- Nytt - Index A till Ö - EMU-skeptiker - Statsvetare - Medborgare mot EMU

Sten Johansson
FIEF - Fackföreningsrörelsens Institut för Ekonomisk Forskning

Om ett land frånhänder sig penningpolitiken, framför allt räntan men även valutan, då blir det löntagarna som får fungera som stötdämpare i ekonomin. I ekonomiskt avseende är detta den centrala punkten i EMU-frågan.
professor Sten Johansson, chef för LO:s ekonomiska forskningsinstitut Fief.
Dagens Arbete, utges av Metall, Industrifacket, Grafikerna och Pappers, 24/7 2003

Tysklands ekonomiska problem är relevanta inför den svenska folkomröstningen om EMU. Tysklands kris kan bli Sveriges. Hur avser svenska politiker att hantera ekonomiska kriser om Sverige röstar ja?
Per Lundborg, professor Göteborgs universitet
Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning (FIEF)
SvD Brännpunkt 29/4 2003

Stabiliseringspolitik för full sysselsättning
vid svenskt medlemskap i EMU
Sten Johansson FIEF - Fackföreningsrörelsens
Institut för Ekonomisk Forskning

Ett EMU-medlemskap kan för Sveriges del ses som en återgång till den stabiliseringspolitiska regim som Sverige genom fast växelkurs försökte upprätthålla under 1970- och 80-talen.

Dessa fastkurssträvanden misslyckades upprepade gånger därför att lönekostnadsläget blev för högt. Både penningpolitik (mest kreditmarknadspolitik) och finanspolitik fungerade alltför expansivt.

Regeringen blev i regel ensam mot de fackliga organisationerna och mot oppositionspartierna när den sökte strama åt vid överhettning.

Det var devalveringarna som klarade näringslivets konkurrenskraft och indirekt sysselsättningen genom att justera reallönerna nedåt.

I debatten är det många som tror att den nuvarande penningpolitiska regimen med rörlig växelkurs och inflationsmål bara är en fortsatt devalveringspolitik. Det har inte gått fram att den nya regimen är en fundamentalt annorlunda penningpolitik som nu prövats i flera länder med samma goda erfarenheter av låg stabiliserad inflation som Sverige har.

Att lönekostnadsökningarna tenderar att bli för stora beror på att varje arbetsgivare i konkurrens med andra arbetsgivare skaffar den personal de anser sig behöva till de löner som krävs så länge de har vinstgivande produktion i sikte.

Enskilda arbetsgivare med höga vinster kommer inte att hålla löneökningarna för den egna personalen under någon påbjuden norm, vilket tvingar andra arbetsgivare, också den offentliga sektorns, att följa efter, därtill pådrivna av de fackliga organisationerna som försvarar medlemmarnas relativlöner.

Fackföreningarna å sin sida kan inte motsätta sig en arbetsgivare som vill betala högre löner till medlemmarna än den samhällsekonomiska normen eller avtalet påbjuder. Däremot kan fackföreningar normalt vara kategoriska i motståndet mot nominella lönesänkningar med starkt stöd av medlemmarna.

Löner blir därmed lättrörliga uppåt, särskilt i goda tider och synnerligen trögrörliga nedåt - även i dåliga tider.

För att parera de störningar som dessa konstanta tendenser i lönebildningen åstadkommer behövs effektiva mekanismer.

Den andra sidan av stabiliseringsproblematiken är nästan inte alls penetrerad i utredningen, nämligen hur man i en stigande konjunktur skall kunna förhindra att kostnadsläget blir för högt. Själva grundbulten i den stabiliseringspolitiska regim som Sverige måste ha vid ett EMU-inträde är att det blir regeringen som måste ingripa mot ”för höga” lönehöjningar.

Regeringen måste ställa sig i vägen när kostnadsläget tenderar att bli för högt. Så är det enligt utredningens ekonomisk-teoretiska logik och så blir det också i praktiken.

Man har mycket lite inflation som kan gröpa ur för höga nominella lönekostnader, ingen egen Riksbank som kan höja räntan och få den egna valutan att stärkas med nedkylande verkan. Att utgående nominella löner skulle kunna sänkas är det ingen som tror.

Om inte regeringen ställer sig i vägen i tid återstår bara hög och långvarig arbetslöshet som långsamt och smärtsamt verkande instrument mot ett för högt kostnadsläge.

Det går ju inte att komma ur ett för högt kostnadsläge med hjälp av stimulansåtgärder. Och intern devalvering med sänkt arbetsgivaravgift och höjd moms har samma svårigheter som gamla sortens devalvering att åstadkomma en bestående lönekostnadsjustering gentemot utlandet.

Hur är det med den politiska logiken och realismen i utredningens tanke att regeringarna i framtiden med stöd av ett finanspolitiskt råd bestående av ekonomiprofessorer och oberoende experter skall kunna klara den uppgiften?

LO för sin del anser att ett partssammansatt strukturråd är bättre ägnat att klara uppgiften att ge stöd åt regeringen när den behöver strama åt ekonomin. Sådana ingripanden brukar kallas inkomstpolitik och vara ett av de grövre FY-orden inom svensk fackföreningsrörelse.

Hur skall det gå till rent politiskt när regeringen ”ställer sig i vägen”, hur skall det alls bli politiskt möjligt för någon regering, allra minst för en (s)-regering med stödpartier, vad händer med facklig-politisk samverkan?

Om fackföreningarna stöder regeringen och arbetsgivarna när de vill prolongera avtalen eller begränsa löneökningarna, vad händer då med medlemmarnas förtroende för fackföreningarna?

Det blir knappast lättare för borgerliga än för socialdemokratiska regeringar att ge stöd åt låga avtalsbud från arbetsgivarna. Hur kan någon regering vidta generella åtstramningsåtgärder vid för höga löneökningar som mest tillfallit tjänstemän och knappast alls LO-kollektivet?

Skall fackliga och politiska företrädare för LO-kollektivet hålla tyst och bara acceptera?

Kan Sverige bli som Finland med både vänstern och högern i regeringen och arbetsmarknadsparterna i korporativistisk nationell sämja? Jag tvivlar på det och befarar att avståndet mellan de ledande skikten i samhällslivet och medborgarna i allmänhet i så fall blir mycket obehagligt stort.

Full text i pdf

Begrav buffertfonderna bums
SvD-ledare 30/11 2002

Villy Bergström
tidigare chef för FIEF
numera hos Riksbanken

”EMU ÄR EN DUM KONSTRUKTION”
P-O Edin, tidigare chefekonom på LO
Affärsvärlden, nr 12, 2002-03-20

Mer om utredningen

FIEF

Sten Johansson,
chef för Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning, på
DN Debatt 98-02-28

Uppslutningen kring EU:s konvergensprogram långt in i partierna till vänster om mitten har lett till att en keynesiansk analys av det ekonomiska läget med tillhörande stimulansåtgärder knappast alls förekommer i debatten. Det tredje lägrets analys och program är effektivt blockerat av konvergenspolitiken för EMU och dess fortsättning i stabilitetspakten.

Massarbetslösheten kickstartades 1991-92 i Sverige när regering och riksbank med höga räntor försvarade en övervärderad krona i en kraftig internationell konjunkturnedgång. Snabbt fallande inflation och hög ränta i kombination med 1990-91 års skattereform ändrade realräntan för hushållen från den absurda nivån minus 2-3 procent (man tjänade på att låna) till plus 10-12 procent (skulder blev ohyggligt dyra). .... mer

Början på sidan