Kjell-Olof Feldt

Palme utnämnde Feldt till handelsminister 1970 för att han skulle sköta förhandlingarna om medlemskap i EEC. Enligt Feldt, hade Palme uppfattningen att Sverige var välkommet som medlem i EEC och att EEC var berett att ge Sverige en särställning på grund av neutraliteten. Palme var övertygad om att Sverige hade en roll att spela i EEC.
Under förhandlingarna presenterades den s.k. Werner-rapporten, den första skissen till en valutaunion. Dess tankegångar utgjorde ett svårt hinder för svenskt medlemskap. Men Feldt skriver också om stämningsläget i regeringen: "Det föreföll oss otroligt, rena fantasifostret, att europeiska regeringar frivilligt skulle avstå från en egen penning- och finanspolitik och på så politiskt centrala områden underordna sig överstatliga beslutsorgan."
Åke Svidén om boken Feldt, Kjell-Olof: Min väg till politiken (Ekerlids) 14/9 2005

Hos Ekerlids

Ekonomisk politik i en stormarknad
KJELL-OLOF FELDT
Tiden nr 3, 1971
Teoretiskt sett skulle det finnas en lösning på detta problem. Det är att beslutsbefogenheterna flyttas över till starka och välutrustade centrala organ - ett europeiskt finansdepartement och en europeisk centralbank - som har möjlighet att spela med alla ekonomisk-politiska medel för att få tillräckliga variationer och nyanser Men det lär inte behövas någon längre utläggning för att visa det mardrömslika i denna konstruktion.

Top

”Mitt svar är kort och gott att det behövs en europeisk valuta.
Hade inte euron funnits hade den tyska marken fått spela den rollen men utan inflytande från andra länder.
Det måsta man också konstatera och inte bara säga att euron var fel. Man måste orka tänka lite längre.”
Ingvar Carlsson, Dagens Industri, 4 juli 2013

Kommentar av Rolf Englund:
Vad menar han? Han pladdrar ju på värre än Annie Lööf

Det är tur att vi har EU. Det skulle vara mycket värre om vi inte hade någon samlad politik,
nu till exempel förslagen till åtgärder mot ungdomsarbetslöshet.

Men borde Sverige vara med i euron?

”Det finns ingen aktualitet i dag, det finns inget folkligt stöd för det”

Full text

Början på sidan

Carlsson drev dåraktig politik
Kjell-Olof Feldt i en kritisk replik på Carlssons nya bok "Så tänkte jag"
SvD Brännpunkt 1/10 2003

Idén med ett stoppaket 1990 för att bromsa en skenande ekonomi var befängd. När statsminister Ingvar Carlsson avfärdade alla tankar på finanspolitisk åtstramning förlorade jag min tro på möjligheten att föra en realistisk politik

Ingvar Carlsson har skrivit en viktig bok om svensk politik under ett skede med dramatiska förändringar i vårt lands ekonomiska och sociala förhållanden. Boken innehåller många läsvärda sidor, men det viktigaste är enligt författaren att han ger en bild av orsakerna till 90-talets ekonomiska kris som ”skiljer sig radikalt från vad andra har skrivit” – inklusive undertecknad, framgår det snart nog.

Det radikala är, såvitt jag förstår, inte att IC ger 80-talets avreglering av kreditmarknaden skulden för 90-talskrisen. Det har andra gjort före honom. Utan det är att han hävdar att 80-talets finanspolitik var starkt åtstramande och sköttes föredömligt (han är generös med beröm över mina insatser i det avseendet).

Den överhettning av ekonomin med tvåsiffrig inflation som ledde till kostnadskrisen och det finansiella sammanbrottet berodde enbart på den enorma kreditexpansionen och att den möjliggjorde en starkt ökad lånefinansierad konsumtion. Det som hände, skriver IC, var att finanspolitiken oplanerat fick ta över penningpolitikens uppgifter och parera det övertryck i ekonomin som lånekarusellen skapade.

IC har rätt såväl i att Riksbanken och finansdepartementet underskattade de krafter som släpptes loss genom avregleringen som att själva beslutet om avreglering bereddes och förankrades mycket dåligt. Värst var att Bengt Dennis och jag inte var överens om vem som bar ansvaret om något gick snett.

Samtidigt kan man fråga sig vad detta egentligen spelade för roll eftersom IC – i motsats till andra kritiker – medger att avregleringen var ofrånkomlig och att någon alternativ penningpolitik inte fanns. Också här är vi överens. Det alternativ han nu 14 år senare skisserar med räntechock och flytande krona existerade inte förrän det tvingades fram av den finansiella krisen 1992.

