-
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare| -
Nytt - Index A till Ö
- EMU-skeptiker - Statsvetare |
ur AffärsvärldenNu vill etablissemanget återgå till
fast växelkurs Efter tio år med rörliga
växelkurser och en bra ekonomisk utveckling Ekonomer om
EMU Nu vill etablissemanget återgå
till fast växelkurs Riksbankens dåvarande chefekonom, Krister Andersson, ringde till den kanadensiska centralbanken och sa: "Kronan har fallit. Ni måste hjälpa oss". Då hade det gått två minuter sedan kronan föll. Det skedde 14:28. Med beskedet sattes punkt för ett av de mest kostsamma ekonomisk-politiska fiaskona i modern tid. En både meningslös, hopplös och dyr kamp för att hålla fast vid den fasta växelkursen var över. Den nya normen för politiken visade sig med tiden bli exakt det lyckopiller som svensk ekonomi behövde. Tills nu. För det ekonomisk-politiska etablissemanget har börjat formera sig kring nästa drömprojekt, EMU-medlemskapet. Det hårdnackade, massiva och tillika kostsamma försvaret som politiker och ekonomer uppbringade för en dödsdömd kronkurs under hösten 1992, har förbytts i argument för att lättvindigt överge en väl fungerande penningpolitik. Kanske är det inte så konstigt. Ekonomer och politiker har en väl utvecklad förmåga att ändra sig. Lika överens som de var om kronförsvaret 1992, lika överens är de i dag om att kronförsvaret gick för långt. I backspegeln är det lätt att fastställa att kronan borde ha övergetts när Storbritannien övergav det europeiska valutasamarbetet (EMS) i september 1992. Efter detta framstår Sveriges försvar av kronkursen som en hopplös kamp. Vad låg då bakom kronans kollaps? Det största problemet var att det svenska näringslivet hade uppmanats att ta lån i utländsk valuta för att finansiera det svenska bytesbalansunderskottet. När den internationella valutaturbulensen startade efter sommaren 1992 var det därför många företag som fick kalla fötter och räddade vad som räddas kunde. Resultatet blev att svensk valuta strömmade ut ur landet i sådan utsträckning att kronförsvaret kollapsade. Det som ändå förvånar mest under den kanske mest dramatiska perioden i svensk ekonomisk politik är hur få röster som restes mot vansinnet. Mellan skål och vägg var det många som upprördes men bland mer marknadsorienterade politiker, ekonomer och näringslivsföreträdare är det svårt att hitta personer som offentligt tog bladet från munnen. Dåvarande Nordbankens chefsekonom Nils Lundgren är ett undantag även om också hans ifrågasättande kom relativt sent. Tidsandan, en oerhörd trötthet på devalveringar och en dålig insikt i hur kraftiga valutaflödena kunde bli anges av alla de personer som Affärsvärlden talat med som orsak till att inte fler protesterade. Det är upprörande att diskussionen om EMU i så hög grad handlar om vid vilket datum vi ska ha folkomröstning. Vad debatten i stället borde handla om är vilka strukturåtgärder som är nödvändiga för att Sverige ska klara ett medlemskap och vad ett medlemskap betyder för tillväxten. Förespråkarna för en ny europeisk fastkurspolitik har nämligen mycket att bevisa. Sverige har ett lysande ekonomiskt facit under de senaste tio årens flytande växelkurspolitik (se artikel här intill). Nu ska vi in i ett valutasamarbete där framför allt de stora länderna Tyskland, Frankrike och Italien har gjort mycket lite för att reformera sina ekonomier. De senaste åren har utanförländerna Sverige och Storbritannien haft en högre tillväxt än EMU-snittet, trots att många av medlemsländerna fick lägre räntor när EMU startade. Samtidigt svajar det europeiska valutasamarbetet betänkligt, och kritiken tilltar. Den europeiska centralbankens (ECB) räntepolitik anses alltför stelbent och allt fler länder klarar inte att hålla fast vid budgetkraven i stabilitets- och tillväxtpakten. Det står allt mer klart att valutaprojektet behöver reformeras. Kanske är det därför smartare att avvakta en sådan reform innan Sverige kastar den egna penningpolitiken överbord. Visa av erfarenheterna från hösten 1992 så kanske vi den här gången ska välja att följa Storbritanniens exempel. Förhoppningsvis kan vi ha en saklig diskussion om ett EMU-medlemskap men risken är uppenbar att debatten kommer att drivas av enbart populistiska argument. Förra gången det begav sig, hösten 1992, hotade politiker med högre arbetslöshet och sämre välfärd om vi inte skulle knyta kronan till eurons föregångare, ecun. Det blev tvärtom. Svenska folket förtjänar, efter stålbadet i början av 1990-talet ett bättre öde än att skrämmas in i ett nytt europeiskt valutasamarbete. Efter tio år med rörliga
växelkurser och en bra ekonomisk utveckling Tvärtemot alla domedagsprofetior som levererades i början av 1990-talet fick Sverige på flera sätt en strålande utveckling efter att kronan föll 1992. Tyvärr finns det inte mycket som talar för att EMU har förutsättningar att erbjuda en utveckling i närheten av den vi hade under Bretton Woods. Tvärtom tyder de första årens erfarenheter på att EMU är tillväxthämmande. Utanförländerna Sverige och Storbritannien har båda haft bättre tillväxt än EMU-länderna sedan 1999. Och trots att kronans kurs har svängt våldsamt har utrikeshandelns andel av BNP ökat kraftigt. 1992 motsvarade importen 26 procent och exporten 28 procent av BNP. Vad värre är: Spänningarna inom EMU blir allt större. Skillnaderna i inflationstakt har vuxit under det senaste året. Tyskland steg in i valutaunionen med en övervärderad D-mark och tycks nu genomgå en smärtsam och utdragen process när priser och löner måste öka långsammare än i resten av EMU. De länder som har högst inflationstakt, Irland och Nederländerna, är på god väg in i en kostnadskris. I Irland har priserna stigit med nästan tjugo procent sedan i januari 1999 medan den genomsnittliga prisuppgången i EMU-länderna är strax under tio procent. Men blir skillnaderna för stora är det en oroväckande tendens. Historien visar att det alltid är ökande skillnader i inflationstakt som har orsakat valutaunioners och valutasamarbetens sammanbrott.
|
