Home - Sök - Den svenska debatten - Konstitution - Nemo


Ett författningslöst tillstånd?

DN-ledare 2000-02-09

En ny studie från SNS visar att regeringsformen inte längre speglar den konstitutionella verkligheten. Både EU och den kommunala självstyrelsen gör att nivåfrågan ställs med ny kraft, i förhållande till den nationella majoritetsdemokratin. Uppsaladocenten Karl-Göran Algotsson gav på tisdagen ett väsentligt bidrag till den växande författningsdiskussionen i Sverige. I boken "Sveriges författning efter EU-anslutningen" (SNS) visar han att en stor "författningsomvandling" pågår.
Den har med EU att göra, men mer än så. Den hänger samman med att nivåfrågan aktualiserats med ny styrka. Detta gäller också mellan olika beslutsnivåer inom Sverige. Avsaknaden av en författningsreglering av vår kommunala självstyrelse är en annan del av samma frågeställning. Är det den lokala nivån, kommunerna, som bestämmer vilka beslut som tillkommer den och vad staten får göra? Eller är det staten som ensam avgör vad kommunerna får ägna sig åt?
Denna fråga om makten över beslut om hur makten ska utskiftas - vad Algotsson kallar "kompetens-kompetensen" - är så ovan att den inte ens ställts. Alla har utgått ifrån att Sverige är en nationalstat, styrd från Stockholm.
Algotsson menar att 60-talets författningsdebatt, alla hårda strider till trots, rymde en underliggande enighet. Demokrati skulle förenas med effektivitet i den svenska nationalstaten. Socialdemokraterna hävdade starka regeringar, som förmådde genomföra sina reformplaner. De borgerliga, särskilt folkpartiet, drev som det centrala värdet att medborgarnas utslag på valdagen genast överfördes till en riksdag och en regering som förmådde genomdriva sitt handlingsprogram. Linjerna förenades i övertygelsen om en effektiv demokratisk styrningskedja för politiskt reformarbete, som inte borde störas nämnvärt av idéer om maktdelning. Detta blev också präglande för den nya författningen. Det handlade om en effektiv demokrati i en stor stat.
Detta enkla och snabba majoritetsstyre för ständigt nya reformplaner kom sedan att diskrediteras genom de ekonomiska kriserna. Politikerna sökte i högre grad skydda sig mot kortsiktiga opinioner, bland annat genom en självständig Riksbank .
Men det riktigt stora nya handlar om EU och nivåproblemet. Är det EU som bestämmer vad Sverige får besluta om eller den svenska nationalstaten som avgör vad den låter EU lägga sig i?
Detta är i många fall inte klart. EU-domstolens beslut har till exempel direkt rättsverkan i Sverige, och det är inte alltid domstolen entydigt hämtar sina beslut ur normkällor som Sveriges riksdag har varit med om att skapa.
Algotsson: "Under 1809 års regeringsform skedde en övergång från maktdelning till parlamentarisk demokrati. Nu, under 1974 års regeringsform, äger det i stället rum ett skifte från parlamentarisk demokrati till en ny maktdelning, denna gång en vertikal maktdelning mellan svenska offentliga organ och EU-institutioner."
Under SNS-seminariet kring Algotssons bok påpekade projektledaren, professor Olof Petersson, att tanken bakom 1974 års regeringsform var att den skrivna författningen skulle spegla den rådande konstitutionella verkligheten. Medborgarna skulle kunna läsa regeringsformen och därur förstå vad som faktiskt gällde.
Nu finns åter en skillnad mellan det skrivna och det verkliga. Konstitutionen klargör inte vad som händer i mötet mellan det enkla majoritetsstyret och den komplicerade nivåfördelningen av befogenheter. En tung tjänsteman på riksdagens EU-nämnd menade rent av att Sverige i dag lever i något av ett "författningslöst tillstånd".
Förskjutningar över tid mellan det skrivna och det verkliga är nog ofrånkomliga. Men på något stadium behöver deras innebörd tydliggöras. Grunden för demokratisk genomskinlighet är trots allt att beslutsförhållandena är kända och reglerade.
Hur ska medborgarna annars kunna utkräva demokratiskt ansvar?
Det viktigaste problemet finns numera på EU-nivå.
EU behöver av många skäl en författning. En ny författningskonferens tar också sin början nu i vår, under Portugals ordförandeskap.
Ett antal länder vill begränsa ämnet till de mindre "restfrågorna" från Amsterdamfördraget. EU-kommissionen, med stöd av vissa andra länder, anser det behövligt med en större författningsöversyn inom EU. Sverige har sällat sig till dem som vill begränsa uppgiften och som över huvud taget visar ointresse för författningsfrågorna. Ibland säger svenska statsråd att de hellre vill syssla med "sakfrågor" som sysselsättningen. Andra gånger åberopar de EU:s utvidgning österut som viktigare att ägna energi åt. Men, som Olof Petersson påpekade, när EU får en större medlemskrets blir det ju ännu mer angeläget att EU får en ordnad författning. Annars kan inte unionen fungera väl heller i sina viktiga sakuppdrag.
Om fyra månader går Sverige in i EU:s ledningstrojka. Om tio månader tillträder Göran Persson som president för EU. Det är rimligt att begära att den svenska regeringen skaffar sig en välgrundad uppfattning om Europas författningsproblem.
Detta är en europeisk fråga av yttersta vikt - ty varför skulle nya medlemmar gå in i en europeisk union om den inte fungerar?
Vad Karl-Göran Algotsson visar är att frågan också påtagligt rör den konstitutionella verkligheten i Sverige.


Början på sidan

Tillbaka till startsidan