Men hur gärna jag än vill kan jag inte instämma i hans beskrivning av finanspolitikens styrka. Det är sant att statens budget var i balans 1989, d v s inkomsterna var lika stora som utgifterna. Men under denna balans fanns en tickande bomb som inte laddats av kreditexpansionen. Det övergripande målet för vår ekonomiska politik var ju full sysselsättning. Och här hade vi verkligen lyckats. Den registrerade arbetslösheten låg under andra hälften av 80-talet kring 1,5 procent. Det betydde brist på arbetskraft som förstärktes av att produktiviteten ökade i snigelfart, både i näringslivet och offentlig sektor. Följden blev kraftiga lönestegringar och försämrad konkurrenskraft. Men löneutvecklingen fyllde också på i statens kassa, med våra höga inkomstskatter. Och när orsaken till budgetbalansen är inflationsinkomster blir utgifterna inflationsdrivande även om de fullt ut betalas. Dålig tillväxt och nolltolerans mot arbetslöshet var Sveriges grundläggande ekonomiska och politiska problem. IC bygger delvis bilden av den framgångsrika finanspolitiken på citat ur tal där jag skryter över regeringens dådkraft. Men han hade kunnat hitta andra citat, t ex från våren 1989, då jag i riksdagens talarstol varnade för att ”arbetslöshetens stålbad” närmade sig och att en ny statsfinansiell kris hotade när inflationsinkomsterna föll ihop och kostnaderna för arbetslösheten steg. Och av våra interna samtal bör ha framgått att det för mig väsentliga inte var hur snabbt budgetunderskottet försvann utan hur finanspolitiken och andra åtgärder kunde samverka för att höja produktiviteten i näringslivet och kostnadseffektiviteten i den offentliga sektorn så att vi fick bukt med inflationen och bristen på arbetskraft.

Det bestyrks av att statsministern visade stort intresse för åtgärder som genomfördes i det syftet, t ex avregleringen av transportsystemet och jordbruket, ökad frihandel och nya sätt att arbeta i den offentliga sektorn. Men IC:s skildring av 80-talets ekonomiska politik utmynnar ändå i att en förbluffad statsminister (kokande av ”helig ilska”) en dag i december 1989 sitter framför sin finansminister som kräver en åtstramning av finanspolitiken, som måste börja med att löftena från valet 1988 om en sjätte semestervecka och förlängd föräldraförsäkring överges. Och hur underligt det än kan låta i mina öron tror jag att han talar sanning. Hans irritation över att jag i detta sena skede av budgetprocessen (propositionen skulle lämnas i januari) tog upp så obehagliga frågor var uppenbar. I boken beskrivs finansdepartementets handlande som obegripligt: vi hade under Odd Engströms ledning förhandlat fram en budget som bara någon dag tidigare fastställts av regeringen utan protester från min sida – och nu ville jag riva upp alltihop!

När jag återupplever denna händelse och det elände som följde, sedda med Ingvars ögon, är det svårt att inte känna sympati för en plågad regeringschef som ställs inför närmast olösliga problem. Ibland är det direkt smärtsamt att inse hur dålig kommunikationen oss emellan hade varit. Framför allt borde jag ha ingripit tidigare. Men riktigt så förvånad borde IC ändå inte ha blivit. Då som nu var det största budgetproblemet kostnaden för den explosionsartade ökningen av sjukskrivningarna. De höga sjuktalen, främst korttidsfrånvaron, förvärrade dessutom bristen på arbetskraft (Volvo hade för att kompensera sjukfrånvaron nästan 25 procent fler anställda än vad företaget egentligen behövde). Orsaken var rätt självklar – sjukpenningen motsvarade för de flesta nära 100 procent av lönen.

Inför arbetet med regeringsförklaringen träffade Odd Engström och jag IC i september 1989. Vi ville att regeringen skulle uttala att återställandet av den samhällsekonomiska balansen gick före allt annat. Bland annat borde sociala reformer, även de som var utlovade, bara genomföras om de föregicks av besparingar inom socialförsäkringarna. Motståndet mot vårt förslag var hårt, men efter ett antal turer innehöll regeringsförklaringen beskedet att reformer skulle uppskjutas om de inte, utan skattehöjningar, kunde finansieras inom ramen för en stram finanspolitik. När jag nu återkom till reformlöftena berodde det på att budgeten inte innehöll någon åtgärd som kunde bromsa sjukskrivningarna. Regeringsförklaringens hot borde alltså sättas i verket. I boken förklarar IC sitt nej till denna tanke med att han ansåg indragningen av semesterveckan och föräldraförsäkringen enbart vara ”symbolhandlingar” som inte löste de ekonomiska problemen. Det håller jag inte med om. Att i en situation med skriande brist på arbetskraft och kraftig löneinflation ytterligare minska utbudet av arbete genom att ge mer betald ledighet till fler anser jag fortfarande vara en dåraktig politik. Min fortsatta medverkan i det s k stoppaketet beskriver han som passiv – jag verkade uppgiven och tjatade mest om att jag ville lämna regeringen. Det kan stämma – men inte helt. IC gör ett stort nummer av att jag aldrig presenterade något alternativt ”krispaket”. Orsaken var att jag varken ville eller kunde splittra regeringen i två läger, med var sin politik.

