Ulf Nilson
Ulf Nilsons internetbok: Sverige - sluten anstalt (introduktion)
Får man lov att älska sitt land?
Ulf Nilson i Metro den 14 mars 2000
Är det tillåtet att få en klump i halsen när Roger Pontare sjunger att ”aldrig sviker jag mitt land”? Eller måste texten oundgängligen ändras till ”aldrig sviker jag mitt EMU”?
Frågorna trängde sig på när jag läste Hans Bergström i söndags. Bergström är chefredaktör för Dagens Nyheter och DN är, som alla vet, Sveriges överförmyndare. Tycker man inte som DN är man inte politiskt korrekt och är man inte politiskt korrekt – ja, då är man jävlar i det antagligen nynazist, skinnskalle eller i varje fall förlegat blågul.
Bergström lät klart förstå att de tusentals svenskar som gillar Pontare (och kanske Ultima Thule också, himmel!) fastnat i ”stamtillhörighet” och andra hemskheter.
Mitt intryck blev att om man känner den allra minsta lilla högtidlighet när ”Du gamla, du fria” spelas (vid OS-guld eller så ...) då blir man en sämre europé, ja, än en gång, nationalist, chauvinist, nynazist!
I sant liberal anda tolererar DN inga avvikelser. Framför allt inte om de är grova, onyanserade och folkliga. (Förlåt. Populistiska, borde jag ha skrivit.)
Om jag övertolkar Bergström (vars politiska analysförmåga jag starkt beundrar) ber jag om ursäkt rakt av. Likafullt står jag på Pontares sida i den här konflikten – Rogers och ännu mer hans anonyma beundrares. Det är inget fel att heja på landslaget. Det är inget fel att hissa den blågula flaggan på midsommarafton eller svepa en sup olagligt hembränt till sillen.
Inte heller är det fel att lära skolbarnen sjunga ”Du gamla, du fria” – även om melodin är hemsk och texten (precis som HB säger) svårt pekoralistisk.
I Frankrike, där jag bor och där jag bott längre än i Sverige, sjungs ett ännu värre pekoral, ”Marseljäsen.” Medan flaggan går i topp förklarar späda barnaröster att de ”orenas blod” bör utgjutas. Alla högtidstal är späckade med fraser om landets ära och krigiska bedrifter. Gör detta fransmännen till sämre européer? Knappast. Det var, huvudsakligen, fransmän som skapade EU, händelsevis som ett fredsprojekt. Tyskarna som sjunger om ”Deutschland, Deutschland über alles, über alles in den Welt” – ett nog så svårsmält diktverk – hjälpte till.
Bägge länderna blev medlemmar 1957, ivrigt påhejade av amerikanerna, stolta ägare till en militaristisk, chauvinistisk och dessutom totalt osjungbar nationalhymn. Sverige nobbade för sin del EU fram till 1995, men alls inte på grund av de blågula i landet, utan i hög grad de röda.
Såväl Tyskland och Frankrike som det krigiska lilla Danmark (där den ilskne ”kong Christian stod ved højen mast i røg och damp”) vågade ansluta sig till det överstatliga Nato. Där återfinner vi också Norge, som dock håller sig med en av jordklotets mesigaste nationalsånger.
Själv tror jag, för att vara alldeles rak, att en sund nationalism ger ett slags trygghet i en trasslig värld. Den som trivs i sitt skinn och sitt land (som de flesta ju är dömda till) har lättare att förstå och uppskatta andra.
Själv gillar jag händelsevis varken ”Du gamla, du fria” eller Roger Pontares alster, men jag har ingenting emot att andra gör det. Jag älskar högt mitt Europa men har mycket lite till övers för byråkraterna i Bryssel och besserwissrar i alla länder.
Ulf Nilson i Metro 2000-03-01
Nu måste EU världsanpassas
EU har överlevt sig självt. Om organisationen ska fortsätta finnas måste den anpassas till den värld vi lever i – inte den värld så kallade statsmän i framför allt Frankrike och Tyskland drömmer om.
Den viktigaste anledningen till att EU skapades var att man ville göra krig mellan just Frankrike och Tyskland omöjliga för all överblickbar framtid. Det målet har man uppnått. Allt prat om att EU behövs för fredens skull är därför tjafs.
Under det kalla kriget kom vi att mer och mer se EU som en motvikt mot Sovjet. Där: diktatur, lika med mänsklig och ekonomisk misär. I vårt Europa: demokrati, marknadsekonomi, ständigt ökat välstånd. Nu har vår modell segrat och Sovjet ligger på historiens sophög. Som motvikt mot kommunismen behövs EU inte heller.
Det behövs inte heller för att stifta all-europeiska lagar. Sådana finns det redan för många. En viss övergripande lagstiftning är nödvändig, men den ska gå ut på att göra det lätt för människor att resa och flytta. Den ska också göra det lättare att göra affärer och byta varor och tjänster. Lagar som mera direkt påverkar vår vardag ska däremot stiftas så lokalt som möjligt – i kommuner och nationer. Inte i Bryssel.
Tyvärr drömmer de tyngsta ländernas ledare – vi snackar fortfarande om Frankrike och Tyskland – om EU som en supermakt av det slag vi såg på 1900-talet. Man vill ”fördjupa” samarbetet med hjälp av en gemensam krigsmakt och gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Samt fler och fler majoritetsbeslut i ministerrådet, alltså: mer centralstyrning, mindre demokrati.
Allt detta bör Sverige motarbeta, från insidan, därför att vi givetvis stannar kvar. Sverige ligger där det ligger, vi har inget annat val. Men vi kan – när vi snart blir ordförandeland – kämpa för ett EU som sysslar med utvidgning och frihandel, inte förlegad ”fördjupning”.
Vi bör visa hur vi tänker genom att gå med i den USA-dominerade försvarsorganisationen Nato som är kärnan i västvärldens försvar nu – och bör förbli det framöver. Vi bör dessutom, oavsett vad herrar Chirac och Schröder tycker, hävda tanken på ett atlantiskt frihandelsområde med EU på ena sidan och Nafta (USA, Mexiko och Kanada) på den andra.
Vi bör energiskt kräva att den vettlösa jordbrukspolitiken läggs om – bort med subventionerna! – och att befolkningsfrågan, som är brännande i samtliga länder, sätts under luppen. Allt detta medan vi ihärdigt jobbar för snabbt medlemskap för Östeuropas länder – och det superviktiga Turkiet.
Att bygga upp något slags fästning Europa, stödd på fransk-brittiska kärnvapen och högre tullmurar än ni tror, är en politik vars tid har flytt. Internet är på väg att ena världen – hela världen – på ett lika dramatiskt sätt som när Vasco da Gama, Bartholomeu Diaz och Cristofer Columbus upptäckte den som sen gällde i princip fram till 1989. Det är på tiden att vi börjar leva i realtid, nu, i stället för i en föreställningsvärld som alltför mycket liknar det kalla krigets tvångströja.
