Anders Ferm
Mer av Anders Ferm hos internetional.se
J. Bradford DeLong, professor vid universitetet Berkeley i USA
Anders Borg verkar inte alls förstå den ekonomiska situationen.
SvD/e24 25 april 2012
Det begicks ekonomiska misstag av alla regeringar under dessa årtionden
Det första begicks nog redan strax före jul 1971 när den dåvarande handelsministern
Kjell-Olof Feldt och riksbankschefen Per Åsbrink begav sig till Washington
Deras enda mål var att inte röra kronkursen, det vill säga föra en fastkurspolitik
Schweizarna som stod inför samma beslut övergick för sin del till "schwankeder Geldkurz" som
de sedan dess bibehållit. Det gick sedan mycket bättre för dem under flera år
Anders Ferm, Fokus nr 7, 24/2 2006
"Euro-ja som att knyta jollen till 'Titanic'"
Anders Ferm, DN Debatt 7/6 2003
EMU kan sluta med katastrof
Anders Ferm i
LO-Tidningen
nr 9/2000, 10/3 2000
OECD-ambassadör befarar ett ja till
EMU
SvD nyhetsplats 2000-01-27
"Euro-ja som att knyta
jollen till 'Titanic'"
Anders Ferm, DN Debatt 7/6 2003
För snart åtta år sedan for jag till Paris som ambassadör vid den globala ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Här har jag kunnat glädja mig åt den ekonomiska upphämtning Sverige gjort efter den svåra krisen i början av 1990-talet. När jag anlände låg vårt "index" på 96 i den så kallade välståndsligan. (Genomsnittet för OECD-länderna är satt till 100.) Denna vår ligger vi på 107 och är på väg uppåt!
Jag har också haft förmånen att delta i diskussioner kring Asienkris, Rysslandskris och IT-bubbla och bevittnat införandet av euron i det franska samhället.
Jag har i många år levt i denna storstad i Europa och studerat olika länders ekonomi. Men det Europa som ja-sidan där uppe i Sverige talar om, det känner jag inte igen. De talar ju inte om det "reellt existerande" ekonomiska Europa, utan om ett drömt Europa, med ekonomiska framsteg, utan arbetslöshet, utan strejker, utan gränser, där folk, kapital och varor rör sig fritt, där konkurrensen är perfekt och där konsumenterna åker härs och tvärs och jämför priser. Teoretiska, möjliga, fördelar om tjugo, trettio år när det gäller handel, tillväxt och så vidare beskrivs som om de redan vore vardaglig verklighet.
Allt har jag hört nästan till leda, kan argumenten fram- och baklänges. Men ingen tycks fråga sig hur det verkligen ser ut här nere på kontinenten! Det är ju det, och nästan enbart det, som vi alla - journalister, ekonomer, debattörer och alla väljare - borde ägna hela uppmärksamheten under de månader som återstår till folkomröstningen!
I en stor annons i Dagens Industri deklarerar en Mariana Burenstam Linder att: "Ja till euron betyder ja till tillväxt". Hon beskrivs vara styrelseledamot i ett bolag som heter Turnit. På börsen står i skrivande stund dess aktier i 1 krona och 79 öre (0,2 euro). Vilken "tillväxt" talar styrelseledamoten om? Sanningen är ju att euroblocket har en sämre tillväxt än de länder som står utanför. Tyskland har recession och står på randen till deflation. Allt fler ekonomer och politiker i Europa och USA varnar för den farliga situation som håller på att uppstå. Euroblocket börjar framstå som världsekonomins "sjuke man" nummer två efter Japan. Är det detta som vi vill ansluta oss till?
En egendomlig form av fond- och statskapitalism håller på att utvecklas i Europa där till exempel det franska statsägda el- och gasmonopolet köper upp konkurrenter i andra länder medan man själv har en skyddad och reglerad hemmamarknad. Sverige är närmast en flexibel och avreglerad oas!