Visserligen ansåg jag att idén att med lönestopp, aktiestopp, prisstopp etc bromsa en skenande ekonomi var befängd – som att försöka lägga locket på en gryta som redan kokar över. Men den hade fått så starkt stöd i regeringen och riksdagsgruppen att regeringschefen sade sig vara besluten att genomföra den. Om så skedde ville jag ändå förse stoppaketet med någon substans som kunde ge det en chans att fungera och föreslog sänkt sjukersättning (från 90 till 75 procent av lönen) och att arbetsgivarna skulle betala sjukpenningen för de första två veckorna. Givetvis skulle förlängd semester och föräldraförsäkring skjutas på framtiden.

När statsministern avfärdade dessa förslag – någon finanspolitisk åtstramning fick inte ingå i hans paket – förlorade jag de sista resterna av min tro på möjligheten att föra en realistisk ekonomisk politik.

Till historiens ironier hör att regeringen Carlsson bara ett halvår senare i en uppgörelse med folkpartiet höjde momsen, ändrade sjukförsäkringen och tog tillbaka löftena om semestern och föräldraförsäkringen. Nu var det värt, skriver han, att offra vallöftena därför att han fick något i utbyte, framför allt den momshöjning vi misslyckats med våren 1989. Men han redovisar också en annan insikt som, om den funnits tidigare, hade kunnat ändra historiens gång: det går inte att förlänga världens längsta semester och dito föräldraförsäkring och samtidigt tala om kris i ekonomin.

Över IC:s skildring av sin första period som regeringschef vilar en stämning av melankoli, antagligen med rätta. Han var inte bara ansatt av ett ineffektivt och oförstående finansdepartement som dessutom orsakade svåra konflikter inom arbetarrörelsen. Han blev också oförskyllt angripen av medierna i en rad s k affärer som han ägnar stort utrymme åt i sin bok. Men efter den snudd på obefintliga regeringskrisen i februari 1990 genomgår han en metamorfos. I uppgörelsen med fp stramar han åt den ekonomiska politiken och genomför den stora skattereformen, och tar det steg i EU-frågan som ingen socialdemokratisk partiledare vågat före honom. Han verkar påtagligt nöjd med sig själv.

Så kommer dråpslaget ett knappt halvår före riksdagsvalet – utgivningen av min bok ”Alla dessa dagar”. IC säger inte rakt ut att den orsakade valnederlaget (nämnas kan att partiets väljarstöd enligt opinionsmätningarna steg rejält under detta halvår), men han är fortfarande upprörd över att jag gav hans motståndare ett sådant tillhygge i valrörelsen. Min förklaring är att jag var rädd för att mitt parti, liksom vi gjorde 1988, skulle försöka hålla sig och väljarna kvar i illusionen att inflationen kunde besegras utan uppoffringar för någon och att de offentliga finanserna stod så starka att välfärdspolitiken kunde fortsätta med sina reformer som om ingenting hänt. Det jag uppnådde var möjligen att valrörelsen 1991 delvis fick ett något annorlunda innehåll.

Socialdemokratin kunde gå i opposition med en något mindre grandios uppfattning om sig själv som ”alla goda gåvors givare”. Kanske blev det också lättare att i regeringsställning från 1994 och framåt riva undan andra illusioner, framför allt nolltoleransen mot arbetslösheten, när man måste ta itu med den svåra uppgiften att sanera Sveriges ekonomi.

Kjell-Olof Feldt finansminister 1982–1990

Ingvar Carlsson

"Skönt slippa penningpolitiken"
Kjell-Olof Feldt kommer att dra en lättnadens suck om vi byter valuta.
– Förlusten av en egen penningpolitik ser jag som en stor tillgång.
Om en annan centralbank övertog denna syssla vore det inget stort steg, sa Feldt.
– Det blir tyska tjänstemän istället för svenska som sätter räntan.
Nacka-Värmdö Posten 5/9 2003

Järlas s-förenings mest kända medlem, den före detta finansministern Kjell-Olof Feldt, redogjorde i förra veckan på Dieselverkstaden inför 16 personer för varför Sverige bör ta det tredje steget och gå med i valutaunionen.

– Nej-sidan kan hamra in ett faktum och det är att den svenska penningpolitiken försvinner till ECB vid ett ja. Svenska folket tycker det är obehagligt att inte ha en egen ränta.

Vad som skulle ske om Sverige anslöt sig till euron vore egentligen inte så dramatiskt, menade Feldt. Riksbanken för redan idag en självständig penningpolitik, utan inblandning från regering och riksdag. Om en annan centralbank övertog denna syssla vore det inget stort steg, sa Feldt.

– Det blir tyska tjänstemän istället för svenska som sätter räntan.

Ofrånkomligt är dock att de tyska tjänstemännen inte specifikt ser till den svenska ekonomin när de sätter räntan. Men detta kan, sa Feldt, hanteras genom att regeringen bedriver en mer aktiv finanspolitik.

