| Rolf Englund IntCom internetional
|
Göran Persson om humlan
Göran Persson, öppningstal partikongressen år 2000, utdrag
Text
Svensk design är på väg in i en ny glansperiod.
Sverige är världens tredje största musikexportör.
Svensk mat och svenska kockar tar hem nya segrar, likaså våra idrottare.
Stockholm kallas Europas Internethuvudstad.
Svensk forskning i medicin och bioteknik gör nya framsteg i strävan att bota tidigare obotliga sjukdomar.
Det är detta Sverige; det unga, dynamiska, nyfikna, kreativa, och kunskapsbejakande Sverige, som vi kan läsa om i internationell press.
Men bläddra tillbaka till det som skrevs för bara något år sedan. Då var bilden en annan.
Då sas det att vi socialdemokrater krampaktigt höll fast vid en förlegad samhällsmodell.
Då dömdes vår syn på generell välfärd ut.
Då sa förståsigpåarna att det inte skulle gå att förena jämlikhet med utveckling.
Till synes vetenskapliga fakta lyftes fram och påstods utgöra bevis.
Det skulle inte vara vara möjligt att ha världens högsta skatter och samtidigt en tillväxt i världsklass.
Det skulle inte vara möjligt att slå vakt om en stark arbetsrätt och samtidigt ha kraftigt fallande arbetslöshet.
Det skulle inte vara möjligt att ha en så modern utveckling i ett land lett av ett regeringsparti med så gammaldags värderingar.
Men det är det.
Förståsigpåarna har och hade fel.
Nu snurrar sannerligen kompassnålarna hos tänkarna på Svenska Arbetsgivareföreningen, Timbro, DN:s ledarsida och Skattebetalarns förening - för att inte tala om de som kallar sig för analytiker på andra sidan Atlanten.
När deras ekonomiska analyser har nått vägs ände, beger de sig närmast desperat till naturvetenskapen:
Tänk er en humla. Med sin alldeles för tunga kropp och sina alltför späda vingar borde den inte kunna flyga - likafullt gör den det. Varje sommar återvänder den och gör det till synes omöjliga möjligt på sin väg mellan förgätmigej och prästkrage.
Det är så som de s k "analytikerna" ser på den svenska ekonomin. Vi "upphäver tyngdlagen". Vi har höga skatter och en stor offentlig sektor - ändå lyfter Sverige mot nya höjder. Och vi flyger på ett sätt som många avundas oss i dag.
Men vi vet att detta inte beror på någon ny tyngdlag.
Vi vet att våra framgångar inte har kommit av sig själva.
Vi vet att det krävdes mycket smärtsamma beslut, och stora uppoffringar av många människor för att nå dithän där Sverige nu befinner sig.
Men vi vet också att vi gjorde det för att rädda välfärdssamhället. Ni vet alla vad jag talar om, ni var alla med:
Ni sade hela tiden - även under de svåra åren när ni blev så hårt attackerade - att det är vår modell som är den moderna.
Ni gav aldrig upp övertygelsen om att välfärden i sig är produktiv, för ni vet att jämlikhet och utveckling inte bara går att förena, utan är varandras förutsättningar.
Vi socialdemokrater väljer både och.
Vi gör inte som postkommunisterna som bara väljer jämlikheten. Det har aldrig varit socialdemokratins väg, för vi vet att det krävs utveckling för att skapa välfärd, som i sin tur skapar växande resurser som kan fördelas rättvist och jämlikt.
Vi gör heller inte som högern som bara väljer tillväxten. Det har heller aldrig varit socialdemokratins väg, för vi vet att utvecklingens frukter aldrig kommer att fördelas rättvist i den fromma förhoppningen att välståndet ska sippra ned även till folkflertalet.
Det är här, just här, som skiljelinjen går: Politiken kan inte bara handla om att stimulera tillväxten och utvecklingen, politiken kan inte bara syfta till fördelning och jämlikhet. Se er om i Sverige:
Hans Bergströms kommentar i DN
