Pehr G Gyllenhammar
Pehr G Gyllenhammar tvivlar på eurons framtid och ser det inte som så avgörande för Sverige att byta valuta. De stora bakslagen i de senaste Europavalen ser han som nyttiga väckarklockor.
Gyllenhammar ser positivt på den svenska omröstningen om euron som slutade med ett nej.
”Det var ett av de få ögonblicken när jag var stolt över Sverige”, sa han
”Jag ser det heller inte som så viktigt för Sverige att bli euromedlem. Politikerna hoppades att en gemensam valuta skulle tvinga fram integrationen bakvägen”
Dagens Industri, reporter Lars Tulin, 20/6 2005
"Jag är mycket engagerad i EU, men har aldrig haft någon passion för EMU. EMU-projektet introducerades långt innan man hade nått den grad av integration och harmonisering som jag anser är nödvändig. Eftersom man inte kunde nå politiska överenskommelser så tvingade man fram dem genom en gemensam valuta."
"Nu när valutan redan finns på plats så anser jag att det för Sveriges del är svårt att stanna utanför EMU."
DI 3/2 2003
Buffertfonder Stabiliseringspolitik i valutaunionen (SOU 2002:16)
"Man må hoppas att en ny
konstitution för EU blir basen för en stabil
och kraftfull
utrikespolitik och en konkurrenskraftig ekonomi"
Pehr G
Gyllenhammar
DN Debatt 31/12 2002
Pehr G Gyllenhammar hyllar Gerhard
Schröders federala EU-förslag
DN Debatt 2001-05-27
”Dina misstag skadar Sverige i EU”
Pehr G Gyllenhammars nyårshälsning till Göran Persson:
Ur DN Debatt 2000-12-31
EU:s framtid oroar Gyllenhammar
Till
misstagen räknar Gyllenhammar Maastrichtfördraget, som han kallar
"katastrofalt" vad gäller utformning och presentation och "tvivelaktigt"
vad gäller innehållet.
DN 96-01-24
"Man må hoppas att en
ny konstitution för EU blir basen för en stabil
och kraftfull
utrikespolitik och en konkurrenskraftig ekonomi"
Pehr G Gyllenhammar
DN
Debatt 31/12 2002
I tyska valkampanjen i september förolämpade en av Schröders ministrar president Bush å det grövsta genom att jämföra honom med Hitler och en ledande FDP-företrädare gjorde antisemitiska uttalanden. Dessa allvarliga incidenter väckte gamla farhågor till liv - för det Tyskland som vacklat mellan öst och väst, och ger uttryck för osunda instinkter. Tyskland har varit en stabil västallierad sedan kapitulationen 1945. Börjar stabiliteten nu krackelera?
I Frankrike har två författare i höst publicerat analyser av sitt lands kritiska förhållningssätt till USA. Båda har kommit till slutsatsen att Frankrike utvecklat ett USA-komplex, baserat på "enfald och paranoia". Vad förklaringen än må vara, är det olyckligt med sprickor i västalliansen i en farofylld tid.
Europeiska unionen har nu sitt viktiga konvent med förre franske presidenten Valéry Giscard d'Estaing som ordförande. Konventet om Europas framtid skall föreslå en "författning" för en europeisk union med tjugofem medlemmar - eller fler. Alla EU:s fördrag skall sammanfattas och omformas till ett enda, nytt dokument.
Detta är i sanning en historisk ansträngning där en balans skall skapas mellan nationella särintressen och europeisk enighet, mellan ett europeiskt råd av stats- och regeringschefer å ena sidan och en kommission å den andra.
Skall de små staterna kunna hävda sin uppfattning mot stormakter som Tyskland, Frankrike och Storbritannien, eller skall de få vika i kravet på effektivitet i unionens arbete och enhetlighet och konsekvens i dess utrikespolitik?
Israel kämpar för sin existens. Ekonomin, som tidigare blomstrat, krymper nu. Invandringen har bromsat upp. Den enda demokratin i hela Mellanöstern försvarar sin obetydliga markremsa mot fiender som är diktaturer och mer eller mindre korrumperade. USA är Israels enda uthålliga bundsförvant, utan vilken Israel skulle vara utplånat.
Det finns en utbredd uppfattning bland amerikaner att vi européer (britter undantagna) inte är villiga att försvara oss själva och att vi är antisemitiska. USA:s försvar är ensamt större än hela det samlade EU:s. Det är detta USA som förklarat krig mot terrorn, och som vill avlägsna Saddam Hussein från makten. Det är detta USA som visar Västeuropas splittrade allierade både tålamod och lojalitet. Både USA och EU förtjänar bättre.