– I debatten idag sägs det på sina håll att vi ska ha kronan kvar som en pysventil om vi drabbas av en lågkonjunktur i Sverige. Jag vill att vi ska stänga av denna pysventil för gott. Det vore bra om vi avsade oss friheten att misshandla vårt eget penningvärde.

Replik:
Debattinlägg för Nacka-Värmdö Posten vecka 37/03
Leif Widén: Vad är Kjell-Olof Feldts erfarenhet?

Kjell-Olof Feldt är en framstående talare som vet hur man kryddar ett anförande. I NVP den 2 september redovisade han sina skäl för att ansluta Sverige till EMU. Han grundade dem på sin erfarenhet som statsråd och kryddade med att det skulle vara ”en stor tillgång” om Sverige gör sig av med sin egen penningpolitik (kronvalutan och riksbankens räntesättning).

Sverige har i dag tre redskap för att stabilisera ekonomin: En egen valuta som varierar för att harmonisera med utlandets ekonomi, en egen ränta som riksbanken kan höja eller sänka för att motverka chocker, samt en ”finanspolitik” där staten varierar sin inkomst/utgiftsbalans med samma syfte.

Vad Feldt säger är att Sverige bör göra sig av med de två första redskapen och bara behålla statens finanspolitik för att parera överhettning eller arbetslöshet. Men hur kan han åberopa sin egen erfarenhet för att detta enda redskap skulle räcka till?

Kjell-Olof Feldt förde på 80-talet en finanspolitik som styrde Sverige in i sin största depression sedan 1930-talets världskris. Visst ville han lägga om finanspolitiken när han såg hur tokigt det höll på att gå, men regeringen och rörelsen ville inte. Han tvingades avgå och Sverige fortsatte obevekligt mot katastrofen med 500% ränta, arbetslöshet, konkurser och en jättedevalvering.

Feldts 80-tal är alltså ett av många bevis för att finanspolitik tyvärr är ett klumpigt och dåligt redskap för att hålla ekonomin på fötter. Därför gör Sverige klokt i att ha kvar sin valuta och inte överlåta penningpolitiken till Frankfurt. Bäst att behålla hela ”verktygslådan”. Allt annat europeiskt samarbete kan vi bedriva ändå.

Leif Widén, Saltsjö-Boo
Medlem Medborgare mot EMU

Svenske mästaren i devalvering, förre finansminister Kjell-Olof Feldt, vill nu eliminera möjligheten att devalvera - eller att låta kronan falla.
Vad som avgjorde saken var att man trots stigande arbetslöshet stramade åt finanspolitiken och började höja skatter och skära ner utgifter.
DN 25/8 2003

Det går inte att hävda att orsaken till att det "gått bra" för Sverige är att vi fört en självständig penningpolitik.
Kjell-Olof Feldt, SvD Brännpunkt 20/7 2003

Kjell-Olof Feldt om det Demokratiska Underskottet
DN-kolumn 2002-01-22

Svenske mästaren i devalvering, förre finansminister Kjell-Olof Feldt, vill nu eliminera möjligheten att devalvera - eller att låta kronan falla.
Vad som avgjorde saken var att man trots stigande arbetslöshet stramade åt finanspolitiken och började höja skatter och skära ner utgifter.
DN 25/8 2003

- Det är mitt huvudargument för att vi ska gå med i EMU, säger Feldt i en intervju med DN.

Ett av nejsidans tyngsta argument är att vi avhänder oss räntevapnet om vi går med i EMU och flyttar bestämmanderätten över räntan från Riksbanken till Europeiska centralbanken, ECB, i Frankfurt. Kjell-Olof Feldt vänder detta argument åt motsatt håll.

Han var finansminister åren 1982-90 och ordförande i riksbanksfullmäktige 1994-98. Han har sett problemen från första parkett.

- Att ta bort möjligheten att skriva ner kronan eller att låta kronan falla är ett av de viktigaste argumenten för att övergå till en europeisk valuta, säger Feldt när DN möter honom på hans sommarställe i Roslagen. En havsörn cirklar över vattnet och i beteshagen frodas fåren.

- Till en början kan en devalvering tyckas behaglig, man tror att det är ett sätt att komma undan kostnader för att lösa strukturproblem inom industrin eller för höga produktionskostnader. Det framställs som att problemen försvinner ut genom fönstret om man låter kronan falla.

Mellan 1991 och 1994 föll kronan med 30 procent. Det är en devalvering även om den inte togs genom ett formellt beslut utan genom marknadens försorg.

- Kostnaden för en devalvering blir det i längden löntagarna som betalar.

Kronfallet 91-94 är en av anledningarna till att vi i Sverige i dag har bland de lägsta reallönerna i hela EU.

- I längden innebär en devalvering eller ett kronfall att man säljer sitt arbete till utlandet allt billigare och köper allt dyrare. Det är ett sätt att genomföra lönesänkningar i det fördolda.