Valutorna är nog tills vidare det mindre problemet för konkurrensen inom EU. Först när det mesta av andra hinder avvecklats kommer den gemensamma valutan att ge de fördelar som man nu framställer som verklighet. Hur många år av stagnation, arbetslöshet, hårdhänt nedpressning av reallönerna tar det? Och vad kommer att hända under tiden? Inget vet.
Själv tror jag att Europa nu går in i en lång period av ekonomisk stagnation. Man har genom euron, som stiger i förhållande till dollarn och de asiatiska valutorna och försämrar eurozonens konkurrenskraft på exportmarknaderna samt, lika viktigt, genom den stabilitetspakt som kallats "idiotisk", skapat ett deflationstryck som det blir mycket svårt att komma ur.
Jag får associationer till 1920- och 1930-talen. Den deflationistiska politik som stabilitetspakten och Europeiska centralbanken nu nästan sadistiskt tvingar Tyskland att föra har obehagliga likheter med den som Heinrich Brüning förde sedan han utsetts till tysk rikskansler i mars 1930.
Vem vet, om tio år kanske Tyskland har temporärt tvingats lämna euroblocket för att devalvera sin valuta. Att säga ja till euron blir då inte att säga ja till tillväxt - utan som att knyta fast sin jolle vid "Titanic"! Om tio år kanske vi är glada över om kronan är den enda valutan vid Östersjön vid sidan av euron - och den ryska rubeln.
Det är klart att det finns en höger-vänsterdimension i allt detta. Om ett land har ett för högt kostnadsläge så kan en anpassning ske via en flytande valuta som deprecieras - liksom dollarn nu faller och hjälper USA att komma till rätta med sina utlandsunderskott. Finns inte den utvägen så måste arbetsmarknaderna "reformeras" genom ökad arbetslöshet, lägre löner, sämre trygghet. Facket försvagas, socialdemokraterna får betala det politiska priset. Det är väl därför som näringslivets organisationer och de politiska och byråkratiska eliterna är så förtjusta i stabilitetspakten och euron.
Ty politiskt får vi ju med euron, genom bakdörren, tillbaka Bildts "den enda vägen". Det är 1980-talets patetiska "normpolitik" - via en fast valuta sätter vi "normer" som alla aktörer måste följa - som nu söker revansch för katastrofen för tio, femton år sen.
Det leder slutligen till något annat som förbryllar mig. Varför ska vi alls ha denna omröstning just nu? Det är ju ingen brådska. Vi lider inte av att ha en egen krona, vi har tvärtom klarat oss mycket bra. Och vi får nästan hur många chanser som helst att gå med, om fem, tio, femton år, då euron förhoppningsvis har demonstrerat sin livskraft och åtminstone gått igenom en hel konjunkturcykel - och då EU avreglerats.
Varför väntar vi till exempel inte tills engelsmännen har bestämt sig. De kommer att lämna ett viktigt besked om sina avsikter inom kort. Om de så om några år röstar ja till brittiskt inträde så ökar argumenten också för svenskt deltagande. Jag vore då beredd att ompröva den nejröst jag kommer att lägga i vår olycksaliga folkomröstning nu i september. Engelsmännen liknar ju oss i många avseenden, vad gäller inställningen till internationell handel och till ekonomisk politik i allmänhet.
Vad finns det alltså för motiv till att vi just i år och i förtid ska besluta om ja eller nej till euron. Klara ut det fram till den 14 september! Och fråga samtidigt hur det går för Tyskland!
Till full text och utskriftsvänligt format
Anders Ferm i Smedjan nr 1/1994 om Bildt-krisen 1992
EMU kan sluta med
katastrof
Anders Ferm i LO-Tidningen
nr 9/2000, 10/3 2000
I min ungdom arbetade jag hos Tage Erlander under två år. Han skulle avgå som statsminister och partiordförande och hade tillsammans med min chef, Olof Palme, kommit till den egendomliga slutsatsen att jag behövdes som sambandsman emellan dem! Jag betydde naturligtvis inte någonting för sambandet mellan dessa två.
