Tio skäl varför ja-kampanjen fallerar
Peter Wolodarski, signerat, DNs ledarsida 2/6 2003

Med 105 dagar kvar till folkomröstningen om euron sprider sig desperationen i ja-lägret. Vad gör vi för fel? Varför sjunker stödet i opinionsmätningarna? Hur kan det komma sig att gamla EU-vänner nu säger nej?

Utan probleminsikt, ingen möjlighet att vinna opinionen. Nedan följer därför tio troliga skäl till varför eurokampanjen fallerar:

1. Borgerliga profiler tvekar.
När Sverige folkomröstade om EU 1994 var de stora borgerliga partierna enade. Affärspressen drev på för ett ja, näringslivets företrädare gav sitt oreserverade stöd och landets ekonomer ställde sig bakom projektet.

Med euron är det annorlunda. Nu är det inte bara vänstern som är splittrad, även om bristen på partidisciplin inom socialdemokratin är uppseendeväckande. För varje dag som går berättar ytterligare någon icke-socialistisk politiker eller företagsledare om sin skepsis. Senast var det moderaten och nationalekonomen Anne-Marie Pålsson som förklarade varför hon tänker rösta nej.

2. Den tyska ekonomin är en mardröm.
EMU har inte skapat Tysklands problem men väl bidragit till dem. D-marken låstes fast till euron till en alldeles för hög växelkurs. Efter återföreningen med öst hade inte priser och löner hunnit anpassa sig till mer normala nivåer.

Nu är tyskarna bakbundna. Gamla utgiftssynder i kombination med Maastrichtkriterierna gör att finanspolitiken inte kan användas som stimulans i den nuvarande krisen. Och ECB:s styrränta, som är alldeles för hög, går heller inte att påverka. Tyskland illustrerar riskerna med euron.

3. Debatten om buffertfonder har skadat jasidan.
Även om Göran Persson sagt nej till fonderna har själva diskussionen om dem försvagat eurokampanjen. Borgerliga väljare har skrämts av LO:s olika krav, samtidigt som det naturligtvis hade varit en fördel om Landsorganisationen sagt ja till EMU.

Buffertfonderna har också understrukit eurons svagheter. EMU har framstått som ett skakigt projekt. Varför rösta ja om det innebär att staten måste bygga upp särskilda miljardreserver?

4. Socialdemokraterna har brutit flera vallöften.
Regeringens popularitet är på väg ner. I de senaste Temo- och Sifomätningarna tappar socialdemokraterna stort. Väljarna tycks straffa Göran Persson för att han brutit flera vallöften. Och i brist på debatt om eurons för- och nackdelar kan folkomröstningen mycket väl bli ett sätt att uttrycka missnöje med regeringen.

Göran Persson har satt sin politiska framtid på spel. För osäkra borgerliga väljare är det ett gott skäl att rösta nej.

5. Jasidan har varit dålig på att argumentera för euron.
EMU-kampanjen är på defensiven. I riksdagens partiledardebatt förra onsdagen fick Leijonborg, Lundgren och Persson oftast försvara euron i stället för att tala om dess fördelar. Bevisbördan ligger paradoxalt nog inte på dem som kämpar för ett nej, trots att Sverige blivit ett av undantagen inom EU.

Ett huvudproblem är att statsministern intagit flera olika hållningar både när det gäller EMU och Irak. Många förstår att Göran Persson gärna vill lämna svensk politik för ett fint EU-uppdrag. Det förutsätter dock att han levererar Sverige till EMU, vilket i väljarnas ögon undergräver hans trovärdighet.

6. Det verkar inte så dyrt att stå utanför.
Så länge som Danmark och Storbritannien inte använder euron, tycks riskerna med ett nej vara begränsade. Mycket talar också för att Tony Blair kommer att skjuta på Storbritanniens beslut ytterligare några år. Vid ett nej kommer alltså Sverige inte att stå ensamt. Möjligheten att ändra sig borde finnas kvar.

7. Minnet är kort.
Få kommer ihåg kronförsvaret och de 500 procenten. De dramatiska månaderna hösten 1992 känns avlägsna. Räntechocken som föregick kronfallet talas det allt mindre om. En yngre generation som röstar i höstens val har inte den blekaste aning om vem Bengt Dennis är.

Om vi folkomröstat för fem år sedan hade Sveriges historia av återkommande devalveringar spelat en stor roll. Nu bryr sig nästan ingen. Tyvärr.

8. Tajmningen är inte den bästa.
Giscard d´Estaings framtidskonvent skrämmer. Federalism får fortfarande många svenskar att se rött. Ännu så länge är det mest några entusiastiska folkpartister som - med rätta - vågar ta f-ordet i sin mun. Att den svenska euro-omröstningen infaller samtidigt som en fd fransk president författar en konstitution åt Europa är därför knappast en fördel för jasidan.

9. Oenigheten kring Irakkriget har skakat Europeiska unionen i grunden.
Varje gång Jacques Chirac tar till orda minskar entusiasmen kring EU-projektet. Saken blir inte bättre av att Gerhard Schröder vann sitt val genom att förpesta relationerna till USA.

Att rösta ja till euron känns därför inte lika angeläget som för några år sedan, i synnerhet inte om det betyder att vi får Frankrikes utrikespolitik och Tysklands inrikespolitik.

10. Varför inte vänta och se?
Hittills har ett nej till euron framstått som en billig försäkring. Om EMU blir framgångsrikt kan Sverige gå med senare. Blir det ett fiasko behöver vi inte dras med i fallet.

Europatankens vänner har varit för dåliga på att förklara vad ett nej till den monetära unionen riskerar att innebära: att Sverige åter ställer sig utanför, att vi marginaliseras, att vi på sikt inte kan vara medlemmar i EU.