Om jag säger till dig att du ska få 5.000 kronor mindre i lön så börjar du bråka, men om konsumentpriserna stiger så mycket att din köpkraft minskar med 5.000 kronor så vet du inte vem du ska anklaga annat än marknaden. Kjell-Olof Feldt visar med exempel som han själv genomlevt hur valutan kan utnyttjas som en "pysventil" för att rätta till politiska beslut som en regering har tagit eller tillåtit anhängare att ta för att kunna behålla den politiska makten.

Feldt förklarar sin rekorddevalvering 1982 med 16 procent att det var ett sätt att kopiera vad som skedde i början av 50-talet. Kronan följde den gången pundet och devalverades med 30 procent mot icke-pund-valutor.

"Det gav en enorm injektion till svensk industri under expansionen efter kriget." Det nya försöket 1982 ledde bland annat till en inflation åren 1980-90 med 100 procent.

- Ingenting fick göras för att minska sysselsättningen. Det var inflationen som fällde Sverige. Det är vad därefter kom - erfarenheterna från 90-talet - som nu ligger till grund för mångas inställning till euron, hävdar Feldt. Det har utbildats en myt att penningpolitiken och Riksbankens ränta varit avgörande faktorer för att stabilisera ekonomin.

- Men observera att för tio år sedan hade ingen accepterat att vi har en samhällsekonomi i balans med 5 procents arbetslöshet. Den stora politiska klimatförändringen är omdefinitionen av vad som är full sysselsättning, som gått från att man accepterar en arbetslöshet på högst 1,5 till 4 procent.

Nå, från 1995 började Sverige följa EU:s krav på högsta tillåtna budgetunderskott, inflation och räntor.

- Det var inte räntan som räddade ekonomin. Jag var ordförande i Riksbankens fullmäktige men vi hade inte haft en chans att stoppa inflationen med räntan. Vad som avgjorde saken var att man trots stigande arbetslöshet stramade åt finanspolitiken och började höja skatter och skära ner utgifter.

- Det är uppenbart att de som åberopar 90-talet och säger att allt gick så bra då talar om valutakursen som en kudde eller som en pysventil. Vad de egentligen vill är att gå tillbaka till inflationsbeteendet från åren 1975-90. Gasa på och släpp ut övertryck via pysventilen det vill säga valutakursen. Jag vill att den ventilen ska bort ur politiken.

Löntagarna får betala i lönndom och det är ett sätt att maskera brister i ekonomin, för man kan fortsätta några år till utan att investera i ny teknik och modernare produktionsprocesser.

- Kostnaderna för att missköta politiken ska framstå mycket tydligt och klart. Man kan dölja en misskött politik genom att låta kronan falla och skylla på marknaden.

Feldt menar att myten om räntan som styrmedel kom från den långa högkonjunkturen i USA där Federal Reserve (USA:s riksbank) påstods dirigera skickligt med räntan.

- Det har visat sig vara fel. Nu faller dollarn och amerikanerna får se att dom blir litet fattigare.

Räntan kan enligt Feldt inte användas med någon effekt i en ekonomi med låg inflation och låg ränta.

- Det är viktigt att gå med i EMU för att inte kunna fortsätta med en politik som har kostat oss så mycket av välstånd. Vi har nu fått både dåliga löner och hög arbetslöshet, för jag anser att 6 procent är hög arbetslöshet, slutar Kjell-Olof Feldt.

---

- Kraften i den ekonomiska nedgången och de offentliga finansernas sårbarhet underskattades.
Kronan skulle ha släppts tidigare efter andra krispaketet 1992 och räntorna sänkts snabbare.
Carl B Hamilton i intervju i DN 98-05-12, sid A 10

Kjell-Olof Feldts selektiva minne
Rolf Englund inte på Brännpunkt 27/7 2003

Felaktig historieskrivning
Docenten Bo Malmberg hävdar att om bara kronan hade släppts loss redan 1985, så skulle 90-talskrisen aldrig ha inträffat.
Kjell-Olof Feldt SvD Brännpunkt 29/7 2003

Jag kan bara hoppas att docenten Bo Malmberg är bättre på att studera framtiden än han är att tolka historia. Han hävdar på SvD Brännpunkt (27/7) att om bara kronan hade släppts loss redan 1985, så skulle 90-talskrisen aldrig ha inträffat.

En stigande krona och höjd ränta hade dämpat det inflationstryck som sedan blev vår olycka. I teorin har han rätt, men bara om man bortser från praktiken. I mitten av 80-talet fördes i själva verket en högräntepolitik - med en realränta som översteg 90-talets - men det gjordes för att hindra kronan från att falla. Finansiellt kapital måste lockas till landet genom så kallat räntearbitrage.

Både i Riksbanken och i finansdepartementet skulle vi ha välkomnat en revalvering av vår valuta. Men att vända det rådande trycket nedåt på kronan till motsatsen skulle ha krävt så höga räntenivåer att genomslaget på sysselsättningen blivit ganska våldsamt.

