Axel Odelberg

De fattiga & de rika Om Sverige och Schweiz, Timbro 1998

Kronans svaghet är ett av de
sämsta argumenten för euron
Axel Odelberg Finanstidningen 2002-01-12

I valutasammanhang är det viktigare att
vara hård än att vara stor
Axel Odelberg Finanstidningen 2001-10-13

Utfryst ur växthuset
Om kronförsvarets berusande gemenskap
Axel Odelberg i Finanstidningen2001-04-21

I valutasammanhang är det viktigare att
vara hård än att vara stor
Axel Odelberg Finanstidningen 2001-10-13

Hård valuta, sa Margaret Thatcher på sin tid, det är nåt för herrar som inte har nåt annat som är hårt. Det var på 80-talet när brittiska pund kunde köpas för mindre än en tia. Sedan George Soros fick såväl pundet som kronan på fall1992, har pundet hårdnat och svällt betydligt. Det har däremot inte kronan. Den hänger slappare än någonsin. Bättre fjong var det kring årsskiftet 1996-97. Då nådde kronan sin högsta notering sedan 1992. Gentemot Riksbankens TCW-index snuddade värdet då kort vid113, vilket innebar att kronan ”bara” tappat 13 procent sedan januari 1992

Då kostade till exempel en dansk krona 1,13, en norsk1,07, en dollar 6,85, en tysk mark 4,34 och en schweizisk franc blott 4,98. Sedan har det mest gått utför. Särskilt under det senaste året. Idag kostar en dansk krona 1,31, den norska 1,21, dollarn10,50, den tyska marken 4,98 och schweizerfrancen 6,60. Räknat mot TCW-index har kronan tappat cirka 45 procent sedan 1992.

Den är undervärderad säger de som ägnar sig åt teoretisk spekulation i kronan. Det har de envist upprepat alltsedan 1997 tillsammans med spådomar om uppgång till hösten. Men nu har kronan fallit i stort sett oavbrutet sedan första halvan av förra året då den ett ögonblick nådde TCW-värdet 120. De som inte simulatorspekulerar utan så att säga skjuter skarpt, det vill säga valutamarknadens aktörer i motsats till dess observatörer, har uppenbarligen en annan syn på kronans värde. De agerar som om den vore övervärderad. Eller kanske rättare sagt som om dagens kronkurs inte kommer att stå sig. Och hittills har de haft rätt

Simulatorspekulanterna kläcker den ena förklaringen efter den andra till varför kronan sjunker fast den var undervärderad redan när den började sjunka. Vi har fått höra att kronans svaghet beror på att utlandet säljer sina ericsson-aktier, att premiepensionspengarna placeras utomlands och att staten betalar av på utlandsskulden. Förvisso är ökat utbud en prispressande faktor men om efterfrågan balanserar utbudet förblir priset oförändrat. Det handlar alltså inte bara om en momentan ökning av utbudet. Det handlar också om sviktande efterfrågan.

Varför skyr valutamarknaden svenska kronor?

EMU-anhängarna har ett syftesanpassat svar på frågan. Det är för att kronan är en liten valuta som marknadens aktörer vill byta till dollar, yen och euro när det blir oroligt i världen.

Men de har fel. I valutasammanhang är det viktigare att vara hård än att vara stor. Det är en fråga om förtroende. I osäkra tider skaffar folk inte stora valutor utan valutor de uppfattar som säkra. Efter massmordet i New York var det inte de största valutorna som steg mest utan den lilla schweizerfrancen som är de senaste 30 årens överlägset hårdaste valuta. Efterfrågan på kinesiska renmimbi och indiska rupees var däremot måttlig.

Det har i sin tur att göra med den penning- och finanspolitik som bedrivits i Schweiz under de senaste 30 åren. Det tar tid att bygga upp förtroende för en valuta men det går snabbt att rasera. Förtroendet för kronans värdebeständighet eliminerades effektivt under perioden 1970-1990. En hel del har sedan gjorts för att återuppbygga förtroendet men ännu har kronans värdebeständighet inte prövats i lågkonjunktur.

Sanningens ögonblick närmar sig dock. Klarar Sverige den nuvarande konjunkturnedgången utan skenande budgetunderskott och omfattande utslagning av företag, som vid de tre senaste lågkonjunkturerna, kan belöningen på sikt bli en hårdare krona. Men det återstår att se. Riksgälden har redan varnat för budgetunderskott nästa år. Nu hänger det på regering och riksbank. Är det nån stake i Bosse och Urban? Vågar Göran banta staten?

