns inga bestämmelser som balanserar makten mellan exekutiva uppgifter, lagstiftning oh lagprövning. Medlemsstater i minoritet har inget tKommissionens roll preciseras och begränsas. den blir ett rent ämbetsmannaorgan Kommissio
Nu till ekonomin
Checchini-rapporten som utgjorde en av grundvalarna för det gränslösa Europa har beräknat att avskaffandet av gränser och konkurrenshinder skulle skapa vinster på mellan 4,5 och 7 procent i extra BP-tillväxt parat med prisnivåminskningar på –4,5 till 6 procent. Det vill säga man skulle få en ”supply-side-effekt” på kanske 11 procent.
Det finns skeptiker som hävdar att detta är för optimistiskt. Avlägsnandet av många små hinder får inga mätbara effekter och de skalekonomiska effekterna är redan utnyttjade.
Professor Victoria Curzon Price, professor i nationalekonomi i Genève hävdar att effekterna är lågt räknade, eftersom de dynamiska effekterna inte beaktats. De bli stora vid borttagandet av icke-tariffiära handelshinder och genom att den gränslösa marknaden utsträcks till tjänstesektorn.
Men dessa potentiella vinster kan bli mycket små påpekar prof. Curzon Price, om vi får ett starkt interventionistiskt och fördelningsinriktat EG.
Återigen kommer den konstitutionella frågan i fokus. Med en svagare kommission kommer integrationen i första hand vara ett resultat av handel, av rörelser av varor, tjänster, människor. Handel och andra rörelser kommer till stånd när det finns skillnader, för att utjämna skillnader. Detta innebär den motsatta principen till att harmonisera lagar, regleringar och t o m priser, jordbrukspriser. Att hinderna tas bort för handel m m syftar ju till att underlätta utjämning av skillnader.
Det är farligt att vända argumenten upp och ned: Fria marknader har en tendens att skapa lika priser inom en gränslös marknad. Detta blir resultatet av en fortlöpande process. Att starta med harmoniseringar genom regleringar är fel.
Det tycks som om kommissionen under Delors har förkärlek för regleringar, harmoniseringar. Detta är allvarligt för det finns många chanser som går förlorade av för mycket regleringar. Ett konkurrensinriktat EG har större chanser att lyckas integrera Östeuropa, att lösa miljöproblem och att medverka till en liberalisering av världshandeln.
Trots mina invändningar – och det är tunga invändningar – anser jag att medlemskap i EG är att föredra framför att vänta och säga ja någon gång i framtiden.