Den stora skillnaden mellan 80- och 90-tal är alltså inte räntepolitiken.

Malmberg har också fel när han skriver att det inte går att kombinera budgetåtstramningar med en fast växelkurs. Avgörande var något annat, nämligen att det tidigare allt annat övergripande målet om full sysselsättning ersattes med en norm för arbetslösheten som hamnat någonstans ovanför 4 procent. Det blev politiskt möjligt att strama åt finanspolitiken, höja skatter och sänka utgifter, trots massarbetslöshet.

Det är sant att räntepolitiken drog åt samma håll. Men det skedde först sedan man gjort penningpolitiken synnerligen expansiv genom att låta kronan falla med ca 30 procent. Det gynnade tillväxten ett tag men nu ser det ut att inte hjälpa längre.

Sanningen är att vi vet mycket lite om den nuvarande ekonomiska politikens möjligheter att i framtiden bevara både stabilitet och tillväxt.

Full text

Kjell-Olof Feldts selektiva minne
Rolf Englund inte på Brännpunkt 27/7 2003

Det går inte att hävda att orsaken till att det "gått bra" för Sverige är att vi fört en självständig penningpolitik.
Kjell-Olof Feldt, SvD Brännpunkt 20/7 2003

Det stora slagnumret i nejsidans ekonomiska argument mot svensk övergång till euron är att "räntevapnet" ska förbli svenskt och bara användas för att föra en specifikt svensk penningpolitik. Man manar fram bilden hur detta vapen ska rädda Sverige ur nästan alla slags knipor.

Faller efterfrågan mer i vårt land än i övriga Europa sänker vi bara räntan lite mer och räddar sysselsättning och produktion. Och stiger efterfrågan och därmed inflationen mer höjer vi räntan och balansen återställs. Det kallas att "styra ekonomin" varvid den ekonomiska politikens andra arm, finanspolitiken, kan ägna sig åt ädlare uppgifter såsom att skapa och fördela välfärd. Det låter ju fint. Synd bara att vi inte upptäckt det tidigare.

Det penningpolitiska medel som använts, därtill med stor kraft, för att försöka hålla den svenska ekonomin på rätt köl är nämligen inte räntan utan valutakursen.

Sedan mitten av 1970-talet har den svenska kronan fallit i värde gentemot övriga industriländers valutor med cirka två tredjedelar.

Först skrevs kronan ned med drygt 40 procent genom politiska beslut.

Sedan, när kronan släpptes loss på 90-talet, har marknaden värderat ner den med ytterligare cirka 25 procent.

Syftet med detta slags penningpolitik har varit att förhindra att näringslivets försämrade konkurrenskraft och lönsamhet skulle slå igenom i minskad sysselsättning och arbetslöshet. För en tid fungerade företagens devalveringsvinster också så, att man kunde både behålla folk och hänga med i den svenska kostnadsinflationen.

Men kronfallet kunde inte rädda sysselsättningen efter den nya kostnadskrisen på 90-talet - arbetslösheten steg och stannade kvar på en nivå som för tio år sedan hade ansetts vara katastrofalt hög.

Konsekvenserna av denna politik för de svenska löntagarnas levnadsstandard, köpkraften i svenska löner, har varit vådliga. Ty innebörden av fallande valutakurs är att landet till omvärlden säljer sitt arbete allt billigare och betalar allt mer för det man köper från denna omvärld.

Vi svenskar borde vara medvetna om hur beroende vi är av dessa prisrelationer. Av allt som produceras i vårt land säljs mellan 40 och 50 procent till utlandet. Och av allt vi förbrukar köps ungefär samma andel från utlandet. Valutakursen blir således en mäktig hävstång för omfördelning av välstånd mellan länder när en stor del av ekonomin består av utrikeshandel.

Ändå ställs förvånade frågor hur det kan komma sig att Sverige numera alltför ofta beskrivs som ett låglöneland, varför löner (brutto, före skatt) är så mycket högre i andra, med oss högst jämförbara länder som Norge och Danmark?

Ett belysande exempel är beräkningar av hur relationen i köpkraft förskjutits mellan svenska och danska genomsnittshushåll. För 25 år sedan var den danska köpkraften cirka 85 procent av den svenska. I dag är det närapå tvärtom. Förklaringen finns till stor del i valutapolitiken. Danmark låste redan i början av 1980-talet sin krona först till D-marken, sedan till ecun och slutligen euron medan den svenska kronan fortsatte sin väg utför.

Anhängarna av en fristående svensk valuta kan naturligtvis hävda att så kommer det inte att gå i fortsättningen. Men de hänvisar ändå till den rörliga växelkursen som lösningen även på framtida problem med den samhällsekonomiska balansen - problem som väldigt mycket liknar dem Sverige tidigare haft.

EMU-motståndaren Lena Ek, centerpartiet, förklarade häromveckan i radio att det i den ekonomiska politiken behövs en "pysventil" om något går på tok. Eftersom en sådan ventil bara har en funktion när det råder övertryck i ekonomin är det uppenbart att det som ska pysa ut är den svenska kronans värde gentemot andra valutor.