Men för mig var åren av dagligt umgänge med Tage oerhört lärorika.
Vad var det han lärde ut? Kanske framför allt två ting: tvivel och ödmjukhet. Jag tvivlar, alltså är jag till, föreföll vara hans ledstjärna. Varje dag frågade han sig: räcker jag till, motsvarar vi förtroendet och förhoppningarna hos alla de små människorna samhället som satt sin tillit till oss?
Tvivel och ödinjukhet är ingen dålig utgångspunkt för den som närmar sig ett viktigt problem. Det beslut jag fattar berör inte bara mig, följderna av ett misstag från min sida kan drabba stora grupper av människor, andra får betala för mitt övermod. Har jag verkligen rätt, vad säger andra?
Ska Sverige gå med i EMU eller inte?
Det är verkligen ett beslut som stämmer till eftertanke. En reaktor kan man stänga, ett bidrag kan man avskaffa, en lag kan man ändra. Men ett beslut att gå in i EMU är nästan oåterkalleligt. Det är lättare att ändra grundlagen än att gå ur EMU!
Beslutet berör också de små människorna i samhället, kanske särskilt dessa. EMU är som bekant ett ekonomiskt högriskprojekt som sattes igång av politiska skäl i samband med det tyska enandet. Om de farhågor besannas, som många ekonomiska bedömare gett uttryck för så kan det gå riktigt illa med Sveriges ekonomi om vi är med i valutaunionen.
Och de som då får be tala priset är vanliga människor, som kanske inte har så stor kunskap, men som är hänvisade till att lita på sina företrädares kunskaper och omdöme. Precis de människor som Tage Erlander ständigt hade som måttstock när han mätte sin egen gärning.
Den första reflektion man som ödmjuk tvivlare gör när man studerar frågan är om det verkligen är nödvändigt att nu alls fatta något beslut om att vara med eller inte.
Det går bra för svensk ekonomi, bättre än för euro-områdets. Svenskarna verkar inte brinna av iver att få komma med, ska de in i EMU så måste tydligen eliterna baxa dem dit.
Det är klart att de nuvarande deltagarna i EMU gärna ser Sverige som medlem. Men ingen tvingar oss in, fransmän och tyskar är mycket, mycket angelägnare om att få med britterna. Har vi inte redan en bra linje, ungefär: vi har inga planer på att delta, men om förhållandena ändras så är vi beredda att diskutera saken. En sådan ny situation kan t ex vara att Storbritannien och Danmark går med i EMU.
I takt med att det politiska och ekonomiska trycket från omvärlden att "ge be sked" i EMU-frågan så gott som försvunnit, så har det inhemska politiska trycket ökat. Det är en paradox. Borgerliga partier, ledarskribenter, debattörer har nu i ett par års tid tjatat om att socialdemokratin ska ta ledningen och visa in i EMU med hela handen. När man inte själv klarar att över tyga svenska folket om EMU:s - eller Natos - välsignelser så begär man att socialdemokratin ska göra det. Med närmast hånfulla tillmälen hävdar man att social demokratin inget begriper av allt det nya. Utmattad ger socialdemokratin efter. Det kan ekonomiskt och politiskt visa sig ödesdigert.
Många, kanske fleratalet av landets ledande ekonomer har haft svårt att finna några entydiga och starka skäl som talar för svenskt medlemskap i EMU. Jag håller med dem på denna punkt. Däremot tycker jag det finns starka skäl mot.
Dessa mot skäl måste redovisas därför att de enligt min mening avgör saken.
Vi är starkt beroende av vår export, på exportmarknaderna avgörs löner, jobb och välfärd i Sverige. Våra största exportmarknader efter Tyskland är i tur och ordning: USA, England, Norge och Danmark.