Man må hoppas att en ny konstitution för EU blir basen för en stabil och kraftfull utrikespolitik och en konkurrenskraftig ekonomi, som också kan bära ett eget försvar som både inger respekt och delar bördorna med USA.
Konventet - Tyskland - Frankrike
Why Europe Hates
Israel
By Bret Stephens, an editorial page writer for The Wall Street
Journal Europe.
Wall Street Journal 2001-1-29
Pehr G Gyllenhammar hyllar Gerhard
Schröders federala EU-förslag
DN Debatt 2001-05-27
I min nyårsartikel på DN Debatt 31/12 år 2000 skrev jag om risken för ett stormaktsstyrt EU efter toppmötet i Nice i slutet av förra året. Frankrike förespråkade mer makt åt ministerrådet, det vill säga regeringsmedlemmarna i EU. Man ville förstärka sekretariatet och föra över makt från kommissionen till rådet. Som ett viktigt skäl angav man att regeringar är valda av folket, vilket kommissionen bevisligen inte är. Däremot är kommissionen vald av regeringsmedlemmarna i en procedur som är helt sluten och utan insyn för medborgarna. Det är ministerrådets medlemmar som uppenbarligen tycker det är bekvämt att "mörka" kommissionsvalen, för att därefter hävda att de inte skett i demokratisk anda.
Kritiken mot EU:s konstruktion fokuseras helt riktigt på att den inte uppfyller kraven på en demokratisk ordning. Dels är kommissionen inte vald av folket, dels har parlamentet begränsad makt. Dessutom är det ett faktum att såväl kommissionens medlemmar som EU:s parlamentariker inte är första rangens kandidater. Det anses fortfarande vara förmer att vara medlem i en nationell regering och ett nationellt parlament.
Vi har alltså den EU-representation vi förtjänar och det är magstarkt av ministerråd och nationella regeringar att kritisera kvaliteten på EU:s politiker. Ännu värre skulle det bli om ett allt starkare ministerråd gjorde kommissionen till politiska sparkbollar. EU:s dåliga rykte - oftast refererat till som "Bryssel" - är till stor del ett resultat av nationella regeringars ovana att skylla på Bryssel när obehagliga beslut har tagits, trots att ministerrådet i hög grad medverkat. Om EU skall bli en öppen, demokratisk union krävs omfattande reformer. Antingen kan makten klart och tydligt ligga hos nationella regeringar och parlament och då krävs i princip enighet om varje beslut som skall träffas avseende unionen. Eller kan EU utvecklas till en övernationell union där beslut fattas av en EU-regering och ett EU-parlament.
De flesta torde vara överens om att det är svårt, och till och med omöjligt, att utveckla unionen till en effektiv organisation om ett enda medlemsland skall kunna inlägga sitt veto mot varjehanda förslag. Vi har dessutom kommit förbi det skedet genom att många beslut i dag kan fattas med majoritet. Redan med dagens medlemsantal av femton nationer är beslutsfattandet långsamt och klumpigt. Med tretton kandidatländer väntande på medlemskap måste man rusta för framtiden. Då krävs stora förändringar.
Förbundskansler Gerhard Schröder har lagt fram ett radikalt förslag till ny ordning för EU. Han ser framför sig ett tvåkammarparlament där den ena kammaren är direktvald av medborgarna, medan den andra kammaren utgörs av dagens ministerråd. Detta representerar medlemsstaterna medan den direktvalda kammaren är federal. EU:s regering utgörs i princip av dagens kommission.
Modellen liknar den tyska författningen och har bland annat kritiserats därför. Denna kritik är svårförståelig. Det var de allierade segermakterna som säkerställde att Tyskland efter andra världskriget skulle få en oklanderlig, öppen och demokratisk författning. Att i efterhand kritisera den som alltför "tysk" verkar därför besynnerligt.
Tysklands förslag har mottagits kyligt av dess traditionella EU-partner, Frankrike. Regeringen Blair har reagerat med förlägen tystnad. Man vill inte ha en hetsig EU-debatt under den pågående valkampanjen i Storbritannien. Övriga medlemsländer har i mycket förhållit sig passiva. Vid ett besök i Sverige för någon vecka sedan lyssnade jag på en EU-debatt mellan svenska riksdagsrepresentanter. Mitt intryck var att man enades om att man skulle gå stegvis fram. "Det var så EU hade byggts." Dessutom ansågs det vara gott om tid till nästa regeringskonferens år 2004.
För det första är det helt felaktigt att hävda att EU byggts stegvis. Romfördraget var en dramatisk händelse i ett krigshärjat Europa. Skapandet av den inre marknaden med fri rörlighet för medborgare, varor, kapital och tjänster var revolutionerande - för att inte tala om en utvidgning till en union med tolv eller tretton nya nationalstater. Vad gäller tidsaspekten är det för det andra befängt att påstå att det är gott om tid. Att skapa ett nytt fördrag är en komplicerad politisk process och tiden är mycket knapp.