Kathrin Österlund, "analysansvarig" i kampanjorganisationen Socialdemokrater mot EMU, säger i Initierat: "När man väl förklarat hur de ekonomiska stötar som i dag dämpas av en flytande valuta, i stället kommer att dämpas av högre arbetslöshet eller lägre löner om vi går med i EMU, är frågan inget svår sak för LO-medlemmar".

Med detta sätt att beskriva svensk penningpolitik utanför EMU vill man skapa föreställningen att återfall i gamla dåliga vanor, till exempel överslag i lönebildningen eller ny svikt i de offentliga finanserna, kan ske utan kostnader och uppoffringar bara vi låter konsekvenserna gå ut över valutan.

Om LO:s medlemmar, som dyrt fått betala dessa konsekvenser (utan att ändå slippa arbetslöshet), lugnas av det resonemanget finns det anledning till oro, även för motståndarna till svenskt EMU-medlemskap.

Möjligen i insikt om detta problem driver motståndarna också en annan linje, nämligen att det sedan eurons tillkomst "gått så bra" för Sverige trots att vi står utanför. Visserligen är arbetslösheten hög - men ändå lägre än euroområdets genomsnitt. Och inflationen är lika låg fast den ekonomiska tillväxten har varit bättre. Allt detta är tämligen sant.

Men det är helt omöjligt att hävda att Sveriges relativa framgångar berott på att vi fört en "självständig penningpolitik" som avviker från euroområdets. Den svenska räntan har ibland varit något lägre, ibland något högre. Och både euron och kronan har stärkts mot dollarna, euron lite mer (vilket betyder att kronan försvagats mot euron).

Det som skapade nya förutsättningar för Sveriges ekonomiska utveckling var den resoluta omläggningen av finanspolitiken som skedde i mitten av 90-talet samtidigt som målet full sysselsättning definierades om ganska rejält.

Långsiktiga utgiftstak och överskottsmål för den offentliga sektorn tillsammans med nya mål för sysselsättningen övertygade både valutamarknadens aktörer och arbetsmarknadens parter om att man menade allvar med att hålla inflationen borta. Sveriges ekonomiska politik följde således till punkt och pricka EMU:s stabilitetspakt. Det är därför det "gått så bra".

Men om man nu vill fortsätta med denna politik vad ska man då ha "pysventilen" till? Det enda konkreta fall som förts på tal är "den assymetriska chocken" då Sverige ensamt av alla EU-länder drabbas av lågkonjunktur och fallande efterfrågan. Visserligen har ingen kunnat ge en trovärdig bild av hur detta slags chock skulle uppstå med den rådande ekonomiska politiken i Sverige och i EU.

Men om den ändå kommer borde finanspolitiska motåtgärder vara både användbara och tillräckliga. Klarar staten att hålla sitt överskottsmål i goda tider har man resurser motsvarande fem procent av nationalprodukten att fylla på efterfrågan med utan kollision med stabilitetspakten.

All erfarenhet visar också att låga räntor hjälper föga mot stagnation i en låginflationsekonomi.

Därför är det svårt att finna någon annan mening med talet om den "självständiga penningpolitiken" än att den ska kunna användas för att åtminstone temporärt dölja konsekvenserna av återfall i gamla dåliga vanor. Sviktande konkurrenskraft via kostnadsinflation eller andra försämringar av företagandets villkor ska på nytt betalas med lägre reallöner.

Givetvis går det att hävda att dylika självförvållade olyckor kan drabba oss även sedan vi gått med fullt ut i EMU och att de också då kommer att kosta svenska folket levnadsstandard. Men avgörande för mitt ställningstagande är att jag tror att risken för återfall är väsentligt mindre om "pysventilen" inte längre står till de politiska beslutsfattarnas förfogande.

Full text

Utdrag ur Kjell-Olof Feldt: ALLA DESSA DAGAR... I regeringen 1982-1990.
Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut. (sid 254)

Den 21 november 1985 vid ett-tiden fick jag - som chef för Stadshypotek - meddelandet om att Riksbanken hade upphävt alla utlåningsrestriktioner.
Jag tittade på mina medarbetare och undrade om man på Riksbanken verkligen förstod vad man gjorde.
Lars Wohlin i Ekonomisk Debatt nr 1/98

Jag vill nu fråga finansministern om denna lånestock, på 300 miljarder i utländsk valuta, som har byggts upp på kort tid, innebär någon förändring för Sveriges del och i så fall vilken?
Rolf Englund på Nationalekonomiska Föreningen januari 1990

Början på sidan

Kjell-Olof Feldt om det Demokratiska Underskottet
DN-kolumn 2002-01-22

Ett av de få mål för reformeringen av EU som alla medlemsländer säger sig vara eniga om är att unionen ska bli mer demokratisk: det "demokratiska underskottet" ska bort eller åtminstone minska.