I väntan på svaren kan vi glädja oss åt att en mjuk krona dämpar stöten då konjunkturen faller.

Kronans svaghet är ett av de
sämsta argumenten för euron
Axel Odelberg Finanstidningen 2002-01-12

Strävan att reglera fram stabilitet och förutsägbarhet i valutamarknaden har ännu en gång slagit slint. Drömmen om att bestämma bort inflation och konsekvenserna av ekonomisk ansvarslöshet har skördat ännu ett offer. Det har hänt många gånger förr och kommer att hända igen. Frestelsen att försöka övervinna osäkerhet och fluktuationer genom att lova förutsägbarhet och trygghet verkar tillhöra till de övermäktiga. Trots att dessa försök mest ändat i kollaps med perioder av kaos och svåra problem som följd.

Det har hänt gång på gång bara under de senaste tio åren. Sverige, Storbritannien, Mexiko, Thailand, Malaysia, Sydkorea, Indonesien, Ryssland, Brasilien och nu senast Argentina. Alla försök att skapa förtroende för en valuta genom att garantera dess värde gentemot något annat, det må vara guld, USA-dollar, ecu eller en korg av andra valutor, har förr eller senare havererat. När marknaden funnit orsak att syna utfästelserna har trovärdigheten fördunstat.

Den uppenbara slutsatsen av de senaste 30 årens återkommande valutakriser är att den trygghet och förutsägbarhet som man hoppats skapa med växelkursgarantier är lika bedräglig som den sköna värme som uppstår då man kissar i brallorna. Det går inte upphäva marknadskrafterna. De kan placeras i utvisningsbåset men förr eller senare är de åter på plan och då slår de tillbaks. I Sverige hämnades de med dålig tillväxt, omfattande företagsdöd och efterkrigstidens största arbetslöshet. I Argentina verkar det bli ännu värre.

Det hindrar inte att världen är full av folk som skyller valutakriserna på marknaden, vill påstå att Argentinas problem beror på alltför fritt spelrum för marknadskrafterna och ropar på mera marknadstämjande regleringar, tobinskatter och annan valutapolitisk inkontinens. Det är som bilisten som kört fast i snön och i sina försök att komma loss bara förvärrar situationen genom att gasa allt häftigare.

De länder som undgått att drabbas av valutakriser sedan vietnamkriget knäckte USA-dollarn och därmed Bretton Woods-systemet i början av 70-talet, är de som satsat på marknad, monetarism och fri konkurrens, inte proklamationer om garanterad växelkurs. Med tiden har de hunnit bli ganska många. Det började med Schweiz, som också är det land som varit bäst på att skapa och bibehålla förtroende för sin valuta. Värdet på schweizerfrancen har stigit mot i stort sett alla andra valutor sedan 70-talets början. Den tyska marken var också mycket stark innan den drabbades av tvivel på euron och den tyska ekonomins vitalitet. Andra marknadsbestämda valutor som marknaden nu visar stort förtroende är pund och dollar.

Den svenska kronan värde däremot har sjunkit i 30 år, men sedan kurssättningen överläts åt marknaden 1992 har det i alla fall skett utan konkurrenskraftsförluster och devalveringskonvulsioner. Fortsätter Sverige att driva den nuvarande marknadsinriktade och penningvärdesbevarande politiken tillräckligt länge kommer den nedåtgående trenden sannolikt att brytas. Förtroende kräver uthållig disciplin. Schweizarna har aldrig svikit dem som trott på francen. Britter och amerikaner började sitt förtroendebyggande för 20 år sedan. Sverige har bara hållit på i tio år.

Många använder kronans svaghet som ett argument för att gå med i EMU. Det finns flera goda argument för ett EMU-medlemskap. Det starkaste är kanske att euron finns. Kronans svaghet däremot är ett av de sämsta. Vilket kan illustreras med följande retoriska frågeställning om krisen i Argentina. Ponera att Argentina inte hade knutit peson till dollar för tio år sedan utan istället skrotat peson till förmån för amerikanska dollar. Hade läget då varit bättre i Argentina än vad det är nu?

Början på sidan