Jag tycker det är sensationellt och modigt att förbundskansler Schröder lägger fram sitt radikala förslag till nytt EU-fördrag. Tyskland har startat två världskrig under förra århundradet. Förödelsen var enorm och lidandet obeskrivligt. Tyskland är igen en europeisk stormakt med en obestridlig första plats i befolkningsantal och i ekonomisk styrka. EEC startade som ett fredsprojekt. Schröder förklarar tydligt att han ser Tysklands framtid som en integrerad del i en europeisk union.
Alternativet skulle kunna vara att Tyskland avvaktar regeringskonferensen år 2004. Där får man programenligt ett ökat röstetal inom EU. Tyskland kan därefter utnyttja sin nya styrka genom att dominera ett ministerråd efter fransk modell. Tyskland skulle där manifestera sig som nummer ett i ett ministerråd utan demokratisk kontroll.
Fransmännen förespråkar "mellanstatligt samarbete" - en modell som också statsminister Persson verkar omfatta - vilket krasst uttryckt innebär att kommissionen kommer att spela en underordnad roll och att regeringscheferna ensamma bestämmer. Därefter lägger de fram sina beslut för ett svagt EU-parlament. Enligt min uppfattning är denna modell den allra farligaste för de små medlemsstaterna.
Schröders modell möts av kritiken att den skulle resultera i skapandet av en "superstat" där nationella regeringar och parlament spelar en underordnad roll. Om detta kan sägas att man inte kan ha både ett effektivt EU och självständiga nationella regeringar. Man får välja. Dessutom frågar jag mig vem som egentligen är intresserad av att till varje pris bevara nationell självständighet. Vad är det varje land för sig är så bra på? Vad har världen tillförts genom nationalism? Snarare anser jag man kan peka på nationalism som en källa till oroligheter och konflikter.
Det förefaller också som om EU haft ett välgörande och balanserande inflytande på medlemsstaternas lagstiftningsiver. Nationella ekonomier har blivit sundare genom EU:s krav på minskande skuldbördor och lägre inflation. Statsmonopol har avskaffats och konkurrensen blivit öppnare. Schröder pekar i sitt förslag på att medlemsstaterna skulle få omfattande självständighet i användandet av EU:s stora regionala fonder och i fördelningen av jordbruks- och fiskeristöd. Hans tanke verkar vara att det slitna ordet "subsidiaritet" (det vill säga att beslut skall fattas på lägsta möjliga nivå) skulle få ett verkligt innehåll. Alla beslut skall delegeras till medlemsstater och regioner där så är möjligt. Dessutom skulle Schröders förslag för första gången skapa en europeisk union som uppfyller alla krav på en demokratisk ordning.
Det tyska förslaget kan givetvis kritiseras ur många aspekter. Framför allt kan de som hävdar det nationella intresset förkasta förslaget som orimligt. Men man kan också se Schröders utspel som ett uppriktigt rop på hjälp. Hjälp till Tyskland att försvara sig mot sig självt, sina gamla stormaktsdrömmar och sin traditionella strävan efter att expandera österut.
Vi är skyldiga Tyskland och oss själva att öppet och fördomsfritt debattera Schröders förslag - den första skisserade nyordning som har en chans att ligga till grund för beslutsfattande i en union som snart kommer att omfatta tjugosju stater, eller fler.
Ge det en ärlig chans och tig inte ihjäl detta initiativ på det sätt som drabbat många andra.
”Dina misstag skadar Sverige i
EU”
Pehr G Gyllenhammars nyårshälsning till Göran
Persson:
Ur DN Debatt 2000-12-31
DET ÄR NU ingen tvekan om att vi är på väg mot ett stormaktsstyrt EU. I ministerrådet kan de stora länderna i praktiken rösta ut de små på alla de områden där majoritetsbeslut är regeln. Den nya ”Europaarmén” som skall kunna sättas in för att förebygga och lösa kriser, är naturligen dominerad av de stora länderna och ses dessutom av USA som en demonstration mot Nato. Är man inte med i kommissionen, som är EU:s regering, har man inte alls samma inblick i ärendena som de stora länderna som har permanent representation.
Under Nicemötet debatterades naturligtvis hur majoriteter kunde bildas. Det vore helt tänkbart att nya medlemsländer, exempelvis ledda av Polen i sällskap med Slovenien, Rumänien, Bulgarien, Litauen och några till skulle kunna genomdriva beslut som inte hade stöd av EU:s nuvarande femton länder. Inför denna tanke enades man om så kallad dubbel majoritet, det vill säga att en majoritet skulle bestå dels av länder som företrädde en majoritet av EU:s befolkning, dels av en majoritet av medlemsländerna. Detta låter betryggande, men man var oklar över exakt var röstgränsen skulle dras.
