J Bradford DeLong

professor i nationalekonomin vid University of California i Berkeley

Med backspegeln som kompass
Europeiska centralbanken oroar sig för att missa prisstabilitetsmålet
och därför tillåter man en alldeles för hög arbetslöshet
J Bradford DeLong
professor i nationalekonomin vid University of California i Berkeley
Översättning: Peter Wolodarski DN 27/12 2002

I Charles Dickens underbara roman "En julsång på prosa" berättas historien om den girige misantropen Ebenezer Scrooge som under julaftonskvällen hemsöks av andarna från det förflutna. På samma sätt bekymrar sig i dag världens nationalekonomer för oönskade spöken när de grubblar över varför gamla, utrotade ekonomiska sjukor plötsligt fått liv igen.

Från Stephen Roach på Morgan Stanley till Paul Krugman vid Princetonuniversitetet. Från centralbankscheferna i USA och Europa till nästan alla debattörer i Japan. Ekonomer runt om i världen oroar sig på allvar för risken för deflation. Deras tankar går tillbaka drygt 50 år i tiden, då ekonomer drog slutsatsen att deflation var ungefär lika farligt som böldpest.

Det var 1933 som Irving Fisher - Milton Friedmans företrädare som den ledande amerikanske monetaristen - hävdade att regeringar kunde förhindra djupa depressioner genom att undvika deflation, det vill säga ett tydligt fall i den allmänna prisnivån som ger företag och individer kraftiga incitament att minska konsumtionen och hamstra pengar. Deflationens konsekvenser blir lätt förödande. Företagens och bankernas förmåga att hantera sina skulder minskar. En våg av stora konkurser som raserar förtroendet för hela det finansiella systemet kan utlösas, vilket i sin tur ytterligare stärker motiven för att bunkra upp pengar.

Efterfrågan faller och arbetslösheten stiger kraftigt - mycket mer än vad dåtidens laissez-faire-ekonomer och politiker trodde var möjligt.

Alltså fanns grunden för den keynesianska lösningen. Utnyttja penningpolitiken (genom lägre räntor) och finanspolitiken (genom högre offentliga utgifter och sänkta skatter) så att ekonomin håller sig flytande och aldrig når den punkt då deflation blir möjligt.

Men om detta problem löstes för mer än 50 år sedan - varför hemsöker det oss plötsligt nu? Varför tas denna fara på stort allvar i både Japan och USA?

Låt oss gå tillbaka till det sena 1940-talet. Då försökte världens ledare skapa ett internationellt monetärt system som a) skulle skapa växelkurser som var tillräckligt stabila för att producenter och konsumenter inte skulle behöva frukta kraftiga och irrationella kurssvängningar, b) kunde tillåta länder att föra en egen ekonomisk politik och c) syftade till att avvärja den katastrofala panik som kunde leda in nationer i djupa depressioner.

Resultatet blev Bretton Woods-systemet. Det byggde på fasta men justerbara växelkurser, vilket med åren övergick i ett flytande system. Det skedde på 1980-talet. Sen kom 1990-talet och plötsligt var de enormt destruktiva och flockdrivna finansiella kriserna tillbaka. Mexiko, Thailand, Korea, Brasilien - samtliga bar drag av paniken i USA 1873 eller kaoset i Österrike 1931, då affärsbanken Creditanstalt förbrukade sitt egna kapital.

Krisen i Argentina i slutet av 2001 var påfallande lik det så kallade Baringåret 1890 - förutom att politiker och bankfolk bättre tycktes förstå hur de skulle minimera sina förluster då än vad de gör nu.

Alla dessa erfarenheter leder fram till en viktig fråga. Om den ekonomiska världsordning som byggdes efter kriget syftade till att motverka panikartade internationella finansiella kriser, varför är då detta djävulstyg plötsligt tillbaka?

Förklaringen är att de ekonomiska beslutsfattarna agerar kortsiktigt. De värderar olika risker och tar sig bara an de mest akuta.

I USA är Bushadministrationen skeptisk till penningpolitikens stimulerande kraft och vill att ett större underskott ska minska arbetslösheten. På så sätt hoppas man att de framtida hoten med en sådan politik - låga investeringar, skral tillväxt, minskat förtroende, svårkontrollerad inflation, försvagad dollarkurs - ska kunna bemästras, eller åtminstone inte bli synliga förrän Bush och hans gäng lämnat makten.

På andra sidan Atlanten oroar sig i stället Europeiska centralbanken för att missa prisstabilitetsmålet, och därför tillåter man en alldeles för hög arbetslöshet i rädsla för att förlora allmänhetens förtroende. Det är naturligtvis överilat.

Nationalekonomins spöken är tillbaka därför att vi övertolkar den senaste tidens visdom. Politiker och beslutsfattare fastnar i "den enda vägens politik". Institutioner och lösningar som deras äldre föregångare skapat glöms bort eller skrotas. Närmaste misstag kanske inte görs om, men väl det omvända misstaget dessförinnan.

Misantropen Ebenezer Scrooge blev genom andarnas försorg varse sitt egoistiska levnadssätt. Han ångrade sin elakhet, gottgjorde sina själviska handlingar och omslöts så i sin omgivnings julgemenskap.

Det var klokt gjort. Låt oss hoppas att även dagens ekonomer lär sig något från de spöken som just nu hemsöker dem.

Milton Friedman

John Maynard Keynes

Full text

Ett ESO-seminarium på Rosenbad onsdagen den 17 mars 1999
”Med backspegeln som kompass - om stabiliseringspolitiken som läroprocess” (Ds 1999:9)
Rapporten var skriven av Lars Jonung

Urban Bäckström i Ekonomisk Debatt nr 1/98
Om det finansiella systemet hade destabiliserats hade ekonomin kunnat hamna i vad Irving Fisher kallade för "skulddeflation". Krisförloppet kunde sålunda ha blivit mycket allvarligt,
som under depressionen och bankkrisen i början av 1920-talet.

Början på sidan

Medborgare mot EMU - Nejtillemu.com