Vad det i sak betyder råder det där-emot delade meningar om. En del tycks mena att det räcker med ökad öppenhet och större insyn i EU:s beslutsprocess för den europeiska allmänheten. Färre handlingar ska kunna hemligstämplas och i varje fall vissa kommitté- och ministermöten skulle kunna göras offentliga.

Andra, som håller fast vid att demokrati betyder folkstyre, anser att det kräver ett folkvalt parlament som utser en inför folken ansvarig regering. Det mellanstatliga samarbetet skulle således behöva ersättas av en federal statsbildning.

Den senare ståndpunkten är det inte många som förfäktar. (I Sverige är det bara folkpartiet som öppet sagt sig vara för ett EU byggt på federalismens principer. Och i EU bara en regering, den tyska.)

Argumenten mot kan också verka bedövande starka. Det är helt orealistiskt att tro att det går att bilda och hålla samman europeiska partier med allt vad vår kontinent har av skillnader i politisk kultur, historia och språk - för att inte tala om de spänningar som den naturliga nationalismen ger upphov till. Det går inte att göra oss alla till européer. All politik är om inte lokal så i varje fall nationell.

DEBATTEN OM EU ska vara en folkens union (och inte bara regeringarnas) är ju långtifrån ny. Konflikten har funnits med alltifrån start.

Men jag tycker att federalisterna har ett argument som vuxit i styrka genom åren allt eftersom det europeiska samarbetet växt till fler områden och kräver ett gemensamt uppträdande i allt fler frågor, numera inte bara i handelspolitiken utan också i utrikes- och penningpolitiken. Och det är att det demokratiska underskottet också har växt.

Mellanstatligt samarbete är en fin uppfinning och har räddat världen från många olyckor (när det fungerat). Men det är och förblir hemlig diplomati. Tanken att nationellt valda regeringar skulle vilja sköta sina förhandlingar och sin byteshandel med andra i allmän åsyn är ännu mer orealistisk än uppkomsten av europeiska politiska partier.

Det betyder att det sällan finns någon att ställa till ansvar för resultatet - det går alltid att skylla på någon annan.

Risk finns också för att EU:s demokratiproblem bara blir större. Ju fler frågor som i ett utvidgat EU avgörs genom majoritetsbeslut, desto oftare kan nationella intressen komma att köras över av politiska krafter utan förankring i den folkvilja som minoriteten i ministerrådet representerar.

I varje fall kommer kravet på handlingskraft och effektivitet i beslutsfattandet att stå i ständig konflikt med ambitionen att få folkligt stöd för unionens politik.

Den som med bekymmer ser ett sådant framtidsperspektiv kan givetvis dra slutsatsen att det enda raka vore att stoppa den utveckling EU nu tycks gå emot - eller, om det inte går, hoppa av hela projektet.

För motståndarna till Sveriges medlemskap i EU (och EMU) är också mycket riktigt demokratifrågan det mest användbara argumentet. Men just därför borde anhängarna och främjarna av Sveriges deltagande i det europeiska samarbetet göra sig något större möda att förklara hur man anser att EU:s demokratiproblem ska lösas.

Det är möjligt att det finns andra lösningar än att göra EU till en federal stat - något som otvivelaktigt ter sig utopiskt. Men i stället för att försöka tiga ihjäl hela frågeställningen (folkpartiets ståndpunkt uppfattas tydligen mest som uttryck för excentriciteten hos ett litet parti) vore den förtjänt av en mer seriös behandling. Och då borde federalisternas argument granskas närmare. (Senaste numret av tidskriften Arena har en mycket tänkvärd artikel i ämnet.) Exempelvis påminner de om att federalism inte betyder att man utplånar nationerna som politiska enheter.

Allt hänger på hur makten fördelas mellan EU-parlamentet och de natio-nella parlamenten, det vill säga vilka beslut medlemsländerna är beredda att överlåta till unionens institutio- ner.

Det är till och med tänkbart att i ett federalt uppbyggt EU till nationerna återföra beslutsmakt som i dag finns i kommissionen och ministerråden.

Och man kan numera peka på att införandet av euron visar att en av de starkaste nationella symbolerna, det vill säga den egna valutan, kan ersättas av en europeisk symbol utan att det lett till något folkligt uppror.

Så det kan inte helt uteslutas att vi svenskar någon gång också kan bli européer.

Full text

Ekonomisk politik i en stormarknad av KJELL-OLOF FELDT
Tiden nr 3, 1971

Utdrag ur Kjell-Olof Feldt: ALLA DESSA DAGAR... I regeringen 1982-1990.
Föga anade jag då, hösten 1985, att vi samtidigt var i färd med att via kreditmarknadens slutliga frigörelse släppa loss Den Stora Konsumtionsfesten i Sverige, som skulle pågå nästan hela 80-talet ut. (sid 254)

Kjell-Olof Feldt, Johan Gernandt och Bengt Westerberg på SvD Brännpunkt 97-02-25

Början på sidan