MÅNGA POLITISKA OBSERVATÖRER har påpekat att EU:s toppmöten är som ett politikens grabbspel - en olympisk tävling där det gäller att komma hem med medalj och visa i vilka grenar man segrat. Och liknelsen är uppenbarligen träffande. Plocka upp Europas tidningar dagen efter dessa beramade möten och bevittna hur varenda regeringschef på hemmaplan ropar ut sin triumf. Det faktum att ordförandeskapet roterar var sjätte månad gör också att långsiktighet och framförhållning offras för kortsiktig bravur.
Själv tycker jag att Nicemötet var en katastrof, inte bara för det sätt på vilket det sköttes, utan på grund av resultatet att de små länderna spelats bort utan kamp. Hade jag varit rådgivare till Sveriges eller någon av de andra små ländernas delegationer hade jag rekommenderat veto mot de nya rösträttsbestämmelserna och veto mot att de stora kommer att dominera både ministerråd och kommission.
Ett enda veto i Nice hade stoppat marschen mot ett stormakts-EU. Visserligen hade man orsakat skandal och ändå större kaos, men man kunde gjort det i trygg förvissning om att bättre lösningar, noggrant förberedda, kunde beslutas sex månader senare. Man kan invända att en majoritet kräver uppställning av fler än de stora länderna. Men med den tyngd de har, och får, kan de spela på det stora antalet medlemsländer efter utvidgning och skapa de allianser de önskar. Nice-mötet gav klart besked på den punkten - de stora länderna prioriterade saklöst sina egna intressen.
Ett tänkbart alternativ till resultatet av Nice-mötet skulle ju kunna vara att alla länder avstår sin suveränitet, mot att Europas befolkning väljer ett parlament ur vilket bildas en Europaregering. Det varnas ofta för att EU då skulle kunna utvecklas till en så kallad ”superstat”. Men paradoxalt nog kan en sådan ordning innebära det bästa skyddet för de små länderna. Möjligheten för de stora att skapa egna allianser försvinner. Regelverket för maktutövningen blir detsamma för hela Europa.
Den svårtydda röra som nu skapats ska ses i kontrast till den stolta deklarationen om ett medborgarnas Europa. Inte ens experterna är klara på resultatet av Nice-mötet. Ingen vet heller på vilket sätt kommissionens president utses, ej heller på vilka kriterier enskilda kommissionärer väljs. Vi är på farlig drift från ett folkets Europa.
VAD GÄLLER RÖSTRÄTT för nya medlemmar, skall denna i princip följa befolkningens storlek. Detta betyder att gamla, mogna och etablerade demokratier som Danmark, Holland och vårt eget Sverige kommer att allt mer krympa i skuggan av de folkrika nya medlemsländerna. Dessa medlemmar skall välkomnas av kända skäl, men de kämpar fortfarande mot utbredd korruption, människohandel och svår kriminalitet. De flesta av dem är ännu inte rättsstater i vår mening. Detta enligt EU:s lägesrapport från i höstas.
Jag anser att de nya medlemmarnas rösträtt skall börja på lägre nivå än deras befolkningstal. De kan sedan i, exempelvis, tre steg växa i sin fulla rösträtt när de bevisat sin ställning som färdiga demokratier, bekännande sig till mänskliga rättigheter, skyddade i en rättsstat.
EU:s framtid oroar Gyllenhammar
DN
96-01-24, utdrag
Förre Volvochefen Pehr G Gyllenhammar uttrvcker i ett brev till statsminister Ingvar Carlsson sin oro inför den regeringskonferens om EU:s framtid som inleds i vår.
Gyllenhammar, som nu är bosatt i London och skriver till "Dear Ingvar" på engelska, misstänker att resultatet av konferensen kan bli svårbegripligt och substanslöst.
Folk är inga dumskallar, skriver Gyllenhammar, och de förstår också komplicerade processer och inser vad som ar deras eget bästa. Därför borde den första punkten på regeringskonferensens dagordning bestå i att de politiska ledarna ägnar tid åt att försöka förstå stämningarna bland dagens europeiska medborgare, och lär av tidigare misstag.
Till misstagen räknar Gyllenhammar Maastrichtfördraget, som han kallar "katastrofalt" vad gäller utformning och presentation och "tvivelaktigt" vad gäller innehållet.
Ingvar Carlsson skriver i sitt svar att han delar Gyllenhammars oro, och att det inledande mötet i Turin den 29-30 mars kommer att användas till att diskutera frågan om hur EU bättre skall kunna tjäna sina medborgares grundläggande intressen och behov.
