Ur Carl Bildts veckobrev v50/2001 den 11 december 2001
Fokus för diskussionerna i Laeken kommer att ligga på det s k konvent som skall diskutera en ny författning för den Europeiska Unionen inför den s k regeringskonferens som med all sannolikhet kommer att äga rum under 2004.
Man skall anta en deklaration om inriktningen för detta arbeta, och man skall avgöra vem som skall leda det Det handlar om en författningskonferens för det framtida Europa, även om själva begreppet för somliga är kontroversiellt.
Det nuvarande lapptäcket av olika fördragstexter som bygger upp den Europeiska Unionen måste ersättas av någonting som är någorlunda begripligt för huvuddelen av någorlunda bildade européer. Och vi måste få en struktur för beslutsfattande i den utvidgade unionen som uppfattas som både legitim och effektiv.
Arbetet kommer inte att bli enkelt. Det belgiska ordförandeskapet har producerat ett mycket ambitiöst utkast till deklaration som med all sannolikhet kommer att förändras åtskilligt. Inte minst London är angeläget att undvika formuleringar som går för långt, och det inte minst för att inte komplicera den folkomröstning om euron som man hoppas kunna ha innan det blir aktuellt med den nya regeringskonferensen. Men i Laeken tror jag att det finns skäl för EU-ledarna att också med visst allvar titta på den ekonomiska utvecklingen i Europa.
Den tyska ekonomin håller nu på att stagnera, och en tydlig avmattning ses nu i det ena landet efter det andra samtidigt som vi står på randen av övergången till de nya mynten och sedlarna.
De siffror som EU-kommissionären Erkki Liikanen presenterade den 22 november och som jag bara antydde i mitt senaste brev är dramatiska. Han konstaterat att det ekonomiska gapet mellan USA och Europa under det senaste kvartsseklet aldrig varit så stort som det är nu. I genomsnitt ligger Europa på en nivå som är två tredjedelar av den i USA.
Skälen är två. Skillnaden i sysselsättning svarar för ca två tredjedelar av skillnaden i ekonomisk styrka och standard. I USA har tre av fyra individer i förvärvsarbetande ålder ett arbete, medan det i EU bara är två av tre. En viss minskning av detta gap kan dock möjligen skönjas under de senaste åren.
Men det andra är att produktionen per sysselsatt är en bra bit lägre i EU. Och detta produktivitetsgap mellan USA och EU har de facto vidgats under den andra hälften av 1990-talet. Dels har USA skjutit fart, men dels är det faktiskt så att utvecklingen inom EU har försämrats.
Se även om dollarn och USAs handelsunderskott
Ur Carl Bildts veckobrev v50/2001 den 11 december 2001
De siffror som EU-kommissionären Erkki Liikanen presenterade den 22 november och som jag bara antydde i mitt senaste brev är dramatiska.
European competitiveness report 2001
Chapter II. Economic growth and the standards of living (pdf)
Intressant och illustrativt är att se hur olika länder ligger i ekonomisk standard (BNP per capita 2001) om man jämför med USA och sätter den amerikanska standarden som 100. I EU är det bara Luxembourg som med värdet 127 ligger över. Därefter kommer Irland (80), Danmark (78), Nederländerna (77), Belgien (73), Österrike (71), Finland (68), Tyskland (68), Storbritannien (67), Italien (66), Sverige (66), Frankrike (64), Spanien (53), Portugal (48) och Grekland (45).
Jfr dock Economist/OECD: GDP at purchasing-power-parity
Snittet inom EU ligger på 65. Här ser man tydligt 1990-talets dramatiska förändringar. Irlands dramatiska framryckning under de senaste två decennierna går inte att ta fel på.
Österrike har också lyckats väl. Och i vår del av världen är det Finland som är stjärnlandet med en uppryckning som under 1990-talet tagit dem förbi det Sverige som för bara några decennier sedan låg mycket långt före.
Danmarks tätposition etablerades i grunden under 1980-talet. Vårt land ligger bara mycket marginellt över snittet för EU. Och om vi räknar länderna norr om det latinska området förhåller det sig faktiskt så att Sverige är det ekonomiskt svagaste av dessa.
Förr eller senare kommer 1990-talets ekonomiska historia att skrivas för Sveriges del. Mycket gjordes förvisso för att liberalisera, öppna upp och förbättra strukturer, men eftersom andra gjorde mer, och eftersom vi successivt förlorade tempo, förblev vår genomsnittliga position som den nu beskrivs av EU-kommissionen rätt usel.
Det finns en risk för att 1990-talet, om man ser det i dess helhet, kommer att beskrivas som ett nytt förlorat decennium när det gäller Sveriges möjligheter att återta en position i alla fall i närheten av den europeiska täten. Och den som ser på de olika delarna av kommissionens studie av Europas konkurrenskraft får relief på den bilden. Sverige ligger förvisso i toppligan vad gäller värden som Internet-användning och investeringar i IT, men det är notabelt att vi inte förmår att omsätta detta i en ökning av vare sig produktivitet eller sysselsättning som ligger över genomsnittet inom EU.
Finland däremot tillhör de fem toppländerna inom EU under andra hälften av 1990-talet vad gäller utvecklingen såväl av produktivitet som sysselsättning.
Mer om Laeken - Mer om Carl Bildt - Mer om den sk eftersläpningen