Inget av dessa fyra länder är med i EMU! Av vår totala export går 40 procent till euro-området, vilket alltså betyder att 60 procent av vår export är beroende av andra valutor än euron.
Vi sitter på två stolar när det gäller exporten och dilemmat tror jag vi klarar bäst genom att ha en egen valuta som flyter melbn euron och dollarn istället för att binda sig vid den valuta som är svagast och mest instabil av de två.
För mitt nuvarande hemland Frankrike ser EMU-kalkylen helt annorlunda ut: fransmännen har större export till Belgien än till USA, medan Sverige säljer nästan dubbelt så mycket till femmiljonerslandet Norge som till sextiomiljonerslandet Frankrike!
Inom EMU bestämmer centralbanken Frankfurt räntor och penningpolitik för hela euro-området. Man ska alltså föra en politik som passar alla de elva länderna oavsett hur deras konjunktur och ekonomiska struktur ser ut och får i slutändan en som inte passar någon.
Ungefär samtidigt som Sverige kan tänkas bli med i EMU kommer EU att ta in flera nya medlemmar. Dessa kommer att vilja vara med i valutaunionen och i så fall blir det ännu vanskligare att föra en gemensam penningpolitik som skapar låg inflation och förtroende för euron.
Vad skulle kunna hända? När vi går med har vi i så fall bakom oss flera år av högkonjunktur med klara tendenser till överhettning. Vi skulle behöva kyla av ekonomin med höjda räntor men räntevapnet har ju tagits ifrån oss. Istället säger de andra EU till oss att använda finanspolitiken, dvs höjda skatter eller sänkta statsutgifter.
Vem ska hjälpa en socialdemokratisk minoritetsregering med det? Ja, inte lär v eller mp, som är emot EMU, ställa sig till förfogande för att skapa en riksdagsmajoritet som i EMU:s namn ska dra in köpkraft från LO-medlemmar, barnfamiljer, sjuka, fattigpensionärer. Aterstår moderaterna och folkpartiet som kanske agerar sociala nedrustare, men i stället troligen föredrar att driva fram ett nyval.
Anta sedan att dollarn i samma veva faller med 20 procent mot euron, dvs att läget när euron introducerades återställs. Då drabbas vår export utanför euro-området av en lika stor försämring av sin konkurrenskraft. En ny stor ekonomisk och social kris som avtecknar sig här, ett stålbad för euron!
Scenariot är väl ändå inte sannolikt? Det är ett möjligt scenario. Just det är avgörande.
Det handlar om vad jag vill kalla "brandförsäkringsargumentet". En rationell sannolikhetskalkyl visar ju att man egentligen inte behöver någon brandförsäkring; risken att huset brinner är mycket liten. Men om det sker och man saknar försäkring så slås hela ens tillvaro i spillror.
Det är inte sannolikheten i sig utan olyckans katastrofala följder som motiverar försäkringen.
Från en del håll hävdas att EMU skulle fungera som ett instrument för vänstern att tygla storkapitalet och på internationell nivå återupprätta det inhemska kommando som globaliseringen, Internet, fri rörlighet för människor, varor, tjänster och ka pital undergräver.
Fan tro't, som Relling säger i Ibsens Vildanden. (Pjäsen handlar som bekant om livslögnen).
I varje fall skulle nog ledningen för den europeiska centralbanken i Frankfurt bli förvånad om den fick höra vilken ideologisk roll den tilldelas.
Vad skulle hända om en kris inträffar? Valutaturbulens naturligtvis, troligen stigande räntor. Någon anledning att tro att euron då skulle vara en bastion av stabilitet finns knappast. Det finns för överskådlig tid bara en valuta i världen där kapitalet söker sin trygga hamn i orostider och det är dollarn. Vid Mexikokrisen 1994 steg således dollarn kraftigt. Om euron hade funnits då hade den gått samma öde till mötes som alla andra valutor, dvs ner i källarn med stigande räntor som följd.
Vill vi ha stabilitet är det mot dollarn, inte mot euron, som vi ska byta ut kronan.
De politiska skäl för ett inträde som åberopas handlar om något som jag skulle vilja kalla institutionella skäl - vilka sammanträden inom EU som man får delta i. Däremot finns ett ordentligt politiskt skäl mot inträde som sällan åberopas. Det handlar om svensk inrikespolitik.
Socialdemokraterna har nu mellan 30- 35 procents stöd i opinionsundersökning arna. Allt tyder på att s-väljarna flytt till soffan eller vänsterpartiet; socialdemokraternas högerflygel är mycket trognare än dess vänsterflygel. Vilka väljare kan partiet attrahera med ett beslut att gå med EMU?
Är inte det troligaste att partiet tappar ytterligare några procent till ett vänsterparti som numera gjorts rumsrent och som sä ger klart nej till EMU? Fem procent ner - det betyder att sjutton riksdagsledamöter åker ut. Tänk om man redan nu kunde peka ut dem! Troligen är det i skogslänen och storstäderna som de finns.
Så tycks mig situationen se ut: i ena våg skålen vaga och osäkra fördelar, i den andra ett stort risktagande med landets ekonomi och partiets väljarstöd.
Det är därför jag tycker EMU-frågan är enkel.
Jag är en övertygad anhängare avEU, känner ingen gemenskap med det EMU-motstånd som i själva verket är ett EU-motstånd. EU har viktiga uppgifter framför sig men också stora problem som nog måste finna tämligen radikala lösningar. Men det är en annan historia.
OECD-ambassadör befarar ett ja till
EMU
Referat i SvD 2000-01-27, reporter Eva Bäckstedt
- Pessimist som jag är, sa Anders Ferm, så tror jag att Sverige om kanske fem år har gått med i EMU, med stöd av en svag majoritet hos ett tvivlande folk. Men till dess får man försöka bilda opinion så gott man kan, efter fattig förmåga.
Den svenske OECD-ambassadören, EU-anhängaren och EMU-motståndaren, före detta Palmepojken, före detta chefredaktören, med mera, Anders Ferm, bildade opinion i går kväll på ABF-huset i Stockholm i en fullsatt sal.
Anders Ferm hade valt en provokativ rubrik för sitt
timslånga anförande, "Rädda fosterlandet!"
Men den
som hade hoppats på orgier i överspänd nationalism blev djupt
besviken. Hela sammankomsten var tvärtom en uppvisning i saklig
avspändhet.
Det fermska resonemanget om EMU bottnade i vad han själv kallade brandförsäkringsargumentet.
Risken är statistiskt sett minial att huset börjar brinna, men om det sker förstörs hela ens ekonomi. Alltså tar man en försäkring. Risken för att det ska gå illa med svensk ekonomi är inte så stor om vi avsäger oss möjligheten att parera konjunkturrörelsema med vår egen penningspolitik, men om det går illa, då går det riktigt illa. Alltså är det bättre att stå utanför EMU.
- Felet är att EMU i så stor utsträckning betraktas som ett politiskt projekt i den svenska debatten, sade Anders Ferm.
- För ett litet land som Sverige, som i dag har 60 procent av sin utrikeshandel med länder som står utanför EMU, måste valutaunionen betraktas som en strikt ekonomisk fråga.
- Om och när England och Danmark går med i EMU kommer kanske saken i ett annat läge, men det behöver vi inte planera får. Jag är säker på att vi blir mottagna med öppna armar om vi en dag ber att få komma med.
På en publikfråga om det lämpliga i att folkomrösta svarade Anders Ferm att han för sin del är så trött på folkomröstningar.
- Man kan inte folkomrösta om sådant som valutapolitik och räntepolitik, det är att missbruka folkomröstningsinstitutet.
Men en folkomröstning blir det nog ändå, förutspår han.
- Och ja-sidan vinner knappt i så fall, tror jag. Pessimist som jag är.
